Så vet du om du är en luttrad (flerbarns) förälder

  • Du kan föreställa dig de fina leksakerna i affären söndertrasade och isärtagna på ett golv hemma, under en soffkudde, mellan soffkuddarna eller under soffan.
  • Redan i mars börjar du känna lätt ångest inför maj månad; då när alla fyller år och det är avslutningsfika, avslutningsuppvisningar, teater och föräldramöten ungefär samtidigt.
  • Du vet hur en lus ser ut.
  • B-day. Dagen då barnbidraget kommer.
  • Du glömmer ständigt vad ”Vi ska bara vara hemma och ta det lugnt på lördag” egentligen betyder, men blir påmind varje vecka.
  • Ordet slajm får din puls att stiga.
  • Du försöker komma på nya strumpstrategier.
  • Du har minnseluckor från fjolårets december månad.
  • Frasen ”10 veckors sommarlov” har en annan, ny innebörd.
  • Lego.

 

Lyckans ost

Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!

Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.

Kusinerna Hanna och Hans.

 

Snö och instagramvänliga hus

Snön vräker ner och jag vet att det är internationella kvinnodagen idag men när jag vaknade ville  jag helst dra täcket över huvudet och bara somna om. Mina två yngsta barn har varit sjuka i någon kruppliknande hosta och det har inte blivit så mycket sömn. För mig. Och så är det första dagen på länge som jag kan slappna av lite, lite. Den där hysteriska karusellen som bara drar igång ibland i vardagen, usch vad jag ogillar den. När man kämpar för att hålla jämna steg och ändå upptäcker att man inte hinner ikapp utan liksom  släpas efter hela tiden. Sen när man kastas av i farten, ja då tar det ett tag att borsta av sig snön och hitta balansen igen.

Jag måste ändå säga att det var en bedrift av oss att både köpa hus och sälja vårt radhus inom loppet av några veckor. Nu är jag så innerligt trött på alla homestylade och fotoshoppade  hem. Mitt nya hem behöver inte alls vara instagramvänligt men det får gärna vara hemtrevligt och framförallt – praktiskt för oss alla sju att bo i. Jag har länge pratat mig varm om hur bra det går att bo många på en liten yta, compact living och yadi yada. Nu gråter jag nästan glädjetårar över att kunna ge alla mina barn sina egna rum! Jag behöver inte längre romantisera trångboddhet. Att vara en stor familj innebär ändå ett ständigt kompromissande, att hela tiden dela med sig, behöva göra saker ihop och ett ständigt sorl, en slags ljudmatta som inte går att stänga av. Jag tror att det i sammanhanget kan vara ganska hälsosamt att ha ett eget rum som man kan dra sig tillbaka till. Också för oss föräldrar. Vi får till och med vår egen toalett. Underbart. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så glad över en egen toalett.

Vårt nya hus i lego. Som jag byggde med min son och la ut på instagram!

Crescendo

Den här veckan har Hanna Ulfsdottirs forskning om vattenfödslar fått ett stort medialt genomslag. Roligt! Jag hoppas att det svenska barnmorskeförbundet och SFOG (svensk förening för obstetrik och gynekologi) tillsammans med Sveriges barnläkare kan komma  överens om gemensamma riktlinjer för vattenfödslar. Mia Ahlberg uttalar sig om detta på barnmorskan.se med anledning av sin medverkan i SVT:s morgonstudio.

Själv har jag varit ganska upptagen den här veckan. Vårt husletande nådde ett crescendo förra helgen – samtidigt som de stora barnen åkte iväg på sportlov med farmor och farfar. Ja vi hittade huset som vi vill bo i och slog till! Så när barnen kom hem från Hälsingland satt vi och skrev på kontraktet för vårt nya hus. JAA vi har köpt ett hus!! Däremellan hade jag hunnit med en kortare sjukhusvistelse med min yngsta dotter och hunnit fira min höggravida systers födelsedag.

Födelsedagsfest!

Nu när huset är köpt så behöver vi givetvis få vårt radhus sålt. Vi har ägnat kraft och energi på att få vårt boende att se sådär härligt och inbjudande ut inför visningen idag! Och gissa om det har blivit fint. Nu är det så städat, rent och inbjudande att vi inte förstår varför vi kom på tanken att flytta. Känslan är Nämen här skulle man ju kunna bo. Det är bara det att så fort man rullar in barnvagnen i hallen medan de stora barnen tar av sig sina vinterkläder och vinterskor samtidigt som de plockar fram mellanmålet ur kylen och kastar sina smutskläder på golvet, ja då kommer jag ihåg varför vi nu med fem barn vill flytta till något större. Men just nu längtar jag efter att kunna släppa anspänningen det innebär att köpa och sälja bostad. För samtidigt som den här processen pågår har jag lagt in en extra växel i mitt eget företag – och nu i veckan som kommer så är det både inspirationskväll och föreläsning på barnmorskeprogrammet på schemat. Det har liksom hopat sig så. Och jag vill inte plocka bort en enda programpunkt för de är så roliga allihop. Men jag längtar också efter att få göra saker sådär lite lagom planlöst och utan en agenda.

Älskad unge. Foto: Lovisa Engblom

För Hanna växer så fort! Hon är redan tre månader och kommer inte minnas ett dugg av vårt mintgröna radhus. Hon kommer bara minnas vårt nya faluröda hus med vita knutar. Det som har både rosenbuskar och björnbär i trädgården.

 

 

 

Ny sajt för barnmorskor!


Styrelsen i svenska barnmorskeförbundet har lanserat en en ny sajt BARNMORSKAN.se, och det var en riktigt trevlig överraskning! Utmärkt med ett informativt webbforum på nätet som ett komplement till barnmorskornas tidskrift Jordemodern. Läs gärna Anna Af Ugglas viktiga text  Världens kvinnor behöver kompetenta barnmorskor. Som barnmorska kan man arbeta inom hela det spektra som kvinnans reproduktiva hälsa utgör – från pubertet till klimakteriet. Var man lägger sitt professionella fokus varierar stort och barnmorsketrädet spretar därför åt alla möjliga håll. Man kan jobba kliniskt, välja att forska, bli chef… eller barnmorskedoula. Samtidigt arbetar var tionde utbildad barnmorska med något helt annat  – en del har helt sonika valt att gå tillbaka till sina arbeten som sjuksköterskor. Det är inte alldeles enkelt att vara barnmorska idag och jag håller därför helt med barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg när hon skriver att vi måste hitta nya sätt att samtala med varandra. Förhoppningen är att barnmorskan.se ska bli ett forum på nätet som förenar och skapar engagemang.

Själv har jag ägnat hela helgen åt att städa radhuset inför den fotografering som ska äga rum idag. Jag som hade hoppats på åtminstone någon ledig timme över att författa ett blogginlägg på, men inte då; det tog varenda ledig minut av helgen att rensa, putsa och fixa till. Nu är det så rent och fint att man kan äta direkt från huset! Och vi, jag och min man, har med råge övertrasserat vårt ork-konto när vi med en så liten bebis att ta hand om – också har gett oss på  att rensa och fixa det radhus som har spår av 10 års småbarnsliv. (Det jag försöker säga är att vi har tagit ut oss lite för mycket.) Men mig veterligen så har vi tagit oss igenom sådana här  perioder förr och kommit ut i rätt hyfsat behåll på andra sidan. Ibland behöver man ju bara bita ihop och beta av. Men i eftermiddag när fotografen har fotat färdigt – då tänker jag logga ut från allt som heter styling, luftigt – ljust och familylivingfint. Mina stora barn som kommer hem ungefär samtidigt kommer att hjälpa till med det.

 

Föräldrahemligt

Världshemligt av Barbro Lindgren

Jag minns att Astrid Lindgren sa i en intervju någon gång att hon aldrig hade varit riktigt förälskad i någon man. Däremot hade hon varit förälskad i sina barn. Och visst är kärleken till de egna barnen förunderlig, hur den blossar upp som en tornado i bröstet varje gång en ny barnakropp landar där. Jag har fortfarande svårt att förstå hur mycket kärlek som faktiskt får plats i en människa. För under varje graviditet har det ändå funnits ett tvivel – inte kan det väl komma ut någon som jag blir lika handlöst förälskad i ? Lika mycket som förra gången. Men jo det kunde det. Jag är så barnsligt kär i min bebis, allt med henne är gosigt och luktar gott. Hon skriker på ett gulligt sätt, hennes pruttar är gulliga,  ja hon kan liksom inte göra fel i mina ögon. Men det betyder ju inte att allt i den nya tillvaron är enkelt.

Tonåringar behöver en rätt stor portion föräldrakärlek har jag märkt – och det är inte alltid som den kommer lika spontant och otvunget som till den lilla bebisen på två månader som just har lärt sig att le. De konflikter som jag har hamnat i som tonårsförälder drar en hel del energi och ibland övermannas jag av hur ensam man kan känna sig. En lockande genväg är att bli den justa kompisen till sina tonårsbarn. Att vara föräldern som säger stopp, nej och sätter gränser är ganska tråkigt. Som tur är finns det flera sidor av just det föräldramyntet och när mina stora barn kommer med sina kloka inlägg om allt från partipolitik till vilda djur och feminism så blir jag stolt. Att få ta del av deras omvärldsanalys, det golvar mig ibland. Det enda som gnager om nätterna är den sårbarhet och utsatthet som kommer på köpet. Smärtan om det skulle hända barnen något är svår att nudda vid. Den gör ont. Klyschor som ”den som aldrig har älskat har  aldrig levt”, eller – den dagen den sorgen – hjälper inte. Sårbarheten bär man med sig i varje steg.  Men en tvåmånaders bebis som jollrar och ler är som ett vaccin mot all den ångest som man vet förr eller senare hinner ikapp. På något sätt.

 

 

 

 

 

Compact familyliving

Hur får man en femåring med på tåget?

Nu bor vi i ett mintgrönt radhus som vi har trivts fantastiskt bra i – i nästan 10 år. Huset har blivit en del av oss och vår familjekropp. Men när vårt femte barn fyllde två månader gammal så växte vi ur huset – på dagen. Plötsligt var det bara ett fullbordat faktum. Så nu är vi i full gång med att leta efter ett större boende till den här familjen som har vuxit sig större. Det tar förstås en del energi att leta hus och vrida och vända på alla de variabler man måste ta ställning till. Dyrt, centralt läge? Generöst med utrymme på landet? Billigare renoveringsobjekt? Ett hus med anmärkningar på fukt?

Parallellt med detta husletande så ska vårt radhus finputsas inför kommande fotografering och visning. Jag har börjat gallra och plocka ner saker i flyttlådor, allt enligt devisen ”luftigt och ljust”. Familylivingfint. Men det tar tid med en bebis på armen och en leksugen femåring. För plötsligt blir det amningspaus. Kisspaus. Kojbyggarpaus. Lunchpaus. Skrik och gråt-paus. Det gäller att inte drabbas av panik. Samtidigt kan jag inte låta bli att njuta av att vara mitt i ett nytt avgörande skeende. Vilket hus blir vårt?

Vinterbleka

Här var amningen så skör och jag så blek. Men hon var röd och alldeles ny Foto: Lovisa Engblom

Smekmånaden med min bebis är över. Ja den där tiden då den nyfödda är så nyfödd att hon får vara axeln som allting annat snurrar runt. Hudfärgen som går från rött till gult till rosa. Nu är hon lika vinterblek i hullet som oss andra. Stadig i blicken. Ja hon har blivit en av oss. Och vi har vaknat upp och insett att vi vill flytta till något större. För hur mycket god vilja som än finns hos oss så växer det inte ut nya kvadratmeter på det här radhuset. Nu är vi sju personer som ska samsas om dem. Så imorgon kommer mäklaren hit och vi har redan hunnit titta på två hus! Hanna får bara hänga med när den här karusellen tar fart.

Men det betyder en sak – att amningen fungerar! Efter veckor av vånda, mjölkstockning och smärta så har jag kommit till den punkt där amningen känns självklar. Jag har inte längre ångest när nästa amningsstund snart närmar sig. Och min amningsbricka med smärtstillande, kompresser, salvor, ullfett och amningsnapp är bortplockad. Den stod framme i flera veckor alldeles bredvid mitt amningshörn i soffan, som ett första hjälpen för mina stackars hjälplösa bröst. Att jag till och med var tvungen att uppfinna ett nytt ord – amningsbricka – det hade jag aldrig trott. Men man upphör aldrig att förvånas. I min mörkaste stund av misströstan tänkte jag att det här blir gången då jag lägger ner amningen. Men brösten behövde ju tömmas på sin mjölk, de behövde ju ammas. Och min bebis var hungrig. Så vi fortsatte trots allt. Det är jag glad för idag. Jag ska försöka att inte kollra bort våra lugna amningsstunder nu när flyttkarusellen drar igång. För jag vet hur ont om tid man plötsligt kan få – för att inte tala om hur uppe i varv man kan bli – när hela omvärlden pockar på.

Blogginlägget jag skrev i fredags, det om Agnés Geréb, var tungt att skriva. Att en barnmorska får fängelsestraff för att hon har bistått vid hemfödslar –  det har ett starkt symbolvärde och angår även oss. Jag vet ju vad det är för drivkraft som ligger bakom hennes arbete, nämligen  viljan att hjälpa födande på deras egna villkor och i den miljö där de känner sig trygga. Det kan vara i hemmet – eller på sjukhuset.

 

 

 

 

Rymden på jorden

Barnens jullov är över. Nu är det skola, dagis och vardag igen. De stora barnen fick en extra dag ledigt eftersom skolan började med en studiedag för lärarna. Vi fick kusinbesök och passade på att klä av granen – det blev barrfest över hela golvet. Och kokosbollar i köket. Barr i vardagsrummet och kokos på köksgolvet. Jag har känt mig som en människa i en och en halv vecka nu. Den där bräckliga känslan som jag hade efter förlossningen – att jag balanserar på en skör porslinstallrik – har bytts ut mot något mer hållfast och vardagligt. Så skönt!

Men fortfarande känns det ovanligt att säga ”fem barn”. Jag vänjer mig inte. Det känns som att vi har trasserat vårt konto, passerat en osynlig gräns och blivit lite annorlunda i folks ögon. Fast det har vi inte. Vi är precis som vanligt. Fast nu med fem istället för fyra barn. Däremot ställs det lite andra krav på oss nu.

Idag ska jag boka en efterkontroll med min barnmorska på mödravården, för mig har den alltid  varit en milstolpe. Under en hel graviditet har vi träffats regelbundet och stämt av läget. Först tröttheten och illamåendet blandat med förtjusningen över en ny graviditet. Sedan känslan av att livet lyfter när något växer i mig. Mot slutet- tyngden och dragningskraften nedåt – alla krämpor staplade på varann, känslan av att gå runt i en bubbla. Som att gå runt i rymddräkt på jorden. Sista mötet är vi två som kommer. Jag och min bebis. Rymden som äntligen har kommit ner på jorden.

 

Du rubbar hela vår existens. Välkommen.

Stickad tröja från mormor och en monsterteckning från yngsta storebror, som lillasyster ”kanske blir rädd för” som han säger. Anar en viss förtjusning över detta.

Nu sitter jag här för femte gången med mjölkstas och såriga bröstvårtor. Förhoppningsvis vänder det snart när mer av den mogna mjölken rinner till – men de här fem veckorna efter fem bebisar i mitt liv kommer jag alltid minnas som väldigt speciella veckor. Med första barnet var jag chockad över det som kom efter förlossningen. Skulle inte allt bara vara fixt och färdigt när barnet äntligen tittat ut? Den andra natten med vårt första barn, den som jag nu kallar för snuttenatten, ja det var som att bli döpt in i föräldraskapet på riktigt djupt vatten. Jag sov ingenting och mitt barn snuttade frenetiskt på brösten ända till gryningen. Då var det inte mycket spiritus kvar, varken i mig eller mina bröstvårtor.

Nu, vis av erfarenhet, tar jag snuttenatten med ro och försöker inte ens få till någon egen sömn när mitt barn vill suga och suga. Jag vet att det blott är några timmar av ett liv och njuter av att ha ett friskt barn med en så stark längtan att överleva även utanför livmodern. Men sen, dag tre och dag fyra utan någon riktig sömn och nya sår på brösten – ja då blir även den mest härdade fembarnsmamman trött och ganska sliten. Men det går för jag vet att this too shall pass.

Att välkomna ett nytt barn i en redan ganska stor familj är som att se på när en meteorit slår ner. Allas existens rubbas. Ett helt nytt ekosystem måste bildas, inte för att det var något fel på det förra – men när förutsättningarna plötsligt ändras så är det ja – oundvikligt. Det är inte bara vi föräldrar som ska krisa, utvecklas och mogna av erfarenhet. Alla syskonen ska det också. På sina helt egna sätt, i sin egen takt och med sina helt egna olika uttryck. Ibland blir det kaos. Det hör till i en stor familj. Om det är något jag har lärt mig under mina år som förälder så är det detta.

Sen om amningen krånglar så finns det bra och proffsig hjälp att få. Kika gärna in på den fina och nystartade amningswebben.se  

Eller gå in på den omistliga amningshjalpen.se  

När jag hade mjölkstockning med mitt andra barn var amningshjälpen min räddning – att få prata med en livs levande hjälpmamma precis exakt just då jag behövde det.

Hos moster Signe.