Igår var jag på rutinultraljud. Ja, det var alltså jag som låg där på britsen. Min (vår) bebis som sprattlade på skärmen. Jag var nervös eftersom resan dit har varit krokig och kantats av besvikelser. Jag har haft flera missfall och hunnit komma till en punkt där jag tänkt att nu räcker det. Vi har en fin familj och väldigt fina barn. Missfall tär på energin och orken. Men precis när jag kommit till just den punkten så hade någon bestämt sig för att hänga kvar. Lyllos den personen! Men framförallt – lyllos oss.

Jag har inte bjudit in er läsare till den här resan eftersom jag helt enkelt inte har orkat. Med en så stor familj och så många barn inblandade så har jag behövt hålla det just inom familjen. Vi har några stora barn nu och de behöver få bearbeta saker i sin egen takt. De små har inte riktigt hängt med i svängarna. Men jag har också känt tydligt att den här resan har varit av en annan karaktär än de tidigare barnresorna. Att önska sig ett tredje barn eller kanske till och med ett fjärde barn har känts mer legitimt på något sätt. Men ett sjätte?

Det är speciellt att bli gravid med barn nummer sex. För det känns som att gripa efter för mycket. Och de flesta blir lätt chockade när jag berättar. Som om man är galen/ har fått hybris/ inte är riktigt klok alternativt en övermänsklig supermänniska med superkrafter. Känslan är ungefär samma som när jag var 22 och alla fick reda på att jag var oplanerat gravid med min pojkvän sen fem månader tillbaka… Bara att jag nu är i andra änden av det spektrat. Ja det är samma ”pojkvän” som då. Fast vi är äldre nu. Och har varit gifta i 15 år.

När jag blev mamma ung förlorade jag halva min bekantskapskrets. De som inte alls var ”där” än. För när man blir förälder sker är en så stor förvandling och jag kunde inte ta mig tillbaka till det land som en gång var innan jag blev mor. Det var oåterkalleligt borta, vilka åthävor jag än gjorde för att låtsas inför mina vänner som om inget hade hänt. Att inte kunna dela den första resan in i föräldraskapet med så många var en sorg. Jag kände mig ofta ensam i det nya landet med barn.

Nu vid 40 så känner jag mig inte alls ensam eller osäker. Jag känner mig trygg och omringad av vänner som förstår precis vad jag går igenom. Däremot finns det en ny nervositet, eller ska jag säga ödmjukhet… inför livet. Jag tar inte saker för givet längre och vet också precis hur mycket ett föräldraskap kräver. Därför hoppas jag på att inte bli sjuk (något som jag inte funderade särskilt mycket på när jag var ung). Jag hoppas också att de barn jag redan har inte ska bli sjuka. Vet hur lite som behövs för att hela livet ska tippa över ända.

För mig har den första trimestern alltid varit värst under mina graviditeter och den här var inget undantag. Det har varit pest och pina att må illa i något som känts som 120 veckor och SAMTIDIGT behöva rådda ett stort hushåll med barn som haft sin skola på distans. Jag har under dessa veckor varken känt mig super eller i min power. Men det är något alldeles speciellt med att börja må bra igen efter det illamåendet. Känna hur livet och våren slår ut i kroppen. Just den här gången har det ackompanjerats av vårens riktiga ankomst och känslan av att det finns ett ljus i Covid-tunneln. Omgivningen och jag har varit ett. Just nu är hela jag äppelblom, blommande hägg och rosa tulpaner.

Förmodligen kommer jag känna mig som överburen jäsande frukt mot slutet av den här resan. Men en dag i taget. Nu är det fortfarande vår. Och snart är sommaren här! Du är hjärtligt välkommen att följa med mig på den här resan.