Barnmorskekonferens Reproduktiv hälsa 2018!

Professor Christine Rubertsson

Professor Christine Rubertsson och med dr vet Kristin Svensson  invigningstalade på konferensen igår förmiddag under parollen Amning, igår, idag och i morgon. Vi fick följa med på en fantastisk exposé över amningens historia. För trots att WHO rekommenderar exklusiv amning i sex månader så ammar endast 15 % av alla nyfödda i Sverige exklusivt idag vid just 6 månaders ålder. Hur har det kunnat bli så? Föreläsarna berättade om det stora men högst ovetenskapliga experimentet inom vården, nämligen: reglerad amning. Mat var fjärde timme. Vi fick se bilder på barn som låg på rad, skilda från sina föräldrar, och som togs om hand av barnsköterskor på barnsalar. Var fjärde timme rullades de in till sina längtande mammor. Dags att amma! Mödrarna kunde urskilja sitt eget barns skrik, trots att de låg åtskilda från varann. Hu vilken ångest. Såhär skrev en ledande expert i barnhälsovård år 1944:

Under de första 6 levnadveckorna har det späda barnet ej behov av mer sällskap, än vad de får vid skötningarna och digivningen.

Efter 6 veckors ålder kan ytterligare 5 minuters underhållning vara lämpligt.

Christine och Kristin slog även fast att det är fysiologiskt att producera bröstmjölk och något kulturellt att amma. Idag ser det väldigt olika ut på BB-avdelningar runtom i landet, hur många barn som  ammas och/ eller tillmatas med bröstmjölksersättning under de första levnadsygnen. Det verkar som om siffrorna för tillmatning skiljer sig åt godtyckligt mycket. Vad kan vi göra åt det? Jo förutom medvetenhet och kunskap, säker och oavbruten hud mot hud. Tidig amning – redan den första timmen efter födseln! Och det alldeles oavsett förlossningssätt.

För mig personligen har det varit två helt fantastiska dagar. Späckade med roliga och intressanta föreläsningar och så många underbara kollegor att samtala, skratta, nätverka och bonda med. Flera mycket kära återseenden. Eftersom jag har arbetat både i Uppsala och Stockholm så har jag nu ett stort nätverk av kollegor – och det är viktigt att ses emellanåt! Hålla samtalet levande.

Hanna, jag och Hanna

Något som jag uppskattar beyond words är att träffa kollegor som jag aldrig tidigare har träffat men som redan ”känner mig” genom den här bloggen. Det är mäktigt. Jag och Hanna fick en liten pratstund med Hanna Morian som är barnmorska och huvudhandledare för studenter på Umeå förlossning.

På kvällen igår var det festmiddag på Solliden Skansen. Det var en varm men härligt uppsluppen fest – 400 barnmorskor som satt och svettades ikapp. Min Hanna storknade lite av värmen och sorlet och vi fick bege oss hem innan festen var slut. Vilken tur att lyan i Hornstull väntade på oss!

Såhär glad blir man av att träffa Eva Nordlund!

Nu, sen eftermiddag dag två på konferensen (sista dagen) och vi har nyss promenerat hemåt, jag sitter och skriver här i Hornstull medan Hanna sover sin eftermiddagstupplur bredvid. Dagen idag har varit lika späckad och helt, helt underbar. Många intryck att smälta och så många intressanta uppslag till blogginlägg att jag inte vet i vilken ände jag ska börja! Bloggsommaren är räddad med andra ord. Jag har köpt några nya böcker och lyckades även få tag på den här snygga (men lite bjärta) barnmorsketröjan innan den sålde slut. Tack Ia!

Ia Jeppson i snyggaste tischan!

 

Sist. Ett stort, stort tack till det svenska barnmorskeförbundet! Ni anordnade just en fantastisk konferens som jag inte ångrar en minut av. Men nu är det dags att åka hem till Uppsala med den  här konferensbebisen. Vi har ju en familj som väntar på oss därhemma.

Konferens och Södergemyt

Nu ska jag alldeles strax ta barnvagnen och Hanna med mig och promenera härifrån Slipgatan längs Söder Mälarstrand och Riddarfjärden till Munchenbryggeriet. Idag är det ett späckat konferensprogram, klockan 10 börjar barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg med att välkomsttala, sedan är det utbildningsminister Helene Hellmark-Knutssons tur. Därefter ska Christine Rubertsson och Kristin Svensson hålla en föreläsning om Amning, igår, idag och imorgon. På eftermiddagen är det parallella program och då måste jag välja. Jag tror jag vet vad jag tänker gå på. Om min dotter tillåter vill säga.

När vi kom hit till Stockholm och Hornstull igår så var det som att komma till ett bättre medelhavsland. Svetten rann längs ryggen och på tunnelbanan var det fuktigt. Vi tog ett fikastopp på Café Cinnamon och pustade ut lite i skuggan innan vi promenerade vidare till lägenheten. När vi väl var framme passade vi på att ta oss en kombinerad amning, gos och tupplur och på kvällen när vi gick till Tanto och det var som att promenera rätt in i folkfesten; vimmel, sorl, bad, sol och värme. Vi doppades hela i Stockholm och Södergemyts-grytan kan man säga.

Men idag blir det barnmorskor och reproduktiv hälsa för precis hela slanten! Vi får se om vi orkar ända till festmiddagen på Skansen ikväll.

Nu åker vi!

Nu har jag packat ner blöjor, små ombyten, solhatt och bärsjal. Snart åker vi iväg mot våren i Stockholm och Hornstull! Jag känner mig ganska trygg med att dra iväg på konferens med Hanna för hon är en så lugn och go bebis. Ändå vet jag ju av erfarenhet att allt kan hända, hon kan bli sjuk, börja skrika, plötsligt bli ovanligt mammig. Det får bli helt på hennes villkor. Jag längtar iallafall efter att mellan föreläsningar och workshops  få mingla runt och återse kära barnmorskekollegor. Det är halva nöjet.

Äppelträdet i vår trädgård blommar. Men om en liten vecka så lämnar vi radhuset och äppelträdet för då får vi nycklarna till vårt nya hus! Det känns så spännande. Och lite läskigt. Jag är iallafall oändligt tacksam över att vi beslutade oss för att inte köpa ett renoveringsobjekt. Badrum, toalett och kök, allt är fräscht och vi behöver inte börja med att renovera våtrum. Lite tapetsering känns som en baggis i jämförelse. Och visst finns det möjligheter till ombyggnad/ utbyggnad – men ingenting som behöver göras just, just nu. Lite har jag lärt mig på mina tio år med familj i radhus.

Identification and Treatment of Women with a fear of birth: Elin Ternströms avhandling

Elin Ternström

Jag publicerade ett foto av Elin Ternström på mitt instagramkonto med texten:

Så stolt över Elin som har lämnat in sin avhandling och snart disputerar på ett otroligt viktigt ämne! Förlossningsrädsla.

Reaktionerna från mina följare var omedelbara. Många av er efterfrågade möjligheten att få ta del av Elin Ternströms forskning och därför är jag så glad att idag kunna dela länken till avhandlingen i sin helhet här: Förlossningsrädsla fulltext diva.

Det finns en sammanfattning på svenska för den som vill, på sidan 65. Det kommer även en längre sammanfattning av avhandlingen och de studier som gjorts för er som vill läsa här på bloggen! Jag kan avslöja att det är en stark (välgjord) och välskriven avhandling. Elin och hennes kollega var med i ett stort reportage i DN nyss  just med anledning av denna forskning.

 

Komma igång med träning

Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.

 

 

 

Sveriges jordemorförbund

Barnafödandets historia: om kyrktagning

Av: Kristina Söderlind Rutberg

Kyrktagning var en gammal tradition som levde kvar ända in i vår tid: på 40- och 50-talen förekom den ännu på västkusten. Traditionen grundades på en bibeltext i Tredje Moseboken, 12 kapitlet. Så här löd den:

BARNAFÖDERSKORS RENING

Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara oren. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro ute. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar under sitt reningsflöde. /…/

 Från början uppfattades kvinnors kyrktagning som en reningsrit efter förlossningen, men redan under tidig medeltid blev betydelsen oftast en annan: genom seden uttrycktes en tacksamhet för att kvinnan blivit räddad och frisk igen efter förlossningen.

Begreppet ”oren” anses vara ett kultiskt begrepp i detta sammanhang och inte ett moraliskt.

Traditionen innebar att kvinnan 40 dagar efter förlossningen på nytt togs upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen genom att välkommas till kyrkan igen. I samband med kyrkobesöket skulle hon då ta med sig en gåva, ett offer, som placerades på ett Jungfru Maria-altare vid sidan om huvudaltaret i kyrkan. Seden kallas också ”En moders tacksägelse” eller ”Barnakvinnors kyrkogång”.

Kyrktagningen genomfördes oavsett barnets kön efter ca 40 dagar, i motsats till vad som står i bibeltexten ovan. Småningom kortades kyrktagningstiden till fyra veckor. Traditionen innebar att kvinnan ”fredades” och fick möjlighet att vila under några veckor efter förlossningen.

Då man släktforskar och läser gamla kyrkoböcker ser man att datum för barnets födelse och dop samt datum för moderns kyrktagning noggrant finns angivna. Dessutom kan man läsa barnets namn och namnen på de faddrar som barnet fick i samband med dopet.

Några ordförklaringar:

Månadsrening                    menstruation

Reningsflöde                      avslag, blödningen efter förlossningen

Jordemodern Foto: Lovisa Engblom

 

 

Barn och mat!

Bon appétit! Foto: Lovisa Engblom

Om amningsnormen skriver Marit Olanders såhär:

Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.

Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas  över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.

När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.

När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.

Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken  med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.

Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.

Får det lov att vara en rättika?

 

Vår i Hornstull

Morgonpromenad längs Årstaviken i maj för tre år sedan.

Nästa vecka tar jag barnvagnen, väskan och Hanna med mig till Stockholm och Hornstull. Det är där jag bor när jag jobbar eller bara behöver övernatta i Stockholm: i mina svärföräldrars lya. Egentligen är det lite blygsamt att kalla det för en lya för det är en fin lägenhet nästan precis vid vattnet. Ibland saknar jag tiden i Hornstull, när jag jobbade natt på Södersjukhuset brukade jag promenera hem längs Årstaviken tidigt på morgonen. Staden höll precis på att vakna, jag mötte morgonpigga joggande människor,  hundar som var ute och promenerade, cyklister på väg till jobbet. I  maj månad är det drömskt. I händerna – minnet av en fin födsel – men huvudet och benen var trötta. När jag kom fram var det som att lägga en stor sten på kudden i bäddsoffan.

När jag vaknade sent på eftermiddagen så drack jag först pulverkaffe för att vakna (jag var för trött för att brygga eget kaffe) men sen gick jag och köpte riktigt gott kaffe på något av mina favoritfik, till exempel Raw Café Hornstull, Vurma eller Café Cinnamon. Ibland unnade jag mig ett bakverk till. Kvällarna mellan två nattpass var min speciella egentid, ofta hade jag då  bestämt träff med en vän på någon restaurang (ja vilken lyx för en småbarnsförälder). Alla som har jobbat natt någon gång vet att man inte riktigt är sig själv de där timmarna, att det finns en tröghet i tanken – man känner sig mjuk i konturerna ungefär som en mosad banan. Då är det ganska skönt att befinna sig långt borta från hem och barn men samtidigt jättekul att sitta och snacka lite med en vän som man inte träffar jämt när man är omringad av just familj och barn.

Så gissa om jag tänker ta med Hanna till något av mina favoritfik och bara njuta av att få vara lite i Stockholmsvåren och Hornstull!

Att vi ska vara med på två helspäckade dagar med barnmorskekonferens i Reproduktiv hälsa 2018 känns som en stor och rolig bonus. För mig blir det semester att åka iväg en stund med mitt yngsta barn trots att det  på många sätt är en jobbresa. Här hemma är det ganska rörigt just nu! Marken gungar under fötterna och jag känner mig som en Mary Poppins  som sitter och dricker té i luften med sina små barn. Kopparna, faten och stolarna flyger runt och far. För jag har hunnit glömma precis hur jobbigt det är att flytta med en stor familj; att det tar på krafterna att vara mitt uppe i en flyttprocess medan maj månad tuffar på som om ingenting höll på att hända samtidigt.

Från rygg till mage på egen hand!

 

Bok om psykossjukdom

Om postpartumpsykoser

Psykossjukdom och erfarenheter från psykiatrin

Pebbles Karlsson Ambrose

Förlossningspsykos: Ta hand om dig själv i en mycket skör situation

Jag är en kvinna på 48 år och jag vill berätta lite om hur det kan vara att få en förlossningspsykos. Jag fick min första psykos när jag fick mitt andra barn, då var jag 27 år.
Jag hade haft det svårt i den bemärkelsen att jag och barnens far hade bestämt oss för att gå skilda vägar och vi flyttade ifrån varandra i mitten av en graviditet. Många hade såklart åsikter om detta och det var jättejobbigt.

Postpartumpsykos eller förlossningspsykos drabbar väldigt få svenska kvinnor, ungefär 0,1 till 0,2 procent av alla mammor i Sverige. Jämfört med förlossningsdepressioner så är det mycket ovanligt (cirka 10- 15 procent av alla mammor drabbas av depression i samband med graviditet och förlossning ).

Jag fick paranoia, det vill säga att jag trodde mig vara förföljd och hade många konstiga idéer och tankar. Jag var fruktansvärt arg och många tyckte att jag var skitjobbig. Men jag var faktiskt kränkt på riktigt, men jag tror att folk tonade ner mina negativa upplevelser och sa saker i stil med “det är väl inte så farligt”. Jag blev osams med min familj som jag upplevde att de la sig i om allt möjligt och ville bestämma över mig. Jag trodde också att mitt hem var buggat och att människor var ute efter att döda mig.

Så småningom insåg min familj och min omgivning att jag var sjuk och min dåvarande man ringde psykiatrin här i Stockholm, där vi bor. De skickade ett ambulerande kristeam med personal som kom hem till oss. De hjälpte mest till med samtal och sådant. Jag blev aldrig inlagd på en slutenvårdsavdelning utan fick ta emot hjälp hemma. Nu efteråt är jag väldigt tacksam för det.

Sök hjälp från psykiatrin

Små bebisar får inte bo med sina mammor på en slutenvårdsavdelning i psykiatrin och om man äter vissa sorter av psykofarmaka så måste man sluta amma, då denna medicinering går över i bröstmjölken. Det är viktigt att rådfråga en läkare om detta drabbar dig själv eller någon nära. Om man måste vara inlagd och medicineras så får bebisen och den andra föräldern däremot komma på besök.

Om man har allvarliga psykiska problem precis efter bebisen är född så brukar ju pappan vara hemm på de där “pappadagarna” i samband med förlossningen. Men det går faktiskt nuförtiden för pappan att vara föräldraledig och hemma med en mamma som är heltidssjukskriven. Detta görs i enskilda fall när mamman är så sjuk att hon inte kan ta hand om barnet, men ändå måste vara hemma. Om hon är inlagd inom psykiatrin så får pappan såklart vara föräldraledig medan mamman är på sjukhus. Ta reda på alla detaljer och kontakta Försäkringskassan för dessa specialregler.

Du kan bli sjuk igen

Om man drabbas av en förlossningspsykos finns en 40-procentig risk att få en psykos senare i livet. Det innebär att om man har drabbats av detta ska man ta hand om sig så mycket man kan. Om man väljer att föda ett nytt barn så är risken att man får en förlossningspsykos då 50 procent.

Inger Engvist har skrivit en doktorsavhandling om postpartumpsykoser med fokus på mammors egna upplevelser. Hon har jobbat som psykiatrisjuksköterska och intresserat sig för ämnet i många år. Det som jag tyckte var intressant med hennes forskning var att INGEN av mammorna som hon intervjuat hade valt att föda ett nytt barn efter det barn som de fått en förlossningspsykos. Det tycker jag säger väldigt mycket om hur uppslitande den här upplevelsen kan vara. Jag har själv valt att inte försöka få fler barn efter födelsen av mitt andra barn.

Jag förstår att en del kvinnor, när de har repat sig efter psykos, ändå väljer att försöka få fler barn. Det får man naturligtvis bestämma om helt själv, tycker jag. Men jag tycker att man ska vara medveten om riskerna och att ens partner och nätverk är väl insatta i problematiken och är redo för att det kan bli tufft länge. Det är ett enormt ansvar att ta hand om barn och det kan vara problematiskt om man är väldigt sjuk. Jag tror inte att man ska förringa hur svårt det är. Men barn är ju fina och fantastiska och de får man ju förhoppningsvis njuta av hela livet. Jag har träffat en kvinna som valde att få ett till barn och hon blev väldigt sjuk. Men hon älskar sina barn och tycker faktiskt att det är värt det trots allt.

Vad ska man göra som anhörig till någon i psykos?

Om du vill stötta en kvinna som är mitt i en psykos rekommenderar jag att du kontaktar psykiatrin för råd. Försök få kvinnan att slippa ansvar och se till att hon får sova. Sömn är centralt för en småbarnsförälder. Alla människor kan få en psykos, det är till och med en tortyrmetod. Om man håller en människa vaken i tre till fem dagar så börjar hon drömma i ett vakentillstånd och får hallucinationer.

Jag själv drabbades av en ny vanlig psykos sju år senare i livet, det vill säga “vanlig” i den meningen att jag inte var gravid eller hade fått barn i samband med den. Den varade mycket längre, säkert i sex månader och det är den längsta psykosen jag har haft. I samband med det fick jag diagnosen schizoaffektivt syndrom. Det är något mitt emellan schizofreni och bipolär sjukdom (som tidigare kallades manodepressivitet). Då fick jag medicinering och blev inlagd i slutenvården och det kändes rätt då.

Vad är en psykos?

Alla sinnen kan bli lurade i psykos. Det vanligaste är att människor hör röster som ingen annan hör. De kan vara hjälpsamma eller elaka och stör för personen som kan verka helt osammanhängande och okoncentrerad. Om personen är riktigt sjuk kan hon inte ens hålla tråden i en konversation. Ibland kan mamman hänga ihop något sånär i ett samtal med en läkare och sedan när hon kommer hem falla ihop i en hög. Detta kan göra att personal i vården tror att kvinnan är friskare än hon är, så här får ibland anhöriga hjälpa till.

När patienter har konstiga smak- och luktupplevelser kan personen tro att de ska bli eller har blivit förgiftade eller riskerar att bli ihjälgasade. Konstiga känselförnimmelser kan leda till att man tror på till exempel farlig strålning och då brukar personen söka skydd från detta. Synhallucinationer är väldigt ovanligt om inte psykosen är drogutlöst.

En person som har en psykos är väldigt utlämnad till att omgivningen tar hand om den. Man lever kanske i två världar på ett sätt, en värld som är farlig eller hemsk – men samtidigt så gör man helt vanliga saker som att gå till Ica och handla. En del människor som inte kvinnan berättar för om hur hon tänker kan verka helt normal för vissa personer, men anhöriga brukar faktiskt förstå ganska fort att något är helt fel.

Hur är det att leva med en psykos?

En mamma måste inte göra tusen saker

Många som har en psykos brukar isolera sig och inte vilja träffa många. Jag tycker att om det är kvinnans önskan så är det helt att föredra. Men någon måste ändå fungera som kontrollfunktion för att se till att barnet mår bra. Om barnen har syskon så måste de ju såklart också skyddas från konstigheter. Jag tycker att man ska förklara för barn runt den sjuka att mamman är psykiskt sjuk och om hon ber barnen göra konstiga saker eller så att de ska strunta i det då. Äldre barn kan tycka att föräldern är extremt pinsam och skäms mycket. Tyvärr kan man inte räkna med för mycket hjälp från BUP. De är hårt belastade och sa till mig, när jag ville ha hjälp med barnen att de inte har någon tid för friska barn till sjuka föräldrar. De har uteslutande tid för barn som behöver diagnoser själva eller måste utredas.

Anledningen till att många med psykoser isolerar sig handlar om ett “filter” vi har i hjärnan. Alla våra sinnen plockar ju upp saker hela tiden och vi registrerar, känner ser och hör en massa saker. Men det som vi registrerar som minnen är ju en oerhört liten del av allt det, det mesta “filtreras” bort. När man är sjuk så fungerar inte det här bra, allt kan vara viktigt och man drar en massa samband mellan händelser och tillfälligheter som kanske inte finns där. Så därför får man försöka att få så lite intryck som möjlig på något annat sätt.

Jag brukar säga under föreläsningar att alla har det här filtret som triggas när vi är rädda eller hamnar i extrema situationer. Om jag frågar dig vad du gjorde den elfte september 2001, när de där flygplanen flög in i World Trade Center, så minns du kanske vad du gjorde den där dagen, till exempel vad du åt till lunch, vad du hade för kläder på dig eller helt andra detaljer. Om jag frågar dig vad du gjorde den elfte september ett helt annat år så antar jag att du inte kommer ihåg någonting. Vi minns det som sticker ut och en psykotisk person är extremt stressad och rädd.

Det finns ingen bot

Att kvinnor dödar sina barn eller sig själva eller så i det här tillståndet är mycket ovanligt, men jag skulle ändå vara väldigt närvarande i den här situationen om det hände någon i min närhet. Av samtliga kvinnor som drabbas så är risken för barnamord fyra procent och självmord fem procent, men behandling i psykiatrin leder till att siffrorna blir lägre.

I dagsläget finns det ingen bot till just schizofreni och bipolär sjukdom. Men det finns många sätt att lindra symtom. Jag rekommenderar medicinering, terapi och en hållbar livsstil. Men det finns säkert annat som kan fungera bra – en del talar om meditation och andra copingmetoder. Vila och kärlek behöver dessutom alla trasiga mammor i överflöd. Och te. Massor av te.

Fakta om psykoser:
  • I Sverige behandlas varje år mellan 30 000 till 40 000 personer för psykos. Sjukdomen är lika vanlig som diabetes typ 1, men mindre uppmärksammad.
  • Omkring hälften av platserna i psykiatrin upptas av patienter med diagnosen schizofreni.
  • Varje år insjuknar 1 500 till 2 000 personer för första gången i psykos.
  • De flesta som insjuknar i psykos är unga, mellan 15 och 35 år.
  • Världshälsoorganisationen WHO rankar akut schizofreni till en av de svåraste sjukdomar som finns .
Var snäll mot dig själv

Sedan 2010 har jag fått permanent sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension. Då hade jag mått så dåligt i flera år att jag inte kunnat jobba. På något sätt behövde jag gå vidare i mitt liv och då började jag skriva. Mitt skrivande var terapeutiskt och har tagit mig till en djupare insikt om vem jag är. Min sjukdomsresa har varit lång och det viktigaste för mig har varit terapi, mediciner och livsstilsförändringar. Sättet som jag levde på då var ohållbart på flera sätt. Nu äter jag psykofarmaka – stämningsstabiliserande medicin och en underhållsdos av antipsykotika som förhindrar nya skov.

Men det viktigaste är att vara snäll mot sig själv när man är skör. Nu när jag ser tillbaks på mitt unga själv så ser jag på henne med omtanke och kärlek – hon gjorde så gott hon kunde med de verktygen hon hade till sitt förfogande.

Bok om psykossjukdom

För dig som vill veta mer:

Jag har skrivit två böcker som heter “Jag vet inte var psykoser kommer ifrån – om att insjukna i och leva med en psykossjukdom” och en bok som heter “Vid vansinnets rand”. Den senare var en mycket uppskattade blogg på 1177 Vårdguiden, där jag bloggade i två år (som blev en pappersbok). Vill du läsa dem finns de på biblioteket eller i nätbokhandeln. Vill du veta mer om mig så titta in här: www.pebbles.se

Välkommen sköna maj

Maj månad. Som jag har bävat för ett litet tag. Nu är du här. Solen skiner, och det är  en väldigt förlåtande omständighet.  Annars är det bara att hänga med så gott det går, håll i hatten. Snart flyttar vi till vårt hus! Men innan dess spelar min äldste son och hans skollag schack-SM i Linköping och min äldsta dotter har premiär på sin cirkusföreställning medan jag och Hanna ska på barnmorskekonferens i Stockholm 15-16 maj!

I förrgår var vi på fest, det var bokrelease för Tjuren från Solna som är skriven av författaren Gunnar Ardelius. Jag är glad att vi kom iväg på festen, jag och några barn, för det var en jättetrevlig tillställning! Själv kom jag i samspråk med Pebbles Karlsson Ambrose som bland annat har  bloggat om hur det är att leva med en psykossjukdom på 1177 Vårdguiden, något som sedan blev till boken  ”Vid vansinnets rand”. Jag frågade om inte Pebbles kunde tänka sig att skriva om sina erfarenheter i ett gästinlägg till den här bloggen, och det kunde hon! För det är jag så glad. Imorgon publicerar jag hennes text (en text som grep tag i mig på alla sätt) som handlar om att drabbas av något väldigt skrämmande – nämligen en förlossningspsykos. Det vill ni inte missa.

Boken som vi var på fest för och som handlar om Sebastian 19 år som väntar på att livet ska börja vill ni inte heller missa. Jag köpte såklart ett exemplar och började läsa. Alltså, jag faller handlöst:

Ur ”Tjuren från Solna” av Gunnar Ardelius.