Barnmorskor som tjatar om vikt

Foto: Lovisa Engblom

Hur har ni som är eller har varit gravida – och som vägde lite för mycket på inskrivningen vid MVC – hur har ni blivit bemötta? I morse läste jag ett så tänkvärt inlägg av Linnea Bremer Zerpe som nu väntar sitt fjärde barn och som på sin blogg skriver ärligt om våndan av vikten.

 

Alltså vi pratar BMI och den där kurvan som alla gravida ska bli ett kryss på, inklusive jag själv, för precis ett år sedan. Jag hamnade precis under målsnöret för fetma, mitt gravida jag klassades som överviktigt. Det finns ju fyra kategorier man kan hamna i:  undervikt, normalvikt, övervikt eller fetma. Särskilt fetma ÄR kopplat till en rad risker för mor och barn, och om du vill kan du läsa mer om det här: fetma under graviditet. 
Ämnet är hett eftersom fler och fler gravida är överviktiga eller feta idag jämfört med för bara 20 år sedan. Men Linnea pekar på något väldigt viktigt i sitt inlägg. Vad ska man göra med informationen om vikten? Särskilt om den som väntar barn får veta att man inte får banta under en graviditet. Och vad hjälper skam och skuld i sammanhanget?
Själv fick jag ett ypperligt bemötande av min barnmorska, som för övrigt var handplockad av mig. Jag gick med på att väga mig. Och föregrep hela situationen genom att själv oja mig över vikten. Hon behövde inte säga ett ord om vikten, jag skötte snacket själv. Hon sa bara lugnt : ”Det kommer att bli bra”. Hon valde att lyfta mig för hon visste att jag redan visste allt om vilka risker som är kopplat till ett högt BMI.
Såhär skriver Linnéa Bremer Zerpe på sin blogg:
”Nu ska jag komma till sak, det jag cirklat runt, som är jobbigt. När jag ringde MVC för att boka tid för inskrivning bad jag att få en barnmorska som inte skulle tjata om vikt. Det har de nämligen gjort förut, ända sedan jag väntade Greta. Då fick jag veta att jag var på gränsen till fet och att det kunde vara farligt för barnet. Jag blev såklart förkrossad, och frågade vad jag skulle göra åt det, skulle jag banta? Nej nej, man fick inte banta, men jag skulle vara medveten om det. Och sen fick jag prata med en dietist. Hon var säkert bra men det var ett märkligt samtal där det kartlades vad jag hade på mina smörgåsar och att jag kanske skulle byta från Bregott till lättmargarin.
Barnmorskans ord ringde såklart i öronen länge, och ledde inte till något gott alls, utan däremot till ganska ätstörda tankar i några veckor. Jag har fortfarande svårt att förlåta att det blev så. Alla andra värden såg bra ut, min livsstil var sund, och jag mådde bra. Exakt VAD för bra ska orden ”Du är på gränsen till fet och det kan vara skadligt för barnet” leda till?
Med Lotten hade jag gått ner massor i vikt, och gick utan oro upp på vågen vid inskrivningen, men tydligen vägde jag 2 kilo över normalvikt, och fick frågan om jag ville prata med dietist. IGEN! Då hade jag ändå bytt barnmorska.
Tredje gången, med Ingemar, vägrade jag gå på vågen. Jag visste att jag vägde mer, utan att veta exakt. Han var ju varken planerad eller oplanerad. Barnmorskan trugade och tjatade att jag skulle upp på vågen men jag stod emot. Jag är så stolt över mig själv för det. Jag höll ett långt tal över hur mycket det skadade mer än hjälpte att vara så besatta av vikt och BMI som de hade varit med mina första barn. Att det inte är klokt att säga till en blivande mamma att hon är skadlig för sitt barn men inte kan göra något åt det ändå. När alla andra värden ser bra ut. Och att jag visste andra barnmorskor som INTE tjatade om vikt, och att de mammorna mådde bättre än de som skammats för vikten. Och är det inte bättre att ta ett generellt hälsosamtal, och ta upp värdet av att röra på sig och regelbundna måltider och allt annat. Va? VA?! Jag var fan on fire där!!
Den här gången var jag tvungen att väga mig, eftersom jag skulle göra KUB-test (där man med blodprov och mätning av en vätskespalt i nacken på barnet vid ett ultraljud beräknar risken för kromosomavvikelse hos barnet). Just därför bad jag om en barnmorska som inte fäste för stor vikt (höhö) vid vikten, nu när jag inte kom undan. Det gjorde hon inte heller. Ändå kom jag på mig själv med att hela samtalet försvara mig själv, framhäva hur mycket jag rör på mig, att jag lever sunt, och liksom ursäkta att jag blivit tyngre med åren. Så jävla sorgligt egentligen. Efteråt var jag ledsen, av någon sorts skam. Och inte blev det bättre av att jag googlade vad vikt hade med KUB att göra och hamnade på en artikel i Läkartidningen där en läkare skrev om alla risker tjocka mammors barn kan drabbas av i magen, och att tjocka mammor är tjocka för att de är ointelligenta och inte förstår bättre. Gråtfontän! En kompis kom på besök på eftermiddagen och undrade oroligt vad som hänt med mig ”Du brukar ju vara stolt över din kropp” sa hon. Jag kunde liksom inte förklara det då, men sen slog det mig att utifrån individperspektiv – mig själv – trivs jag bra med mig själv. Men ser jag det utifrån, mig själv i en grupp av ”de tjocka farliga mammorna” så kände jag mig som en fånge. Äsch. Nu svamlar jag kanske. Men det var viktigt för mig att få ut det här.”
Du som väntar barn har rätt att slippa väga dig på inskrivningssamtalet om du tror att det stjälper dig mer än det kommer att hjälpa dig. Du har faktiskt rätt att be om en barnmorska som inte tjatar om vikt.
Jag återkommer  i ett annat inlägg om min syn på dieter, bantning och det vansinniga sötsug som har drabbat mig -lika obönhörligt – under varje ny graviditet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*