Statements

Rosor från vår trädgård till fröken på förskolan!

Läs det här tänkvärda inlägget! Skjut mig om jag blir så där. Det handlar om att inte bli cynisk av att arbeta i vården och den absolut viktigaste poängen är att alla som arbetar inom vården har en etisk kod att förhålla sig till. Och den är faktiskt viktigare än politiska sparbeting. En moralisk kompass kan man också kalla det. Det är också mycket mer roligt och lustfyllt att arbeta om man slipper kompromissa med sin etiska kod eller moraliska kompass stup i kvarten.

Jag är stolt över att idag kunna dela Nordiska Jordemorförbundets viktiga gemensamma uttalande: NJF statement 2018 Här i min något nedkortade version där jag har markerat och/ eller kursiverat alla viktiga nyckelfraser:

1. Every woman should have access to a midwife throughout her life cycle.

2. Midwifery care should promote normal labor and birth, based on evidence (quantitative and qualitative studies as well as best practice) and women’s individual choices and needs.

3. Every pregnant woman should have access to continuity of midwifery care and carer. This is a key strategy in a) promoting better maternity outcomes and b) addressing workforce issues.

4. Midwifery education and regulation should be based on a Direct Entry 5-year master’s program. Strengthening Nordic midwifery education will enable midwives to fulfill the potential of midwifery in the Nordic countries and internationally.

5. A funding model for individualized maternity care should be used. The current funding model promotes medicalized, and/or centralized maternity care including birth care which adversely impact the health and wellbeing of mothers and babies.

 

 

Barnmorskekonferens Reproduktiv hälsa 2018!

Professor Christine Rubertsson

Professor Christine Rubertsson och med dr vet Kristin Svensson  invigningstalade på konferensen igår förmiddag under parollen Amning, igår, idag och i morgon. Vi fick följa med på en fantastisk exposé över amningens historia. För trots att WHO rekommenderar exklusiv amning i sex månader så ammar endast 15 % av alla nyfödda i Sverige exklusivt idag vid just 6 månaders ålder. Hur har det kunnat bli så? Föreläsarna berättade om det stora men högst ovetenskapliga experimentet inom vården, nämligen: reglerad amning. Mat var fjärde timme. Vi fick se bilder på barn som låg på rad, skilda från sina föräldrar, och som togs om hand av barnsköterskor på barnsalar. Var fjärde timme rullades de in till sina längtande mammor. Dags att amma! Mödrarna kunde urskilja sitt eget barns skrik, trots att de låg åtskilda från varann. Hu vilken ångest. Såhär skrev en ledande expert i barnhälsovård år 1944:

Under de första 6 levnadveckorna har det späda barnet ej behov av mer sällskap, än vad de får vid skötningarna och digivningen.

Efter 6 veckors ålder kan ytterligare 5 minuters underhållning vara lämpligt.

Christine och Kristin slog även fast att det är fysiologiskt att producera bröstmjölk och något kulturellt att amma. Idag ser det väldigt olika ut på BB-avdelningar runtom i landet, hur många barn som  ammas och/ eller tillmatas med bröstmjölksersättning under de första levnadsygnen. Det verkar som om siffrorna för tillmatning skiljer sig åt godtyckligt mycket. Vad kan vi göra åt det? Jo förutom medvetenhet och kunskap, säker och oavbruten hud mot hud. Tidig amning – redan den första timmen efter födseln! Och det alldeles oavsett förlossningssätt.

För mig personligen har det varit två helt fantastiska dagar. Späckade med roliga och intressanta föreläsningar och så många underbara kollegor att samtala, skratta, nätverka och bonda med. Flera mycket kära återseenden. Eftersom jag har arbetat både i Uppsala och Stockholm så har jag nu ett stort nätverk av kollegor – och det är viktigt att ses emellanåt! Hålla samtalet levande.

Hanna, jag och Hanna

Något som jag uppskattar beyond words är att träffa kollegor som jag aldrig tidigare har träffat men som redan ”känner mig” genom den här bloggen. Det är mäktigt. Jag och Hanna fick en liten pratstund med Hanna Morian som är barnmorska och huvudhandledare för studenter på Umeå förlossning.

På kvällen igår var det festmiddag på Solliden Skansen. Det var en varm men härligt uppsluppen fest – 400 barnmorskor som satt och svettades ikapp. Min Hanna storknade lite av värmen och sorlet och vi fick bege oss hem innan festen var slut. Vilken tur att lyan i Hornstull väntade på oss!

Såhär glad blir man av att träffa Eva Nordlund!

Nu, sen eftermiddag dag två på konferensen (sista dagen) och vi har nyss promenerat hemåt, jag sitter och skriver här i Hornstull medan Hanna sover sin eftermiddagstupplur bredvid. Dagen idag har varit lika späckad och helt, helt underbar. Många intryck att smälta och så många intressanta uppslag till blogginlägg att jag inte vet i vilken ände jag ska börja! Bloggsommaren är räddad med andra ord. Jag har köpt några nya böcker och lyckades även få tag på den här snygga (men lite bjärta) barnmorsketröjan innan den sålde slut. Tack Ia!

Ia Jeppson i snyggaste tischan!

 

Sist. Ett stort, stort tack till det svenska barnmorskeförbundet! Ni anordnade just en fantastisk konferens som jag inte ångrar en minut av. Men nu är det dags att åka hem till Uppsala med den  här konferensbebisen. Vi har ju en familj som väntar på oss därhemma.

Vår i Hornstull

Morgonpromenad längs Årstaviken i maj för tre år sedan.

Nästa vecka tar jag barnvagnen, väskan och Hanna med mig till Stockholm och Hornstull. Det är där jag bor när jag jobbar eller bara behöver övernatta i Stockholm: i mina svärföräldrars lya. Egentligen är det lite blygsamt att kalla det för en lya för det är en fin lägenhet nästan precis vid vattnet. Ibland saknar jag tiden i Hornstull, när jag jobbade natt på Södersjukhuset brukade jag promenera hem längs Årstaviken tidigt på morgonen. Staden höll precis på att vakna, jag mötte morgonpigga joggande människor,  hundar som var ute och promenerade, cyklister på väg till jobbet. I  maj månad är det drömskt. I händerna – minnet av en fin födsel – men huvudet och benen var trötta. När jag kom fram var det som att lägga en stor sten på kudden i bäddsoffan.

När jag vaknade sent på eftermiddagen så drack jag först pulverkaffe för att vakna (jag var för trött för att brygga eget kaffe) men sen gick jag och köpte riktigt gott kaffe på något av mina favoritfik, till exempel Raw Café Hornstull, Vurma eller Café Cinnamon. Ibland unnade jag mig ett bakverk till. Kvällarna mellan två nattpass var min speciella egentid, ofta hade jag då  bestämt träff med en vän på någon restaurang (ja vilken lyx för en småbarnsförälder). Alla som har jobbat natt någon gång vet att man inte riktigt är sig själv de där timmarna, att det finns en tröghet i tanken – man känner sig mjuk i konturerna ungefär som en mosad banan. Då är det ganska skönt att befinna sig långt borta från hem och barn men samtidigt jättekul att sitta och snacka lite med en vän som man inte träffar jämt när man är omringad av just familj och barn.

Så gissa om jag tänker ta med Hanna till något av mina favoritfik och bara njuta av att få vara lite i Stockholmsvåren och Hornstull!

Att vi ska vara med på två helspäckade dagar med barnmorskekonferens i Reproduktiv hälsa 2018 känns som en stor och rolig bonus. För mig blir det semester att åka iväg en stund med mitt yngsta barn trots att det  på många sätt är en jobbresa. Här hemma är det ganska rörigt just nu! Marken gungar under fötterna och jag känner mig som en Mary Poppins  som sitter och dricker té i luften med sina små barn. Kopparna, faten och stolarna flyger runt och far. För jag har hunnit glömma precis hur jobbigt det är att flytta med en stor familj; att det tar på krafterna att vara mitt uppe i en flyttprocess medan maj månad tuffar på som om ingenting höll på att hända samtidigt.

Från rygg till mage på egen hand!

 

Ny sajt för barnmorskor!


Styrelsen i svenska barnmorskeförbundet har lanserat en en ny sajt BARNMORSKAN.se, och det var en riktigt trevlig överraskning! Utmärkt med ett informativt webbforum på nätet som ett komplement till barnmorskornas tidskrift Jordemodern. Läs gärna Anna Af Ugglas viktiga text  Världens kvinnor behöver kompetenta barnmorskor. Som barnmorska kan man arbeta inom hela det spektra som kvinnans reproduktiva hälsa utgör – från pubertet till klimakteriet. Var man lägger sitt professionella fokus varierar stort och barnmorsketrädet spretar därför åt alla möjliga håll. Man kan jobba kliniskt, välja att forska, bli chef… eller barnmorskedoula. Samtidigt arbetar var tionde utbildad barnmorska med något helt annat  – en del har helt sonika valt att gå tillbaka till sina arbeten som sjuksköterskor. Det är inte alldeles enkelt att vara barnmorska idag och jag håller därför helt med barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg när hon skriver att vi måste hitta nya sätt att samtala med varandra. Förhoppningen är att barnmorskan.se ska bli ett forum på nätet som förenar och skapar engagemang.

Själv har jag ägnat hela helgen åt att städa radhuset inför den fotografering som ska äga rum idag. Jag som hade hoppats på åtminstone någon ledig timme över att författa ett blogginlägg på, men inte då; det tog varenda ledig minut av helgen att rensa, putsa och fixa till. Nu är det så rent och fint att man kan äta direkt från huset! Och vi, jag och min man, har med råge övertrasserat vårt ork-konto när vi med en så liten bebis att ta hand om – också har gett oss på  att rensa och fixa det radhus som har spår av 10 års småbarnsliv. (Det jag försöker säga är att vi har tagit ut oss lite för mycket.) Men mig veterligen så har vi tagit oss igenom sådana här  perioder förr och kommit ut i rätt hyfsat behåll på andra sidan. Ibland behöver man ju bara bita ihop och beta av. Men i eftermiddag när fotografen har fotat färdigt – då tänker jag logga ut från allt som heter styling, luftigt – ljust och familylivingfint. Mina stora barn som kommer hem ungefär samtidigt kommer att hjälpa till med det.

 

Heidi

 

Heidi Aalto, barnmorska och konstnär

Heidi kom förbi i fredags. Vi lärde känna varandra när vi båda bodde i studentgettot Flogsta i Uppsala! Då var våra barn lite yngre och det var lite färre av dem. Nu har vi fem plus fyra likamed nio barn ihop. Vi har försökt att ses länge men det har alltid varit något som har krockat – jobb, barn eller sjukdomar. Nu kom plötsligt tillfället att ses, en liten stund iallafall. Vi är barnmorskor båda två och i fredags behövde vi uppdatera varandra – vad har hänt i våra  barnmorskeliv sen sist? Att bli förälder, människa, barnmorska är ju en process och det är alltid spännande att träffa kollegor som har kommit en bit på vägen. Där man kan gå rakt på sak.

Heidi är en av mina förebilder – hon är klok och modig med ett tydligt livspatos. En barnmorska som på djupet har förstått vad midwifery handlar om. Kommer ni ihåg de två olika sätten att se på födande som jag presenterade i ett tidigare blogginlägg? Det ena som är mer kvinnocentrerat, där graviditet och födande ses som en i grunden frisk process; födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör” – inte något hon passivt utsätts för. Människan ses som en sammansatt varelse där kropp och känsloliv inte går att sära åt hursomhelst. Känslor som trygghet eller rädsla anses påverka kroppen och födsloprocessen – att skapa en trygg miljö runt den födande är därför A och O. Barnet  påverkas av moderns välbefinnande  och anses löpa mindre risk när moderns behov och önskemål blir tillgodosedda. I den här modellen kan det därför vara motiverat att respektera, stötta och kanske rentav uppmuntra en kvinna som önskar föda hemma.  Men man vet också att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då – när de verkligen fyller sitt syfte som de ska användas. Däremot inte på rutin eller av krasst tidsbesparande skäl.

Det andra sättet att se på födande är lite mer tekniskt. Kvinnokroppen har sina skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom, och födandet är enbart säkert i retrospekt.  Kropp och känsloliv anses inte vara ett och därför är denna fråga högst relevant: ”Vad ska vi göra med den här  (besvärliga) födahemmamänniskan?”.  Den födande kvinnan blir lätt passiviserad i den här modellen eftersom hon inte tillåts vara den centrala figuren i dramat. Tvärtom kan hon ibland ses som ett hinder – ett som barnet måste passera på sin väg ut i världen. En del medicinska interventioner  anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Barnmorskor och förlossningsläkare som arbetar med födande befinner sig ofta någonstans på en skala mellan dessa två ändar. Man kan också kalla det för två olika paradigm där de hetsigaste diskussionerna brukar bli mellan dem som befinner sig längst ut på respektive ytterkant. Jag och Heidi möts på ett ställe som ibland kan kännas ensamt. Känslan av att sakna en flock återkommer. Desto roligare är det att mötas vi två och kunna dela saknaden ihop med varann.

Vi möts även i det kreativa eftersom Heidi både är barnmorska och konstnär! Som konstnär jobbar hon framförallt med textil och på bloggen zerafiasstickning.wordpress.com  eller instagramkontot heidistextil går det att följa hennes arbete. Saker som får  fäste i Heidi kommer ut som konst och jag blev berörd av hennes innerliga akvareller. Tack Heidi – du gör så vackra saker!

Inspirationskort för stärkande förlossningar

Vem är Ágnes Geréb?

I Ungern är det i praktiken olagligt att föda hemma och den barnmorska som bistår vid en hemfödsel bryter mot lagen. Läs den här artikeln från 2010  i The Guardian.

Fem av landets 15 hembarnmorskor har fått fängelsestraff. Ágnes Geréb är en av dem – en erfaren och internationellt känd gynekolog/förlossningsläkare och barnmorska som har bistått vid 3500 hemfödslar. Såhär uttalar sig Mirtill Rackeveie i artikeln, en kvinna som Ágnes hjälpt att föda hemma:

”I decided to have home births because I had seen my sister have a child in hospital and it was awful,” she said. ”My sister was reluctant to have any more children because of her traumatic experience but my home births were so lovely that she decided to try it,” she added. ”The difference for her was so great that she went on to have third and fourth children, also at home. So now she has three children in the world who would not exist were it not for Agi. Agi is a wonderful woman.”

Ágnes Geréb har länge arbetat för en mänskligare och mer kvinnocentrerad förlossningsvård  i Ungern, hon var först med att låta pappor följa med in i förlossninsgrummet.

Såhär skriver Hermine Hayes- Klein, en amerikansk advokat – och jag ryser när jag läser:

Travesty of Justice Alert! Hungarian ob-gyn turned home birth midwife Ágnes Geréb is being sent to prison– again. This gentlest and wisest of women has endured decades of suffering at the hands of the Hungarian legal system, for daring to support women in childbirth on their terms. She has been imprisoned, dragged through a million hearings, placed on house arrest in her apartment for over three years, and forbidden to even talk to a pregnant woman– but they’re not done torturing her.

Why do I use my law degree to defend midwives? Because they are probably the most abused profession in the history of the world, next to sex workers. For centuries, the legal system has been used to destroy midwives and midwifery– sometimes with torture and murder, other times (like now) with prison, impoverishment, home raids, and hurting their families. Anybody who works in maternity care will eventually be involved in cases where baby, or mother, do not survive. Ob-gyns complain vociferously that they are the most sued of medical specialties. But when a doctor is the caregiver in a stillbirth, their biggest risk is a lawsuit. For a midwife, the risk is total annihilation.

***

For offering women a choice, for embarrassing the doctors who cut the babies out of most of the women who walk through the door, and for holding the secret of how the female body works and what childbirth really is, midwives are an endangered species. At my first Human Rights in Childbirth conference in 2012, a Hungarian ob-gyn reported how, when Ágnes opened her birth center, the doctors said, ”But Agnes, you don’t want to take money out of the pockets of doctors, do you?” She wanted to offer women a choice, she wanted to offer babies a gentle birth, and she did. For that, they won’t stop punishing her.

Om du vill skriva under ett upprop för Ágnes Geréb, klicka på den här länken!

 

Barnmorskor vill bilda eget fackförbund!

Igår röstades något historiskt igenom, nämligen detta:

Barnmorskeförbundet vill bilda eget fackförbund!

Jag tror det är utmärkt om barnmorskeförbundet får sitt eget fackförbund och kopplas loss från Vårdförbundet som idag företräder alla sjuksköterskor, barnmorskor  och biomedicinska analytiker. Vi kan då driva frågor som specifikt rör kvinnovård och barnmorskors arbetsvillkor på ett helt annat sätt! Jag är övertygad om att barnmorskeförbundet kan företräda barnmorskor på ett bra sätt. Om det är något som barnmorskeförbundets styrelse har visat så är det detta.

Jag känner plötsligt en smula hopp! Ett eget fackförbund och en direktutbildning till barnmorska (istället för att först bli sjuksköterska och sedan en komprimerad, omvälvande och alldeles för kort vidareutbildning till barnmorska på det) skulle kunna stärka barnmorskans ställning avsevärt. Jag skulle säga att många barnmorskor idag befinner sig i en slags professionell identitetskris. Det här kan vara ett stort steg på en väg framåt som på sikt leder oss ur den identitetskrisen.

Foto: Lovisa Engblom

 

Normal Labour and Birth 2017

Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund

 

Ovillkorat stöd spelar roll

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par. Kanske behöver jag fler blogginlägg på mig för att riktigt hinna djupdyka i detta ämne.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 

Heidi gästbloggar!

Hemförlossningsbarnmorskan och ansvaret

Med den här rubriken tänker ni säkert att jag ska prata om vilket enormt ansvar hemförlossningsbarnmorskan har.

Jag ska börja från början. När jag tidigare jobbade som sjuksköterska i telefonrådgivning gav jag ibland råd till människor att åka till akuten, ibland med ambulans. Jag förklarade också varför jag gav detta råd, motiverade mitt råd. Det hände att de människorna då gjorde en annan bedömning. De kunde antingen välja att inte åka in alls, eller så valde de att ta sig in på annat sätt än med ambulans. Ibland gav de mig skäl till varför, andra gånger inte. Det här var för mig inte så problematiskt. Jag känner inte dessa människors kroppar och situationer lika väl som de själva gör. Däremot känner jag till allmänna rekommendationer och vad de är grundade på. Om människor sedan tar ett annat beslut, är det deras rätt att göra det. Om jag ska vara helt ärlig, så har jag oftast tillit till deras beslut också. Dessutom är det upp till varje människa hur man väljer att bedöma risker och vinster, även om de skulle välja något som enligt mig är riskfyllt.

Jag har märkt att detta inte är oproblematiskt för alla sjuksköterskor. Jag har också sett att några länge försöker övertala. Ibland har jag nästan känt mig ansvarslös för att jag inte gör det.

Om man nu tar det här till hemförlossningar så var jag nyligen engagerad i en diskussion kring om huruvida en kvinna med en viss generell riskfaktor i sin graviditet borde få föda hemma eller inte. En annan barnmorska skrev till henne att hon inte var någon kandidat för hemförlossning. I min värld är det helt upp till kvinnan själv att avgöra. Riskfaktor eller inte.

Det är ju så att de saker som anses som riskfaktorer i ett land, kanske inte gör det i ett annat. Ibland lever vissa rädslor kvar i vården trots att de inte stöds av forskningen. Ibland finns det andra risker man väljer när man väljer att behandla den första risken, eller väljer att föda på sjukhus. Hur dessa risker och fördelar väger mot varandra för just henne, kan bara kvinnan som ska föda själv bestämma. Jag har tillit till att kvinnan också räknar in barnets bästa i sitt beslut.

Så ansvaret, vems är det? Ja det beror på vad vi pratar om. Jag som barnmorska tar ansvar för att ge kvinnan information kring forskningsunderlaget i olika frågor, som de ser ut idag, efter bästa förmåga. Jag tar också ansvar för att göra allt jag kan för att bistå hennes förlossning, som hon har valt födelseplats för. Jag tar ansvar för att göra vad jag kan för att hon och barnet ska må så bra som möjligt.

Ansvaret att bestämma över kvinnans kropp och liv, det tar jag inte. Att hon väljer att föda med mig närvarande innebär inte att hon ger mig rätt att bestämma över henne.

Jag tar också ansvar för att vara så lyhörd jag bara kan. Helena Lindgren med flera, forskar bland annat om lyhördhet och att följa kvinnan, och deras resultat tyder på att det ger mindre förlossningsskador. Octavia Wiseman forskar om infektioner efter förlossningsskador, och har sett att kvinnorna själva har känt på sig att något var fel, långt innan barnmorskan anat det. Så lyhördhet, det lovar jag att öva på hela livet.

Jag tar inte ansvar för att allt alltid kommer att gå precis som tänkt. Det kan ingen göra, varken på sjukhus eller hemma. Ina May Gaskin sa ”Birth is as safe as life gets”.

Så slutsatsen av det hela är: Ja, jag som barnmorska kan tänka mig bistå en kvinna som väljer att föda hemma trots generella riskfaktorer. Nej, denna kvinna behöver inte ta ansvar för att hon då ger hemförlossningar dåligt rykte. Ja, jag tror att vi i Sverige behöver göra kvinnor myndiga, även under en graviditet och förlossning.

Jag avslutar med ett citat av konstnären Teafly:

”My body is not a democracy. It is an empire and I am its dictator. You do not get a vote. There will be no coup d’etat. Rebel forces will not overthrow me. I am in charge of it forever.”

Länk till hennes illustration med denna text:

My body is not a democracy

Jag önskar alla gravida en, inte bara säker, men också glädjefylld förlossning.

Heidi Aalto, barnmorska & konstnär.

Följ Heidi på www.zerafiasstickning.wordpress.com