God fortsättning

God fortsättning

Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga tack till alla er som har följt The Positive Birth Calendar 2020! Jag har såklart också tackat alla som har bidragit så generöst till kalendern. Det blev väldigt fint att så många nyanser av födandet fick rymmas i de olika inläggen. För en ”Positive Birth Calendar” kan inte bara vara peppig och positiv om den ska bli intressant på riktigt.

Om det är något som jag v e r k l i g e n uppskattar så är det när jag blir drabbad av en text. Det kan för all del vara en roman, men det finurliga med blogginlägg är att det är ett format som är så lättillgängligt och hanterbart, både för läsaren och skribenten. Och ofta kan det som kommer rakt ur skribentens hjärta vara mer intressant än något polerat och slätstruket som ska passa in i mallen. En bra tumregel är helt enkelt att börja där det bränns. Och om det känns som att du inte vill visa upp det som skrivits, ja om det känns som minerad mark, då har du nog träffat ganska rätt.

Vår julafton blev en fin och alldeles lagom familjejul. För mig har det blivit viktigt att det ska få vara just fint, lugnt, och stilla snarare än uppskruvat och bara för mycket. Men att det får vara fint och lite högtidligt för en gångs skull känns också viktigt. Och så blev det.

Jag fick Jonna Bornemarks ”Horisonten finns alltid kvar” av min äldsta dotter i julklapp och har redan läst ut den. Hennes första bok ”Det omätbaras renässans” läste jag för några år sen och den här liknade den förra men var nästan bättre! Om det är något jag älskar så är det när ett undersökande av verkligheten – låt oss säga vetenskap – inte enbart fastnar inom akademin, alltså att akademiker skriver och föreläser för varandra, utan att tankarna och resonemangen spiller över, delvis blir till något annat än ren vetenskap, och når så mycket längre när det kläs i en språkdräkt som träffar en mycket större publik. Jonna Bornemark har verkligen lyckats med det, ja hon blir ju kallad rockstjärnefilosof.

Jonna Bornemark skriver om New Public Management som letat sig in i vår offentliga sektor där det nu finns en tro på att all kunskap går att standardisera och skriva ner i manualer. Medan NPM vill att man ska lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar så griper vi samtidigt efter den där undflyende kvaliteten som är svår att få nedskriven men som alla vet är helt avgörande i mellanmänskliga yrken: lyssnande, omdöme, empati. Jag citerar ur boken:

Känslor har idag så sällan ett värde i sig. Det visar att vi hamnat på avstånd från livets egen rörelse. Vi behöver höra att förundran ger hjärnan en ”halvhalt”, en mikropaus, som lindrar stress, för att kunna ta den till oss, för att kunna tillåta oss att känna den. Det är som om någon behöver mäta dopaminet i min hjärna för att jag ska kunna tro på att jag verkligen mår bra.

Varje känsla idag tycks behöva ett omedelbart ekonomiskt, eller i varje fall produktivt värde. Aristoteles påpekade dock att förundran leder till ett sökande efter kunskap och inte efter omedelbar praktisk nytta. Det är denna station i mänsklig existens vi riskerar att förlora. Vi blir genast problemlösare, istället för att låta världen öppna sig.

Tillåter du dig själv att känna förundran ibland? Själv har tillåtit mig att känna djup förundran när jag har varit med på förlossningar och det har öppnat upp världen för mig. Det har också givit mig en kunskap som jag aldrig hade kunnat få om jag inte tillåtit mig att vara öppen och känna just en förundran.

Jonna Bornemark är inte emot vetenskap och att kunna fastställa orsakssamband i till exempel randomiserade kontrollerade studier, men hon är emot att man reducerar all kunskap till den sortens kunskap. Jag citerar:

Saken är den att vetenskaplighet inte kan graderas i en hierarki av olika metoder. Vetenskaplighet betyder istället att anpassa metoden efter det fenomen som ska studeras. Det vore inte vetenskapligt att säga att etnologin ska ha samma metod som medicinen. Eller att etnologins metod är mindre vetenskaplig än medicinen för att den inte är fokuserad på att slå fast orsakssamband. Idén om en hierarki mellan forskningsmetoder är i sig ovetenskaplig.

Tack Jonna.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*