Janette Brandt
Janette Brandt, förlossningspedagog och Uppsalabo
Få kan glädjas över att de hjälpt, coachat, entusiasmerat och förberett flera generationer av föräldrar inför födandet. Men Janette Brandt kan. Mina föräldrar gick förlossningsförberedande kurser för henne när jag och mina syskon skulle födas. När jag och min man väntade vårt andra barn så gick vi också på kurs för Janette. Då var vi inte det enda blivande föräldrarna i samlingen vars föräldrar hade haft Janette; flera av paren hade blivit rekommenderade att ta sig dit av sina föräldrar. Hur kommer det sig? Kanske för att hennes sätt är så självklart och otvunget med en omisskännlig entusiasm inför födandet.
Text och foto Märta Cullhed Engblom och Sofia Engblom
Vi har haft lite kontakt med varandra genom åren, jag skickade ett vykort när vår son kommit ut och tackade Janette för att hon hjälpt oss på vår resa mot att bli tvåbarnsföräldrar. Flera år senare skickar Janette ett vykort till mig och tackar mig för att jag har skrivit en debattartikel om barnmorskornas situation på Akademiska sjukhuset. Så nu när jag har blivit lite varmare i kläderna som barnmorska och bloggare bestämmer mig för att kontakta henne och be om en träff.
Vi träffas på Kafé Kardemumma på Stadsbiblioteket, jag är utrustad med barnvagn, bebis och ett äldre syskon som har påsklov. Janette har glömt bort att det var just idag vi skulle ses men jag lyckas få tag på henne, hon är visst på stan och uträttar ärenden men avbryter sina förehavanden och skyndar till oss! Jag slås av att Janette är precis sig lik. Ledig och otvungen till sitt sätt och med exakt samma entusiasm inför livet och födandet. Orden bara strömmar ur henne och vi skulle kunna sitta och prata hur många timmar som helst om det inte vore just för bebis, barnvagn och barnet som har påsklov. Det visar sig att vi har många gemensamma referenser och att det är en fröjd för oss båda att få träffa en like; någon som kan mycket om födande och kulturen runt födandet i Sverige. Det säger liksom bara klick.
Janette är från England och utbildade sig till förlossningspedagog på National Childbirth Trust. Det var där hon kom i kontakt med socialantropologen och förlossningspedagogen Sheila Kitzinger (som liksom Ina May Gaskin är en av de stora inom Natural childbirth) som blev hennes mentor och vän.
” I Sverige på 70-talet hade alla näbbstövlar, palestinasjal och runda glasögon. Toaletterna såg likadana ut i alla lägenheter – det var samma standard överallt.”
Själv kom hon från ett något mindre homogent Storbritannien och hade fött sitt första barn hemma. Hon tror att det möjligen har varit lättare för henne att sticka ut och tycka annorlunda eftersom hon kommer från en annan kultur. Att vara född i Sverige och tänka utanför boxen är svårare. Jag frågar om hennes drivkraft och hon beskriver en förundran inför kroppens fantastiska förmåga att skapa en ny människa.
Jag måste fråga om hon i sitt arbete även har känt av det konservativa Uppsala och svaret kommer snabbt :”Oh ja”. Som förlossningspedagog har hon ändå varit ganska fredad eftersom hon aldrig har uppfattats som ett hot. Att förbereda föräldrar inför födseln faller inte direkt under det medicinska och blir på så sätt harmlöst. Precis som andning, avslappning och psykoprofylax. Vi kommer fram till att barnmorskor som arbetar med födslar och även med att få till en förändring inom förlossningsvården generellt har det svårare eftersom de oftare får tampas med den inneboende konflikten i synen på födandet mellan professioner; ett salutogent perspektiv är helt enkelt okej så länge det enbart handlar om förberedelser inför födseln.
Men en gång blev hon faktiskt kallad till ett möte på Akademiska sjukhuset. Förlossningspersonal hade reagerat på en manual som hon tagit fram för blivande föräldrar. Där fanns bland annat en fråga som föräldrarna kunde besvara när de kom in till förlossningen: Vill du föda barn idag? Just den frågan hade hon faktiskt fått av en barnmorska som själv arbetade på Akademiska sjukhuset – och som alltid ställde den till sina föräldrapar när de kom in till förlossningen. Själv tycker jag att den öppna frågan är helt briljant – det är ju lysande för den stundande födselns inneboende psykologi att få veta om det finns något som klämmer och håller tillbaka, men frågan var svårsmält just där och då inom den konventionella vården. Two paradigms colliding.
Vid 70 år fyllda pensionerade Janette sig och sedan dess vill hon egentligen inte engagera sig i frågor som rör förlossningsvården eftersom det blir för svårt för henne att trycka på avknappen, hon blir helt enkelt för engagerad! Och det finns andra viktiga saker i livet att hinna med. Janette avslutade sin långa karriär som förlossningspedagog med att hålla kurser om döden. Hon ställde frågan: Kan vi prata öppet om döden? Tanken var att diskutera döden utifrån musik och poesi.
Men tillbaka till födslarna, vad var det som gjorde Janette så lysande som förlossningspedagog? Kanske just att hon är en så duktig pedagog med förmåga att entusiasmera. Innehållet i hennes kurser kunde ändras beroende på vad som uppstod i mötet mellan henne och de blivande föräldrarna. Utgångspunkten var aldrig att hon hade en massa information av slaget SÅ HÄR GÖR MAN som hon behövde pådyvlas föräldrarna utan det fanns en öppenhet i mötet. Vad behöver just de här föräldrarna? Var befinner de sig? Så finns det en dynamik i hennes person. Jag glömmer aldrig när hon spelade en födande kvinna som andas genom värkar. Först en värk där den födande spänner sig, är rädd och allt gör fruktansvärt ont. Värken blir en olidlig plåga. Sedan en värk där hon andas igenom; mjukt och avslappnat, orädd. För oss som publik var det en ögonöppnare. Det är en sak att höra någon säga det, en helt annan sak att få det uppspelat framför sig live.
Janette börjar prata om att det kan vara smärtsamt att vara partner och stå bredvid. Själv arbetade hon aktivt med att lyfta fram de blivande fäderna under sina kurser och menar att graviditeten är en del i själva föräldraskapet. Jag kan inte låta bli att fråga om hon själv funderat på att bli barnmorska? Men nej, det ville hon inte. Hon tror inte att hon skulle ha blivit någon bra barnmorska och vi konstaterar att det var tur att hon inte blev barnmorska. För då hade hon inte kunnat jobba så koncentrerat och otvunget med den förlossningsförberedande biten. År 2016 fick hon en hedersmedalj av Uppsala kommun för sitt mångåriga arbete som förlossningspedagog och fortfarande blir hon stoppad av föräldrar som har gått hennes kurser på stan. Under vår stund på Kafé Kardemumma hinner det komma fram flera stycken som vill prata med henne. Så hon känner sig inte bortglömd på något sätt.
När min bebis blir för gnällig är det dags att runda av vår pratstund på kafét. Men vi måste bara ta några foton först, min dotter Sofia får vara fotograf. Som om det var meningen så kommer även min syster med på några bilder. Väggarna på kafét är nämligen prydda med lokala Uppsalakändisar och hon räknas visst som en av dem. Där finns även porträtt av Veronica Maggio och Åsa Ericsdotter som jag minns från högstadiet. Men porträttet på Janette Brandt blir taget av mig när hon sitter i en grön fåtölj inne på själva kaféet. Hennes blick är intensivt levande och stadig. Det blir så fint. Sen kramar vi om varann och det känns som om någon av livets alla cirklar liksom har slutit sig.
