Fas 3

I morse läste jag en artikel i SVD som fick mig att bli mer än lovligt sorgsen. Jag började läsa till sjuksköterska när jag var 21 år och sedan dess har jag funnits i vården på allvar. Jag har gått igenom alla faser som finns att gå igenom. Tafatt student. Student som är skärpt och på hugget. Lyckligt nyutbildad och full av kunskapstörst. Kavlauppärmarna-hungrig. En som är lite uttråkad,  har slagit i taket och  vill vidareutbilda sig. Jag har kämpat som ett djur för att bli färdig med min vidareutbildning. Jag har varit lycklig. Haft mina golden moments av flow. Jag har gråtit och varit uppgiven på vården. Jag har kämpat och skrivit debattartiklar och engagerat mig för förändring. Jag har varit en visselblåsare (inte så populärt). Jag har känt alla de känslor som finns att känna som  arbetstagare i landstingsvården! Jag vet tillexempel hur det känns att brinna som en nyårsraket och bli ett skräp.

Jag vet också hur det känns att växa och mogna i vården och få ett  självförtroende. Där jag vet att jag är en tillgång.

Men det jag inte visste som 21-åring var att känslan som skulle komma att bli bestående efter mina år i den svenska landstingsvården var en mycket uppgiven känsla. Total desillusion. Som efter en skilsmässa.

När jag läser om bristen på vårdplatser inom barnsjukvården så känner jag sorg.  De allra småttigaste och sköraste barnen som behöver sjukhusvård hamnar i kläm när det inte går att få tag på personal som  kan bemanna. Både läkare och sjuksköterskor har slagit larm och ordet haveri har kommit upp. Som arbetsgivare gäller det att få tag på sjuksköterskor i stadiet full av kunskapstörst, kavlauppärmarna- hungrig, kanske en som är lite uttråkad, har slagit i taket och vill vidareutbilda sig eller en som är lycklig och känner flow. Det gäller att haffa sjuksköterskorna just där och då och ge dem  stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter – ja give them an offer they can’t refuse! Se sedan till att vattna och gödsla riktigt ordentligt.

Att försöka rekrytera sjuksköterskor som redan har brunnit och blivit ett skräp, som gråter och är uppgivna på vården, som känner sig tomma och desillusionerade. Nyskilda. Som badar i erbjudanden som går att motstå. Det är så oändligt mycket svårare. Och sorgligare.

 

 


En reaktion på ”Fas 3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*