Amning, råd och amningsnapp

Jag blir glad av att läsa Elisabeth Hjärtmyrs välskrivna inlägg om vad man kan göra när man vill amma men barnet inte tar bröstet. Det märks att hon har stor kunskap och erfarenhet av amningsstöd – och även förmågan att anpassa och individualisera råden. Det är så otroligt välbehövligt med ordentlig kunskap om amning eftersom det inte alltid är så enkelt att amma som man lätt kan tro! Att vara en hjälpsökande ammande mamma är något av det mest sårbara man kan gå igenom, det vet jag. Ni som har följt mig har ju fått ta del av min krångliga amningsstart med Hanna och tänk att det som inte fungerade så bra då fungerar hur bra som helst nu!

Att individualisera råd betyder att använda sig av sin kunskap på ett individanpassat sätt. Amningsnapp kan vara räddningen för någon! Det kan också vara det sista en hjälpsökande ammande mamma behöver. Jag har varit med om att amningsnappen har blivit introducerad redan timmarna efter födseln för att barnet enligt personalen inte tagit bröstet tillräckligt snabbt. Det är faktiskt fel. Barn som inte suger tag direkt kan få vila och pröva senare eftersom det finns reserver att ta av. Om barnet är friskt och fullgånget vill säga. (För ett barn som föds för tidigt kan det däremot vara livsviktigt att få mat inom de första timmarna efter födseln eftersom de inte har samma reserver att ta av och då sjunker blodsockret istället. ) Men att introducera amningsnappen en timme efter födseln är verkligen att ta udden av det samspel som håller på att uppstå mellan mor och barn, ja innan det knappt ens har fått börja. Det sänder fel signal. Nämligen den att det här kommer aldrig att gå.

Det är något relationellt och kulturellt att amma. Men själva amningen är en fysiologisk process. Ibland krockar dessa världar. Jag vill ju själv gärna ta med min dotter på alla de roliga saker som jag tycker om att göra men det är inte alltid vi lyckas amma på stimmiga caféer eller när pendeltåget kränger sig fram. Hon ammar bäst när vi sitter hemma för oss själva i lugn och ro i soffan. Det kan göra mig otålig. Men min farmor funderade aldrig på möjligheten att amma ute på ett café. Jag minns när vi diskuterade det en gång och hon sa:

“-Jag levde  i en annan värld än den du lever i nu.”

Ja trots att miljön runt om oss förändras så är våra kroppar ganska mycket samma. Vi kommer inte runt den så lätt som vi ibland skulle vilja.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*