Ur barnafödandets historia

Två porslinskatter i ett fönster

Foto: Lovisa Engblom

När En flicka kom till världen

Av: Kristina Söderlind Rutberg och Solfrid Lagerheim

Tyvärr fick jag aldrig träffa min mormor Solfrid (Lagerheim) och min morfar Arno Cederberg – de var båda döda då jag föddes. De gifte sig 1920 och flyttade då till Dorpat (Tartu) i Estland. De skulle komma att bo där under åtta års tid, fram till 1928. I april 1922 föddes deras enda barn, en flicka som fick namnet Päivä. Hon skulle bli min mamma.

Morfar var finlandssvensk och professor i historia. Han kallades till universitetet i Dorpat tillsammans med flera andra högt utbildade akademiker för att hjälpa till att bygga upp verksamheten där efter det att Estland blivit självständigt. Mormor var utbildad civilekonom – hon blev färdig kring 1920 och vi fick höra av mamma att hon var den enda flickan som gick på Handelshögskolan under sin utbildningstid. Hon kom aldrig att egentligen utöva sitt yrke, men utvecklade andra intressen. Så t ex var hon en mycket respekterad genealog (släktforskare). Hon blev bara 46 år gammal.

Mormor skrev en dagbok under de åtta åren i Estland. Kanske hade hon tänkt att den skulle publiceras, men så blev det inte. Jag har valt ett avsnitt ur dagboken där mormor berättar om sin lilla flickas födelse och om dopet. Hennes språk är för oss gammaldags, men speglar också den tid hon levde i. När den lilla dottern föddes var mormor 25 år gammal.

Påskaftonen den 15 april 1922 var en stor märkesdag för oss, ty då föddes vår lilla flicka.

Några dagar efter skriver jag från Melins klinik till min mor: Att jag fick den allra bästa vård, kan Du tänka Dig. En läkare, en barnmorska och två sjuksköterskor voro närvarande, när flickebarnet kom. Så dröjde det ej heller många sekunder förrän lilla fröken var placerad i badkaret för att skrubbas ren från allt damm hon fått på sig under den långa färden till vår planet. Doktorn lär anses vara den skickligaste på detta område i Dorpat. Bättre än här på kliniken är ej att tänka, då allt som användes tages direkt ur steriliseringsapparaten och allt är annorlunda ordnat än man någonsin kan drömma om i hemmet. Bara att trycka på en knapp i väggen, snälla människor och god mat.

Doktorn säger, att han på långa tider ej har upplevat något sådant som lillans födelse. Det anses vara ett rekord. Efter tre timmar var lilla flickan kommen och efter 3 ½ lågo både modern och barnet i allsköns ro i sina sängar. Mamman kände sig så kry, att hon helst skulle velat springa hem med detsamma, men hon fick vackert ge sig till tåls. – Här är som en blomsterträdgård i mitt rum. Stora grupper hortensior, lacknejlikor, rosor och blå blommor. I Eesti hade man en förmåga att arrangera kolossala blomsterkorgar prydda med krepp-pappersband och rosetter på ståltråd, så att det hela snart sagt såg imponerande ut. – Det tycks ha varit stor överraskning på åtskilliga håll i Dorpat.” De finska fruarna kunde ej nog uttrycka sin överraskning, i synnerhet de som ett par dagar före den stora händelsen varit på kaffe hos mig.

Från sjukhuset återvände vi lyckliga och nöjda med den lilla skatten till hemmet vid Teichstrasse. En sjuksköterska hade jag till hjälp den första veckan hemma. Redan 15 dagar efter lillans ankomst voro vi tillsammans på ett större kafferep, då advokaten Rütli med sina båda kompagnoner invigde sina nya arbetslokaler. De hade inköpt det gamla Manteuffelska huset på Stortorget straxt vid sidan av Rådhuset. Det var ett helt enkelt kolossalt kafferep med otaliga gäster inbjudna och sådana massor bakelser, tårtor och glass, att man trodde sig på ett konditori. Alla voro mycket överraskade över att se mig där, frisk och frodig, som om ingenting hade hänt.

Tiden förgick nu med att sköta och bada den lilla nykomlingen. Om alla hennes små framsteg inberättas till mormor i Stockholm av beundrande och lyckliga föräldrar. En sak klagar dock den unga mamman över: ”Numera hinner jag så litet läsa i tidningarna, men A. studerar dem med desto större intresse. ”Husmodern” brukar jag dock ganska noga se igenom, om jag ej hinner annat. Många gånger har jag tänkt se på bridgeproblemen i Svenska Dagbladet, men det blir ej av.”

/…/

Den 29 maj reste vi, om jag icke missminner mig, till Helsingfors för att därifrån fortsätta till Stockholm och Dalarö. Det hade varit långa och ivriga diskussioner med Fru Bergman, om hur man lämpligast borde föra den lilla fröken på en så lång resa. Fru B. tyckte vi skulle ha henne i en korg, men slutligen blev det så, att hon bands fast på en stor sovkudde med mjuka snören och så sveptes hela byltet in i filtar och schalar. Min man bar henne sålunda till stationen, på natten, då vi icke lyckats få någon häst, och vi välsignade vår lycka, att vi bundit fast den lilla på den tjocka kudden, ty en häftig kall storm hade blåst upp och kudden tog emot all blåsten och släppte ej igenom något. Det var alltid besvärligt, att tågen till Reval gingo mitt i natten, kl 2 och 3 på den tiden, det var vid följande resor tråkigt att behöva väcka och kläda på ett så litet barn, när det låg i sin sötaste sömn. –

Den 30 maj anlände vi till Helsingfors och påföljande dag skedde det högtidliga dopet i närvaro av alla de släktingar, som funnos i Helsingfors. Min svåger förrättade dopet på finska språket och den lilla erhöll namnen Päivä, Solfrid, Elisabeth. Päivä, som betyder ”sol” blev hennes tilltalsnamn. Vid dopet bar hon samma dopdräkt, som före henne endast begagnats av hennes mor och morfar samt torkades efter vattenösandet med sin farmors brudnäsduk, som sedermera använts vid alla dop inom familjen.

Från Helsingfors reste jag ensam med den lilla till Stockholm och min man for i och för vetenskapliga studier till Berlin och Leipzig.

När vi anlände till Stockholm, var den nyblivna mormor emot oss vid båten. Då hon ville taga emot det i filtar och schalar insvepta barnbarnet, medan jag skötte vårt bagage, kom en lång tullkarl emot henne och sade, att hon icke fick taga barnet, förrän tullen givit sitt tillstånd. När tullen så i nåder småleende givit sitt tillstånd, fick mormodern bära lilla barnbarnet i famnen ut till den väntande bilen och först där gläntade hon litet på schalen för att första gången ordentligt betrakta sitt lilla barnbarn. Hemma väntade en av mormor iordningsställd babykorg och i den placerades genast den lilla för att sova ut resans besvärligheter.

 

Eesti = Estland

Reval = nuv Tallinn

 

Sveriges jordemorförbund

Barnafödandets historia: om kyrktagning

Av: Kristina Söderlind Rutberg

Kyrktagning var en gammal tradition som levde kvar ända in i vår tid: på 40- och 50-talen förekom den ännu på västkusten. Traditionen grundades på en bibeltext i Tredje Moseboken, 12 kapitlet. Så här löd den:

BARNAFÖDERSKORS RENING

Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara oren. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro ute. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar under sitt reningsflöde. /…/

 Från början uppfattades kvinnors kyrktagning som en reningsrit efter förlossningen, men redan under tidig medeltid blev betydelsen oftast en annan: genom seden uttrycktes en tacksamhet för att kvinnan blivit räddad och frisk igen efter förlossningen.

Begreppet ”oren” anses vara ett kultiskt begrepp i detta sammanhang och inte ett moraliskt.

Traditionen innebar att kvinnan 40 dagar efter förlossningen på nytt togs upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen genom att välkommas till kyrkan igen. I samband med kyrkobesöket skulle hon då ta med sig en gåva, ett offer, som placerades på ett Jungfru Maria-altare vid sidan om huvudaltaret i kyrkan. Seden kallas också ”En moders tacksägelse” eller ”Barnakvinnors kyrkogång”.

Kyrktagningen genomfördes oavsett barnets kön efter ca 40 dagar, i motsats till vad som står i bibeltexten ovan. Småningom kortades kyrktagningstiden till fyra veckor. Traditionen innebar att kvinnan ”fredades” och fick möjlighet att vila under några veckor efter förlossningen.

Då man släktforskar och läser gamla kyrkoböcker ser man att datum för barnets födelse och dop samt datum för moderns kyrktagning noggrant finns angivna. Dessutom kan man läsa barnets namn och namnen på de faddrar som barnet fick i samband med dopet.

Några ordförklaringar:

Månadsrening                    menstruation

Reningsflöde                      avslag, blödningen efter förlossningen

Jordemodern Foto: Lovisa Engblom