När föräldraskapet tar ut sin rätt

När föräldraskapet tar ut sin rätt

När föräldraskapet tar ut sin rätt

Relationer tar tid. Det insikten kommer ikapp förr eller senare, att just den där tiden inte kan rationaliseras bort. För ger man inte en relation av sin tid så skrumpnar den ihop förr eller senare. Och har man som jag bildat en stor familj och fött fem barn så ÄR det klokt att prioritera familjelivet och barnen framför att utföra en massa andra stordåd. Det har jag alltid tänkt. Samtidigt som jag har jag haft den här brinnande drivkraften att arbeta med kvinnor och för födandet. Både hands on men även genom att inspirera, engagera och sprida kunskap.

I många år hade jag ork till allt. Min energi var till synes o-ändlig. Sen visade det sig att den inte var det längre. Men jag fortsatte ändå. Ungefär så kan man sammanfatta min resa med skiftjobb inom vården och en familj på tillväxt, som sen byttes ut mot en mer frilansande tillvaro och stor familj i ett stort hus.

Igår när jag läste en intervju med Gunhild Stordalen som själv valt att inte få några barn (just eftersom hon vill lägga sin tid på att förändra världen istället) så slog det mig hur mycket jag egentligen har åstadkommit under de här åren.

”Jag är oändligt imponerad över kvinnor som både gör karriär och är småbarnsmödrar. I den meningen är jag lyckligt lottad som bara har mig själv att tänka på.”

Då tänkte jag att det kanske inte är så konstigt att jag är rätt trött ibland? Inte för att jag är med och förändrar världen men för att jag jobbar engagerat, driver ett företag och är mamma till fem barn. För jag vill verkligen understryka att ekvationen inte går ihop. Egentligen är det inte alls imponerande att brinna i båda ändarna samtidigt, slå knut på sig själv och försöka visa för världen att det omöjliga är möjligt när det inte är det. Snacka om att skapa stress åt sig själv och andra!

Tiden med barnen är kort och det är vansinnigt jobbigt att försöka göra karriär samtidigt. Det ger energi till viss del att göra saker som inte har med barnen och hushållet att göra och som alltid handlar det ju om att hitta den där berömda balansen. Få tillvaron att gå ihop så att den inte bara känns som en enda stretch.

Men om det är något jag faktiskt skulle önska av fler föräldrar så är det att visa att det omöjliga är omöjligt. Att det inte går att ha ett städat hem utan städhjälp, en fantastisk blomstrande karriär och vara en närvarande mamma samtidigt. Jag tänker visa vägen. Den här bloggen till exempel, den tar mycket tid av mig, och jag älskar den. Jag har arbetat med den i tre år och den växer sakta men säkert. Samtidigt har jag inte betraktat tiden jag lägger här som jobbtid utan som någon slags fritid jag egentligen inte har. Nu får det vara slut med det. Den här underbara bloggen är en del av mitt jobb. Precis som mitt instagramkonto. Jag tänker börja värdera tiden jag lägger här på ett helt annat sätt från och med nu. Just för att det inte finns någon gratistid. Gratistiden är ju tid som tas från annat, från mina relationer, från mina barn.

Jag har ett nytt och fantastiskt roligt projekt på gång. Och den här gången tänker jag göra det till en del av mitt jobb från start. Visa andra att ekvationen inte går ihop. Visa att tid som ges bort är tid som tas någonstans ifrån. Mina barn och min familj är viktigast och kommer komma först, alltid. Och med det vill jag rikta en uppmaning till alla andra småbarnsföräldrar – försök inte att slå knut på er själva! För föräldraskapet kommer att ta ut sin rätt förr eller senare. Så, stay close to home. Och ni som kan, välj ett jobb som går att kombinera med små barn. Jag tänker visa vägen.

Tittut!

Om förväntningar och att få en bra start i föräldraskapet

Josefine Janke, BHV-sköterska
Josefine Janke och dotter

Av Josefine Janke

Josefine Janke arbetar som barnhälsovårdssjuksköterska i Västerbotten och driver instagramkontot @bebisen_och_vi där hon skriver om nära och lyhört föräldraskap. På ett bebis- och föräldravänligt sätt tar hon upp ämnen så som sömn, amning och flaskmatning. I det här gästinlägget skriver hon om förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder, samt hur man kan skapa goda förutsättningar för att själv må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis.

När jag var föräldraledig med mitt tredje barn fick jag chansen att träffa andra nyblivna föräldrar i egenskap av att själv vara förälder och inte i min roll som BHV sköterska. Jag hade många intressanta samtal som fick mig att börja reflektera kring det här med förväntningar. Det förvånade mig att majoriteten av föräldrarna jag träffade hade vad jag upplevde som ganska orimliga förväntningar –  både på sin lilla bebis och på sig själva som föräldrar. Och att de här orimliga förväntningarna ofta orsakade en hel del stress.

Många föräldrar verkade försöka fortsätta att leva livet så som de gjort innan de fick barn. Träna, umgås med vänner, städa, tvätta, handla, baka, vara aktiv på sociala medier, äta ute på restaurang, läsa någon kurs på universitetet, jobba några timmar i veckan på sitt jobb, bygga nytt hus, resa utomlands och duktigt göra sina knipövningar. SAMTIDIGT som de tog hand om en liten bebis. Som att bebisen mest bara skulle flyta med och anpassa sig efter föräldrarnas planer och önskemål.

Själv hade jag försökt skala av mitt liv så mycket det bara gick. De allra flesta dagarna tillbringade jag hemma tillsammans med mitt nya barn. Ammade, tröstade och bytte blöja. Vilade, åt och drack, och försökte ta mig ut på någon kortare promenad för att få lite dagsljus och frisk luft. Mycket mer än så hann jag inte – men det hade jag heller inte behov av.

Min upplevelse är att det är just det här som många nyblivna föräldrar är rädda för. Att de ska tappa bort sig själva i föräldraskapet, fokusera för mycket på bebisen och bli BARA förälder. Att världen runtom ska krympa och vänner och intressen försvinna. Och att många därför försöker att fortsätta leva på det sätt som de gjorde innan de fick barn.  Problemet är att det är en ekvation som väldigt sällan går ihop, och som istället riskerar att leda till stress och känslor av otillräcklighet och dåligt samvete hos föräldrarna. 

En alldeles vanlig bebis

Förväntan om en tillvaro med en bebis som anpassar sig efter föräldrarnas planer, grundar sig ofta i en orealistisk bild av vad som är normalt och vanligt bebisbeteende. Ganska ofta finns en förväntan om att bebisen ska vara lugn och nöjd. Men många små bebisar är varken lugna eller nöjda, utan tvärtom ganska missnöjda den första tiden i livet. Risken är att föräldrarna då uppfattar bebisen som besvärlig eller krävande, när bebisen egentligen bara beter sig som en alldeles vanlig bebis.

Att känna sig tillräcklig som förälder kan handla om att acceptera när tillvaron förändras

Områden där jag ofta upplever att föräldrar har orealistiska förväntningar kring bebisens beteende är skrik, sömn, närhet och amning. Bebisen skriker och är mer missnöjd än vad föräldrarna förväntat sig, har ett större behov av närhet och tröst, nätterna är besvärligare och amningen krångligare och mer tidskrävande än vad man trott. Det tar helt enkelt mer tid och mer energi att ta hand om bebisen än vad föräldrarna föreställt sig och det blir svårt att få alla bitarna i livet att gå ihop. 

Kunskap om vad som är naturligt och vanligt bebisbeteende och en underliggande förståelse varför bebisen beter sig som den gör, kan bidra till mer realistiska och rimliga förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder. 

Den lilla bebisen styrs av instinkter och behov. Föräldrarna kan inte kontrollera när bebisen vill amma eller sova, eller när bebisen skriker eller bajsar. Att få en fungerande och någorlunda angenäm tillvaro handlar därför om att säkerställa att det finns utrymme i tillvaron att möta och tillgodose barnets behov när så behövs. Till skillnad från en situation där barnets behov upplevs krocka med och hindra föräldrarna i deras planer. Till stor del handlar det därför om att anpassa tillvaron efter bebisen istället för att försöka få bebisen att anpassa sig efter tillvaron och föräldrarna.

Rent praktiskt kan det handla om att lämna dagarna så fria det går och att styras så lite som möjligt av klockan, och istället följa bebisens rytm och behov. Att som förälder prioritera grundläggande behov så som att äta och sova när möjlighet ges. Att sänka duktighetskrav och upplevda måsten, och landa i att den viktigaste uppgiften just nu är att vara en närvarande förälder.

För de allra flesta känns det egentligen ganska självklart och bra att fokusera på den nya bebisen och föräldraskapet. Men i ett samhälle där vi är vana vid att värdesätta individualism och självförverkligande kan det kännas främmande och utmanande. 

Att må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis, handlar mycket om att acceptera att tillvaron förändras i och med att man får barn. Att kunna se att det är en rimlig konsekvens att tiden och orken inte räcker till på samma sätt som tidigare och att man därför måste prioritera. Att kunna landa i att det är helt okej att omvärlden krymper och att det inte är så illa att BARA vara förälder för ett litet tag. 

Trampcykel

Autocorrect: överlev!

Trampcykel
Den ljuvliga och kämpiga tiden!

Passa på att sova när barnet sover.

Gå och lägg dig när barnet går och lägger sig. Anpassa ditt schema efter barnet.

Använd bärsjal – eftersom du då får händerna fria kan du till exempel steka pannkakor eller diska med ungen i bärsjalen.

Ta en lång promenad varje dag så kommer du må bättre.

Om du ska jobba – amma i lunchpausen. Eller pumpa ut på flaska till någon annan att ge. Det finns inget som hindrar dig från att jobba heltid med en 6-månaders bebis hemma.

Ibland blir jag så trött på alla förment goda råd. Jag har säkert gett dem själv, också i all välmening. Men idag skulle jag vilja kryssa över alla dessa råd med en stor överstrykarpenna och skriva med stora bokstäver: ÖVERLEV

Det är lite mera rått men illustrerar lite mer äkta vad jag känner just nu.

För tiden med ett barn på sådär 9 månader till 2 års ålder är en pärs på många sätt. Missförstå mig inte, en unge i den åldern är något av det ljuvligaste och gulligaste som går att ha så nära inpå sig. Men det är en tid som innebär en hel del prövningar. Själv har jag både levt och överlevt den här tiden snart fem gånger.

Under vissa dagar fungerar absolut ingenting. De är kämpiga! Långpromenaden som blir ett rumphugget varv runt kvarteret för att min goa näktergal vill gå själv och sedan skriker i högan sky när det inte blir som hon vill. Jag som försöker följa efter i hasorna – men som snart blir tvungen att rädda henne från alla farligheter som ruvar runt hörnen. Bilar till exempel.

Alla de goda föresatserna och att hela tiden få ge upp sina planer.

Maten som serveras och sedan slängs ner på golvet så att det hela tiden ser ut som om någon har mixat en smoothie från barnstolen. Give up liksom.

Inte konstigt att man sitter och slöscrollar på sin mobil ibland. Jag menar ofta.

Jag som precis hade börjat längta efter vitt, ljust och fräscht. Eller iallafall lite vitt och lite fräscht. Någon gång ibland. Rådet att bara släppa allt som har med städning att göra är väldigt väl menat, jag vet. Men dumt. Jag har prövat att släppa och vet vad som händer. Det blir stökigt. Jättestökigt. Jätte, jätte, jättestökigt. Finns liksom ingen gräns åt det hållet. Det finns bara en gräns för vilken nivå av ordning man orkar hålla. Oordningen finns det ingen gräns eller botten för – där är det bråddjupt. Och ju längre ner man sjunker, desto jobbigare blir det att ta sig upp.

Om du som fembarnsförälder vill hinna något annat än att städa så gäller det att börja lära sig att inte låta sig distraheras. Jag har blivit ganska bra på det.

Det ÄR nästan aldrig städat men ofta har det varit städat nyss. Eller så väntar hela huset spänt på att det ska bli städat. Snart. Vi lever mittemellan dessa två poler. Var någonstans på skalan vi befinner oss beror på så mycket. En sak vet jag: det går att ta sig från städat till jättestökigt i ett jehuj eftersom det inte längre finns någon fördämning eller tröghet i systemet som håller emot.



Vinter i Uppsala

Face the fact och hur jag orkar

Vinter i Uppsala
Gnistrande snö!

Jag har alltid läst mycket böcker. Ja, det är fortfarande en av de största njutningarna för mig, att få läsa en bok på riktigt. Men idag, med fem barn runt mig och en vardag som snurrar ganska snabbt så tycker jag det är svårt att få tid att läsa. Jag blir ju avbruten jämt! Och det är något av det mest irriterande jag vet, att hela tiden behöva börja om med läsningen. Att inte få försjunka. Alla böcker klarar inte av att jag som läsare ständigt blir avbruten. Och då är det så lätt hänt att jag ger upp och sätter mig med mobilen och börjar scrolla istället.

Men det gäller också att hitta de där böckerna som GÅR att lägga ifrån sig. Där två sidor utav boken kan vara en riktig aha -upplevelse, en karamell som går att suga på. När det inte gör så mycket att man måste plocka upp tråden igen och igen. Just nu verkar jag ha hittat en sån bok. Factfulness av Hans Rosling! Den gör mig verkligen glad. Alltså, jag blir lycklig när någon hjälper mig att förstå världen lite bättre. Skillnaden mellan extrem fattigdom och den relativa fattigdomen. Att saker faktiskt har blivit så mycket bättre i världen, men att de inte hindrar att mycket fortfarande är dåligt. Men bättre. Och nej det var inte bättre förr. Inte alls.

Så finns det rätt så mycket humor och värme i den där boken också. Det gillar jag. För övrigt så är det ett bra tips att inte välja de stora tegelstenarna till böcker under småbarnsåren! Om det inte är en bok som bara måste bli läst. Det finns ju sådana också.

En tillvaro i snö

Annars är tillvaron höljd i snö just nu. 14 minusgrader och halkbana var det när jag skjutsade barnen till skolan i morse. Två av bildörrarna hade fryst fast och barnen fick klättra in i baksätet. Sen åkte vi i krypfart nästan hela vägen fram. Men det är vackert! Och just nu skiner solen på den vita snön.

I mina flöden på sociala medier ser jag många inlägg om vabruari just nu. Hur man överlever. Eller inte överlever. Det har fått mig att fundera över vissa uttryck som ofta används. Frågan Hur orkar du? har jag själv fått många gånger. Och i den frågan finns ju ett påstående, nämligen den att jag orkar. För vad betyder att orka egentligen? Betyder det att jag och mina barn lever och ser hela och rena ut? Att jag kombinerar familj med att jobba? Eller betyder det att jag känner att jag orkar med mitt liv? För mig är det inte självklart att jag alltid orkar. Men jag står ut helt enkelt! Så står du ut med vabruari är kanske en lite mer rättvisande beskrivning. För de flesta av oss överlever ju, iallafall i bokstavlig mening. När de jobbiga perioderna kommer så står jag ut. Det är mitt att orka.

Men nu ska jag passa på att läsa några sidor till av boken innan Hanna vaknar!

Handduk på tork i Vabruari

Vabruari!

Nej februari har inte börjat ännu men vabruari verkar ändå stå för dörren. Det hann gå några futtiga dagar efter jullovet innan det började hostas, kraxas och snoras härhemma. Igår fick jag feber och halsont. Igen. Så nu sitter jag härhemma och tycker ganska så synd om mig själv. För imorgon var planen att åka till Sollentuna och träffa Förlossningspedagogen aka Karin Johansson och prata doulande! Såg fram emot det så himla mycket ju. Någon kvalitetssömn blev det inte heller inatt, för lilla Hanna hostade och snorade mest hela tiden. Och när hon väl somnade vid bröstet var det jag som inte kunde somna på grund av ONT.

Handduk på tork i Vabruari
Många handdukar på tork blir det!

Som småbarnsförälder vet jag alltför väl vilken prövning de här veckorna kan vara. Nu är iallafall en av oss alltid hemma med Hanna och på det viset slipper vi som tur är vabgrälen. För om jag kunde vrida klockan tillbaka några år och ge mig själv ett gott råd på vägen så skulle jag nämligen tipsa om att göra ett schema över VAB-ansvar i förväg. Alltså bestämma innan vem som ska stanna hemma från jobbet om barnen blir sjuka (vilket de med största sannolikhet blir om de går på dagis under denna tid på året). Tipset kommer från boken Praktika för blivande föräldrar och jag tycker att det är ett klockrent tips. Men att själv insjukna när barnen är sjuka är ingen hit det heller. Och där har jag tyvärr inget käckt råd att dela ut. Det är bara att stå ut.

En tröst är att vi går mot ljusare tider. Även om julens rekvisita fortfarande finns kvar här hemma så har min vårlängtan satt in. Den där dagen i april när allting plötsligt spricker upp. Åh! Men först: oxveckorna. Januari och vabruari.

Ljusare tider
Vårlängtan!

Mina bloggplaner är att publicera två inlägg i veckan fram till och med september 2019. Då, under hösten (när Hanna har skolats in på dagis) är planen att lägga i en högre växel och börja publicera tre blogginlägg i veckan. Jag ser fram emot att få sitta ostört och blogga någon gång ibland! Morgontimmarna är bästa koncentrationstiden och koncentrationstid är hårdvaluta här hemma. Utan den – och förmågan att hålla fokus – blir inte mycket gjort.

Nu ska jag ta en förmiddagslur med lilla Hanna. Och vi ses på lördag igen för då publicerar jag årets första gästinlägg här på Föda med Stöd!

Lisen Forsberg och hennes son kommer och gästar bloggen!

Följ bloggen via Bloglovin! 

Hållbarhet och onödiga prylar

December och julstress – eller hur man får bukt med tillvarons potatisar

Det blåser på stranden!

Hur gör ni för att överleva decemberstressen? Själv är jag glad att vi har lyckats få upp iallafall några adventsstjärnor och att det finns en amaryllis i vardagsrummet. Hur det ska bli med resten vet jag inte riktigt. Julbordet har jag inte ens börjat fundera på. Bara att få fram säsongsgarderoben till familjen; det vill säga rota fram och försöka samla ihop par med hela vantar, strumpor och skor kräver sin viljestyrka. Att på det också försöka knåpa ihop pyssel och  egengjorda adventskalendrar med små paket varje dag ända fram till julafton, nej de försöken har jag gett upp för längesen. Men jag är imponerad av alla som har lärt sig att organisera tiden innan jul på ett bra sätt! Som ställer sig och gör rödkål en onsdag mitt på dagen flera veckor innan julafton för att undvika stressen dagarna strax innan. Eller influencers och bloggare som under lång tid innan december har förberett och knåpat ihop adventskalendrar så att deras läsare ska få godbitar att njuta av varje dag ända fram till jul.

En nyckel för att bli bättre på Time management tror jag är detta: att lära sig sakers verkliga omfattning. Bort med drömmar och önsketänk. Allting som ska genomföras i praktiken innebär en hel väldans massa logistik – det där glöggminglet eller julpartyt som verkar härligt och väldigt kravlöst i teorin blir plötsligt något helt  annat när verkligheten inträffar. Att försöka få för många saker gjorda på för kort tid är en vanlig miss. Det blir ungefär som att försöka pressa en stor potatis genom en vitlökspress. Svårjobbat. Men om man delar upp den där potatisen i flera små delar och pressar dem en och en under lång tid… ja då är man snart i hamn. Det gäller att först identifiera och sedan få bukt med tillvarons potatisar.

Julklappar

är helt klart en stor potatis. Själv tycker jag att  den värsta sortens julklappshysteri känns ganska daterad. Om man inte redan har börjat fundera på vad som är mer hållbart i längden – ja då är det nog dags att börja fundera på det nu år 2018. Böcker, eller att gå loss och fynda klappar på second hand – det tycker jag är hållbara tips! Ge barnen varsin slant att fynda för på någon bra  second hand butik. Det tillfredsställer både habegär och köpsug – och har man tur hittar man riktigt roliga saker. Ett och annat misslyckat köp spelar mindre roll. Upplevelsepresenter är ett annat hett julklappstips! En konsert eller teaterföreställning ihop med någon man tycker om är något av det bästa jag vet iallafall.

Hållbarhet och onödiga prylar

Undvik onödiga prylar som julkappar!

  • Inköp av både julkappar, mat och stapelvaror är helt klart en annan het och stor potatis. Förra året när jag satt och ammade min nyfödda med lågt blodvärde och hög feber så lärde jag mig nyttan av att handla på nätet. På flera veckor kom jag nämligen inte runt det egna kvarteret, än mindre till någon affär. Och idag beställer jag faktiskt så mycket jag kan på nätet. Kanske en fembarnsmammas bästa tips! Om jag går och handlar på stan eller i affärer vill jag att det ska kännas roligt och åtminstone lite otvunget. Upplevelsen blir nästan viktigare än själva ärendet. Och de tio litrarna mjölk som ska fraktas hem på något sätt så gott som varje vecka, just den upplevelsen kan jag vara utan.
  • Sisyfosarbetet hemma är helt klart en av tillvarons större potatisar. Här är jag renons på bra tips faktiskt. Det är väl bara att inse att det är en process som aldrig tar slut och om man är en av dem som lyckas finna harmoniska och kreativa sätt att vara i processen städa/laga/fixa/diska/tvätta/skrubba – GRATTIS ! Alla vi andra (vi som inte lyckas hitta harmoniska sätt att få bukt med disk, plock och tvätt) får finna oss i att tillvaron med drömmen om ett hem i fas ömsom hackar sig fram, ömsom flyter i små rännilar och ömsom mest känns som en enda stor misslyckad pavlovatårta. Fanny Ambjörnsson har visst skrivit en bok om vardagsstädningens praktik och politik, kanske ett julklappstips?

En av de kreativa adventskalendrar jag rekommenderar i år är Baking Babies forskarkalender. 

Och med det sagt så vill jag önska er alla en god, kreativ och mer harmonisk decemberstress!

 

 

 

 

 

 

 

 

Röd kaffekopp 70-tal

Fredagsmys

Vi hade vänner från Tyskland på besök förra veckan som berättade att de tagit traditionen fredagsmys med sig från Sverige när de flyttade tillbaka till Tyskland. Tänk att fredagsmys har blivit en sådan institution. Och det kommer från en reklamkampanj för chips. SNACKA om lyckad reklamkampanj!

Fredagkvällar med barn, ja de kan bli lite hursomhelst är min erfarenhet. Just förväntningarna på fredagsmys i kombination med en allmän trötthet efter veckan som varit är förrädisk. Spretiga fredagkvällar med mat som blir alldeles för sen och chips som äts upp för fort av halva skocken barn – två som råkar få för lite chips – någon som just har missat sin speltid på datorn, bråk, trötthet. Att enas om en film som hela familjen ska se är svårt när åldersspannet är så stort. Ofta vill de stora barnen se en film som de små barnen är för små för. Och när klockan börjar närma sig nio är jag ofta för trött för att se den där mastodontfilmen.

Men ibland blir det ju precis hur mysigt som helst. Och då det är inte chipsen som gör myset. Även om skålen med chips för all del kan bidra en liten millimeter till myset. Att äta ihop. Prata om något intressant som engagerar fler i familjen, få höra någon berätta en spännande spontanhistoria – DET är mysigt. Och det händer ibland. På måndagar, lördagar eller söndagar. Ibland även på fredagkvällar. Just idag har jag faktiskt haft det lite mysigt på tu man hand med Hanna. Vi gick och hämtade ut mitt företags redovisning för år 2017 (som ska sparas i sju år har jag lärt mig). Check! Jag gick och köpte ett friskis och svettis kort. Hjälp! Nu måste jag börja träna pass igen. Den här gången har det varit svårt att komma igång med träningen igen, men det finns ju andra fembarnsmammor som hinner träna har jag förstått. Och så har jag köpt ett antal glasburkar som ska fyllas med mera äppelmos. Det har blivit en riktig äppelfabrik härhemma och fruktflugorna bara älskar det.

Och så har jag pysslat med mina nyinköpta vårlökar. Radat upp påsarna med Apeldoorn, Tulipa Angelique, Pink Promise och Tulipa Salmon Impression på bordet. Funderat över var i trädgården jag ska plantera lökarna.  Runda mulliga tulpanlökar. Som stora feta nötter ser de ut.

Sommaräventyr!

Del 1

Sova i bilen?

Ett långt sommarlov kan vara lite av en utmaning. För oss föräldrar. Barn och tonåringar som inte  har något att göra har en tendens att gå alla andra på nerverna. Särskilt om vi själva har många vuxenprojekt på gång – eller bara försöker njuta av lite ledigt. Att försjunka i  en bok är svårt om sexåringen i huset sitter bredvid och tjatar om godis. Barn som inte är upptagna med lek har en tendens att gå in i något slags kontraproduktivt tjatmood. Sen finns det något märkligt stressande för vuxna med tonåringar som inte gör något väsen av sig alls. Som inte verkar göra någonting alls. Förutom att stirra på sina smarta mobiler. Timme efter timme.

Oftast handlar det inte om vad man kan köpa för pengar. Kompisar råder bot på det mesta. Även om det inte blev någon häftig semesterresa full av aktiviteter så kan sommaren fortfarande räddas bara det finns en eller två kompisar till barnen inom rimligt räckhåll. Helst inom gångavstånd.

Själv semestrar vi ihop med våra syskonfamiljer och eftersom barnen har kusiner i samma åldrar på båda sidor (en till kusin är på väg – kommer i höst!) så finns det kompisar till alla barn. Det underlättar enormt. Förutom bad – som har seglat upp som en av de mest åtråvärda aktiviteterna under denna otroligt varma sommar – så fyller de själva tiden med en massa annat. På det sättet undviker vi en hel drös med syskonbråk och tjat på oss föräldrar. Fast ibland rör det ihop sig ändå. Som igår. Tre av barnen kom överens om att övernatta i vår bil, ni vet – sova ute är ju en sån där stående rätt på sommarmenyn; en sommar skulle det sovas i kojan i dungen varpå täcken och kuddar släpades ut i en strid ström, endast lövverken skulle fungera som skydd mot den bara himlen, och det blev ett riktigt ståhej i den där kojan men någon sömn blev det visst aldrig, sent på natten kom ett litet återtåg av barn, kuddar och täcken in i huset igen. Minus på sömnkontot blev det för oss alla den natten.

Nåväl, nu var det ju bilen barnen skulle sova i och det går faktiskt att fälla ner sätena till en bädd för två vuxna, så oddsen kändes lite bättre. Vad mysigt det blev i vår bil helt plötsligt! Och vilken utsikt de skulle få. Den enda haken var vår femåring som inte alls var inbjuden till sovfesten. Nej bara tre av de stora barnen skulle få plats. Som väntat blev det raseriutbrott och förhandlingar när detta kom fram. Och kvällen blev ett enda snurr av knepiga förhandlingar och täcken som släpades än hit än dit. Såhär: Tre av de stora barnen gick och la sig i bilen. Ett av barnen ville inte stanna kvar när det blev skarpt sovläge utan smög in till huset igen. Då förstod barnen som blivit kvar i huset  att det plötsligt hade blivit en ledig sovplats i bilen. Så en ny sovgäst smög ut och släpptes in i bilen. Detta kom till vår käre femårings kännedom. Rasande som ett bi sprang han iväg till bilen och kröp in under sin storasysters täcke. Jag fick inte ut honom därifrån. Fyra barn skulle plötsligt sova i bilen. Men då blev barnet som knipit den sista sovplatsen sur för någon lillebror var visst inte välkommen. Så det blev ett nytt återtåg av barn, täcke och kudde till huset. Och jag kunde inte somna på ett bra tag. För nu kändes bilen plötsligt  mer som en krutdurk av förhandlingar än ett lugnt sovställe.

Men tre av barnen sov faktiskt i bilen. Hela natten. Vår femåring var en av dem och han är pigg på att sova fler nätter där. Fast jag anser att en natt i bilen räcker för den här sommaren.

Eldskrift

Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!

 

 

Popcornåldern

Igår åkte vi ut hit till skärgården. Våra mellanbarn har levt härligt skärgårdsliv i snart två veckor med sina kusiner och farmor och farfar, och det har blivit dags att hämta hem dem. Barnen blev jätteglada över att  vi kom ut – men de har klarat sig hur bra som helst utan oss. Det slog mig att mina barn har blivit så stora… De har varit fullt upptagna med att spela fotboll, heja på Sverige i fotboll, läsa ut Game of Thrones, dricka oboy, bada hela dagarna, dyka från båten, äta rostmackor. Några år till och mina stora barn kommer vara ännu mer upptagna med sina egna liv. Tonårsliv där man kanske inte direkt har en stående inbjudan som förälder. Samtidigt som vi föräldrar blir viktigare än någonsin. Det är så dubbelt det där.

Behoven förändras och de blir mer komplexa med stora barn. Punktmarkeringsåldern som övergår i popcornåldern. Ja alltså inte riktiga popcorn. Men det där att de vill poppa iväg hela tiden. Till kompisar och egna nöjen. Så kommer de tillbaka och man får en liten pratstund, det blir lite friktion, man stöts och blöts mot varann. Tills det blir dags för dem att poppa iväg igen.

Tillslut poppar de väl ur kastrullen helt.

Men det finns väldigt många roliga saker man kan göra med sina stora barn. Titta på kultfilmen Psycho till exempel, sent en sommarkväll med täcket uppe vid öronen. Eller laga en god middag ihop medan man diskuterar populärkultur, film, litteratur och POLITIK. Men man får också räkna med att bli ifrågasatt med jämna mellanrum och satt på prov. Sen känner jag mig inte riktigt, riktigt hel när jag inte har alla mina barn runt mig. Så är det. Även om jag nu måste vänja mig mer och mer vid att något av barnen har poppat iväg till någon annanstans.