Amningsstöd och amning

Amning, ett slagfält och lågt prioriterat område där kvinnors egna erfarenheter och kunskap sällan lyfts

Amning, ett slagfält

Jag kan ibland känna en sån sorg över att jag fick så lite stöd och hjälp med amningen, då när mina stora barn var små. Jag kan också känna sorg över att jag saknade så mycket kunskap om amning. Till exempel: jag trodde att det var helt nödvändigt att sluta amma innan jag kunde återuppta mina studier till sjuksköterska. Jag visste inte att det kan gå utmärkt att kombinera jobb och amning. Inte heller visste jag hur smidigt det kan vara att ha kvar amningen under den första dagistiden när barnen insjuknar i kräksjukor och feber titt som tätt. Istället för att sitta och teskedsmata med äckliga sockerlösningar som de kräktes upp kunde jag ha stuckit till dem bröstet. Jag fick höra att amning i princip var onödigt för barns välmående i ett så förträffligt land som Sverige, och att det framförallt var i länder med mer smuts som amningen verkligen fyllde sitt syfte.

Amning, dagis och VAB

Well, I beg to differ. Idag är jag både erfaren mor och har jobbat professionellt med amning sedan många år. Det gick relativt lätt att börja amma mina fyra äldsta barn men jag avslutade amningen med dem alla innan de hunnit fylla ett, bland annat för att jag trodde att det var nödvändigt för att jag skulle kunna börja jobba. När de sedan började dagis fick jag och min man turas om att vabba på halvtid under hela deras första år på dagis och det trodde jag var en naturlag – att dagisstart alltid behöver innebära ett helt gäng vidriga dagissjukor med riktigt sjuka små barn och stressade föräldrar som grälar om vems tur det är att vabba nu.

Amningsstöd och amning
Amning av mitt femte barn Foto: Lovisa Engblom

När jag födde mitt femte barn tänkte jag annorlunda. Jag ville behålla amningen så länge det kändes bra och rätt för mig. Ironiskt nog så blev våra första sex veckor ihop en av de största prövningarna jag gått igenom som förälder eftersom jag blev sjuk i tre mjölkstockningar efter varann. Jag fick hög feber och smärtsamma sår på bröstet – och en svampinfektion. Men jag ammade på eftersom mitt eget självförtroende var så robust, jag hade ju ammat fyra barn innan. Fast utan den professionella hjälp och det stöd som jag fick av barnmorskor och läkare på amningsmottagningen i Uppsala så hade jag inte orkat – jag hade helt enkelt tur och fick experthjälp. Då lärde jag mig att det finns riktig kunskap om amning i vården, men att den är ojämnt och fläckvist fördelad. Den kan bygga på att några eldsjälar har samlats på ett ställe medan ointresset är kompakt på ett annat ställe. Jag lärde mig också att man inte kan förflytta kunskap om amning från ett ställe till ett annat som när man passar en boll från ett hörn till ett annat. Amning är ett specialområde som vilket annat område som helst inom vården. En jämförelse: man kan inte stänga ner en förlossningsklinik som sedan 20 år har specialiserat sig på kontinuerligt stöd och vattenfödslar och tro att man inte ska tappa kompetens – på samma sätt kan man inte bara stänga ner en amningsmottagning och tro att man inte kommer tappa kompetens. En crash course i amningsstöd kan aldrig kompensera 20 års samlad expertkunskap. Det säger sig självt när det handlar om till exempel medicinsk kirurgi men när det gäller lågt prioriterade områden som amning är det visst ingenting som säger sig självt.

Nåväl, efter sex veckor var jag frisk och sedan har vi haft en fantastisk amningsrelation, jag och min yngsta dotter. En relation som nu har varat i över två år. Jag får kalla kårar när jag tänker på hur det hade varit om Hanna hade råkat komma först i syskonskaran, om jag hade blivit så sjuk med amningen med mitt första barn istället för mitt sista, då när jag varken hade kunskap, erfarenhet eller självförtroende. Aldrig att jag hade tagit mig igenom de första sex veckorna (som var rätt vidriga), jag hade nog gett upp på vecka två. Den upplevelsen hade med stor sannolikhet satt sig djupt i mig, och vem vet hur det kunnat påverka mina amningsrelationer med de fyra nästkommande barnen?

Till saken hör att det enda barn som vi har sluppit VAB, vidriga dagissjukor, stress och jobbiga VAB-gräl med efter dagisstart, ja det är vårt yngsta barn. Jag är faktiskt helt paff. Inget av syskonen har hållt sig så frisk som hon och det var visst ingen naturlag med 50 % VAB det första året efter dagisstart. Det kan ju vara en slump (behöver ju inte ha med amningen att göra) och min erfarenhet utgör naturligtvis inget vetenskapligt underlag, men det är likafullt min erfarenhet. Den kan ingen ta ifrån mig. Och överlag är vi lite för snabba på att förringa kvinnors egna erfarenheter av födande och amning.

Mina erfarenheter säger mig någonting om hur viktigt det är att få professionell hjälp och rätt stöd när amningen inte går på räls – samt att kunskap spelar roll och gör skillnad även inom detta område.

Att se upp för när amning kommer på tal: polarisering och när kvinnor ställs mot andra kvinnor

Amning och polarisering
När bröst och amning blir ett slagfält

Mammor som inte kan/ orkar/ vill eller känner för att amma sina barn provocerar inte mig. Det som provocerar mig är när mammor som VILL amma inte får rätt stöd när det visar sig att amningen inte går på räls – eller som får direkt felaktiga råd när de väl får professionell hjälp. Att klumpiga förståsigpåare kan förstöra en fin amningsrelation helt i onödan, det provocerar mig mycket. Eftersom det med amning precis som med upplevelser av födande finns många kvinnor som går runt med såriga och jobbiga erfarenheter, så är det förrädiskt lätt att även detta område blir till ett slagfält där vi ställer oss själva mot varann istället för att bredda rummet ytterligare. Ni vet, föda med smärtlindring eller utan, föda med planerat kejsarsnitt eller naturligt, amma eller inte amma. Som om det är vad det hela handlar om. Så – watch out for polarity! Amning kan vara både enkelt och svårt och att klampa runt och strö salt i varandras sår kommer inte ta någon av oss framåt. Istället behöver vi förstå att amning är ett lågt prioriterat område där kunskapen inom vården finns, men att den alltför ofta är bristfällig och framförallt ojämnt fördelad.

Vill du sluta amma? Här kommer några tips på hur du kanske kan få till ett fint amningsavslut.

Apropå att lyssna in varandras erfarenheter och den enorma bank av erfarenhet och kunskap som faktiskt finns hos kvinnor:

Jag frågade efter tips på amningsavslut på mitt instagramkonto @fodamedstod eftersom jag nu känner att jag vill börja avsluta amningen. Jag är lite trött på att ha en tvååring som skriker, gnäller och kräver tutte i tid och otid. Vi har fortfarande mysiga amningstillfällen men de som har blivit omysiga har sakta gått och blivit fler. Jag fick så många bra svar! Så, här nedanför har jag nu sammanställt några av de många kloka svar jag fick:

Alla mina avslut har varit mer eller mindre långa processer (är mitt i ett avslut nu). Det har fått ta tid, helt enkelt. För mig har dagamning alltid varit lättast att sluta med först. Då har jag börjat att avleda när jag vet att det vankas amning, kanske gått bort från soffan, hittat på någon lek. Med tiden har jag kunnat föreslå att vi läser eller sjunger istället- nästan lika mysigt! Nattamning är värre för mig, svårare att avleda där.. Men att sluta nattamma har alltid varit enklare än jag har trott, så det har ändå gått bra. Sedan har jag sist av allt slutat med kvälls och/eller morgonamning. Kvällsamningen ersätts med bok. Läsning är väl alltså mitt bästa tips för avslut…

Plåster på brösten. Säga att de har ”ajaj” men man kan gosa istället. Visa plåstren dagtid så barnet är förberedd innan hen är övertrött. (För oss så funkade även att erbjuda bärsjal för att han var så himla sjal-förtjust och njöt otroligt mycket av att vara på ryggen.)

Slutade vid 15 månader redan. Men vi förberedde med att läsa bok om amningsavslut (Dags att sluta amma säger mamma) läääänge (två månader kanske) . Sen pratade vi om att saker tar slut och att tutte skulle ta slut. Dagarna gick jättebra, han köpte det nästan rakt av, nätterna var tuffa. Han fick vatten i flaska, vi bar i sele och gosade.

Jag hade tvärtom, barnet slutade innan jag var redo (14 mån) så kan egentligen inte ge några råd, men jag hann iaf sluta nattamma av egen vilja typ 2 mån innan. Då körde jag på: ”jag vill inte”. Och stod ut med världens mest övergivet ledsna barn. (Första gången jag hörde denna typ av gråt, inte sur eller arg, bara bottenlös ledsen). Jag tröstade, och det var över efter en halvtimme. Efter det hade barnet köpt att det inte skulle bli mer bröst på natten… Min mamma åkte bort för att sluta amma systern på 90-talet då det hon hade gjort med mig och brodern inte funkade på henne. Så pappa fick ta oss själva i 3-4 dagar och när hon kom tillbaka var det inget problem tydligen…. Jag önskar lycka till och håller tummarna att du hittar ett sätt som funkar för er. Och att det går hyfsat fort i alla fall. <3

Dr Jay Gordons metod rekommenderas av de som praktiserar sk nära/lyhört föräldraskap. Den och boken somna utan gråt var bra bas för min del. Men i slutändan var det korta, enkla att jag som mamma var tvungen att vara helt säker på att vilja sluta. Barn är så lyhörda att de snappar upp osäkerhet och då blir det tokigt. ”Menar mamma verkligen detta?” För min del ledde min ambivalens kring avslut till rejäl amningsaversion mot min äldsta tyvärr. Nu har vi slutat men han kan uttrycka saknad och önskan så här ett år senare…

Jag avslutade en amning med min äldsta efter nästan fem år- det var mycket prat och samtal- det hade varit en så stor del av vår relation. Och en viktig faktor för i anknytningen när hon var bebis och jag mådde dåligt. Det var sorgligt att sluta men jag var färdig och hade försökt avsluta många gånger innan. Mitt andra barn slutade pga graviditet när hon var två- jag hade dåligt samvete eftersom det var jag som inte ville och bara blev arg när hon tjatade. (En tvååring ammar ju som en nyfödd, minst!) Jag säger som @liselnaeslund att det är viktigt att du som ammande har landat i beslutet och verkligen är klar, kanske behöver en sörja att det är över eller det som varit svårt? Men jag har också tagit med mig att det är okej att backa även om du bestämt avslut, kanske var någon av er inte redo? Eller tidpunkten blev fel. Oavsett, grattis till era två år!

Vill tipsa om Lin Dahléns text(er) om detta (bloggen sagogrynet eller boken ”Amning i nöd och lust”) Hjälpte mig mkt när jag ville avsluta amningen med min 2,5-åring 💗

Det beror så mkt på barnet! Lilla H är ju så stor så du kan förklara… jag tyckte det hjälpte att pappan gick in och tog många av de stunder då han egentligen velat amma. Det var skönt att lämna över, att inte vara nummer ett. Jag sa att tutten var slut. Och det tog inte så lång tid innan han accepterade! Fint inlägg.

Jag har ammat alla mina ungar till runt två års ålder. Vi har slutat när brösten blivit någon himla lattjolajbanlåda som man flinande står på ett ben och tuttar från 😏. Vid det laget har det varit lättare för mig att avsluta också. Håller med om att det är hjärtskärande när de blir ledsna på riktigt. Jag har bytt till icke-amningsvänliga kläder och haft avledning i form av gosedjur och saga den första tiden vid avvänjningen.

Oj! Längesen jag slutade amma. Barn nr 1 slutade själv vid 13 månader (till min sorg), barn nr 2 slutade vid 2 års ålder för jag kände att det var dags. Hon var envis hon med och ville inte sluta. Men jag och min man la upp en plan. Nattamnigen gick bäst då maken tog barnet och sov i annat rum. Det tog några dygn med det gick. I och med att jag började arbeta och hon på dagis så föll det sig att hon fick amma 3 gånger om dagen. Jag var väldigt bestämd med hur ofta det skulle ske och hon kunde vara bra gnällig hon med. Jag minns en gång när hon var trött och grinig och jag skulle hämta henne på dagis, enklaste lösningen var en liten amningsstund. Jag trodde jag satt i min ensamhet men fick frågan dagen efter av personalen om jag fortfarande ammade!! De hade ju inte de med att göra! (H var då ca 20 månader.) Nåväl processen för att sluta var rätt lång, mer som utfasning. Mycket prat med barnet om att sluta, att mamma vill ha sina bröst för sig själv, bara kramar, gos och pussar. Ungefär så 22 år senare.

TACK.


2 reaktioner på ”Amning, ett slagfält och lågt prioriterat område där kvinnors egna erfarenheter och kunskap sällan lyfts

  1. Linnéa skriver:

    Spännande om det hör ihop, långtidsamning och minskat vabbande! Mina barn var inte heller sjuka under amningstiden, och jag har ammat alla i ca två år. Inte mycket sjuka efter heller faktiskt, kanske någon dag var per termin (ta i trä!).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*