Barnmorskor är inte legogubbar

Foto: Lovisa Engblom

Det är ungefär ett år sedan som Södra BB slutgiltigt gick i graven; en sammansvetsad grupp på 50 hängivna barnmorskor upplöstes och en mycket uppskattad vårdform försvann från radarn. Det var så många av oss barnmorskor som hamnade i sorg och kris. Ändå lät det så uppsluppet från flera håll, som om sorgen mest var uttryck för en nostalgisk bakåtsträvande gest och att allt nu skulle tuffa på som om ingenting hade hänt. Men vi som fortfarande jobbar i Stockholms förlossningsvård vet att det är mycket som inte är som förut. Jo, retoriken, flosklerna, den politiska handlingsförlamningen och maktspelet. Men hoppet om att kunna erbjuda födande kvinnor reella alternativ inom förlossningsvården slocknar hos fler barnmorskor för varje dag. Verkligheten känns krass. Läser de här gripande raderna ur Ann Ljungblom Holymamas blogg:

”Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.”

Det ar ett problem när fler och fler barnmorskor söker sig bort från den svenska förlossningsvården. För då utarmas den. Precis som i vilken annan vårdform som helst så vet vi att erfarenhet, kompetens, nyfikenhet och skicklighet bidrar till att behålla kvalitet och en god dynamik på arbetsplatser. Bemanningsföretag kan inte lösa alla problem, de blir som att hänga på vätskedropp vid en blodförlust. Det går bra ett tag men vid för stora förluster så räcker det inte längre – en vital del av den svenska vården riskerar då att gå förlorad.


märta engblom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*