Fest!

Vår!

Att flytta är som att ta ett djupt andetag och hoppa i vattnet. Det är att förlora sig en stund och sedan kämpa för att komma upp till ytan. Dagarna innan det nya hemmet nu börjar ta form har varit ett kontrollerat kaos och först igår på dagen jag kunde börja andas igen och känna att ett nytt hem faktiskt håller på att utkristallisera sig. Det firade vi, jag och Hanna, genom att åka på Elin Ternströms disputationsfest på Norrlands nation i Uppsala. Vilken fest! Som om våren och glädjen hade flyttat dit och översvämmat hela Norrlands nation.

Disputationsfester är ju verkligen som att efter år av anspänning och arbete få pusta ut och dra efter andan igen. Jag har varit på några sådana fester genom åren och gemensamt för dem är att det brukar gå att ta på lättnaden, sorlet och glädjen i festsalen.

Snyggt!

Vägen dit, ja alla dagar innan man står där och försvarar din avhandling är ju oftast allt annat än spikrak. Att forska är snårigt, även för den mest begåvade. Det  är en process som innebär att stöta på utmaningar av olika slag, komma över hinder, jobba sig igenom både roligt och mindre roligt jobb för att längst under alla lager av nötande kanske hitta en pärla; ett guldkorn. Att med grundligt arbete och vetenskaplig metod  vaska fram bra forskningsresultat! Men det är ett hedervärt arbete som förtjänar att firas. Själv tycker jag (såklart) att det är extra roligt när barnmorskor disputerar. Festen igår genomsyrades av en omsorg om detaljer, både vad gäller själva forskningen och avhandlingen – men även dukningen, blommorna, namnskyltarna och talen! Tillsammans bildades en rätt så oemotståndlig och förtjusande helhet.

Nu medicine doktor!

 

 

 

 

 

 

 

Bomber och granater – ja vad bra!

Foto: Lovisa Engblom

I fredags folkomröstade Irland om sina abortlagar – några av de striktaste abortlagarna  i världen.  Som tur var så röstade två tredjedelar för en lag som kommer göra det möjligt för kvinnor att göra abort fram till  och med graviditetsvecka 12. Det är ett stort steg i rätt riktning även om det –  jämfört med hur det ser ut i Sverige – fortfarande kommer innebära restriktiva abortlagar. Här har alla rätt att göra abort fram till och med graviditetsvecka 18. Efter denna vecka måste den som vill göra abort ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd och i vissa fall beviljas då tillstånd för en abort fram till och med vecka 21+6, och då kallas det för en sen abort.

Rätten till fri abort är en av de viktigaste kvinnofrågorna (i världen). För aborter har alltid funnits och kommer alltid att finnas –  frågan handlar om kunna erbjuda medicinskt säkra eller medicinskt osäkra aborter. Kvinnor, flickor och mammor dör varje dag världen över i medicinskt osäkra aborter. Restriktiva abortlagar leder till att fler kvinnor, mammor och flickor dör, inte färre. För mig är det obegripligt att abortmotståndare säger sig värna liv. Alla graviditeter är inte välkomna eller önskade. Ingen annan än just den kvinna som är gravid har rätt att besluta om denna graviditets vara eller icke-vara. En medicinskt osäker och illegal abort är samhällets skuld, inte kvinnans.

Så ja, det var ett steg i rätt riktning för alla som värnar livet på Irland.

 

 

 

 

Jag födde honom

 

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed

Adaptation

Favoritspelet Ticket to ride.

Jag är så kär i mitt nya hus. Trädgården, träden, köket med plats för många, sovrummen som räcker till alla, till och med husspindeln som bor i källaren har jag fattat tycke för. Ja ni hör ju hur förälskad jag är. Det är så underbart med ett hus där det finns plats för riktigt många! Som sväljer både den egna familjen och gästerna som kommer. Det är inte längre en in – en ut.

Flyttlasset gick i onsdags och vi fick eminent hjälp av Uppsala Stadsbud. Jag kan inte förstå att de flyttar hem varje dag! Allt gick så smidigt ned, pianot, soffan, kopparna, faten. Sen började vårt jobb – att packa upp. Nu har vi precis hunnit skapa oss små öar i kaoset. Min käre bror kom och hjälpte oss att få upp köksbordet. Tack! Och min kära svärmor har tagit sig an den lite mer otacksamma uppgiften att gå igenom allt fix och pyssel som är kvar i radhuset; lampor som behöver skruvas ner till exempel. Jag har bara haft gråten i halsen en gång. Och det var innan  alla köksattiraljer var på plats. Varför jag  gav mig på att laga mat utan att hitta kastrull, bestick eller något att äta på vet jag inte men vi borde ha åkt och köpt take away istället.

Det är flyttlådor överallt och hemmet är inte barnsäkrat alls – vi kommer hinna precis tills Hanna börjar krypa. Men det är ändå något magiskt att flytta. För innan var jag faktiskt lite osäker på om det kunde gå att hitta ett nytt ”hemma” så fort. Men alltså, när barnen kom så tog det bara några timmar innan det var vårt. Barn är så fantastiska! Jag förundras över de där livskrafterna som finns i barn, förmågan att anpassa sig till nya omständigheter. Först var det lite gnäll över att teven inte var på plats. Vad ska vi göra? Finns inget att göra! Men sen hände något. Ett spel grävdes fram och plötsligt satt alla barnen och spelade favoritspelet koncentrerat på en ö i vardagsrummet. Men när de upptäckte grannbarnen så gick det fort, plötsligt var det en helt ny skock med barn som rörde sig på gården bakom husen.

Jag förstår inte hur vi har lyckats pricka in en gata med flera riktigt stora barnfamiljer, och med barn i exakt samma åldrar som våra!  Hur kul som helst.

Vi ska tapetsera och måla om och såga ut fönster till ett nytt stort rum i källaren. Men det är vägen som är målet. Jag är glad att jag vet något om det. Livet börjar inte sen, då när renoveringen är gjord. Livet är precis nu mitt i allt det här, på en ö bland flyttlådor.

Stöd, förlossning och profylaxkurs

Hur kan vi hjälpas åt att skydda amningen? Om stöd i samband med amning.

Foto: Lovisa Engblom

Det är samhället och vårdens uppgift att erbjuda föräldrar som vill amma det stöd de behöver för att kunna göra det. Först och främst så är det viktigt att föräldrar ges möjlighet till att göra ett informerat val. Amma eller inte? Bra att veta är att det finns väldokumenterade hälsofördelar med amning, även i höginkomstländer. Det är alltså inte enbart i låginkomstländer där vattnet kan vara smutsigt som det kan vara en god idé att amma. Amning minskar risken för diarré, infektioner hos barnet och plötslig spädbarnsdöd. För kvinnan som ammar minskar risken för bröstcancer, livmodercancer, äggstockscancer, hjärtkärlsjukdom och diabetes typ 2. Eftersom amning har betydelse för folkhälsan så är WHO:s rekommendation att amma och ge enbart bröstmjölk under barnets första sex månader och sedan fortsätta med annan mat och amning upp till två års ålder eller längre.

Vikten av ett professionellt stöd i samband med amningsstart!

För den som önskar amma sitt barn är det viktigt med kunskap om amning innan amningsstart, och sedan ett professionellt stöd i samband med amningsstart och tiden därefter. Det är inte alltid så lätt att etablera en amning och det kan ta flera veckor innan det känns som att amningen ”sitter”. Att få in rutinen med flaskmatning kräver också kunskap och stöttning – en flaskmatningsrelation ska då etableras med barnet. Precis som amningsrelationen. Men kroppen behöver då inte ställa om till att producera bröstmjölk med allt vad det innebär. Ersättning finns att köpa och värma och praktiska nappflaskor finns i olika varianter.

De allra flesta gravida kvinnor är positiva till att amma och majoriteten önskar följa WHO:s rekommendation om att amma helt det första halvåret.  Därför är det lite av ett misslyckande för vården och samhället att helamningen långsamt har minskat mellan år 2004 – 2014. Idag är det enbart 14,6% av barnen som ammas helt vid 6 månaders ålder.

  • Vid en vecka ammar 77,8%.
  • Vid 2 månader ammar 63,4%.
  • Vid 4 månader ammar 51,2%.

Och vid 6 månader är siffran alltså nere på 14,6%. Varför ser det ut såhär?

Om att bidra med rätt kunskap om amning och finnas tillhands för stöttning och rådgivning när det behövs

Det kan vara viktigt att poängtera att en del inte bör amma sina barn på grund av till exempel en viss medicinering. Det är inte heller alltid så enkelt att amma! Beslutet att avbryta en problemfylld amning är helt och hållet upp till individen. Ingen annan kan säga när det är rätt eller fel för en enskild att ge upp försöken att få amningen att fungera. I Sverige har vi goda möjligheter att föda upp barn på ersättning, just eftersom vi har tillgång till den kunskap som behövs, bra ersättningsprodukter och rent vatten. Problemet är alltså inte att en del väljer att flaskmata med bröstmjölksersättning istället för att amma.

Problemet är när vi inom vården inte bidrar med rätt kunskap om amning, inte finns till hands för stöttning och rådgivning när problem uppstår och när vi ger ersättning till ett barn på godtycklig grund – även när föräldrarna egentligen vill att barnet ska amma. När vi helt enkelt förstör förutsättningarna för en lyckad amningsstart! Och sedan står handfallna när det behövs hjälp och kunskap från vår sida för att föräldrarna ska kunna upprätthålla en fin amningsrelation till barnet. Relationer är komplexa och det gäller i hög grad även amningsrelationen.

Enkla saker som hjälper amningen på traven:

  • De första timmarna i barnets liv är viktiga! Separation av mor och barn bör därför alltid undvikas.
  • Oavbruten hud mot hud direkt efter födseln ökar barnets välbefinnande och minskar stress. Det stabiliserar även barnets blodsocker, lugnar och hjälper barnet att snabbt hitta bröstet och börja suga.
  • Amning inom de allra första timmarna efter födseln har visat sig öka förekomsten av helamning de första 6 månaderna, och även mammans tillit till amningen. Det ökar också mjölkmängden och minskar amningsproblem samt bröstkomplikationer.

 

 

 

 

 

Flyttfåglar

Med vind i seglen mot nya huset.

Vissa dagar är sådär äppelblommigt ljuvliga. Igår var en sådan dag. Vi fick nycklarna till vårt nya hus! Efter månader av planering, längtan, drömmar, visningar och samtal med banken så kom då äntligen befrielsen. Så mycket som ligger inbakat i den där nyckelknippan. Som att efter några månader värpa ur sig ett hus. Här hemma har vi levt som i en void de senaste veckorna med halva bohaget nerpackat och bortstädat sedan visningen (och försäljningen) av radhuset. Nu äntligen får vi sätta tänderna i det vi drömt om – ett eget hus!

Vi åkte direkt från mäklarkontoret till det tomma huset. Trädgården dignade av blommande syrener, äppelträd och bärbuskar men inne i huset ekade Hannas joller mellan de tomma väggarna. När möblerna inte finns där så ser man ju precis vilka väggar som är i behov av renovering och vilka som kan sparas på. All ommålning och tapetsering får ske efter att vi har flyttat in! För snart är det dags för de nya ägarna att ta över ”vårt” radhus.

Kimchibakade ägg på Primaten dagen till ära.

Att bo i ett hus med en stor källare är nytt för mig. Och som av en händelse möttes jag av en stor spindel i tvättstugan i källaren och det var lite mer än vad jag hade hoppats på. Den får gärna gå och gömma sig nånstans där jag slipper se den. Bastu är också alldeles nytt. Ja ni hör ju vilken årgång det är på huset! Det är årgången med trä, mexitegel och lätt sluttande tak. Alltså, det är lite nostalgi. Jag vet att dagens hustrend är öppna planlösningar, enorma arkitektritade fönster och absolut ingenting som kan kallas för källare; men det finns faktiskt en hel del fynd att hitta när man letar begagnade hus. Vi har hittat ett sådant fynd! Jag vet att det kommer att passa oss utmärkt.

Det ekar tomt mellan väggarna än så länge.

Men även om det är spännande och roligt med något nytt så är det ändå lite vemodigt att lämna vårt snart före detta område i Uppsala. Det som har varit hemma större delen av barnens liv.  Ett av barnen kände också sorgen komma igår kväll och behövde stanna upp och gråta en stund. För än så länge finns det ju bara ett ställe som är hemma. Men jag ska göra så gott jag kan för att barnen ska känna sig så mycket hemma som det går på onsdag kväll, det som blir vår första natt i det nya, bättre begagnade huset.

 

female genital response

Vad fick du lära dig i skolan? Foto: Lovisa Engblom

Jag minns högstadiets lektioner i sex och samlevnad som om det var igår. Hur det gick från att handla om mens, biologi, ägglossning och testiklar till det där mer svårfångade: sex. Upphetsning. Kåthet. Herregud, intresset för en högstadielektion hade väl aldrig varit så genuin från vår sida. Till en början satt vi tysta som näbbmöss eftersom vi inte ville missa ett ord som läraren hade att säga om detta. Mot slutet av lektionen lossnade det lite för några av oss, vi vågade yppa några ord, ställa ett par frågor. Men det var ändå minerat fält. För några elever visste vad det verkade som, allt om sex. Andra var inte riktigt lika bevandrade. Och man ville ju för guds skull inte skylta med sin okunskap på området.

När jag gick i högstadiet fanns inte ordet snippa än. Idag säger varje dagisbarn snopp eller snippa om sina könsorgan. Det är bra tycker jag. För ord är viktiga. Det hade varit väldigt värdefullt om vi i högstadiet hade fått en lektion i kroppens svar på sexuell upphetsning. Att sex är skönt när man är kåt. Vad som händer vid kåthet hos mannen är ganska känt. Men vad som händer vid kåthet hos kvinnan är inte lika känt. Som av en händelse finns det inte heller något bra beskrivande ord för kvinnans svar på sexuell upphetsning.

Därför är det väldigt glädjande att barnmorskestudenterna Antonia Nordin och Jenny Hedlöf har skrivit en magisteruppsats om just detta! Studien eller uppsatsen som inte är publicerad ännu heter:

An online survey of Swedish women’s sex lives: Investigating their satisfaction of sex life, perceived genital response and the need for a word describing female genital response.

 

För hos kvinnan sker samma reaktion vid upphetsning som hos mannen, blodflödet till könsorganet ökar och svällkropparna svullnar. Författarna till uppsatsen menar att ett ord för kvinnans kroppssvar på upphetsning kommer att underlätta vid samtal om sexuell funktion eller dysfunktion.

Antonia och Jenny delade en webbenkät på sociala medier och fick 2435 svar. Resultatet från enkäten visar att det finns ett samband mellan hur kvinnor upplever att deras könsorgan svullnar och styvnar vid upphetsning med hur nöjda de var med sitt sexliv. Vidare så var en stor majoritet av kvinnorna positiva till att använda ett eget ord för den sexuella upphetsningen. Antonia Nordin och Jenny Hedlöf föreslår själva ordet dyna eftersom det är lättanvänt och enkelt. Det går också att böja och använda som ett verb: att dyna.

På barnmorskekonferensen fick de ta emot pris för årets bästa magisteruppsats! Stort grattis! Nu hoppas jag att det här sprider sig och diskuteras i alla möjliga grupper. Precis som när ordet snippa lanserades. Det viktiga är inte att vi alla ska komma överens om vilket ord som passar utan ATT vi börjar använda oss av lättanvända ord för detta häftiga fenomen.

Jenny Hedlöf och Antonia Nordin tar emot pris för årets bästa studentuppsats!

 

 

Flyttkaos

Nästan som vårt nya hem.

Syrenerna blommar i lila och försommaren bjuder ut sig. Men jag har pollenallergi och lätt huvudvärk. Det är så jobbigt att flytta! Ja, jo jag vet att det finns andra saker här i livet som är jobbiga och så mycket värre. Men det är svårslaget rörigt att flytta med fem barn. Blomkrukor, böcker, kläder, smutstvätt, koppar och smör. Allt ska flyttas på. Packas och plockas upp. Och när vi väl har flyttat på allt så behöver vi fort bädda sju sängar och se till att rafsa fram kläder och något att äta frukost på. Jag är bara så glad att Hanna inte har börjat krypa än. För sist vi flyttade var vår minsta precis nio månader och vi behövde barrikadera trappan med fåtöljer innan vi lyckades få upp en barnsäker grind. Dagarna innan grinden var på plats var jobbiga vill jag minnas.

Här är några saker jag kommer att uppskatta med vårt nya hus:

  • Att kunna parkera bilen direkt på uppfarten och lasta av matkassarna precis utanför husdörren. Det kan bli tröttsamt att behöva gå ständiga vändor från parkeringen till radhuset med matkassar, instrument, sovande barn och bebisar i omgångar.
  • Att barnvagnen kan stå under tak ute och inte behöver komma in i hallen och samsas.
  • Tre toaletter!! Say no more.
  • Vi återtar vardagsrummet och teverummet flyttar ner till källaren. Tonåringarna kan sitta och se på sina såpor ifred och vi kan lyssna på klassisk musik ifred (eller varför inte på något intelligent radioprogram) i vardagsrummet på övervåningen. Just nu liknar vårt vardagsrum mer en ungdomsgård med ständiga rester av mellanmål, fika, bananskal, röror och koppar med klet. Soffkuddarna som alltid hamnar någon annanstans och teven som alltid visar en annan tablå än min egen.
  • Att barnen får egna rum. Jag gör mig inga illusioner om att allt syskonbråk kommer att upphöra, men jag tror faktiskt att det kommer bli lugnare.

 

 

 

Kontinuitet – en modell för Sverige?

Jourklockan ringer!

På Karolinska Huddinge kommer ett tvåårigt caseloadprojekt att starta till hösten. Rekryteringen av barnmorskor till projektet pågår nu för fullt och det är så spännande. Hur kommer det att gå? Jo, det kommer att gå bra. Det tar nog ett tag innan formen för det hela sätter sig, men så är det alltid när något nytt implementeras. Ingenting sker i ett vakuum utan i ett sammanhang och vi vet att förlossningsvården i Stockholm är ansträngd med en kronisk brist på förlossningsplatser.

Nya frågor poppar upp med anledning av projektet. Vill barnmorskor verkligen arbeta såhär? Finns det barnmorskor som vill ha både mödravård, jour i hemmet och sedan följa de gravida kvinnorna hela vägen, både under själva förlossningen och den första tiden efter? Jag tror att svaret är ja.

På barnmorskekonferensen berättade forskaren Helen Haines om sin studie av en caseloadmodell i Australien.

Barnmorskorna har tagit hand om och följt över 3000 kvinnor från 1998 och fram till nu. Vad visade studien? Jo, att vården i en caseloadmodell är precis lika säker som konventionell vård. Nöjdheten hos barnmorskorna som arbetade inom caseloadmodellen var påtaglig.

” The caseload midwives attribute sustainability of the program to the enjoyment of flexibility in their working environment, to establishing trust among themselves, the women they care for and with the obstreticians.”

Barnmorskor som arbetar heltid i den här modellen hinner ta hand om ungefär 40 kvinnor per år, eller 4 kvinnor i månaden. Det går även att arbeta deltid i samma modell. Risken för utbrändhet verkar vara lägre för barnmorskor som arbetar med caseload jämfört med barnmorskor som arbetar inom mer konventionella vårdformer.

 

 

 

Hemma

Så var vi hemma igen. Dags att tända av från den underbara konferenskarusellen och komma tillbaka till vardagen. Jag har redan varit inne och spanat på nästa konferens – den nordiska barnmorskekonferensen som hålls i Reykjavik 2019: länk finns här. 

Jag tycker att det gick förvånansvärt bra att ha med min Hanna, även om det innebar att jag missade några föreläsningar. Det gjorde liksom ingenting för en konferens är så mycket mer. Men med det sagt, även om det gick bra att ha med sig min lilla bebis på konferensen så var det en anspänning. Att alltid ha koll på bebis, vagn, blöjförråd och solhatt, få kånka på vagnen i trappor och svettas kopiöst under bärsjalen. Tröttheten kommer ikapp som ett efterskalv. Det vill säga, nu är den här. För här hemma är det ingen rast eller ro. Maj går snart in i sin slutspurt och på måndag får vi nycklarna till vårt nya hus! Det betyder att vi kommer leva i ett flyttkaos en tid framöver och jag orkar inte riktigt omfamna den tanken. Samtidigt som det är vansinnigt spännande.