Före, under eller efter utbrändheten?


I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*