Mitt första inlägg om obstetriskt våld hittar du här. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel har författarna undersökt betydelsen och innebörden av begreppet ”obstetriskt våld” i en svensk kontext. Tolv kvinnor som fött barn och upplevt förlossningen som traumatisk intervjuades. Kvinnorna beskrev att de upplevt både fysiska och psykiska övergrepp. De fyra kategorier som dök upp var:
- Undanhållande av information och frånvaro av samtycke
- Otillräcklig smärtlindring
- Brist på tillit och trygghet
- Upplevelse av övergrepp
Författarna sammanfattar sin studie såhär:
”The study shows that physical and psychological abuse during childbirth exists in Sweden and that women experience this as being subjected to ‘obstetric violence’ during childbirth. The phenomenon of obstetric violence is very complex. The abuse of women during childbirth might be a significant problem and quality assurance is required to secure the rights of women giving birth.”
Om du vill läsa artikeln i sin helhet så hittar du den här:
Obstetric violence a qualitative interview study
Om maktmissbruk och härskartekniker
I Sverige lyfts ofta hur medicinskt säkert det är att föda barn här och att mödradödligheten är låg. Det stämmer. Men samtidigt: när jag ställer frågan om obstetriskt våld på mitt instagramkonto så får jag in hur många svar som helst. Det väller in berättelser från kvinnor som känt sig överkörda, förminskade eller rentav upplever sig ha blivit utsatta för övergrepp. Som har fått diagnosen posttrauamatiskt stressyndrom efter sina förlossningar. Här är några av svaren jag fått.
För mig innebär termen obstetriskt våld:
Obstetriskt våld för mig handlar om att undanhålla information och inte efterfråga samtycke. Jag har fött fem barn vaginalt och utsatts två gånger. Just undanhållandet av information och brist på omvårdnad/stöd (omsorgssvikt) är tydliga markörer för mig. Det handlar om makt tror jag. Jag kopplar obstetriskt våld tydligt till härskartekniker. /Umedoulan Mia Jägare
Att inte vara en människa utan ett redskap för andra att göra vad de vill med.
Allt som inte respekterar den födande. Brott mot patientlagen.
Att man gör något utan patientens samtycke.
ALLT som vårdpersonal gör mot en kvinnas kropp som inte är 110% förankrat och medgivet till.
Vård eller avsaknad av vård pga att man följer mallar istället för att se till situationen.
Osynliggörande
Jag får mail nästan dagligen från kvinnor som önskar föda hemma och som vill hitta någon hembarnmorska som kan bistå. Ibland är tonen smått desperat.
Förlossningsvården är ojämlik i Sverige – I Stockholm kan ett 40-tal kvinnor varje år få sin hemfödsel finansierad via skattesedeln. Men själv fick jag betala många tusenlappar för min planerade hemfödsel, trots att jag betalar skatt som alla andra. För mig är det tydligt att bristen på valfrihet när det kommer till förlossningsvård är ett tecken på att kvinnors individuella behov systematiskt osynliggörs i samband med födslar. Varför finns det inga evidensbaserade nationella riktlinjer? Varför är det upp till någons godtycke om hemfödslar ska ingå i vårdutbudet?
I stora delar av Norrland är problemet snarare att få tillgång till någon förlossningsvård överhuvudtaget. Hur kul är det att som födande kvinna behöva finna sig i att vara blott ett emballage med ett barn i som ska transporteras med bil på livsfarliga vägar till ett sjukhus flera timmar bort? Varför spelar inte kvinnans upplevelse någon roll?
Förlöjligande
Att till exempel le i mjugg åt laminerade förlossningsplaner. Att inte ta kvinnors egna ord på allvar eller erbjuda stöd på kvinnans egna villkor. Här är ett exempel på det:
En av dom jobbigaste sakerna jag var med om under förlossningen var nog att ingen vela hjälpa mig med smärtlindring jag vela ha. TENS, akupunktur, stöd, massage osv. Blev konstant ifrågasatt om varför jag inte vela ha EDA. När jag gick på toa ”terroriserade” personalen min sambo om varför jag inte vela ha EDA. Vi blev lämnade själva hela tiden, jag fick panik tillslut av all smärta. Och fick tillslut bråka för att få EDA, då ingen vela hjälpa mig på annat sätt. Det hela var så förnedrande. Att vägras hjälp man ber om, bli ifrågasatt, sen behöva bråka/böna och be för att få EDA jag inte vill ha, men ser ingen annan utväg.
Sen miljoner andra sjuka saker som hände.
Varav en att toaletten var långt bort från vårt rum, jag hade sån foglossning att jag haltade sakta och behövde hålla mig i väggar för att ta mig fram. Fick ingen hjälp fast personal såg och jag berättade hur ont jag hade och hur svårt det var att gå.
Undanhållande av information
- Att till exempel påpeka risker med hemfödslar men inte berätta att det i systematiska forskningsöversikter visat sig vara medicinskt säkert med betydligt bättre utfall för selekterade lågriskgravida (tre gånger högre sannolikhet till en spontan vaginal förlossning).
- Att på vaga grunder erbjuda en igångsättning till en förstföderska med omogen livmodertapp utan att berätta att det är ett invasivt ingrepp med risk för utdraget förlopp och traumatisk upplevelse.
- Att säga ”Ta det som det kommer” utan att berätta vilka rutininterventioner den födande kvinnan förväntas underkasta sig.
Påförande av skuld och skam
De kvinnor som ifrågasätter interventioner eller den vårdkultur de förväntas föda i och som ber om alternativ får ibland finna sig i misstänkliggöranden och skuldbelägganden. Att hänvisa till ”barnets bästa” är ett knep som kan få vilken kvinna som helst att gå med på nästan vad som helst.
Om egenmakt, integritet och vikten av att inhämta samtycke
Jag tror att vi måste börja arbeta mer aktivt på att få till en samtyckeskultur, en där inhämtande av samtycke blir en viktig arbetsuppgift. Ett informerat nej tack ska självklart respekteras.
När jag arbetade som skolsköterska under en tid gick en stor del av min tid åt till att inhämta skriftliga samtycken inför vaccination av barn. Vad jag själv ansåg om nyttan med vaccinationen stod inte riktigt i centrum, det viktiga var vad föräldrarna ansåg om nyttan. Deras givna eller inte givna samtycke trumfade allt annat.
Såhär skriver en av mina barnmorskekollegor:
Tänker på språket, ”då var jag tvungen att”, ”de sa att jag inte fick” osv. Hur födande kvinnor ännu fogar sig, böjer sig, lyder, accepterar. Inte sällan mot sin och sin kropps vilja. Det här är nåt vi barnmorskor måste jobba med. Allt är inte en dans på rosor när vi föder och vi får inte alltid allt vi önskar oss men fy för att födande förminskas till den grad att de förlorar egenmakt och integritet och känner att andra styr över deras huvuden. Tror relationsbaserad vård kan vara en nyckel och viktig del av lösningen på detta maktproblem.
Såhär skriver författaren Milli Hill om hur många kvinnor ännu inte får lov att säga tack, men nej tack.
“What is the point in learning about your options against a backdrop in which the phrase “not allowed” is used with such alarming frequency? Most pregnant couples believe that the majority of choices are out of their hands. In practical terms this means that, on a daily basis, fingers enter the vaginas of women who do not know they can decline. How can this be acceptable? Even the most progressive of maternity conversations emphasizes “informed consent” with the unspoken assumption that consent, not “decision making”, or possibly even “informed refusal”, is the goal. Maternity professionals will speak of how they “consent” women – using it as a verb, “I am just going to consent her”, as if the professional is the active one in the exchange and the woman herself is the passive. It’s time to challenge a system that perpetuates this myth of unquestioning a co-operation and female powerlessness.”
