Nyfött barn

Att föda sammanbundet

The positive Birth Calendar 2020

Av Clara Nelzén

Jag heter Clara och arbetar som doula. Jag närvarar regelbundet vid födslar och arbetar aktivt för att stärka födande och bidra till positiva förlossningsupplevelser. Så när Märta bad mig om en text till hennes kalender, funderade jag länge på var jag skulle börja. I många år har jag ju funderat på vad det är som faktiskt skapar fina, stärkande födslar. Och jag har väl samlat på mig en del svar. Men var börjar jag?

ÄR SLUTET BÖRJAN?

Det vore enkelt att börja med slutet. Vid livets start, vid födelseskriket. Sekunderna innan bebisen ljuder är alltid intensiva, luften är tjock, rummet luktar födsel, stämningen går att ta på. Och sedan gråter barnet. Bebisens första andetag får alla andra att andas ut. I rummet hörs röster, lite småskratt, lite grattis, lite heeej, lille, lille vän. Är du här nu! Lättnad, lycka, förvirring och chock blandas i ett virrvarr och hormonerna flödar. Barnet ligger tungt och varmt på mammans bröst, och allt är förbi och allt är nytt.

Men det vore inte sant. En födsel är mer än slutet, är mer än en rosig bebis på bröstet. En födsel är en process, en transformation, en övergång från ett tillstånd till ett annat.  Och vi som arbetar med det här brukar betona att en frisk bebis, ett lyckligt slut, aldrig kan vara allt. Istället kanske vi ska fråga oss hur vi tog oss dit? Vad hände på vägen? Var det otäckt, smärtsamt, ensamt eller bara alldeles, alldeles underbart? I historien om födseln spelar alla delar roll, början, mitten, upprepningen, slutet. I historien om födseln har den födande huvudrollen. Men alla vi andra, vi är viktiga, vi spelar också roll. Vi kan dra födseln hit eller dit, vi kan förleda, svika, locka, eller vi kan leda rätt, stötta upp, trösta, hålla. I någon mån kan vi styra historiens riktning.

FÖDSELN OCH SAMMANBUNDENHET

Jag brukar tänka att en födsel inte är en solitär handling, det är ingenting den födande går igenom helt ensam. I de flesta fall är en partner med, kanske möter den födande flera barnmorskor, undersköterskor, kanske närvarar en doula, kanske läkare. Men inte ens om hon föder själv, helt utan externt stöd, är hon ensam. För barnet är med henne, och de känner varandras rörelser, de hjälper varandra.

Människor är av naturen sociala varelser, vi behöver varandra för vår överlevnad, men också för att kunna leva goda liv, utvecklas, blomstra, må bra. Att vara människa innebär att vara i relation till andra och förstå att vi inte är ensamma, inte är öar, utan faktiskt är helt beroende av varandra. Vad vi gör eller inte gör spelar roll för människor i vår direkta närhet, för människor långt borta, för människor som ännu inte finns.

Att föda är ett urtillstånd, födseln vårt ursprung och precis därför är födandet till naturen en social handling. När vi föder behöver vi känna sammanbundenhet och samhörighet. Ensamhet, övergivenhet, förlust av den egna rösten, förlusten av möjligheten till kommunikation, är mer skadliga just då, gör mer ont just då. För vi är väldigt levande när vi föder. Ensamhet under födseln blir således nästintill till ett svek mot hela vårt livstillstånd, ett svek mot vår sociala, sammanbundna natur. Som sociala varelser behöver vi känna oss hållna, sedda, hörda, när vi behöver det som mest. Vi behöver bli stöttade. Stödet kan bestå i varma människor, fin personal, en kär partner, eller kanske bara i alla de historiens kvinnor som tidigare har fött. En viktig nyckel till positiva födslar består därför i cirkeln av stöd, i alla de som lyfter kvinnan, de som gör henne till aktiv huvudperson och låter henne att känna att hon aldrig är ensam.

TILLBAKA TILL SLUTET

Men livets sammanbundenhet manifesteras inte bara i stödet kring den födande. Det sociala samspelet med det nyfödda barnet är rent av livsviktigt. Lämnar vi barnet, svarar vi inte barnet, då dör det. Vi är skapade för att med lätthet kunna interagera med barnet efter födseln, kunna knyta an.

När ett barn föds är himmelen jord, det himmelska är jordiskt, blodigt, kladdigt, ner, tungt, det låter och doftar. Av jord är du kommen. Den födande känner sig kanske mer som djuren i stallets vrå än som den kvinna hon lärt sig att vara. Hon behöver släppa den hållning, det utseende, det beteende vi lärt oss att anamma. Istället blir hon till det däggdjur hon faktiskt är. Hon släpper sociala konventioner, men är samtidigt mer social än någonsin. För när barnet är fött är hon vidöppen och hon knyter an, hon binder. Hon är en människa som just har gett liv och är liv.

En stund efter födelseskriket blir navelsträngen vit och slapp, pulsationerna upphör, placenta släpper. Barnet och mamman är inte längre ett. Men alla föräldrar vet att pulsationerna aldrig riktigt upphör. De fortsätter hela livet ända tills döden skiljer oss åt. Och vi alla är sammanbundna med osynliga navelsträngar, som sträcker sig hit och dit, ger oss syre och livskraft. På så sätt är födseln med oss hela livet.

Märkte ni att jag har hamnat i slutet igen? Vid den kladdiga bebisens första skrik? Själv minns jag knappt hur det var. Men jag minns ljuden runtomkring, lättnadens ljud, välkomnandets ljud. Jag minns att jag hörde mina barns gråt, registrerade, hen lever, är här, är frisk! Och så minns jag den andra gråten. Hulkande, frustande och ovanlig gråt – stora tårar från min partner. Och just då var hans gråt det vackraste ljudet i världen.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*