Ny sajt för barnmorskor!


Styrelsen i svenska barnmorskeförbundet har lanserat en en ny sajt BARNMORSKAN.se, och det var en riktigt trevlig överraskning! Utmärkt med ett informativt webbforum på nätet som ett komplement till barnmorskornas tidskrift Jordemodern. Läs gärna Anna Af Ugglas viktiga text  Världens kvinnor behöver kompetenta barnmorskor. Som barnmorska kan man arbeta inom hela det spektra som kvinnans reproduktiva hälsa utgör – från pubertet till klimakteriet. Var man lägger sitt professionella fokus varierar stort och barnmorsketrädet spretar därför åt alla möjliga håll. Man kan jobba kliniskt, välja att forska, bli chef… eller barnmorskedoula. Samtidigt arbetar var tionde utbildad barnmorska med något helt annat  – en del har helt sonika valt att gå tillbaka till sina arbeten som sjuksköterskor. Det är inte alldeles enkelt att vara barnmorska idag och jag håller därför helt med barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg när hon skriver att vi måste hitta nya sätt att samtala med varandra. Förhoppningen är att barnmorskan.se ska bli ett forum på nätet som förenar och skapar engagemang.

Själv har jag ägnat hela helgen åt att städa radhuset inför den fotografering som ska äga rum idag. Jag som hade hoppats på åtminstone någon ledig timme över att författa ett blogginlägg på, men inte då; det tog varenda ledig minut av helgen att rensa, putsa och fixa till. Nu är det så rent och fint att man kan äta direkt från huset! Och vi, jag och min man, har med råge övertrasserat vårt ork-konto när vi med en så liten bebis att ta hand om – också har gett oss på  att rensa och fixa det radhus som har spår av 10 års småbarnsliv. (Det jag försöker säga är att vi har tagit ut oss lite för mycket.) Men mig veterligen så har vi tagit oss igenom sådana här  perioder förr och kommit ut i rätt hyfsat behåll på andra sidan. Ibland behöver man ju bara bita ihop och beta av. Men i eftermiddag när fotografen har fotat färdigt – då tänker jag logga ut från allt som heter styling, luftigt – ljust och familylivingfint. Mina stora barn som kommer hem ungefär samtidigt kommer att hjälpa till med det.

 

Heidi

 

Heidi Aalto, barnmorska och konstnär

Heidi kom förbi i fredags. Vi lärde känna varandra när vi båda bodde i studentgettot Flogsta i Uppsala! Då var våra barn lite yngre och det var lite färre av dem. Nu har vi fem plus fyra likamed nio barn ihop. Vi har försökt att ses länge men det har alltid varit något som har krockat – jobb, barn eller sjukdomar. Nu kom plötsligt tillfället att ses, en liten stund iallafall. Vi är barnmorskor båda två och i fredags behövde vi uppdatera varandra – vad har hänt i våra  barnmorskeliv sen sist? Att bli förälder, människa, barnmorska är ju en process och det är alltid spännande att träffa kollegor som har kommit en bit på vägen. Där man kan gå rakt på sak.

Heidi är en av mina förebilder – hon är klok och modig med ett tydligt livspatos. En barnmorska som på djupet har förstått vad midwifery handlar om. Kommer ni ihåg de två olika sätten att se på födande som jag presenterade i ett tidigare blogginlägg? Det ena som är mer kvinnocentrerat, där graviditet och födande ses som en i grunden frisk process; födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör” – inte något hon passivt utsätts för. Människan ses som en sammansatt varelse där kropp och känsloliv inte går att sära åt hursomhelst. Känslor som trygghet eller rädsla anses påverka kroppen och födsloprocessen – att skapa en trygg miljö runt den födande är därför A och O. Barnet  påverkas av moderns välbefinnande  och anses löpa mindre risk när moderns behov och önskemål blir tillgodosedda. I den här modellen kan det därför vara motiverat att respektera, stötta och kanske rentav uppmuntra en kvinna som önskar föda hemma.  Men man vet också att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då – när de verkligen fyller sitt syfte som de ska användas. Däremot inte på rutin eller av krasst tidsbesparande skäl.

Det andra sättet att se på födande är lite mer tekniskt. Kvinnokroppen har sina skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom, och födandet är enbart säkert i retrospekt.  Kropp och känsloliv anses inte vara ett och därför är denna fråga högst relevant: ”Vad ska vi göra med den här  (besvärliga) födahemmamänniskan?”.  Den födande kvinnan blir lätt passiviserad i den här modellen eftersom hon inte tillåts vara den centrala figuren i dramat. Tvärtom kan hon ibland ses som ett hinder – ett som barnet måste passera på sin väg ut i världen. En del medicinska interventioner  anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Barnmorskor och förlossningsläkare som arbetar med födande befinner sig ofta någonstans på en skala mellan dessa två ändar. Man kan också kalla det för två olika paradigm där de hetsigaste diskussionerna brukar bli mellan dem som befinner sig längst ut på respektive ytterkant. Jag och Heidi möts på ett ställe som ibland kan kännas ensamt. Känslan av att sakna en flock återkommer. Desto roligare är det att mötas vi två och kunna dela saknaden ihop med varann.

Vi möts även i det kreativa eftersom Heidi både är barnmorska och konstnär! Som konstnär jobbar hon framförallt med textil och på bloggen zerafiasstickning.wordpress.com  eller instagramkontot heidistextil går det att följa hennes arbete. Saker som får  fäste i Heidi kommer ut som konst och jag blev berörd av hennes innerliga akvareller. Tack Heidi – du gör så vackra saker!

Inspirationskort för stärkande förlossningar

Vem är Ágnes Geréb?

I Ungern är det i praktiken olagligt att föda hemma och den barnmorska som bistår vid en hemfödsel bryter mot lagen. Läs den här artikeln från 2010  i The Guardian.

Fem av landets 15 hembarnmorskor har fått fängelsestraff. Ágnes Geréb är en av dem – en erfaren och internationellt känd gynekolog/förlossningsläkare och barnmorska som har bistått vid 3500 hemfödslar. Såhär uttalar sig Mirtill Rackeveie i artikeln, en kvinna som Ágnes hjälpt att föda hemma:

”I decided to have home births because I had seen my sister have a child in hospital and it was awful,” she said. ”My sister was reluctant to have any more children because of her traumatic experience but my home births were so lovely that she decided to try it,” she added. ”The difference for her was so great that she went on to have third and fourth children, also at home. So now she has three children in the world who would not exist were it not for Agi. Agi is a wonderful woman.”

Ágnes Geréb har länge arbetat för en mänskligare och mer kvinnocentrerad förlossningsvård  i Ungern, hon var först med att låta pappor följa med in i förlossninsgrummet.

Såhär skriver Hermine Hayes- Klein, en amerikansk advokat – och jag ryser när jag läser:

Travesty of Justice Alert! Hungarian ob-gyn turned home birth midwife Ágnes Geréb is being sent to prison– again. This gentlest and wisest of women has endured decades of suffering at the hands of the Hungarian legal system, for daring to support women in childbirth on their terms. She has been imprisoned, dragged through a million hearings, placed on house arrest in her apartment for over three years, and forbidden to even talk to a pregnant woman– but they’re not done torturing her.

Why do I use my law degree to defend midwives? Because they are probably the most abused profession in the history of the world, next to sex workers. For centuries, the legal system has been used to destroy midwives and midwifery– sometimes with torture and murder, other times (like now) with prison, impoverishment, home raids, and hurting their families. Anybody who works in maternity care will eventually be involved in cases where baby, or mother, do not survive. Ob-gyns complain vociferously that they are the most sued of medical specialties. But when a doctor is the caregiver in a stillbirth, their biggest risk is a lawsuit. For a midwife, the risk is total annihilation.

***

For offering women a choice, for embarrassing the doctors who cut the babies out of most of the women who walk through the door, and for holding the secret of how the female body works and what childbirth really is, midwives are an endangered species. At my first Human Rights in Childbirth conference in 2012, a Hungarian ob-gyn reported how, when Ágnes opened her birth center, the doctors said, ”But Agnes, you don’t want to take money out of the pockets of doctors, do you?” She wanted to offer women a choice, she wanted to offer babies a gentle birth, and she did. For that, they won’t stop punishing her.

Om du vill skriva under ett upprop för Ágnes Geréb, klicka på den här länken!

 

Frost

Snart ett minne blått. Foto: Lovisa Engblom

Så kom minusgraderna och pudersnön även till Uppsala. Vårt femte barn väntar fortfarande på den rätta dagen att födas men jag har äntligen kommit ner i varv – så pass att jag nu har försjunkit i en roman som jag påbörjade i somras. Allt det snabba sociala medier nätverkandet tar lätt fokus från mer koncentrerad läsning. Ibland ”lånar” jag barnens mobiler av den anledningen och vips så läser de ut en bok istället för att slösurfa hela söndagen. Att tro att barnen reglerar sin internet och mobilanvändning själv är en av de största skygglapparna man kan sätta på sig som förälder idag.

Varför vore det bra med ett eget fackförbund för barnmorskor? Varför vore det bra med en direktutbildning till barnmorska? Det är bra och relevanta frågor. Barnmorskor har en egen legitimation, precis som sjuksköterskor. Men att arbeta som barnmorska är något helt annat än att arbeta som sjuksköterska, inte att förväxla med att man såklart har nytta av sina sjuksköterskekunskaper när man väl arbetar som barnmorska. Barnmorskan har faktiskt ett helt eget kompetensområde, nämligen normal graviditet och förlossning – även om det är svårt att tro det ibland idag. Där har vi möjlighet att vara experter. Och den möjligheten tycker jag att vi ska vi ta för överallt i världen där barnmorskans ställning stärks ser man positiva resultat för vården av kvinnor.  Det utesluter inte på något sätt ett gott tvärprofessionellt  (ohierarkiskt) teamarbete mellan barnmorskor och läkare.

När barnmorskor inte tillåts vara experter inom sitt område utan mer som underhuggare med skyldighet att utföra order uppifrån snarare än att både få tänka och arbeta självständigt – vips så har vi ett mycket hierarkiskt system som faktiskt inte gynnar vården av födande kvinnor. Så ser det ut i stora delar av USA idag där barnmorskor är en marginaliserad grupp som inte är en del av det etablerade; på sjukhusen är de utbytta mot obstetriksjuksköterskor. Deras statistik visar inte bättre förlossningsutfall – tvärtom.

Det är inte ovanligt att barnmorskor  får gå ner i lön när de är färdiga med sin vidareutbildning med motiveringen att barnmorskan ju är ”ny” i sitt yrke efter kanske 10-15 år  som sjuksköterska. Plötsligt är det en STOR nackdel att man först blev sjuksköterska och sedan barnmorska.  Att jämföra med st-läkare som dels får lön under sin utbildning och sedan självklart går upp 10 000 i lön efter avslutad specialistutbildning. Barnmorskor ligger hyfsat bra till i lön när man jämför med andra sjuksköterskegrupper inom vårdförbundet men det säger inte så mycket. Lönestrukturen för sjuksköterskor är extremt sammanpressad.

Vi är så normaliserade. Så till den grad att det faktiskt i många fall känns tryggt att inte sticka ut, inte reclaima det barnmorskor kan fullt ut, inte få fullt så bra lön, inte jobba fullt så mycket heltid, inte få fullt lika bra semester som andra. Många inom vården idag, så även barnmorskor, försöker hitta sitt professionella hörn där man känner att det kanske går att stå ut. Samtidigt som det skaver enormt hela tiden att inte få jobba på toppen av sin kompetens eller med det man faktiskt vill.

En stor andel av de som en gång utbildade sig till barnmorskor i Sverige arbetar med annat idag. I den änden behöver vi börja fundera och sedan rikta frågan tillbaka till oss själva. Vad kan vi, Sveriges barnmorskor, göra för att förändra detta?

Barnmorskor vill bilda eget fackförbund!

Igår röstades något historiskt igenom, nämligen detta:

Barnmorskeförbundet vill bilda eget fackförbund!

Jag tror det är utmärkt om barnmorskeförbundet får sitt eget fackförbund och kopplas loss från Vårdförbundet som idag företräder alla sjuksköterskor, barnmorskor  och biomedicinska analytiker. Vi kan då driva frågor som specifikt rör kvinnovård och barnmorskors arbetsvillkor på ett helt annat sätt! Jag är övertygad om att barnmorskeförbundet kan företräda barnmorskor på ett bra sätt. Om det är något som barnmorskeförbundets styrelse har visat så är det detta.

Jag känner plötsligt en smula hopp! Ett eget fackförbund och en direktutbildning till barnmorska (istället för att först bli sjuksköterska och sedan en komprimerad, omvälvande och alldeles för kort vidareutbildning till barnmorska på det) skulle kunna stärka barnmorskans ställning avsevärt. Jag skulle säga att många barnmorskor idag befinner sig i en slags professionell identitetskris. Det här kan vara ett stort steg på en väg framåt som på sikt leder oss ur den identitetskrisen.

Foto: Lovisa Engblom

 

Trust, intimacy and love – the chemistry of connection

Lena Ahlner har arbetat med födslar länge. Såhär presenterar hon sig på egenbarnmorskas hemsida:

Jag vill verka för att födandet blir den trygga och stärkande upplevelse som den kan vara. Så får vi starkare kvinnor, tryggare barn, bättre anknytning, fler som ammar och bättre familjerelationer. Det är starka krafter som styr födandet. Samtidigt är processen ytterligt lättstörd och fungerar allra bäst om kvinnan får vara ostörd i sin egen miljö.

Kontinuiteten i det fria barnmorskearbetet är bland det jag tycker mest om; att träffas före, under och efter födseln – till skillnad från de korta mötena på ett sjukhus. Att bistå vid hemfödslar är fantastiskt roligt. Sedan flera år har jag varit med på hemfödslar och är sen några år legitimerad barnmorska. Fram till nedläggningen i maj 2016 arbetade jag på BB Sophia.

Lena var den enda barnmorska från Sverige som åkte på Midwifery today international conference som hölls i Helsingfors den 4-8 oktober i år. När hon var där drabbades hon av samma känsla som jag drabbas av ibland ”Om inte jag gör det, vem gör det då?” Det här är konferensen med betoning på midwifery. När jag hör Lena berätta så önskar jag att jag hade varit där!

Lena har återberättat för mig i stora drag vad konferensen handlade om och vilket ”take home-message” hon reste hem med. Gemensamt för barnmorskor världen över är att snaran dras åt och spannet normal förlossning hela tiden minskar – den övergripande trenden är en medikalisering av födandet där vi i högre grad blir assistenter till obstetriker, så kallade obstetric nurses. Barnmorskor som arbetar självständigt med betoning på midwifery har det svårt i samtliga länder. Hit hör såklart hembarnmorskor.  En föreläsare konstaterade att det är otroligt lätt att bränna ut sig som barnmorska i det klimat som råder – låta passionen för arbetet bli en förtärande kraft – som i slutändan drabbar oss själva hårt. Vi barnmorskor måste därför akta oss för att inte hamna där –  för i det diket gör vi ingen nytta! Vi  måste ta hand om oss själva och ta hand om varann. Här tror jag att vi i Sverige behöver bli bättre. För i ett tufft klimat är det lätt att som kår glida isär i olika fraktioner.

I Tyskland höjs hela tiden kostnaden för den försäkring som hembarnmorskor behöver för att kunna arbeta. Nu är försäkringen så dyr att färre och färre barnmorskor har råd att teckna den. Det är också ett sätt att komma åt fenomenet med hemfödslar.

Här kommer glimtar från ett föredrag som hölls av barnmorskan Elizabeth Davis:

The physiology of intuition

  • Induced by oxytocin
  • Induced by endorphins
  • Induced by entraining to others in alpha or theta states
  • Enhanced by intentionally increasing oxytocin levels
  • Decreased by activity in the cerebral cortex (observation, performance anxiety, sense of time constraints)
  • Decreased by memories of trauma
  • Decreased by adrenaline- EXCEPT in crisis situations (”Lion in the middle of the road”)

 

The Truth About Labor Plateaus

  • The first occurs at 4 cm – this is the point of realizing labor is bigger than you are, you don’t do birth; it does you!
  • The second occurs at 7 to 8 cm, the point of accessing deep traumas: physical, sexual, obstetrical, emotional.
  • The third occurs with transition, the point of sensory overload that leads to fear of annihilation.
  • The fourth occurs with crowning, the point of bringing baby into the world and letting go of pregnancy.

Den här bilden tyckte jag var så träffande! What does not necessarily HELP (H)ERR

Mina reflektioner: Varför är det självklart och logiskt att en kvinna med ett förväntat stort barn (ja där risken att barnet ska fastna antas vara större) ska föda i gynläge? Så att vi som personal ska kunna ”komma åt” att göra en massa interventioner enligt HELPERR, som klipp till exempel. Det fysiologiskt mest gynnsamma läget borde ju vara om kvinnan föder på alla fyra med det största utgångsmåttet. Säte – handsoff och alla fyra! Det är ju bättre att arbeta förebyggande och inte krångla till det från början istället för att behöva krångla sig ur ett ogynnsamt läge. Vi måste ju arbeta enligt devisen att förhoppningsvis slippa behöva göra interventioner, inte förutsätta att vi kommer behöva göra det. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Om man nu ändå skulle behöva lägga ett klipp så finns det ingenting lättare än att lägga klipp när kvinnan står på alla fyra. Jag vet av egen erfarenhet.

Det är av konvention och fördomar som vi tror att det är lättare att komma åt att göra interventioner när en kvinna ligger i gynläge. Så vad borde vi göra istället?

Take a BREATH

 

Move the Mother

 

Move the Baby

 

Remember to Breathe

 

Följ Elizabeth Davis på  http://elizabethdavis.com 

Nästa konferens kommer att hållas i Mount Laurel, New Jersey den 18-22 April 2018! Jag blir vansinnigt sugen på att försöka åka dit. För det vore ju kul om Lena fick sällskap av några fler från Sverige nästa gång. Vi får se vad min bebis säger om saken. All information finns på midwiferytoday.com

 

 

 

 

 

 

 

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!

 

Normal Labour and Birth 2017

Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund

 

När barnmorskan går till barnmorskan

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.

 

Ovillkorat stöd spelar roll

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par. Kanske behöver jag fler blogginlägg på mig för att riktigt hinna djupdyka i detta ämne.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.