Adaptation

Favoritspelet Ticket to ride.

Jag är så kär i mitt nya hus. Trädgården, träden, köket med plats för många, sovrummen som räcker till alla, till och med husspindeln som bor i källaren har jag fattat tycke för. Ja ni hör ju hur förälskad jag är. Det är så underbart med ett hus där det finns plats för riktigt många! Som sväljer både den egna familjen och gästerna som kommer. Det är inte längre en in – en ut.

Flyttlasset gick i onsdags och vi fick eminent hjälp av Uppsala Stadsbud. Jag kan inte förstå att de flyttar hem varje dag! Allt gick så smidigt ned, pianot, soffan, kopparna, faten. Sen började vårt jobb – att packa upp. Nu har vi precis hunnit skapa oss små öar i kaoset. Min käre bror kom och hjälpte oss att få upp köksbordet. Tack! Och min kära svärmor har tagit sig an den lite mer otacksamma uppgiften att gå igenom allt fix och pyssel som är kvar i radhuset; lampor som behöver skruvas ner till exempel. Jag har bara haft gråten i halsen en gång. Och det var innan  alla köksattiraljer var på plats. Varför jag  gav mig på att laga mat utan att hitta kastrull, bestick eller något att äta på vet jag inte men vi borde ha åkt och köpt take away istället.

Det är flyttlådor överallt och hemmet är inte barnsäkrat alls – vi kommer hinna precis tills Hanna börjar krypa. Men det är ändå något magiskt att flytta. För innan var jag faktiskt lite osäker på om det kunde gå att hitta ett nytt ”hemma” så fort. Men alltså, när barnen kom så tog det bara några timmar innan det var vårt. Barn är så fantastiska! Jag förundras över de där livskrafterna som finns i barn, förmågan att anpassa sig till nya omständigheter. Först var det lite gnäll över att teven inte var på plats. Vad ska vi göra? Finns inget att göra! Men sen hände något. Ett spel grävdes fram och plötsligt satt alla barnen och spelade favoritspelet koncentrerat på en ö i vardagsrummet. Men när de upptäckte grannbarnen så gick det fort, plötsligt var det en helt ny skock med barn som rörde sig på gården bakom husen.

Jag förstår inte hur vi har lyckats pricka in en gata med flera riktigt stora barnfamiljer, och med barn i exakt samma åldrar som våra!  Hur kul som helst.

Vi ska tapetsera och måla om och såga ut fönster till ett nytt stort rum i källaren. Men det är vägen som är målet. Jag är glad att jag vet något om det. Livet börjar inte sen, då när renoveringen är gjord. Livet är precis nu mitt i allt det här, på en ö bland flyttlådor.


märta engblom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*