Ett plus ett blir två!

Användandet av ord har stor betydelse när vi skapar vår verklighet. På flera förlossningsavdelningar i Sverige har man infört rutinen att det ska vara två barnmorskor precis på slutet när barnet kommer. Jag har hört uttrycket ”samförlösa” som jag inte är särskilt förtjust i. Att slentrianmässigt använda ordet förlösa tar bort så mycket av kvinnans egen power i sitt födande och passiviserar henne i en situation när hon i själva verket utför något mycket aktivt. Det är kvinnan som föder och vi som bistår. Något händer när man ändrar på ordföljden.

På Södra BB arbetade inga undersköterskor och där var vi ofta två barnmorskor som hjälptes åt när det behövdes fler händer, och särskilt på slutet. Den andra barnmorskan brukade hälsa på paret i ett lugnt läge och berätta att hon skulle vara med och hjälpa till lite under födseln. Jag upplevde att det var ett fantastiskt sätt att få erfarenhet av fler arbetssätt än mitt eget eftersom jag också var den ”andra” barnmorskan som hjälpte till ibland på andras födslar. På det här sättet fick jag lära mig om vattenfödslar, lugna och oforcerade krystskeden som jag aldrig upplevt tidigare och små knep i alla möjliga situationer som jag snodde och la i min egen verktygslåda. Det blev ett väldigt fint sätt att skapa ett kunskapsutbyte oss barnmorskor emellan.

Det var inte heller någon order uppifrån att vi alltid behövde vara två ( på slutet ) utan det föll sig helt naturligt. Ungefär som man gärna arbetar två och två barnmorskor vid hemfödslar. Vid en hemfödsel träffar båda barnmorskorna paret innan och det finns då redan ett förtroende barnmorskorna emellan och  mellan paret och de två barnmorskorna.

Jag tror att det här att vara två barnmorskor vid en födsel verkligen kan vara något fint och användbart men också något som ibland kan bli knasigt och fel; alldeles beroende på vilken kultur som  ligger bakom detta direktiv och som sedan kommer att genomsyra sättet det efterlevs på.

Om fokus med att samförlösa enbart grundar sig i en  rädsla för stora bristningar så blir det 1+1 blir 1. En barnmorska är ej tillräcklig i sig utan nu måste det vara två för att täcka upp för den enas eventuella brister. Kanske att man hjälps åt med fler händer för att hålla perinealskydd. Det  kan bli en känsla av utökad kontroll och räddhågsenhet barnmorskorna emellan. Bäst om kvinnan föder i halvsittande, inte chansa nu! Om fokus blir för mycket på kontroll av sista biten av födseln så försvinner det relationella lätt. På en stor avdelning kanske den andra barnmorskan inte hinner bekanta sig med den födande kvinnan innan utan dyker upp som en gubbe i lådan precis på slutet. I bästa fall så går det smidigt och lätt för alla inblandade. I sämsta fall så klampar den okända barnmorskan in precis på slutet och ändrar dynamiken i rummet helt.

Om fokus med att samförlösa inte enbart handlar om en rädsla för stora bristningar utan även om att skapa fler situationer för lärande och reflektion barnmorskor emellan, då kan det bli 1+1 blir 2. Men då behöver det läggas mer tid på det relationella. Kanske att den andra barnmorskan går in och hälsar på paret innan det är dags att föda och även kommer in i rummet under själva födseln för att också följa förloppet. För hur upplever kvinnan och hennes partner en gubbe i lådan precis på slutet? Allt fokus blir inte på de sista minutrarna. Tid för reflektion och utbyte barnmorskorna emellan efter födseln är också viktigt,  och det måste även finnas en följsamhet och ödmjukhet inför varandras olika arbetssätt. Då tror jag att det kan bli något riktigt bra!

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 


4 reaktioner på ”Ett plus ett blir två!

  1. aini skirgård skriver:

    Hej Märta! Jag hoppas att vi ses den 18 e i Tanto. Jag tänker bakvänt. Dvs. Om vi ska , bör eller siktar på 2 Bm mot slutet kräver det en planerad bemanning av Bm på ett annat sätt än idag och då kanske vi t.o.m. landar på en närvarande barnmorska under födande. Sen får väl praktiken och parets självbestämmande tacka nej till gubben i lådan. Jösses vad jag saknar SBB. Nu sista veckan har jag legat som pat på B 52 an pga förmaksflimmer, det var ta mig sjutton en arbetsskada att hjärtat tog stryk.
    Stor Kram fr Aini

    • martha skriver:

      Åh Aini, ja det var en arbetsskada att hjärtat tog stryk. Tyvärr kommer jag inte den 18 för jag förstod försent att det var tänkt att vi skulle träffas då. Synd! Skicka gärna bilder som jag kan publicera på bloggen! Ja vi är många som sörjer och saknar Södra BB. Kram till dig!

  2. monika haukirauma skriver:

    Märta du beskriver så fint vårt Södra BB ”ägg”. Det är så svårfångat och svårbeskrivet men ack så viktigt.
    Man kan aldrig ta någon genväg till en s.k. policy, det måste växa fram ur respekt och ödmjukhet.
    Att enbart införa/implementera ”säkerhetsåtgärder” som ett påbud blir så himla lätt bara ett hölje på ett tomt paket. Det fanns så mycket i vårt arbetssätt på Södra BB som ”föll sig naturligt” och att det gjorde det berodde på (tror jag) att vi delade en solid grund i synen på varandra och på födandet.
    Vägarna fick vara olika, människorna fick vara olika för målet var vi ense om. Vi bistod med var och ens kreativa förmåga för att varje möte och födsel just skulle bli den unika händelse som det förtjänar vara. Vi tog hjälp av varandra när vi själva inte räckte till, det var ett samarbete som producerade så mycket delad glädje. Önskar att den levande och skapande kulturen återuppstår igen.

    • martha skriver:

      Tack Monika! Fin kommentar! Synd att jag missade picknicken i Tanto, det hade varit så roligt att träffa er! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*