Att bli doula

I vår ska jag gå Föda utan rädslas doulautbildning under två helger. Inte för att jag tror att jag måste eller inte kan vara doula  utan att ha gått kursen, men  för att jag så gärna vill! Det är en så himla rolig och värdefull ingång till födandet.  Ibland önskar jag att jag hade  börjat i den här änden redan för 15 år sedan. Det var då jag sökte till sjuksköterskeutbildningen – eftersom jag ville bli barnmorska! Begreppet doula hade jag  aldrig hört talas om och att bli barnmorska var liksom den enda säkra ingången till födandet trodde jag. I Sverige är det en lång väg att vandra om man vill bli barnmorska. Först måste man ta sig igenom sjuksköterskeutbildningen där fokus ligger någon helt annanstans. Jag upplevde det nästan som  skämmigt att säga att jag ville bli barnmorska – det var att gripa efter mycket. Ibland kom jag på mig själv med att tona ned drömmen lite så att det inte skulle bli alldeles för uppenbart.

För några år sedan behövde man först ha arbetat som sjuksköterska för att kunna söka sig vidare till barnmorskeutbildningen, jag vet inte hur det är nu  – om det går att hoppa på vidareutbildningen direkt. Nåväl, sen när man har kommit in på sin drömutbildning – då ska allt läras in på knappa ett och ett halvt år. Det är ett komprimerat sätt att bli barnmorska på! Normal förlossning, en föreläsning om hemfödslar, menscykel, sexuell hälsa, neonatologi, patologi, komplicerat födande, fosterljud, mödravård, p-piller – antikonception, abort, amning, eftervård… Och så pang! Ut på praktik.

Min första dag på förlossningen var ett rejält antiklimax. Det var 9 års längtan förpackat i en enda nervös kropp. Det var den där högtidliga (i efterhand – naiva) förväntan, nu skulle jag äntligen få vara med om något stort! Förlossningen gick inte  framåt, ctg-dosorna minns jag som stora klumpar på magen.  Det var lysrör i taket och en rond där det ordinerades en EDA-läggning – så att man skulle kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Barnmorskan som jag gick med var klok och presenterade det hela för paret på ett fint sätt. Sen var det EDA-läggning med en doktor i operationskläder, min uppgift blev att hålla ctg-dosan tryckt mot gravidmagen, det var sladdar och pumpar som jag inte förstod mig på. Jag måste komma ihåg att lära mig alla pumpar – det var min första mental note.  Smärtan försvann, det blev tyst som efter ett skeppsbrott i rummet  och paret  började titta på en film. Jag åkte hem med en stor gråtklump i halsen.

Den institutionaliserade förlossningsvården blir för många studenter en bjärt kontrast till teorin  på utbildningen. Men även upptäckten av att det där utrymmet att stötta paret under en födsel är begränsat. Det blir mycket spring mellan olika föderum, skalpelektroder som ska sättas, värkstimulerande dropp som måste hängas,  en ständig kamp mot klockan, ctg-band och remsor, antibiotika som ska ges i tid,  jargong ”Har ni förlöst på femman?” och stort fokus på olika medicinska tekniker. Det är lätt att vandra vilse  och hamna mitt ute i en skog  någonstans där det känns lite tomt och ensamt.  Då är det nära till hands att slutligen konstatera ”Det här med förlossning är inget för mig! Jag ska nog vara på BB istället. Eller på mödravården.” Min medicin till alla som känner så är att gå en doulakurs istället. För att balansera fokus lite i den nervösa kroppen.

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*