Att bli doula

I vår ska jag gå Föda utan rädslas doulautbildning under två helger. Inte för att jag tror att jag måste eller inte kan vara doula  utan att ha gått kursen, men  för att jag så gärna vill! Det är en så himla rolig och värdefull ingång till födandet.  Ibland önskar jag att jag hade  börjat i den här änden redan för 15 år sedan. Det var då jag sökte till sjuksköterskeutbildningen – eftersom jag ville bli barnmorska! Begreppet doula hade jag  aldrig hört talas om och att bli barnmorska var liksom den enda säkra ingången till födandet trodde jag. I Sverige är det en lång väg att vandra om man vill bli barnmorska. Först måste man ta sig igenom sjuksköterskeutbildningen där fokus ligger någon helt annanstans. Jag upplevde det nästan som  skämmigt att säga att jag ville bli barnmorska – det var att gripa efter mycket. Ibland kom jag på mig själv med att tona ned drömmen lite så att det inte skulle bli alldeles för uppenbart.

För några år sedan behövde man först ha arbetat som sjuksköterska för att kunna söka sig vidare till barnmorskeutbildningen, jag vet inte hur det är nu  – om det går att hoppa på vidareutbildningen direkt. Nåväl, sen när man har kommit in på sin drömutbildning – då ska allt läras in på knappa ett och ett halvt år. Det är ett komprimerat sätt att bli barnmorska på! Normal förlossning, en föreläsning om hemfödslar, menscykel, sexuell hälsa, neonatologi, patologi, komplicerat födande, fosterljud, mödravård, p-piller – antikonception, abort, amning, eftervård… Och så pang! Ut på praktik.

Min första dag på förlossningen var ett rejält antiklimax. Det var 9 års längtan förpackat i en enda nervös kropp. Det var den där högtidliga (i efterhand – naiva) förväntan, nu skulle jag äntligen få vara med om något stort! Förlossningen gick inte  framåt, ctg-dosorna minns jag som stora klumpar på magen.  Det var lysrör i taket och en rond där det ordinerades en EDA-läggning – så att man skulle kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Barnmorskan som jag gick med var klok och presenterade det hela för paret på ett fint sätt. Sen var det EDA-läggning med en doktor i operationskläder, min uppgift blev att hålla ctg-dosan tryckt mot gravidmagen, det var sladdar och pumpar som jag inte förstod mig på. Jag måste komma ihåg att lära mig alla pumpar – det var min första mental note.  Smärtan försvann, det blev tyst som efter ett skeppsbrott i rummet  och paret  började titta på en film. Jag åkte hem med en stor gråtklump i halsen.

Den institutionaliserade förlossningsvården blir för många studenter en bjärt kontrast till teorin  på utbildningen. Men även upptäckten av att det där utrymmet att stötta paret under en födsel är begränsat. Det blir mycket spring mellan olika föderum, skalpelektroder som ska sättas, värkstimulerande dropp som måste hängas,  en ständig kamp mot klockan, ctg-band och remsor, antibiotika som ska ges i tid,  jargong ”Har ni förlöst på femman?” och stort fokus på olika medicinska tekniker. Det är lätt att vandra vilse  och hamna mitt ute i en skog  någonstans där det känns lite tomt och ensamt.  Då är det nära till hands att slutligen konstatera ”Det här med förlossning är inget för mig! Jag ska nog vara på BB istället. Eller på mödravården.” Min medicin till alla som känner så är att gå en doulakurs istället. För att balansera fokus lite i den nervösa kroppen.

 

 

 

Brasiliansk barfotadans

Eftersom min man är docent och lektor på universitet så blir jag ganska ofta medbjuden som fru när någon har disputerat. Det är ofta trevliga fester,  vuxna som  får prata med andra vuxna, sjunga studentikosa sånger och dricka  vin ihop. Mellan grattistalen hinner man bekanta sig lite med sin bordsdam eller herre, ja småprata sådär alldeles lagom trevligt.

Att säga att man är barnmorska går nästan alltid hem. Särskilt efter några glas vin. Någon kanske  får tårar i ögonen och minns sin egen fina förlossningsupplevelse, det kommer nästan alltid intresserade följdfrågor med mjuk beundran i rösten. Till slut får man höra att Det måste vara det bästa jobbet! Få vara med när någon föder barn.

På den senaste festen så la jag till ett hem framför barnmorska. Jag berättade att jag jobbar som hembarnmorska. Mest för att jag ville introducera ett epitet  bland alla andra; barnmorska, skolsköterska, sjukvårdsrådgivare, bloggare… och ja – hembarnmorska. Reaktionerna lät inte vänta på sig och jag hamnade snabbt  i ett defensivt läge. Frågorna som kom var av en helt annan karaktär, nästan anklagande  ”Vad gör du om det händer något?”. Tvärsäkra påståenden ”Min väninna hade varit död om hon hade fött hemma”. Chock i rösten, ”Oj, finns det dom som vill det?”.

Jag försökte hänvisa till den forskning som finns på området (tänkte att det borde vara rätt sällskap!)  och berättade att jag arbetar professionellt, men det var liksom kört. Vad gör du om det händer något? Frågan ekade mellan mig och mina bordsdamer. Till slut sa jag något som jag hört en annan hembarnmorska säga (på skoj):

Jag tar av mig barfota och dansar en brasiliansk barfotadans!

Nervösa skratt. En konversation som kändes urspårad – inga tårade ögon, mer av skräck i blickarna. Vi bytte samtalsämne ganska snabbt och jag bestämde mig för att i framtiden välja mina tillfällen  med större omsorg . Det är kontroversiellt med hemfödslar, jag vet.

Nu vet jag det ännu mer.

 

Södra BB har också funnits!

Ja, för ett år sedan fanns både Södra BB och BB Sophia. Jag arbetade själv på Södra BB tillsammans med ungefär 50 andra barnmorskor och några undersköterskor. Men just vid den här tiden förra året  så var det undergångsstämning på arbetsplatsen och jag var sjuk i vad som visade sig vara en halsböld. Samma dag som bölden punkterades på öron/ näsa/hals fick vi reda på att Södra BB skulle bort. Jag grät på julafton.

Vi fick information om att Södra BB skulle flyttas till Södertälje men så blev det aldrig. Däremot finns det idag något fint och bra i Södertälje med inspiration från Södra BB! Vad jag har förstått så har Södertälje förlossning alltid varit en mysig och trivsam klinik att både jobba och föda på. En handfull barnmorskor från Södra BB  började arbeta här.  Men att plocka några vackra blommor från ett träd är inte samma sak som att flytta hela trädet med stam och rotsystem, och det blir aldrig samma sak, även om man hoppas tror och vill att det ska vara det.

Fröet till trädet som till slut kom att heta Södra BB planterades av Ulla Waldenström och Carl-Axel Nilsson någon gång under 80-talet. År 1989 öppnade  ABC-kliniken (alternative birth center) på SÖS. Tanken var att kvinnor skulle få föda på egna villkor i en hemlik miljö och med en för familjen känd grupp av barnmorskor – med så lite medicinska ingrepp som möjligt. Det gick till exempel inte att få en epidural utan enheten var ett alternativ till gängse vård. Om det tillstötte komplikationer så flyttades förlossningen över till SÖS förlossning där det också fanns läkare. År 2003 så gjorde man om ABC-kliniken till ett modified in hospital birth center; Södra BB.

På Södra BB kunde man gå på mödravård, föda sitt barn och få all eftervård på samma ställe. Om man önskade medicinsk smärtlindring under förlossningen så gick det att ordna och vid komplikationer så kom en läkare upp från SÖS förlossning istället, allt för att kvinnan skulle slippa vara den som behövde flytta på sig. Södra BB var framforskat under ABC-tiden och när avdelningen stängde år 2016 så höggs hela trädet ner. Det finns fortfarande blommor, frön och rotsystem kvar. Men inget träd.

Vattenfödslar och BB Sophia

Ungefär 300 kvinnor födde sina barn i vattnet på BB Sophia. Det fanns ett badkar i varje föderum och lustgasslangen räckte ända fram – man kunde på så sätt kombinera lustgas och vatten som smärtlindring för att få en ännu större effekt. Synd att BB Sophia försvann så fort!

Om man önskar sig en vattenfödsel idag så gör man bäst i att planera för en hemfödsel – men det är  synd när kompromisserna  försvinner. För det finns en stor grupp kvinnor som varken behöver eller vill föda på storsjukhus, men som heller inte vill föda hemma! När man tar bort mellantingen till dessa två ytterligheter  så tvingar man den här gruppen att gå antingen långt till höger eller långt till vänster.

Att ta bort hela mittfältet förlorar alla på.

 

 

Vatten som smärtlindring

Jo, det finns en oslagbart billig smärtlindring under förlossningen och det är varmt vatten. Många förväntansfulla som ringer in till förlossningsavdelningen när värkarna har börjat får höra lugnande ord i andra änden ”- Det är fortfarande latensfas, ta ett bad, eller en varm dusch och ring tillbaka när värkarna har blivit mer regelbundna! ”Värme är smärtlindrande och vetekuddar i all ära – att omslutas av varmt badkarsvatten slår ofta värmekuddar eller påsar med hästlängder.

Att bada är en ypperlig smärtlindring också under öppningsskedet. Av någon anledning är det svårt att ordna med badkar på förlossningsavdelningar så att de räcker till alla kvinnor, ibland finns det bara ett badkar på hela avdelningen. Då får man slåss om det! Eller stå i kö. Eller finna sig i att det är upptaget. Men det finns alltid annan smärtlindring att tillgå istället. Men den har ofta biverkningar och innebär större ingrepp i hela förlossningen som leder till mer interventioner; och framförallt så kostar den mycket mer. Ett badkar kan rengöras och användas om och om igen. En epidural kostar flera tusenlappar per gång och den kan inte återanvändas.

Nåväl, det finns dom som hamnar i vattnet under förlossningen och många trivs bra där. En del vill hoppa i och ur badet, precis som några vill använda sig av lustgas till och från. Som tur är så finns det vattentäta dopplers att avlyssna fosterljud med i vattnet – eller trådlöst ctg som kan användas i vatten! Några trivs så bra i vattnet att dom inte vill komma upp ens när barnet ska födas. Om förlossningsförloppet är normalt och fosterljuden är fina så finns det ingen anledning att tvinga upp dessa kvinnor ur badkaret när barnet ska födas.

Det gör faktiskt inte det!

Av alla de vattenfödslar som man har studerat så finns det inga studier som pekar på att det kan vara farligt för ett friskt barn att födas i vattnet. Barnet omsluts av vatten under hela graviditeten och har en dykreflex som gör att det första andetaget sker först ovanför vattenytan. På 90-talet var det ett litet barn som dog efter en vattenfödsel  i Sverige och då blev många rädda –  men utredningen kom fram till att dödsorsaken var en annan och hade inget med själva födseln i vatten att göra. Däremot har man hittat ett fåtal riktigt allvarliga biverkningar  för barn efter användning av paracervikalblockad (PCB) under förlossningen – och konstaterat att de hade med själva bedövningen att göra. Men PCB är inte kontroversiellt att använda sig av när det passar och behövs, däremot är vattenfödslar det – ja ett big no no på många förlossningsavdelningar. Varför?

Epidural är en bra smärtlindring för dom som behöver det, och när en kvinna skriker efter epidural så brukar de allra flesta barnmorskor få väldigt bråttom att hjälpa till med det! Så även jag.  PCB kan passa i andra lägen och går att få om man vill och behöver. Dessa smärtlindringar brukar inte levereras med en massa betänkligheter eller en lista på biverkningar utan tanken är att om kvinnan vill ha smärtlindring så ska hon få det. Punkt. Självklart finns det pm med riktlinjer för hur respektive smärtlindring ska administreras och det behövs kunskap hos den som gör det.

Jag önskar bara att det gällde all form av smärtlindring. Även den billiga som inte är lika medicinsk till sin natur.

 

 

 

 

Lyssna med tratt!

Det heter egentligen barnmorskestetoskop, eller Pinard stetoskop men kallas ofta för tratt eftersom den ser ut som en sådan. Jag slarvade bort min på en förlossningsavdelning någonstans men har precis fått en ny! Tratt är nämligen inte så dumt. Länge var det bara tratt som fanns att tillgå för avlyssning av fosterljud under graviditet och förlossning. Den elektroniska fosterövervakningen som kallas för cardio – toko – grafi, ctg kom först på 60-talet men fick sitt stora genombrott på 70-talet. I samma takt som  man började använda sig av den tekniken så fasades tratten ut. Idag ska det finnas en tratt på varje förlossningsrum men dom används inte alltför ofta eftersom det är så bekvämt att använda sig av ctg-dosan för avlyssning av fosterljud. Eller doppler! En sådan lyssnar ofta barnmorskan med på MVC  så att alla i rummet ska kunna höra barnets fosterljud från den lilla högtalaren.

Men det går precis lika bra att lyssna med tratt när man lyssnar intermittent, det vill säga inte kontinuerligt, utan bara då och då.  Man tar mobilen eller ett annat tidtagarur och sätter timern på en minut, sedan  räknar man alla hjärtslag under den minuten. I journalen kan man sedan skriva intermittent askultation med tratt, 125 spm (slag per minut). Fördelen med tratt är att man måste hamna precis ovanför barnets hjärta för att höra och i det finns ett diagnostiskt värde -man får reda på om barnet har trängt ned i bäckenet eller inte.

När jag var nervös för att min barnmorskeväska inte innehöll allt som man kan tänkas behöva inför en förlossning så sa en klok hembarnmorska och vän till mig ”Man kommer ganska långt med handskar, lite olja och en tratt”. Och det gör man faktiskt! Tekniken som finns idag för övervakning  av fosterljud är en fantastisk tillgång – men det betyder inte att den är oersättlig i varenda given stund.

Vad händer när man föder?

Någonting händer när man föder barn. Man kan kalla det för ett vägskäl i livet eftersom det finns  ett före och ett efter på ett oåterkalleligt sätt. En del värjer sig mot den här tanken och ser på det hela med en mer kylig blick – självklart händer något, ett barn föds, två blir tre, men själva förlossningen, det är ju mest en teknisk sak, en unge som ska ut ur kvinnokroppen. Men jag menar själva förlossningen, skeendet, händelsen. Den kommer att prägla dig för resten av ditt liv. Just därför är det sorgligt när maktlöshet eller rädsla har varit de mest påtagliga känslorna under en födsel.

När en förlossning är nära i minnet är det vanligt att man ser hela världen genom den egna upplevelsen, den blir en lins att beskåda igenom. Jag minns hur upprörd jag var över den här bilden av födandet som något naturligt som skulle genomlevas utan smärtlindring  efter att själv ha fött mitt första barn, för jag var så hjälplös när smärtan kom och epiduralen blev min räddning. Gissa om den upplevelsen har präglat mig!  När  jag började läsa till barnmorska så förstod jag på ett intellektuellt plan att man inte kan tolka andras förlossningar utifrån sina egna upplevelser – men det är först efter att  ha bistått många andra genom födandet som mina egna födslar endast blivit referenspunkter bland många andra – inte längre någon lins att skåda genom.

Det mest bestående intrycket efter mina år som barnmorska är att det är så mycket  som spelar in i en förlossningsupplevelse, det som för en utomstående verkar tillrättalagt och bra  på ytan – kanske  en epidural som har tagit bra, att det är tyst och lugnt i rummet  eller att förlossningen går framåt som den ska – det  behöver inte säga någonting. För upplevelsen av det hela sitter djupare än så.

 

 

 

 

 

I snöstormen

Barnmorska på väg Foto: Lovisa Engblom

Jag har turen att ha en svägerska som är både proffsfotograf och läkare – det är hon som har tagit bilderna till min hemsida. När vi träffades för att fota till hemsidan så var det snöstorm ute och jag pulsade genom stan med min barnmorskeväska till vår träff. Vi tänkte plocka ut några saker ur väskan för att fota lite barnmorskekuriosa och sedan ta en porträttbild utomhus. Det blev ett tappert försök utomhus i snöstormen,  vinden ven och mina glasögon immade igen. Men den här bilden gillar jag! Den utstrålar något.

Vi fick fortsätta inne och kom på att jag inte har så roliga saker att fota i min barnmorskeväska. Handskar, glidslem, sax och navelsträngsklämmor? Hmm. En barnmorsketratt är fint men min egen har  kommit på villovägar och jag har just beställt en ny. Så det fick bli kort på själva väskan och mina händer – men jag gillar att det blev så avskalat och enkelt!

Föda ensam

Många kvinnor världen över föder utan tillräckligt stöd, även i Sverige. Men det är inte så vanligt att kvinnor föder helt ensamma idag, och därför blev jag så berörd när jag läste Moa Martinsons skildring av en kvinna som föder helt ensam på natten medan barnaskaran sover. En av de finaste skildringar jag har läst. Ur Kvinnor och äppelträd:

”Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, barnen kan väckas. På knä kryper hon in i kammaren igen. Den blanka kopparlampan står på en stol bredvid bädden, fylld med dyr krisfotogen och lågan fladdrar ängsligt för varje rörelse Sally gör i det lilla rummet…

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen – nej ännu ej – det går långsamt, går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän imorgon, inte förrän imorgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med fötterna mot väggen, skriker hest, tyst, långt ner i bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde Gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.

Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad! Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri från den olidliga plågan, från bändet i underlivet som vill riva hennes kropp itu. Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill inte ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: ett nytt liv, liv, ty en gäll stämma skriker vilt så fort jorden nås. Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden föds människan. Det tillkommer henne själv att sträva upp mot rymderna. Och hon strävar mot rymderna men jorden tar henne ändå.”