Hållbarhet och onödiga prylar

December och julstress – eller hur man får bukt med tillvarons potatisar

Det blåser på stranden!

Hur gör ni för att överleva decemberstressen? Själv är jag glad att vi har lyckats få upp iallafall några adventsstjärnor och att det finns en amaryllis i vardagsrummet. Hur det ska bli med resten vet jag inte riktigt. Julbordet har jag inte ens börjat fundera på. Bara att få fram säsongsgarderoben till familjen; det vill säga rota fram och försöka samla ihop par med hela vantar, strumpor och skor kräver sin viljestyrka. Att på det också försöka knåpa ihop pyssel och  egengjorda adventskalendrar med små paket varje dag ända fram till julafton, nej de försöken har jag gett upp för längesen. Men jag är imponerad av alla som har lärt sig att organisera tiden innan jul på ett bra sätt! Som ställer sig och gör rödkål en onsdag mitt på dagen flera veckor innan julafton för att undvika stressen dagarna strax innan. Eller influencers och bloggare som under lång tid innan december har förberett och knåpat ihop adventskalendrar så att deras läsare ska få godbitar att njuta av varje dag ända fram till jul.

En nyckel för att bli bättre på Time management tror jag är detta: att lära sig sakers verkliga omfattning. Bort med drömmar och önsketänk. Allting som ska genomföras i praktiken innebär en hel väldans massa logistik – det där glöggminglet eller julpartyt som verkar härligt och väldigt kravlöst i teorin blir plötsligt något helt  annat när verkligheten inträffar. Att försöka få för många saker gjorda på för kort tid är en vanlig miss. Det blir ungefär som att försöka pressa en stor potatis genom en vitlökspress. Svårjobbat. Men om man delar upp den där potatisen i flera små delar och pressar dem en och en under lång tid… ja då är man snart i hamn. Det gäller att först identifiera och sedan få bukt med tillvarons potatisar.

Julklappar

är helt klart en stor potatis. Själv tycker jag att  den värsta sortens julklappshysteri känns ganska daterad. Om man inte redan har börjat fundera på vad som är mer hållbart i längden – ja då är det nog dags att börja fundera på det nu år 2018. Böcker, eller att gå loss och fynda klappar på second hand – det tycker jag är hållbara tips! Ge barnen varsin slant att fynda för på någon bra  second hand butik. Det tillfredsställer både habegär och köpsug – och har man tur hittar man riktigt roliga saker. Ett och annat misslyckat köp spelar mindre roll. Upplevelsepresenter är ett annat hett julklappstips! En konsert eller teaterföreställning ihop med någon man tycker om är något av det bästa jag vet iallafall.

Hållbarhet och onödiga prylar

Undvik onödiga prylar som julkappar!

  • Inköp av både julkappar, mat och stapelvaror är helt klart en annan het och stor potatis. Förra året när jag satt och ammade min nyfödda med lågt blodvärde och hög feber så lärde jag mig nyttan av att handla på nätet. På flera veckor kom jag nämligen inte runt det egna kvarteret, än mindre till någon affär. Och idag beställer jag faktiskt så mycket jag kan på nätet. Kanske en fembarnsmammas bästa tips! Om jag går och handlar på stan eller i affärer vill jag att det ska kännas roligt och åtminstone lite otvunget. Upplevelsen blir nästan viktigare än själva ärendet. Och de tio litrarna mjölk som ska fraktas hem på något sätt så gott som varje vecka, just den upplevelsen kan jag vara utan.
  • Sisyfosarbetet hemma är helt klart en av tillvarons större potatisar. Här är jag renons på bra tips faktiskt. Det är väl bara att inse att det är en process som aldrig tar slut och om man är en av dem som lyckas finna harmoniska och kreativa sätt att vara i processen städa/laga/fixa/diska/tvätta/skrubba – GRATTIS ! Alla vi andra (vi som inte lyckas hitta harmoniska sätt att få bukt med disk, plock och tvätt) får finna oss i att tillvaron med drömmen om ett hem i fas ömsom hackar sig fram, ömsom flyter i små rännilar och ömsom mest känns som en enda stor misslyckad pavlovatårta. Fanny Ambjörnsson har visst skrivit en bok om vardagsstädningens praktik och politik, kanske ett julklappstips?

En av de kreativa adventskalendrar jag rekommenderar i år är Baking Babies forskarkalender. 

Och med det sagt så vill jag önska er alla en god, kreativ och mer harmonisk decemberstress!

 

 

 

 

 

 

 

 

Röd kaffekopp 70-tal

Fredagsmys

Vi hade vänner från Tyskland på besök förra veckan som berättade att de tagit traditionen fredagsmys med sig från Sverige när de flyttade tillbaka till Tyskland. Tänk att fredagsmys har blivit en sådan institution. Och det kommer från en reklamkampanj för chips. SNACKA om lyckad reklamkampanj!

Fredagkvällar med barn, ja de kan bli lite hursomhelst är min erfarenhet. Just förväntningarna på fredagsmys i kombination med en allmän trötthet efter veckan som varit är förrädisk. Spretiga fredagkvällar med mat som blir alldeles för sen och chips som äts upp för fort av halva skocken barn – två som råkar få för lite chips – någon som just har missat sin speltid på datorn, bråk, trötthet. Att enas om en film som hela familjen ska se är svårt när åldersspannet är så stort. Ofta vill de stora barnen se en film som de små barnen är för små för. Och när klockan börjar närma sig nio är jag ofta för trött för att se den där mastodontfilmen.

Men ibland blir det ju precis hur mysigt som helst. Och då det är inte chipsen som gör myset. Även om skålen med chips för all del kan bidra en liten millimeter till myset. Att äta ihop. Prata om något intressant som engagerar fler i familjen, få höra någon berätta en spännande spontanhistoria – DET är mysigt. Och det händer ibland. På måndagar, lördagar eller söndagar. Ibland även på fredagkvällar. Just idag har jag faktiskt haft det lite mysigt på tu man hand med Hanna. Vi gick och hämtade ut mitt företags redovisning för år 2017 (som ska sparas i sju år har jag lärt mig). Check! Jag gick och köpte ett friskis och svettis kort. Hjälp! Nu måste jag börja träna pass igen. Den här gången har det varit svårt att komma igång med träningen igen, men det finns ju andra fembarnsmammor som hinner träna har jag förstått. Och så har jag köpt ett antal glasburkar som ska fyllas med mera äppelmos. Det har blivit en riktig äppelfabrik härhemma och fruktflugorna bara älskar det.

Och så har jag pysslat med mina nyinköpta vårlökar. Radat upp påsarna med Apeldoorn, Tulipa Angelique, Pink Promise och Tulipa Salmon Impression på bordet. Funderat över var i trädgården jag ska plantera lökarna.  Runda mulliga tulpanlökar. Som stora feta nötter ser de ut.

Sommaräventyr!

Del 1

Sova i bilen?

Ett långt sommarlov kan vara lite av en utmaning. För oss föräldrar. Barn och tonåringar som inte  har något att göra har en tendens att gå alla andra på nerverna. Särskilt om vi själva har många vuxenprojekt på gång – eller bara försöker njuta av lite ledigt. Att försjunka i  en bok är svårt om sexåringen i huset sitter bredvid och tjatar om godis. Barn som inte är upptagna med lek har en tendens att gå in i något slags kontraproduktivt tjatmood. Sen finns det något märkligt stressande för vuxna med tonåringar som inte gör något väsen av sig alls. Som inte verkar göra någonting alls. Förutom att stirra på sina smarta mobiler. Timme efter timme.

Oftast handlar det inte om vad man kan köpa för pengar. Kompisar råder bot på det mesta. Även om det inte blev någon häftig semesterresa full av aktiviteter så kan sommaren fortfarande räddas bara det finns en eller två kompisar till barnen inom rimligt räckhåll. Helst inom gångavstånd.

Själv semestrar vi ihop med våra syskonfamiljer och eftersom barnen har kusiner i samma åldrar på båda sidor (en till kusin är på väg – kommer i höst!) så finns det kompisar till alla barn. Det underlättar enormt. Förutom bad – som har seglat upp som en av de mest åtråvärda aktiviteterna under denna otroligt varma sommar – så fyller de själva tiden med en massa annat. På det sättet undviker vi en hel drös med syskonbråk och tjat på oss föräldrar. Fast ibland rör det ihop sig ändå. Som igår. Tre av barnen kom överens om att övernatta i vår bil, ni vet – sova ute är ju en sån där stående rätt på sommarmenyn; en sommar skulle det sovas i kojan i dungen varpå täcken och kuddar släpades ut i en strid ström, endast lövverken skulle fungera som skydd mot den bara himlen, och det blev ett riktigt ståhej i den där kojan men någon sömn blev det visst aldrig, sent på natten kom ett litet återtåg av barn, kuddar och täcken in i huset igen. Minus på sömnkontot blev det för oss alla den natten.

Nåväl, nu var det ju bilen barnen skulle sova i och det går faktiskt att fälla ner sätena till en bädd för två vuxna, så oddsen kändes lite bättre. Vad mysigt det blev i vår bil helt plötsligt! Och vilken utsikt de skulle få. Den enda haken var vår femåring som inte alls var inbjuden till sovfesten. Nej bara tre av de stora barnen skulle få plats. Som väntat blev det raseriutbrott och förhandlingar när detta kom fram. Och kvällen blev ett enda snurr av knepiga förhandlingar och täcken som släpades än hit än dit. Såhär: Tre av de stora barnen gick och la sig i bilen. Ett av barnen ville inte stanna kvar när det blev skarpt sovläge utan smög in till huset igen. Då förstod barnen som blivit kvar i huset  att det plötsligt hade blivit en ledig sovplats i bilen. Så en ny sovgäst smög ut och släpptes in i bilen. Detta kom till vår käre femårings kännedom. Rasande som ett bi sprang han iväg till bilen och kröp in under sin storasysters täcke. Jag fick inte ut honom därifrån. Fyra barn skulle plötsligt sova i bilen. Men då blev barnet som knipit den sista sovplatsen sur för någon lillebror var visst inte välkommen. Så det blev ett nytt återtåg av barn, täcke och kudde till huset. Och jag kunde inte somna på ett bra tag. För nu kändes bilen plötsligt  mer som en krutdurk av förhandlingar än ett lugnt sovställe.

Men tre av barnen sov faktiskt i bilen. Hela natten. Vår femåring var en av dem och han är pigg på att sova fler nätter där. Fast jag anser att en natt i bilen räcker för den här sommaren.

Eldskrift

Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!

 

 

Popcornåldern

Igår åkte vi ut hit till skärgården. Våra mellanbarn har levt härligt skärgårdsliv i snart två veckor med sina kusiner och farmor och farfar, och det har blivit dags att hämta hem dem. Barnen blev jätteglada över att  vi kom ut – men de har klarat sig hur bra som helst utan oss. Det slog mig att mina barn har blivit så stora… De har varit fullt upptagna med att spela fotboll, heja på Sverige i fotboll, läsa ut Game of Thrones, dricka oboy, bada hela dagarna, dyka från båten, äta rostmackor. Några år till och mina stora barn kommer vara ännu mer upptagna med sina egna liv. Tonårsliv där man kanske inte direkt har en stående inbjudan som förälder. Samtidigt som vi föräldrar blir viktigare än någonsin. Det är så dubbelt det där.

Behoven förändras och de blir mer komplexa med stora barn. Punktmarkeringsåldern som övergår i popcornåldern. Ja alltså inte riktiga popcorn. Men det där att de vill poppa iväg hela tiden. Till kompisar och egna nöjen. Så kommer de tillbaka och man får en liten pratstund, det blir lite friktion, man stöts och blöts mot varann. Tills det blir dags för dem att poppa iväg igen.

Tillslut poppar de väl ur kastrullen helt.

Men det finns väldigt många roliga saker man kan göra med sina stora barn. Titta på kultfilmen Psycho till exempel, sent en sommarkväll med täcket uppe vid öronen. Eller laga en god middag ihop medan man diskuterar populärkultur, film, litteratur och POLITIK. Men man får också räkna med att bli ifrågasatt med jämna mellanrum och satt på prov. Sen känner jag mig inte riktigt, riktigt hel när jag inte har alla mina barn runt mig. Så är det. Även om jag nu måste vänja mig mer och mer vid att något av barnen har poppat iväg till någon annanstans.

 

 

 

 

 

Punktmarkeringsåldern

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.

Så vet du om du är en luttrad (flerbarns) förälder

  • Du kan föreställa dig de fina leksakerna i affären söndertrasade och isärtagna på ett golv hemma, under en soffkudde, mellan soffkuddarna eller under soffan.
  • Redan i mars börjar du känna lätt ångest inför maj månad; då när alla fyller år och det är avslutningsfika, avslutningsuppvisningar, teater och föräldramöten ungefär samtidigt.
  • Du vet hur en lus ser ut.
  • B-day. Dagen då barnbidraget kommer.
  • Du glömmer ständigt vad ”Vi ska bara vara hemma och ta det lugnt på lördag” egentligen betyder, men blir påmind varje vecka.
  • Ordet slajm får din puls att stiga.
  • Du försöker komma på nya strumpstrategier.
  • Du har minnseluckor från fjolårets december månad.
  • Frasen ”10 veckors sommarlov” har en annan, ny innebörd.
  • Lego.

 

Lyckans ost

Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!

Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.

Kusinerna Hanna och Hans.

 

Snö och instagramvänliga hus

Snön vräker ner och jag vet att det är internationella kvinnodagen idag men när jag vaknade ville  jag helst dra täcket över huvudet och bara somna om. Mina två yngsta barn har varit sjuka i någon kruppliknande hosta och det har inte blivit så mycket sömn. För mig. Och så är det första dagen på länge som jag kan slappna av lite, lite. Den där hysteriska karusellen som bara drar igång ibland i vardagen, usch vad jag ogillar den. När man kämpar för att hålla jämna steg och ändå upptäcker att man inte hinner ikapp utan liksom  släpas efter hela tiden. Sen när man kastas av i farten, ja då tar det ett tag att borsta av sig snön och hitta balansen igen.

Jag måste ändå säga att det var en bedrift av oss att både köpa hus och sälja vårt radhus inom loppet av några veckor. Nu är jag så innerligt trött på alla homestylade och fotoshoppade  hem. Mitt nya hem behöver inte alls vara instagramvänligt men det får gärna vara hemtrevligt och framförallt – praktiskt för oss alla sju att bo i. Jag har länge pratat mig varm om hur bra det går att bo många på en liten yta, compact living och yadi yada. Nu gråter jag nästan glädjetårar över att kunna ge alla mina barn sina egna rum! Jag behöver inte längre romantisera trångboddhet. Att vara en stor familj innebär ändå ett ständigt kompromissande, att hela tiden dela med sig, behöva göra saker ihop och ett ständigt sorl, en slags ljudmatta som inte går att stänga av. Jag tror att det i sammanhanget kan vara ganska hälsosamt att ha ett eget rum som man kan dra sig tillbaka till. Också för oss föräldrar. Vi får till och med vår egen toalett. Underbart. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så glad över en egen toalett.

Vårt nya hus i lego. Som jag byggde med min son och la ut på instagram!

Crescendo

Den här veckan har Hanna Ulfsdottirs forskning om vattenfödslar fått ett stort medialt genomslag. Roligt! Jag hoppas att det svenska barnmorskeförbundet och SFOG (svensk förening för obstetrik och gynekologi) tillsammans med Sveriges barnläkare kan komma  överens om gemensamma riktlinjer för vattenfödslar. Mia Ahlberg uttalar sig om detta på barnmorskan.se med anledning av sin medverkan i SVT:s morgonstudio.

Själv har jag varit ganska upptagen den här veckan. Vårt husletande nådde ett crescendo förra helgen – samtidigt som de stora barnen åkte iväg på sportlov med farmor och farfar. Ja vi hittade huset som vi vill bo i och slog till! Så när barnen kom hem från Hälsingland satt vi och skrev på kontraktet för vårt nya hus. JAA vi har köpt ett hus!! Däremellan hade jag hunnit med en kortare sjukhusvistelse med min yngsta dotter och hunnit fira min höggravida systers födelsedag.

Födelsedagsfest!

Nu när huset är köpt så behöver vi givetvis få vårt radhus sålt. Vi har ägnat kraft och energi på att få vårt boende att se sådär härligt och inbjudande ut inför visningen idag! Och gissa om det har blivit fint. Nu är det så städat, rent och inbjudande att vi inte förstår varför vi kom på tanken att flytta. Känslan är Nämen här skulle man ju kunna bo. Det är bara det att så fort man rullar in barnvagnen i hallen medan de stora barnen tar av sig sina vinterkläder och vinterskor samtidigt som de plockar fram mellanmålet ur kylen och kastar sina smutskläder på golvet, ja då kommer jag ihåg varför vi nu med fem barn vill flytta till något större. Men just nu längtar jag efter att kunna släppa anspänningen det innebär att köpa och sälja bostad. För samtidigt som den här processen pågår har jag lagt in en extra växel i mitt eget företag – och nu i veckan som kommer så är det både inspirationskväll och föreläsning på barnmorskeprogrammet på schemat. Det har liksom hopat sig så. Och jag vill inte plocka bort en enda programpunkt för de är så roliga allihop. Men jag längtar också efter att få göra saker sådär lite lagom planlöst och utan en agenda.

Älskad unge. Foto: Lovisa Engblom

För Hanna växer så fort! Hon är redan tre månader och kommer inte minnas ett dugg av vårt mintgröna radhus. Hon kommer bara minnas vårt nya faluröda hus med vita knutar. Det som har både rosenbuskar och björnbär i trädgården.