Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*