Människan i kroppen

Igår, på väg till nattjobbet, så  lyssnade jag nästan klart på genushistoriepoddens första avsnitt om kvinnor, förlossning och jordmödrar genom tiderna. Avsnittet gästas av Emma som driver förlossningspodden och en sak som Emma säger i början av programmet tycker jag är så bra:

”Synen på födande handlar så mycket om kroppen som ska föda barn, kvinnokroppen som ska föda – mindre om människan som ska föda barn”

Alltså, kvinnor blir reducerade till  sin kropp i så många sammanhang och födande är inget undantag. När man väl har tagit beslutet att bli gravid så får man faktiskt stå sitt kast och bli kropp – igen. Självklart ska man försöka att inte gå upp för mycket i vikt, inte längta efter att dricka alkohol, gärna försöka bli av med depressionen man led av innan, lusläsa alla råd och tips och förhålla sig till allt som nu förväntas av denna kruka – behållare – bägare. Den som klagar och ojar sig och mår dåligt i sin graviditet kan få höra saker som att kvinnor  har varit gravida i alla tider.

Det är en människa som ska föda barn. Det är en människa som ska härbärgera denna händelse, leva med den i resten av sitt liv och ta ett språng in i föräldraskapet från trampolinen förlossning.  Vissa snavar redan innan de hunnit ställa sig på trampolinen och det blir ett enda magplask ner i djupt vatten.  Hur det nu än gick för kroppen när barnet föddes så är det verkligt intressanta hur människan tog det.

En stor bristning sys och kroppen läker. Men hur läker människan?  Barnet kom ut i sista sekunden med ett akut kejsarsnitt och alla på förlossningsavdelningen pustar ut, VI KLARADE DET. High five!

Jag tror att det är precis här det skär sig. Risken att kvinnokroppen ska dö under en förlossning i Sverige idag är  så försvinnande liten, mycket mindre än på många andra ställen i världen. Men människan som föder, den händelsen reduceras ofta till något trivialt och relativt,  en upplevelse, nu ska det vara en upplevelse att föda barn också! Räcker det inte med att de kommer ut hela och friska! Vilka krav! Vilket kontrollbehov!

Man försöker piffa upp förlossningsavdelningar, göra det fint, sätta upp hemtrevliga gardiner, få det hela att kännas mer ombonat. Jag är helt övertygad om att det är förhållningssättet det kommer an på. Inga trevliga gardiner eller låtsas -stearinljus i världen kan ersätta den genuina förståelsen och intresset  för människan som föder.

En del stångar sig blodiga, hur kan någon vilja föda hemma om det finns en ökad risk? Vad ska vi göra? Hur ska vi övertala kroppen som råkar ha den här bångstyriga föda- hemma – människan i sig att lyssna på oss. Vet vi verkligen alltid vad som är bäst för människan som föder barn?

 

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 


4 reaktioner på ”Människan i kroppen

    • martha skriver:

      Hej,
      nej så är det! Du har helt rätt. Men även om det i några fall kan finnas en marginellt förhöjd risk så är det den lilla risken de flesta fastnar på och inte kommer vidare ifrån. Kram Märta

  1. Monika skriver:

    Så viktigt det du lyfter, i mina mörkaste stunder känns kvinnoförtrycket som en månghövdad och odräpbar hydra . När ett av huvudena fallit så växer genast ett nytt ut och ibland i en fördold eller obekant form som initialt inte känns igen utan först senare genom igenkännandet hur den verkar: Nämligen förklenande . Nu ska barnafödandet vara en ”upplevelse också”…..och egentligen är den begäran bara ett rop ur samma gamla uråldriga kvinnoupprättelse:
    – Se mig jag är en människa, jag känner, jag är mer än en kropp! (jag vill uppleva).
    Monika

    • martha skriver:

      Ja precis så Monika. Hur vi använder oss av ord är viktigt. Bara byt ut ”kvinnan” mot ”människan” och texten blir en helt annan, man läser med öppna ögon och får en förståelse för det allmänmänskliga i födandet. Hydran kvinnoförakt får man besvara med en annan odräpbar hydra.Kram Märta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*