Heidi

 

Heidi Aalto, barnmorska och konstnär

Heidi kom förbi i fredags. Vi lärde känna varandra när vi båda bodde i studentgettot Flogsta i Uppsala! Då var våra barn lite yngre och det var lite färre av dem. Nu har vi fem plus fyra likamed nio barn ihop. Vi har försökt att ses länge men det har alltid varit något som har krockat – jobb, barn eller sjukdomar. Nu kom plötsligt tillfället att ses, en liten stund iallafall. Vi är barnmorskor båda två och i fredags behövde vi uppdatera varandra – vad har hänt i våra  barnmorskeliv sen sist? Att bli förälder, människa, barnmorska är ju en process och det är alltid spännande att träffa kollegor som har kommit en bit på vägen. Där man kan gå rakt på sak.

Heidi är en av mina förebilder – hon är klok och modig med ett tydligt livspatos. En barnmorska som på djupet har förstått vad midwifery handlar om. Kommer ni ihåg de två olika sätten att se på födande som jag presenterade i ett tidigare blogginlägg? Det ena som är mer kvinnocentrerat, där graviditet och födande ses som en i grunden frisk process; födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör” – inte något hon passivt utsätts för. Människan ses som en sammansatt varelse där kropp och känsloliv inte går att sära åt hursomhelst. Känslor som trygghet eller rädsla anses påverka kroppen och födsloprocessen – att skapa en trygg miljö runt den födande är därför A och O. Barnet  påverkas av moderns välbefinnande  och anses löpa mindre risk när moderns behov och önskemål blir tillgodosedda. I den här modellen kan det därför vara motiverat att respektera, stötta och kanske rentav uppmuntra en kvinna som önskar föda hemma.  Men man vet också att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då – när de verkligen fyller sitt syfte som de ska användas. Däremot inte på rutin eller av krasst tidsbesparande skäl.

Det andra sättet att se på födande är lite mer tekniskt. Kvinnokroppen har sina skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom, och födandet är enbart säkert i retrospekt.  Kropp och känsloliv anses inte vara ett och därför är denna fråga högst relevant: ”Vad ska vi göra med den här  (besvärliga) födahemmamänniskan?”.  Den födande kvinnan blir lätt passiviserad i den här modellen eftersom hon inte tillåts vara den centrala figuren i dramat. Tvärtom kan hon ibland ses som ett hinder – ett som barnet måste passera på sin väg ut i världen. En del medicinska interventioner  anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Barnmorskor och förlossningsläkare som arbetar med födande befinner sig ofta någonstans på en skala mellan dessa två ändar. Man kan också kalla det för två olika paradigm där de hetsigaste diskussionerna brukar bli mellan dem som befinner sig längst ut på respektive ytterkant. Jag och Heidi möts på ett ställe som ibland kan kännas ensamt. Känslan av att sakna en flock återkommer. Desto roligare är det att mötas vi två och kunna dela saknaden ihop med varann.

Vi möts även i det kreativa eftersom Heidi både är barnmorska och konstnär! Som konstnär jobbar hon framförallt med textil och på bloggen zerafiasstickning.wordpress.com  eller instagramkontot heidistextil går det att följa hennes arbete. Saker som får  fäste i Heidi kommer ut som konst och jag blev berörd av hennes innerliga akvareller. Tack Heidi – du gör så vackra saker!

Inspirationskort för stärkande förlossningar


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*