Litet barn

Vintertid i blått!

Vinterlandskap
Blå vinter i Uppsala

Nu har det varit riktig vinter ett bra tag härhemma och jag har precis kunnat börja njuta lite av den. Tre hela veckor tog det nämligen att bli mig själv igen efter halsbölden. Och mitt i den där tröttheten så är det svårt att njuta av att snön ligger som ett vackert vintertäcke över landskapet. Men de senaste dagarna har jag börjat komma utanför dörren igen! Alltså, lite mer än bara de där få stegen till brevlådan.

Jag hoppas att vinterlandskapet stannar kvar ett litet tag till. I februari fyller jag år. Gissa hur många år?

Vintergranar och skog
Blåvitt

Det är ganska sällan som jag får tillfälle att reflektera över det här med tid och ålder, men nu har det kommit ikapp mig. Jag var tvungen att gå igenom några flyttlådor i jakten på några försvunna men oh så viktiga papper. Och i mina osorterade flyttlådor hittade jag gamla dagböcker, kassettband, pennor, uttjänta mobilladdare, fotografier, viktiga papper som hunnit bli väldigt oviktiga… Minnen. Vissa minnen som dyker upp i flyttlådorna väger mer än andra. Ja, vissa ting väger som bly i affektionsvärde. När jag stöter på dem kastas jag tillbaka genom åren och plötsligt så är jag bara där. Det är som att öppna en tidslucka. Världar som plötsligt lever upp för mitt inre! En märklig och mäktig känsla.

När jag ser på saker och bilder så ser jag ju hur längesen det är, att tiden finns där som ett hav mellan oss, men ändå kan jag fortfarande uppleva att vara precis DÄR och just den känslan är så märklig. Att en liten bit av mig fortfarande är där. Fastän jag nu är här.

Hänger ni med?

Något som är fascinerande är se mina gamla anställningsbevis. Den första och mycket blygsamma barnmorskelönen. (För att inte tala om den första sjuksköterskelönen på 18300!!!) Namnunderskriften och förhoppningen som ligger inbäddad i ett nytt anställningsbevis! Såhär i efterhand vet jag ju vilka förhoppningar som infriades och vilka som inte gjorde det.

Det som har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på här i livet är mina barn. Just den biten i livet har överträffat alla mina förväntningar med råge. Jag är så glad att vi vågade få barn som unga föräldrar. Och jag är så glad att vi vågade bli föräldrar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Mina gamla anställningspapper väger som ICA-kvitton i jämförelse med bilder eller gamla teckningar från när barnen var små. JOBBIGT har det verkligen varit i perioder, det ska gudarna veta. Och är fortfarande emellanåt. Men det är och har varit så värt det.

Litet barn
För ett år sedan. Tänk om inte hon hade funnits? Foto: Lovisa Engblom

När februari börjar går jag på barnmorskedoulajour igen! Det känns riktigt spännande och roligt. Att varva jourperioder med att inte vara jour är det bästa för då hinner man nämligen börja längta.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Halvtidsrapport, barnmorska hela vägen

Barnmorska hela vägen! Rapport i halvtid

Halvtidsrapport, barnmorska hela vägen
Barnmorska hela vägen!

Barnmorska hela vägen är ett spännande samarbete mellan region Västernorrland, Mittuniversitetet och Uppsala Universitet. Det är ett tvåårigt projekt som påbörjades år 2017 och beräknas pågå hela 2019. Man kan säga att det är forskning i realtid, så kallad aktionsforskning. I samband med att Sollefteå BB las ner så gavs tillfälle att prova detta nya arbetssätt.

Projektet som fick namnet Barnmorska Hela Vägen är en variant av vårdformen caseload som innebär vård i en sammanhållen vårdkedja. Tanken är att en eller några få barnmorskor ska följa med hela vägen under graviditet och förlossning.

Varför caseload?

Jag citerar här direkt ur professor Ingegerd Hildingssons halvtidsrapport:

”Vårdformen caseload är den vårdform som rekommenderas för alla gravida och födande kvinnor. En Cochrane översiktsartikel med 15 randomiserade studier där 17 674 kvinnor ingår visade att vårdformen caseload innebar färre ingrepp under förlossningen, hög grad av kontinuitet av en känd barnmorska, nöjdare kvinnor och en billigare vård. Cochraneöversikten rekommenderar att de flesta kvinnor bör erbjudas högre grad av kontinuitet för att uppnå lägre användning av interventioner, högre grad av spontana vaginala förlossningar och högre grad av tillfredställelse med vården. ”

Vad innebär då aktionsforskning? Jo, att projektet har arbetats fram på plats. Forskare och projektdeltagare har tillsammans och under tiden utformat lösningar på vårdmodellens implementering. Projektbarnmorskorna rekryterades från Sollefteå BB i samband med nedläggningen av BB och förlossning men under projektets gång har barnmorskesammansättningen varierat.

Under graviditeten har kvinnorna/paren haft en huvudansvarig barnmorska som har ombesörjt alla besök på mödravården. Det har också funnits möjlighet att träffa alla barnmorskor i projektet i samband med informationsträffar och föräldrautbildning.

Men hur gick det då? Om beredskap under tiden för förlossning

För det första så har inte en dygnetruntberedskap kunnat erbjudas. Enligt rapporten beror det framförallt på sjukdomstillstånd bland projektbarnmorskorna. Personalsituationen har varierat, bland annat blev två av de fem som anställdes i projektet sjukskrivna på grund av allvarlig sjukdom. Man kan säga att logistiken runt beredskap och jour har varit en av de svaga länkarna i projektet. De långa resvägarna och det ofta dåliga väglaget har påverkat barnmorskornas arbetsmiljö.

Bristen på barnmorskor har påverkat projektet

Jag citerar ur halvtidsrapporten:

Stundvis har projektbarnmorskorna även använts i ordinarie mödravårdsverksamhet då det saknats personal. Detta har påverkat både rekryteringen av projektdeltagare och möjligheterna till beredskap. Under några veckor under våren 2018 fanns det inga barnmorskor inom den ordinarie mödrahälsovården, vare sig i Sollefteå eller Kramfors. Vissa dagar lånades därför projektbarnmorska ut till ordinarie verksamhet, men kvinnor som behövde tid för inskrivning eller graviditetskontroll hänvisades också till andra mottagningar i länet. I april 2018 blev det allvarliga personalproblem i projektet då ytterligare en barnmorska blev sjukskriven. Således har projektet varit ytterst sårbart när det gäller bemanning.

Totalt rekryterades 178 kvinnor och deras partners till projektet. Om man räknar bort de situationer som ej har gått att påverka, såsom för tidig födsel, avhopp, att kvinnor valde andra sjukhus utanför länet, planerade kejsarsnitt eller födsel utanför beredskapstiden (till exempel förlossning på natten då barnmorskorna ej hade beredskap) så har en projektbarnmorska varit med vid 57 av 117 möjliga födslar. Det innebär en barnmorskekontinuitet på 49 %.

Inga skillnader kunde ses i de medicinska utfallen mellan paren som hade haft en känd barnmorska och de som inte hade haft det. Några skillnader kunde ses vad gäller själva skattningen av mödra – och förlossningsvården, de var mer positiva. Eftervården genererade dock inte samma positiva resultat och här finns ett förbättringsområde. Skattningen av förlossningsupplevelsen visade statistiskt signifikanta skillnader, både vid helhetsbedömningen och enskilda aspekter av den.

I sin halvtidsrapport för professor Ingegerd Hildingsson en diskussion om faktorer som har påverkat projektets framgång:

  • Bristen på barnmorskor inom ordinarie mödravård
  • Avstånd till förlossningsavdelning, väglag och arbetstidsreglering
  • Ett missnöje med projektet har skapats över tid vilket har inneburit svårigheter i rekryteringen
  • Sjukhusockupationen har påverkat (framförallt till en början då många har haft svårt att skilja på vad som var landstingets beslut att stänga Sollefteå BB och initiativet att starta projektet som kom från forskare)
  • Sorgen efter och förhoppningen om att Sollefteå BB åter ska öppnas har påverkat alla
  • Olika huvudmän för vården har försvårat arbetet med kontinuitet
  • Svårigheter att hantera induktioner (igångsättningar) inom ramen för projektet och svårigheter att kunna vara med vid planerade kejsarsnitt i Sundsvall har haft betydelse

Sammanfattande slutsats

Caseloadmodeller som har en dygnetruntberedskap brukar innebära en kontinuitetsgrad på 75-80%. Föräldrarnas kommentarer som har analyserats tyder på att projektet har uppfyllt målen att skapa trygghet -men på grund av det stora bortfallet måste dessa data tolkas med försiktighet. Önskvärt vore att implementera liknande vårdmodeller på fler håll i landet!

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 




Märta Engblom barnmorska

Mot ljusare tider! Och mindre duttande tack.

Mor och dotter
Mot ljusare tider!

Det är något speciellt med att bli riktigt sjuk. Tacksamheten som kommer efteråt, då när man har tagit sig förbi det värsta och kommit över och ut på den andra sidan. Att få känna sig lite piggare, lite mer sugen på livet igen. Ja jag föder hellre barn igen än går igenom ännu en historia med en halsböld. Det är mycket trevligare att föda barn, även om det gör ont. Värkarbetet under en förlossning är ju så finurligt uttänkt, med vilopauser och med en tilltagande smärta och värkstyrka. Smärtan vid halsböld är så konstant och spetsig. Framförallt så signalerar den att någonting i kroppen är så väldigt fel. Och en stark smärta i kombination med hög feber tar verkligen på krafterna.

Men idag känner jag mig somsagt lite piggare och framförallt hoppfull. Jag har suttit och skrivit hela förmiddagen. Även om det är många månader kvar innan det blir vår så tror jag att längtan också fyller en funktion. Att få drömma, längta och blicka framåt mot saker som ska komma. Det är något djupt mänskligt i det! En av mina ambitioner inför det här året 2019 var att göra saker mer noga och genomtänkt och mindre på känn. Det i sig har inneburit att jag mer noga och genomtänkt tackar nej till att göra en del saker. För att noga och genomtänkt kunna tacka ja till saker jag verkligen vill göra. Hänger ni med?

Himmel och moln
Blå sommarhimmel!

Vi flyttade in i det här huset i slutet av varma maj förra året då trädgården fullkomligt hade exploderat i ett hav av försommarblomster. Syrenbuskar. Rosor. Äppelträd och bärbuskar. Mitt i flyttkaoset försökte jag hinna njuta av trädgården, men jag hann inte riktigt med. Minns att det mest snurrade runt i mitt huvud. Det var svårt att veta i vilken ände jag skulle börja påta. Så kan det ju vara att befinna sig mitt i kaos. Var ska man börja? Och istället för att välja väg så börjar man dutta. Lite här och lite där. Gud vad jag duttade, ja jag åkte iväg och köpte sommarblommor på en blomsterhandel. Istället för att börja packa upp tråkiga flyttlådor och ta itu med de blommor som redan växte i trädgården. För det var så jobbigt att tänka långsiktigt där i början.

Precis sådär kan det vara att starta sitt eget företag. Eftersom möjligheterna till en början synes oändliga och så imaginärt inom räckhåll så börjar man dutta istället för att slå in på en bana och verkligen hålla fast vid den. För om man vill att en trädgård, ett hem, en utbildning eller ett företag ska ta sig och börja växa – ja då måste man ha en plan och tänka långsiktigt. För utan ett mål någonstans där framme är det svårt att veta vart man är på väg. Risken är stor att man går runt, runt i samma cirklar och hoppar på saker som mest känns roliga för stunden. Men att dutta för mycket är vanskligt. Och sociala medier, till exempel, är som upplagt för duttande. Istället för att verkligen ta sig an något är det lätt att man duttar runt i en loop. Och boken som man hade tänkt läsa blir aldrig läst.

Att verkligen läsa en bok eller en roman från början till slut är underskattat. Jag rekommenderar det varmt. Och vad gäller arbetet i trädgården så ser jag fram emot att få vara med från början den här gången och se på när trädgården sakta vaknar till liv efter vintern.

Varm sommar i Hälsingland
Sommar! Foto: Lovisa Engblom

Att förebygga förlossningsskador

Jag blir irriterad när jag läser sådana här artiklar: Nollvision, nu införs det finska greppet.

Alla barnmorskor i Sverige får gedigen träning i att hålla perinelaskydd vid framfödandet, det är absolut inget nytt fenomen, och att påstå att det nu ska ”införas” gång på gång rubbar det där viktiga förtroendet. Kvinnor och deras partners blir oroliga. Samtidigt urgröper det vår kompetens – vi som jobbar med förlossningar – när man härleder allt till ett specifikt grepp som vi kan eller inte kan hålla. Som om det vore en ett-till-ett-grej. Verkligheten är lite mer nyanserad.

I paketet det ”finska greppet” ingår även att lägga klipp på fler kvinnor, något som sällan nämns i samband med att metoden får publicitet. Alltså den finska metoden bygger inte enbart på det finska greppet utan på fyra ingredienser:

  • Långsamt och kontrollerat framfödande
  • Perinealskydd, dvs att hålla emot mellangården med sina händer när barnet föds fram
  • Fler klipp när personalen tror att det behövs
  • Sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram

Det intressanta är att klippen ofta trollas bort ur skadestatistiken – men att lägga ett klipp är att åsamka någon en skada.

Vårdmodell istället för ett handgrepp mer effektivt för att undvika bristningar under förlossningen

Kvinnor som föder hemma har en väldigt liten risk för att drabbas av svåra förlossningsskador. Av 3000 studerade hemfödslar i Sverige, Norge och Danmark mellan år 2008-2013 var det enbart 0,7 % som fick skador på ändtarmsmuskulaturen (det som kallas för sfinkterruptur). Visserligen är de som väljer att föda hemma ofta friska med förväntat normala födslar. Men ändå! 0,7 % är väldigt lite. Kan det vara något i själva approachen och vårdmodellen som minskar antalet stora bristningar? Vi vet till exempel att kvinnor som föder hemma ofta föder långsamt, krystar i sin egen takt, föder upprätt – och inte så sällan i vatten.

Malin Edqvist har i sin forskning undersökt Midwives management during the second stage of labour i förhållande till utfall av förlossningsskador. Hon har bland annat undersökt om det går att överföra en del av den kvinnocentrerade approachen som tillämpas under hemfödslar, där ett långsamt framfödande också ingår – till sjukhusmiljön. Det gick! Det visade sig att det går att arbeta förebyggande med bristningar utan att lägga fler klipp på kvinnor.

Den vårdmodell som nu lärs ut kallas för BLUBB och innebär i korta drag att:

Krystskedets sista del ska gå långsamt och kontrollerat så att musklerna hinner töja sig. Pauserna är viktiga. Det går bra att föda i den förlossningsställning som är mest bekväm, men om det går lite för fort eller om barnmorskan ser tecken på en annalkande bristning så kan det vara bra att byta till en ställning som är avlastande för perineum. Sidoläge eller fyrfota är då att föredra eftersom det är ställningar som avlastar mellangården. Fokus är alltså inte vilken ställning personalen är mest van att ”förlösa” i utan vilken som de facto kan vara mest avlastande. Barnmorskan ska hjälpa till att bromsa farten med sina händer och skydda med en varm handduk.

Läs gärna Malin Edqvist gästblogginlägg på Bakingbabies där hon själv beskriver sitt arbete med förebyggande av förlossningsskador.

Här finns en länk till själva avhandlingen:  Malin Edqvist avhandling

Och läs gärna mina tidigare inlägg på samma tema! Se nedan.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Vinterpromenad

När mamma blir sjuk

Vinterpromenad
Stärkande vinterpromenad i januari för precis ett år sedan!

2019 som var tänkt att börja så bra. Med powerpromenader i skogen och ordning och reda, både på jobbet och hemma. I några dagar såg det också ut att kunna bli en bra start på ett bra år! Året kan fortfarande räddas men starten på året har ohjälpligt kraschat i ett dike. Jag blev jättesjuk i en andra halsböld. Är fortfarande väldigt sjuk och går till öron/ näsa/ hals på sjukhuset nu dagligen. Ett av de stora barnen är också hemma sjuk, om än i en något lindrigare åkomma.

Att bli ordentligt sjuk som mamma är jobbigt för det blir ju så hjälplöst allting. Medan min kropp kämpar med den här dumma infektionen så fortsätter ju livet ungefär som vanligt utan att ta några särskilda hänsyn. Det blir stökigt härhemma som vanligt, barnen blir hungriga som de brukar och min man blir trött när han måste ta över hela lasset. Ibland känns det verkligen som om vi har tagit oss vatten över huvudet. Renoveringen av källaren som vi tänkte påbörja i vår… Just nu orkar jag inte riktigt formulera ordet bygglov högt eftersom det känns som om det kommer bli kortslutning i min hjärna då.

En enda skön sak med att bli sjuk är att jag har tvingats släppa allt och inse att tillfrisknandet måste få ta sin tid. Kapitulera! Jag kan vara så bra på att envist köra på och tänka att saker bara SKA gå ihop om jag biter ihop lite till. Men kroppen behöver bara få återhämta sig nu och vila. BARA vila. Och som av en händelse är jag jourfri hela januari.

Jag kommer göra en operation någon gång i vår då halsmandlarna ska tas bort, en så kallad tonsillektomi. Konvalescensen efter operationen kan vara rätt så jobbig och om jag behöver ligga som en konvalescent då mitt i maj när hela trädgården skriker sitt härliga vårskrik, åh, det kommer att bli plågsamt. Men en sak i taget.

Jag gläds åt Lisen Forsbergs gästinlägg om amning som fick så stor spridning och blev så uppskattat av er!! Det bästa av allt är att det kommer fler intressanta gästinlägg i vår. Så tack bloggen för att du finns och går att skriva på även från sjuksängen. Nu ska jag vila lite innan jag åker till sjukhuset igen.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Amningsblogg

Nej, ammande förälder, du är ingen napp

Amningsblogg
Lisen Forsberg bloggar om amning!

Av Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och bloggar om amning på babybaby.se. Här skriver hon om uttrycket ”barn som använder sin ammande förälder som napp”. Det uttrycket borde få en dödskallemärkning, i alla fall inom vården, skriver Lisen.

Amning, bröst och napp
Bröstet och nappen!

”Jaha, han använder dig som napp?”. ”Se nu till att hon/han inte snuttar för länge på bröstet, för då blir du en mänsklig napp och det vill du inte.”Har du som ammat någon gång fått någon av dessa kommentarer? Det har jag, från en vårdanställd. Det lät sympatiskt då, men orden har dröjt sig kvar och lämnat en besk eftersmak.

Obs, jag förstår känslan! Jag har en åttamånadersbebis som är i någon separationsångestfas och som vissa nätter vill docka sig till bröstet en gång i timmen eller oftare. Det är lite slitigt. Stundtals känner jag mig lite som… en napp. Det har jag självklart rätt att känna — och säga, om jag vill.

Det jag ifrågasätter är när personer med auktoritet, som i vården, liknar människor vid nappar. Bannlys det, säger jag! Varför döskallemärka napp-snack? Jo:

Det är faktiskt fel

Barn använder inte bröstet som ”napp”. Barn använder nappen som bröst. Vad kom först, nappen eller bröstet? En napp är ett substitut för bröstet, inte tvärtom. Människor har säkert i alla tider skapat bröstsubstitut — trasor och andra saker som barnen har fått suga på. Men bröstet kom ändå först. Inte nappen.

Bröstet ger trygghet för spädbarn
Bröstet kom först!

Om barn som avvänder napp som bröst
Nappen kom senare!

Mer sugande ger mer mjölk

När jag hade fått mitt första barn insisterade en släkting på att vi skulle skaffa napp, eftersom bebisar ”har ett stort sugbehov”. Att jag slet med att försöka amma och att det hade varit bättre för min mjölkproduktion om bebisen hade tagit ut sin suglust på mina bröst istället för på nappen, det begrep inte min släkting. Inte jag heller.

Så här är det: Bebisars stora ”sugbehov är ingen onödig restprodukt i evolutionen. Evolutionen har heller inte mejslat fram detta beteende för att jävlas med föräldrar och ge oss sömnbrist. En nyfödd som suger mycket och ofta gör precis det hen ”ska” göra.

För mer sugande ger mer mjölk. Ju mer mjölk som lämnar brösten, desto mer kommer att produceras. Det gäller från allra första stund, redan under råmjölkens första skälvande dagar. Det gäller också vid senare tillfällen under amningsperioden. Bebisen kan då amma som en tok i några dagar och/eller maratonamma om kvällarna för att ”beställa” mer mjölk.

Mer amning ger mer mjölk!

Att tala om ammande föräldrar som ”mänskliga nappar” ignorerar helt detta faktum. Användning av dylika uttryck kan dessutom leda till att nyfödda inte får amma så mycket som behövs för att få igång en tillräcklig mjölkproduktion hos den som vill amma.

Nej, beröm oss istället. Är vår önskan att amma, säg att det är toppen att bebisen och vi jobbar så ihärdigt. Lite pepp kan man allt behöva i början, det ska gudarna veta. Att få höra att man är en napp sorterar inte in under ”pepp”.

Sedan kan det förstås smärta i bröstvårtorna i början. Och en del bebisar kan sov-snutta vid bröstet i timtal utan att få så mycket mjölk i sig. Inget av det är bra men går absolut att åtgärda! Se länkar om amningsteknik och aktiv amning längst ned.

Läs också detta utomordentliga blogginlägg där barnmorskan Paola Oras förklarar varför schemalagd amning med 3-4 timmar mellan varje amning är ett ovetenskapligt påhitt som har fått ett hundraårigt liv i vår moderna sjukvård.

Nedvärderar kvinnokroppen

Trygg hos mamma

Amning har fler funktioner än mattillförsel. Amning gör barn lugna, hjälper dem att somna och verkar smärtstillande — för att ta några exempel.

Så många nätter i vår familj som har räddats genom att jag kvickt som attan langat fram en tutte mitt i natten så att alla har fått sova vidare. Så snabbt våra barn har lugnat ned sig vid kruppanfall eller efter en vurpa genom att få suga på bröstet. Ibland har det räckt med sekunder.

Förminska inte amningens många funktioner!

Det här är fantastiska funktioner som absolut inte ska ses ned på. Att tala om bröstet eller den ammande som ”napp” är att förminska dessa funktioner och därmed nedvärdera kvinnokroppen.

Underminerar samspelet

Många bebisar behöver lite tid i början för att lära sig amma. Att de fäktar med armarna, inte verkar hitta rätt, halkar av bröstet stup i kvarten, gnyr och skriker och inte alltid får rätt grepp är normalt i början. Det betyder för det mesta inget annat än att övning krävs. Amning är en teknik men också en relation, ett samspel, där barn och förälder behöver träna ihop.

Amning och samspel
Amning är ett samspel!

Det är också normalt att bebisar vill ha kroppskontakt nästan hela tiden. Det är även normalt att de vill suga mycket och helst somna (och sova) med bröstet i munnen.

Och här är något superintressant, tycker jag: Att använda negativa formuleringar om instinktiva och normala beteenden kan påverka samspelet mellan förälder och bebis negativt. Det visar en studie från Australien där forskare undersökte vilka ord barnmorskor använde när de beskrev nyfödda bebisars amningsbeteenden, inför föräldrarna.

Det hände att barnmorskor, i försök att förklara varför amningen ännu inte gick 100 procent på räls, kallade bebisarna ”lata” eller ”otåliga” vid bröstet. En förälders ömma bröstvårtor förklarades med att hennes bebis ”hängde i bröstet som en piraya”. Eller att bebisen ”använde mamma som napp”. Sådana här negativa formuleringar, visade det sig, tog föräldrarna till sig och införlivade i sitt eget språkbruk. De började tänka negativt om sitt eget barn, helt enkelt.

Om vårdpersonalen istället för att lägga skuld på barnet betonade samspelet mellan förälder och barn — du och din bebis behöver öva er på amningen, tillsammans — fick amningen och förälder-barn-relationen en bättre start, enligt studiens författare. Föräldrarna blev mer uppmärksamma på sina bebisars signaler vilket i sin tur gynnade amningsstarten. Ännu ett skäl att skippa napp-liknelser i vården, alltså.

Vadå använder?

Att någon ”använder” en som ditten eller datten, hur kul låter det när man tänker efter? Att ”använda” någon för sin egen vinning eller välbefinnande brukar i vardagligt tal vara synonymt med att utnyttja. Ett litet barn söker inte närhet för att jävlas och utnyttjar inte någon. Jag sniffar pustar av en unken barnsyn där barn inte ska skämmas bort med alltför mycket närhet och där fullt normala beteenden ses som ovanor som ska tuktas i tid.

Jag är ingen plastgrunka

OM Amning

Kalla mig hjältinna, krigarinna, trött morsa eller nästan vad som helst — men likna mig inte vid en plastgrunka som som slängs efter ett par månader när den börjat mögla. Det blir liksom mer uppbyggligt så. Tack!

Ps. Vårt första barn var en nappälskare. Vårt andra barn ville aldrig ha napp. Vårt tredje barn, en pojke som nu är tre, accepterade napp under ett par månader av sitt tidiga liv, men spottade sedan ut nappen. För gott, tycks det. Bröstet var uppenbarligen det bättre alternativet. Jag har flertalet gånger bett en liten tyst bön om att barnet ska ta nappen till nåder — men det lär inte ske. Nåja, vi slipper i alla fall åratal av fruktlösa utflykter till katterna på Skansen.

Lästips från babybaby.se:

Video om amningsteknik (11 min)

Video: aktiv amning, 4 knep for mer mjölk i bebismagen (7min)

Kan amning ta för mycket energi av barnet? Expert: nej!

Amma 15 minuter per bröst -bra amningsråd?

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

 Barnmorskestudie från Australien: This little piranha

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Handduk på tork i Vabruari

Vabruari!

Nej februari har inte börjat ännu men vabruari verkar ändå stå för dörren. Det hann gå några futtiga dagar efter jullovet innan det började hostas, kraxas och snoras härhemma. Igår fick jag feber och halsont. Igen. Så nu sitter jag härhemma och tycker ganska så synd om mig själv. För imorgon var planen att åka till Sollentuna och träffa Förlossningspedagogen aka Karin Johansson och prata doulande! Såg fram emot det så himla mycket ju. Någon kvalitetssömn blev det inte heller inatt, för lilla Hanna hostade och snorade mest hela tiden. Och när hon väl somnade vid bröstet var det jag som inte kunde somna på grund av ONT.

Handduk på tork i Vabruari
Många handdukar på tork blir det!

Som småbarnsförälder vet jag alltför väl vilken prövning de här veckorna kan vara. Nu är iallafall en av oss alltid hemma med Hanna och på det viset slipper vi som tur är vabgrälen. För om jag kunde vrida klockan tillbaka några år och ge mig själv ett gott råd på vägen så skulle jag nämligen tipsa om att göra ett schema över VAB-ansvar i förväg. Alltså bestämma innan vem som ska stanna hemma från jobbet om barnen blir sjuka (vilket de med största sannolikhet blir om de går på dagis under denna tid på året). Tipset kommer från boken Praktika för blivande föräldrar och jag tycker att det är ett klockrent tips. Men att själv insjukna när barnen är sjuka är ingen hit det heller. Och där har jag tyvärr inget käckt råd att dela ut. Det är bara att stå ut.

En tröst är att vi går mot ljusare tider. Även om julens rekvisita fortfarande finns kvar här hemma så har min vårlängtan satt in. Den där dagen i april när allting plötsligt spricker upp. Åh! Men först: oxveckorna. Januari och vabruari.

Ljusare tider
Vårlängtan!

Mina bloggplaner är att publicera två inlägg i veckan fram till och med september 2019. Då, under hösten (när Hanna har skolats in på dagis) är planen att lägga i en högre växel och börja publicera tre blogginlägg i veckan. Jag ser fram emot att få sitta ostört och blogga någon gång ibland! Morgontimmarna är bästa koncentrationstiden och koncentrationstid är hårdvaluta här hemma. Utan den – och förmågan att hålla fokus – blir inte mycket gjort.

Nu ska jag ta en förmiddagslur med lilla Hanna. Och vi ses på lördag igen för då publicerar jag årets första gästinlägg här på Föda med Stöd!

Lisen Forsberg och hennes son kommer och gästar bloggen!

Följ bloggen via Bloglovin! 

Promenad, powerwalk

Nyårslöftet, att börja träna efter graviditeten

Promenad efter graviditeten
Powerwalk

Jag har varit gravid i 45 månader av mitt liv. Det är nästan fyra år! Visst vore det konstigt om det inte också satte sina spår? Ärligt talat så är jag inte alls så märkt av mina graviditeter förutom att jag har gått upp 3 kilo för varje barn (ja det blir 15 kilo). Det där kilona tycker jag att jag bär ganska fint, ja jag känner mig fin. Vikten är faktiskt inte allt! Men efter mitt femte barn har det tagit lång tid att komma över den där tröskeln till att börja röra på sig så att det känns i kroppen på riktigt – jag är ännu inte över den. Tack och lov är jag väldigt förlåtande mot mig själv på den punkten. Herregud, jag har ju fem barn att ta hand om, försörjningsansvar, jobb, ett hushåll som aldrig verkar vilja börja ta hand om sig själv och ett hem i behov av renovering.

Men för mig är det där passet på Friskis och Svettis eller löprundan i skogen som får hela kroppen att vakna till liv, för mig är det en ren lyx. Det är bästa sortens egentid. Endorfinerna som kommer efteråt kan bära mig igenom vilken kladdig diskho som helst och får mig att må BRA. De kreativa idéerna som kommer och stressnivån som lägger sig som en fin sten på havets botten är bonuscheckar i mitt mammaliv. Klippkort på ork. Att vara i form fysiskt är helt enkelt viktigt för mitt välmående.

Men det gäller somsagt att komma över den där lilla tröskeln. Efter fem graviditeter och lika många barn har jag iallafall lärt mig att gå ut försiktigt. VÄLDIGT försiktigt. Jag gör inte om misstaget att boka in mig på ett 75 minuter långt styrkemedelpass det första jag gör, om man säger så. Det gjorde jag efter mitt tredje barn: sen var jag helt knäckt. Jag fick skrapa ihop mig själv med en degskrapa och det tog en hel termin innan jag vågade boka in mig på ännu ett pass.

Uppförsbacken är ännu längre den här gången. Under terminen har jag gått på tre motionspass och känt mig som flodhästen som försöker dansa lindyhopp varje gång. Alltså, jag förstår nu hur tufft och tungt det kan vara att bära på många överflödiga kilon. Respekt säger jag bara! Och till alla peppiga thinsplainers där ute: prova att gå på friskispasset i en fatsuit i lagom storlek! Så pratar vi sen.

Men jag är inte den som ger mig i första taget. No no. Jag är ganska smart. Jag inser faktiskt att det är absolut nödvändigt att jag på riktigt kommer över den här träningströskeln om jag ska orka allt det andra jag vill i livet. Det är helt enkelt livsnödvändigt för mig. Problemet är att det måste in i schemat någonstans. Japp, det måste in i den där överklottrade logistiska familjelabyrinten som vi försöker bemästra på svarta tavlan med vita kritor till i köket. Mellan jobb, tandläkartider och disk. Och när hemmet fylls på till brädden av tonåringar så att det till slut känns mer som en ungdomsgård (som också har släppt in två minderåriga barn), ja då känns mina träningsambitioner som något abstrakt. Som en tavla av en impressionist.

Jag känner mig exakt så som min mamma måste ha känt sig back then.

Så idag, såhär några dagar efter att jag formulerade mitt nyårslöfte – som mer är att betrakta som nyårsförhoppningar – och jag fortfarande inte har kommit ut eller iväg på något som kan kallas för fysisk aktivitet, så ställde jag klockan på 7. Alla sover gott. Det är knäpptyst i huset. Jag kan sitta och skriva det här blogginlägget i lugn och ro till en kopp nybryggt kaffe. Och när blogginlägget är publicerat så tar jag på mig ytterkläderna och går en promenad i soluppgången. Nu blir det äntligen av.

Promenad, powerwalk
Foto: Lovisa Engblom

 Följ bloggen via Bloglovin!