”I stormens öga” – sägs det stå still. Det sägs att där upphör allt. Där Är det som Är.
Men runtomkring pågår en massa, en MASSA!
När Mötet uppstår med Kvinnan som söker, en undran, en längtan, eller en smärta sen gammalt – och hon vänder sig utåt – Hon delar: ”Bli här med mig!, och vi Möts, jag blirMed Henne.
I det som är Viktigt på Riktigt för Henne blir jag en med tiden betrodd medpassagerare. Hon bjuder in mig till att resa med, jag bestämmer mig och ”mönstrar” på.
Sen seglar vi.
Genom alla slags väder!, alltför ofta utlösta av riktlinjer och PM, eller inom henne kända eller dolda rädslor. Jag vandrar med….och hon börjar modigt så sakteliga lita på att jag vandrar med. Jag vet att jag också vandrar i mig själv. I varje Möte.
Men jag är samtidigt med Henne.
Hon ber mig, eller jag ber Henne, om att få lägga mina händer Nära den lille, den ofödde.
När jag gör det bugar jag mig.
Inför det ofödda nya livet som är en helt ny liten Människa.
Och jag lovar, jag lovar denna lilla Människa att jag också ska göra allt jag kan för att hjälpa till ett varmt och mjukt mottagande in i den här världen! ”
Den stunden är en bit av ”Stormens Öga” som jag som barnmorska så tydligt vet att vi kommer att möta.
Tack till alla er som bjudit in mig till Stormens Öga!
Jag trodde jag skulle skriva något om ”Stopp, min Kropp!”. Om hur vi pratar om systerskap, girlpower, medan vi samtidigt låter rädslan regera vår kvinnokropp. Patriarkatets hotande röst om alla faror, om hur 42+0, som nu blivit 41+2, eller nåt, blivit farlig för vårt barn. Hur vi i vårt värnande om vårt ofödda barn låter maktpolitiken härja runt i vår kropp – på detta hav som är Ovisshetens Hav. Det finns ingen att klandra här. För ingen råder över död och liv – fast vi beter oss som om vi följer ”rekommendationerna”, in absurdum, måste jag nog ändå få säga, leder oss hela vägen in i rädslan. Det är Inte en kurs ut ur ”Stormens Öga”, som jag skulle välja. För där urholkas vi, där tappar vi vår skärpa, där överlåter vi vetskapen om våra grynnor, blir någon annans sjökort.
Det skulle jag, som erfaren seglare aldrig göra.
Frågan är väl vem som är Kapten?”
Denna dikt illustrerar allt jag har att säga så väl:
”Instruktion för skalbaggar
För att kunna flyga måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas
För att kunna flyga måste man längst ut på strået även om det böjer sig och svindeln kommer
För att kunna flyga måste modet vara något större än rädslan
I en värld där födslar alltför ofta sker i sterila sjukhusmiljöer och präglas av medicinska ingrepp istället för av stöd, kärlek och närvaro av dem som är menade att ge det. Där kvinnor inte går ut stärkta ur sin upplevelse utan alltför ofta känner sig överkörda, inte lyssnade på och till och med traumatiserade.
Ur denna födelsevärld, som jag själv som före detta barnmorska har varit en del av, har det tänts en brinnande eld och en djup kallelse att själv vara en, samt utbilda Sacred Birth Advocates & Space Holders för att beskydda denna betydelsefulla övergångsrit som det är att föda barn.
Denna bloggpost kommer utforska betydelsen av att vara en fullt närvarande beskyddare av en kvinna och hennes familjs födelseupplevelse och hur man kan erbjuda ett positivt stöd under detta ögonblick av transformation.
Skapandet av Heliga Rum
Att vara en Sacred Birth Advocate & Space Holder handlar om att förstå födandets fysiologi och veta hur du applicerar detta i verkligheten och skapar en trygg och kärleksfull atmosfär i födelserummet för att upprätthålla den.
Många tror att det bara handlar om att lära sig om fysiologin. Men det handlar om så mycket mer.
Det handlar först och främst om att kultivera sig själv som en klar kanal (space holder), då din närvaro påverkar den födande kvinnans fysiologi: hennes födsel-process. En födande kvinna är väldigt känslig när hon föder. Hon känner allt och alla i hennes närhet. Hon känner om du är rädd, stressad, är orolig, tänker på annat och är disträ.
Den största risken för en kvinnas födelseprocess är vem hon bjuder in i sitt födelserum. Barnmorskor, doulor, stödpersoner, ja du.
Kommer du vara en positiv eller negativ influens under hennes rit?
För att vara den bästa närvaron du kan vara så behöver Du själv göra regelbunden inre reflektion, utföra ditt inre arbete inklusive meditation och mindfulness samt utforska allt från din egna födsel, din röda tråd (mamma och mormor), din relation till din kropp, din cykliska varelse, dina egna riter så som första mensen och om du själv fött barn och hur det har influerat hur du ser på dig själv som kvinna och vad det betyder att vara kvinna i vår kultur, din relation till din sexualitet (en kvinna som föder låter sexuellt, hon kommer ofta vara naken) och din relation till din intuition för att nämna några teman.
För om du inte gör det kan det du bär i ditt undermedvetna påverka en kvinnas födelseprocess negativt då din närvaro bär dessa avtryck. Omedvetna åsikter och trossystem för du in i födelserummet, vare sig du vill eller ej. Med inre arbete och ökad medvetenhet förminskar du det som finns i det omedvetna.
T.ex. om du har problem med nakenhet och din egen sexualitet, hur kommer du då bete dig med en kvinna som låter som att hon har sex och är spritt språngande naken inför dig. Hon kommer att känna att du är obekväm och det kommer att göra att hon känner sig obekväm, vilket för henne upp i huvudet, hon kanske börjar oroa sig för att göra dig obekväm och kan inte längre ge sig hän till sin födelseprocess som kallar henne inåt och att bli primal i ljud och handling. Du är här ett hinder och en negativ närvaro för hennes process.
Och utan detta regelbundna inre jobb och mindfulness är ditt huvud så fullt att du inte kan vara en helt närvarande följeslagare, en klar kanal för den heliga födelseenergin. Med ett fullt huvud av tankar kan du sämre känna in i rummet och vad din intuition säger till dig och vad kvinnan ger dig för tecken. Detta är något som endast kan snappas upp i total närvaro: ett tillstånd av mindfulness.
Vara Hennes Beskyddare
Det handlar också om att hitta din röst och utforska din relation till auktoriteter. För i den övermedikaliserade förlossningsvården vi har idag kommer du att behöva ha en stark röst och inte vara rädd för att stå upp för vad den födande vill.
Du behöver själv ha utforskat din ”duktiga flicka” och ditt ”häx-sår”, den del av dig som är rädd att bli uthängd/utsatt/bränd för din åsikt, som den kvinnliga kollektiva själen bär. Gör du inte det kanske du inte har rösten som behövs i förlossningsrummet och är en del av det som då traumatiserar den födande eller hennes barn genom att stå bredvid och inte tala.
Du behöver förstå systemet, dess uppbyggnad och dess policy och riktlinjer och du behöver förstå patientlagen och mänskliga rättigheter och historien bakom barnmorskeri, häxbränningar och hur förlossningar flyttade in på sjukhus.
Och du behöver förstå att allt på sjukhus kommer kunna ha ett negativt inflytande på den födande kvinnans fysiologi och hur du kan hjälpa henne navigera det på bästa sätt om hon väljer att föda där.
Genom att göra ditt inre jobb är du med och skapar en harmonisk födelseprocess vilket kan vara en del av pusslet som kan möjliggöra en stärkande och positiv upplevelse för den födande kvinnan.
Dessa födslar, där kvinnan känner sig stärkt, skapar ringar på vattnet som når långt utanför förlossningsrummet och berör kvinnors, bebisars, familjers liv och världen på djupet.
OmMentorskapsprogrammet för Sacred Birth Advocates & Space Holders: The Sacred Birth Worker Mentorship
För dig som känner kallelsen, precis som jag, att bli Sacred Birth Advocates & Space Holders för en kvinnas övergångsrit och en familjs födelseupplevelse så erbjuder jag sedan 2023 en djupgående utbildning och mentorskap.
Detta är inte bara en utbildning i födandets fysiologi och hur du kan stödja en kvinna genom hennes graviditet, födsel och postpartum; det är en djupdykning in i dig själv för att bli en klar kanal för den heliga övergångsriten och en kvinnas transition från Maiden to Mother. Det är en kallelse för dem som, som jag själv, ser en födelsekultur i Sverige som skadar kvinnor och barn och vill vara en del av förändringen. Detta mentorskap är ett kärl för förvandling, en plats där du kommer att bli omhändertagen, stödd och hållen medan du lär dig, förkroppsligar och delar dina gåvor med världen. I ett år reser vi tillsammans. En 6 månaders djupdykning i lärandet och förkroppsligandet och sedan 6 månader för att implementera det i din värld på ditt sätt. Du får utöver detta lära dig om Soul Aligned Business Strategies och att skapa ett hjärtcentrerat företag för dig själv och dina soul clients.
Med mig som vägledare transcenderar vi det kliniska och skapar rum för födandet att blir en förvandlande, stärkande och helig resa. Om du känner kallelsen att vara en del av denna rörelse, att återta födandet som en övergångsrit, så är mitt mentorskapsprogram din inbjudan att träda fram och bli en stråle av ljus för kvinnor och familjer över hela världen.
Du behövs nu mer än någonsin! Nästa Sacred Birth Worker Mentorship startar 15 Januari 2024.
Mitt namn är Malin. Jag har en stor och bullrig familj, men vägen hit har varit krokig. Det här är min historia.
Hösten 2012 är jag gravid för första gången. I vecka 18 på ett barnmorskebesök lyssnar barnmorskan med doppler på bebisen, men hittar inget hjärtljud. Ett ultraljud ett par timmar senare bekräftar att ett foster finns, men att det slutade växa i vecka 15. En dryg vecka senare genomgår jag en medicinsk abort. I min hand ligger en missbildad liten pojke.
Det dröjer inte länge tills jag är gravid igen. I vecka 18 hör vi det vackraste ljudet: ett hjärta som slår starkt som en ardennerhästs. På rutinultraljudet visar det sig att glädjen var kortvarig. På skärmen ser vi ett foster som har tarmarna utanför magen och en läpp-, käk,- och gomspalt. På det utökade ultraljudet i samband med fostervattensprov en vecka senare ser läkaren också hjärtfel och njurfel. Fostervattensprovet visar på en Trisomi 13 och vi får veta att de med denna kromosomavvikelse sällan överlever graviditeten och om de gör det så lever de sällan mer än ett par månader. Vi beslutar oss för att göra en abort och ansöker hos Socialstyrlsen. På skottdagen 2013 föder jag ut en liten pojke.
Den stora känslan jag bär med mig efter dessa upplevelser är att trots att det värsta hänt, så har ingenting förändrats. Jag har samma man, bor i samma hus, har samma vänner, går till samma jobb och går samma runda i skogen. Det är som att vi har målat upp en bild av framtiden, men att den bryskt suddats ut. Det gör ont. Men det gör inte i närheten av så ont som jag skulle trott, för ingenting har ju förändrats mer än min bild av framtiden. Det är trösterikt.
Under sommaren som följer blir jag gravid igen. I vecka 34 stöter vi på en bekant som är barnmorska och skriver sin doktorsavhandling på temat ”kvinnors upplevelser av andras reaktioner på sina planer att föda hemma”. Den kvällen tänds en glöd i mig när jag förstår att det faktiskt går att välja var man vill föda, även om jag inte hade fått den valmöjligheten från vården.
Med bara ett par veckor kvar av graviditeten planerar vi för en hemförlossning och lyckas hitta två barnmorskor som har möjlighet att bistå oss. Ett par dagar efter BF vaknar jag mitt i natten av att vattnet går. Dessvärre är det mekoniumfärgat, så vi beger oss till sjukhuset. Det är snöstorm och det tar oss 1,5 timme att köra dit, men vi ligger bakom plogbilen och värkarna är hanterbara. En av våra hembarnmorskor börjar sitt skift drygt 8 timmar efter att vi anlänt på sjukhuset och med hennes stöd och guidning sitter jag på förlossningspallen, med min man bakom, och föder barn. I min famn håller jag plötsligt ett livs levande barn, vår dotter. Min känsla är ren eufori och jag är uppfylld av känslan att jag gjort det. Jag har fött barn! Jag berättar för vänner och bekanta att jag har haft en “hemfödsel på sjukhus”. Med all den kunskap och erfarenhet jag har idag nästan 10 år senare, förstår jag att det betyder att jag födde i min egen kraft, med en barnmorska som trodde- och litade fullt ut- på min förmåga att föda. Jag känner mig oövervinnerlig.
Ett och ett halvt år senare föder jag vår andra dotter hemma i sovrummet en ljuvlig sommarmorgon. Även hon föder jag sittande på en förlossningspall med min man bakom mig. Samma barnmorska som förra gången guidar och stöttar och bistår. Lyckan är total. Allting är perfekt.
Att bli mamma
Att bli mamma förändrar mig på djupet. Jag hittar nya sidor av mig själv, och jag älskar det jag hittar. Jag känner mig för första gången i livet BRA på något. Jag är NÅGON. Jag fylls med liv. Jag utstrålar liv och jag ger liv.
Min längtan efter ett tredje barn låter inte dröja på sig. När yngsta är nio månader börjar vi försöka och efter ett par månader är vi gravida igen.
Intuition
Under graviditeten hopar sig tecknen på att vi väntar tvillingar. Jag drömmer drömmar, vi får flera nya bekantskaper som har eller väntar tvillingar, jag upplever en helt bedövande trötthet och så är det det där med ett 10 pack ekologiska ägg som alla hade dubbel äggula…. Vi slår enträget bort tecknen med argumenten att det inte kan vara så, eftersom vi inte skulle klara av fyra barn under 3,5 år.
På rutinultraljudet i vecka 20 får vi reda på att våra föraningar stämmer och att vi faktiskt väntar tvillingar. Vi bryter ihop i vårt livs längsta skrattanfall. Vi skrattar så mycket och så länge att barnmorskan väljer att lämna oss ifred ett par minuter. När hon kommer tillbaka skrattar vi fortfarande så att vi kiknar. Och den där skrattande, bubbliga och lyckliga känslan håller i sig flera veckor. Jag känner mig otroligt rik och lyckligt lottad. Tänk att jag som först inte kunde få några levande barn nu är på väg att blir fyrbarnsmamma. Exakt en vecka efter att vi får reda på att vi väntar tvillingar köper vi ett nytt större hus. Livet känns härligt och spännande.
Ett svart hål
Ett par veckor senare ramlar jag dock ner i ett stort svart hål som det tar mig flera månader att kravla upp ur. Den bubbliga lyckan är som bortblåst efter en förlossningsförberedande kurs speciellt utformad för blivande tvillingföräldrar. Det är mycket medicinsk information, det är mycket risker och det är många sanningar som presenteras, mycket ”så här ÄR det”. Strategier som presenteras kommer från en helt annan föräldraskapstil än jag och min man har. Nedtryckt i skorna går jag därifrån. Det är som att jag målat upp en bild i mjuka pastellfärger och att någon bryskt målar om bilden i en märklig blandning av svartvitt och skrikigt neon. Jag känner mig helt maktlös och fråntagen både min kraft och min förmåga. Jag ser bara skräckfyllda scenarion och omöjliga situationer. Vanmakten är förlamande. Jag känner hur den person jag blivit sedan jag födde mina två första barn försvinner och tynar bort.
Parallellt med detta bär jag på en stark känsla av skuld. En känsla av att jag har förstört vår familj eftersom jag har släppt två ägg. Jag gråter oändligt mycket tårar. Jag är vilsen och känner mig ensam.
Uppfångad
Min barnmorskan på mödravårdscentralen ser mig och skickar remiss till mödravårdspsykologen som lyckas fånga upp mig och bogsera in mig till land. Hon hjälper mig att hitta tillbaka till glädjen över att få bli förälder igen, lyckan över att berikas med liv och förvissningen att jag både kan föda mina barn och är kompetent att ta hand om mina fyra barn.
Min inre röst
Sakta börjar jag hitta min inre röst och den kraft som burit mig genom de senaste åren. Jag kontaktar en doula för hjälp att hitta vägar framåt, och med hennes vägledning hittar jag tillbaka till min autonomi. Jag är inte per definition en vandrande riskbomb. Jag är Malin, en kvinna som gjort två medicinska aborter, och med urmoderlig kraft fött två levande barn. Jag är Malin och nu ska jag föda två barn till, på mitt sätt i all min kraft.
Jag väljer sjukhus med omsorg. Jag formulerar ett förlossningsbrev som tydligt beskriver mina behov. Jag låter personalen veta att jag har två otroligt stärkande födslar i bagaget och att jag vägrar låta sjukhusets rutiner, PM, risktänkande och ”för säkerhets skull” förstöra mig och min upplevelse av att föda barn.
Deras födelsedag
Så kommer dagen, den 5 juni 2017. Jag vaknar på småtimmarna med milda värkar och väcker min man som ringer efter barnvakterna. Jag går och ställer mig i duschen med en hård varm stråle på magen. Det känns gudomligt. Jag är pirrig och förväntansfull. Barnens farmor och farfar kommer och jag lämnar motsträvigt vattnet och värmen och vi beger oss mot sjukhuset. Vi anländer strax innan 6 på morgonen och får ett rum som vetter ut mot havet. Vi ser solen gå upp över sundet. Jag spenderar hela dagen i sängen. Precis som jag vill och precis så som jag behöver:
Med slutna ögon.
I total tystnad.
I fullt fokus.
I min inre värld.
Födseln
I detta fokus, i mitt labour land, är jag kvar tills upploppet och krystfasen. Under vissa påtryckningar beslutar vi att ta hål på hinnorna för att det ska bli födsel snart. Då är närvaron på rummet hög. När tvilling 1 står i genomskärning som det så fint heter, trycks det på en ljudlös larmknapp som gör att rummet fylls på med ytterligare personal. Det är barnläkare, barnsjuksköterska, obstetriker, barnmorskor och undersköterskor. Jag gissar att det är åtminstone 8 främlingar i rummet. Hon kommer upp på bröstet, men hennes navelsträng är mycket kort och magen är fortfarande stor. Men jag håller henne kvar där under tiden det stökas och bökas. Det är ultraljudsmaskiner och händer överallt. Jag hör ord som ”jag tror jag har en rumpa här”, ”jag känner ett huvud här”, ”jag håller kvar”. Läkaren har ett kraftigt tag om tvilling 2s rumpa från utsidan på magen, barnmorskan har handen inne i slidan och håller guidar ner. Jag vet att detta görs för att de är rädda för är att barn nummer 2 ska lägga sig i tvärläge när det plötsligt finns så mycket plats. Nu börjar väntan på att krystvärkarna ska börja igen. Jag har läst att tvilling 1 redan banat väg för tvilling 2 så jag hade föreställt mig att lillebror bara skulle simma ut utan någon större ansträngning från min sida. Jag känner mig lurad och ber nu om att klippa navelsträngen på tvilling 1 så att jag kan fokusera och få lite mer kraft.
Drygt en halvtimme efter tvilling 1 föds tvilling 2.
Lättnaden är enorm. Det gick. Det var möjligt. Jag hittade mod och tillit att föda igen, mod och kraft att föda på mina villkor trots att jag visste att det skulle behöva vara mer medicinskt och övervakat. Men det gick.
Jag är intakt i själ och hjärta.
Livet med fyra barn under 3,5 år
Hur blev livet med fyra barn under 3,5 år undrar du? Jo tack, det var minst sagt intensivt. Men vi var kloka och bad om hjälp. Under tvillingarnas första år kom våra föräldrar hem till oss två dagar i veckan. Vi fixar och trixar med vår ekonomi och lyckas vara hemma tillsammans på heltid i 15 månader tills tvillingarna börjar i förskolan. Att vi ber om hjälp från vår omgivning och att vi väljer att prioritera bort allt annat än att vara hemma tillsammans är helt avgörande för att vi står stadigt i vår relation, uppskattar och ser varandra och fortsätter att prioritera familjen och våra barn.
Idag njuter jag av min stora och bullriga familj, den familj som jag alltid har önskat mig. Den långa och krokiga vägen in i föräldraskapet har hjälpt mig att hantera utmaningen med fyra små barn. När andra uttalar sin beundran och förundran över att vi klarar av det, så är min starkaste känsla tacksamhet. Tacksamhet för att jag överhuvudtaget fick barn. Tacksamhet för att jag har fått äran att sortera och vika triljoner små bodys och strumpor, sopa smulor från golvet och natta barn i flera timmar. Det är faktiskt inte alla som får det.
Sedan snart fyra år tillbaka är jag utbildad doula och en del av Din Gravidcoach, verksamma i södra Sverige. Vi erbjuder förlossningsförberedelse och doulastöd, men det vi verkligen erbjuder är trygghet och empowerment. För vi vet att det som spelar roll när vi föder är i vilken känsla vi föder. Jag har skapat en unik förlossningsförberedande kurs för blivande tvillingföräldrar, med förhoppningen att ingen blivande tvillingförälder ska ramla ner i ett svart hål och känna vanmakt som jag gjorde. Jag vill att alla, oavsett förlossningssätt och förlossningsplats, ska gå starka ur sina förlossningar- och trygga in i föräldraskapet.
Jag heter Katarina Svensson Flood och har arbetat som barnmorska i drygt sju år. Jag bestämde mig när jag var 19 år gammal att det var barnmorska jag skulle bli och att jag skulle arbeta på en ungdomsmottagning. Sex år senare, som 25-åring, tog jag min examen och knappt två år senare började jag arbeta på Sveriges äldsta ungdomsmottagning i Borlänge där jag sen arbetade i fem år. Det var lika roligt och givande som jag hade föreställt mig som nittonåring. Att bli barnmorska är ett av mina bästa beslut.
Min tid som barnmorskestudent
Något jag inte hade räknat med under min utbildning var hur förälskad jag skulle bli i att närvara vid förlossningar. Jag har ju aldrig varit den som har klarat av oväntade händelser, snabba beslut eller hög press. Som barnmorskestudent kände jag mig orolig för hur jag skulle hantera just denna stress, att ha koll på flera födande och kunna ansvara för det största som en människa kan vara med om; att föda och födas. Hur skulle jag kunna räcka till, hur skulle jag kunna vara ett bra stöd? Det visade sig att när jag som student fick fokusera på en födande åt gången, vilket är något jag önskar alla barnmorskor möjligheten till, då var jag väldigt bra på att erbjuda stöd och råd under förlossningar. Jag minns min tid som barnmorskestudent på förlossningen med värme och glädje och hade svensk förlossningsvård sett annorlunda ut hade jag kunnat se mig själv arbeta på en förlossningsklinik under många år.
Året efter min barnmorskeexamen blev jag gravid med mitt första barn. Under en av de sista skälvande dagarna av 2017 fick jag vara med om det som så många andra genom historien också varit med om, det som fört mänskligheten framåt och givit oss nytt liv. Jag födde mitt första barn. Våren 2020, precis när restriktioner infördes för covid – 19, fick jag återigen vara med om det största som finns, jag födde mitt andra barn.
I nuläget är jag gravid med mitt tredje barn och jag känner mig just nu övertygad om att detta kommer vara sista gången jag kommer få vara med om en egen förlossning. Det känns både sorgligt men skönt. Jag har fått uppleva denna kroppsliga och själsliga förändring snart tre gånger och förundras fortfarande hur mycket jag kan känna, tänka och utvecklas när det kommer till hur jag ser på graviditeter och förlossningar.
Fyra generationer! Här är mina två barn med.
Kvinnohälsa och historia
Förutom mitt stora intresse och passion för kvinnohälsa och barnmorskeyrket har jag länge haft ett stort intresse för historia. Självklart är det bästa att kunna kombinera mina favoritämnen! Både kvinnohistoria generellt och historia med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa är något jag tycker är oerhört spännande. Detta i kombination med en önskan om att utforska min egen historia fick mig att våren 2022 bestämma mig för att jag skulle försöka intervjua kvinnor i min och min mans familj med fokus på hur de upplevt sin uppväxt och liv med fokus på just sexualitet och reproduktion. Jag ville skriva om hur kvinnor haft det och om tidigare generationer kan påverka de nästkommande. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det faktum att denna idé faktiskt kommer att utmynna i en bok som planeras att ges ut under nästa år.
Förutom fakta kring hur kvinnors rättigheter och möjligheter sett ut under 1900 – talet med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa består boken även av berättelser från tretton kvinnor, den äldsta född 1925 och den yngsta är jag själv som är född 1990. Tre gånger får vi följa kvinnor från tre generationer; mormor, mamma och dotter. Resterande gånger är det endast mödrar och döttrar som berättar om sina erfarenheter.
Den äldsta kvinnan är min mans farmor: hon förlorade sin egen mamma i barnsäng i slutet och 1920 – talet när hon bara var några år gammal. Själv födde hon sitt första barn som 19-åring i början av 1940 – talet och sitt sjunde och sista barn i början av 60- talet. Hon beskriver att något av det svåraste som småbarnsmamma var bristen på rinnande vatten och att familjen endast hade ett utedass när hon var ensam med fyra barn mellan åldrarna 0 – 6 år medan mannen arbetade i skogen under veckorna.
När jag själv skrev om det svåraste med att vara mamma handlade det mer om den ständiga känslan av att inte räcka till, att inte veta om jag gör det bästa för mina barn, tvivlet på mig själv och min förmåga som mamma. Det är med stor ödmjukhet jag ser hur våra förutsättningar som kvinnor och mammor har förändrats med tiden.
Alla kvinnor i min kommande bok har givit liknande svar på vad det bästa med att vara mamma är. Svaren handlar om kärlek och om möjlighet att få vara en del av sina barns liv. Flera har även pratat om hur de velat göra saker annorlunda och kanske bättre än sina egna mammor. Även om vi fötts under olika tidsperioder och med olika förutsättningar har många känslor och tankar varit gemensamma och återkommande bland berättelserna.
Min förhoppning med denna bok är att ge fler en insikt i hur kvinnor kämpat och levt under 1900-talet. Jag vill att detta ska vara en skildring av kvinnors styrka, mod och kärlek. Jag vill att kvinnors berättelser ska få samma uppmärksamhet och samma status som mäns. Jag vill se en förändring kring vad vi pratar om. En revolution, en historisk skillnad. Jag vill göra skillnad för mina egna barn, för deras mödrar och för kommande generationer.
Jag hoppas att mina barn kommer att läsa denna bok och känna vördnad och respekt för de generationer av kvinnor som gjort deras liv möjligt. Och jag hoppas att du som läser blir inspirerad att inleda samtal med kvinnorna i din egen familj.
Att få berätta sin historia har varit terapeutiskt för många
På förhand såg jag detta projekt som något spännande och intressant, jag såg fram emot att få ta del av allas berättelser och att få dela dem med andra. Vad jag inte hade räknat med var hur alla vittnesmål påverkat både de som valde att dela med sig av sina liv och mig själv.
Flera av de jag har pratat med har efteråt verkligen tackat för samtalet och för att jag har låtit dem berätta. De har tyckt att det varit både givande och jobbigt att prata om dessa saker och en av mina mostrar uttryckte att det nästan var terapeutiskt att prata med mig om detta, flera av de hade knappt pratat om sina graviditeter och förlossningar sedan de hände.
Samtalen har haft en form av terapeutisk inverkan även på mig och jag har kommit min och min mans familj så mycket närmare på flera sätt. Jag har fått ta del av saker som få andra känner till och fått dela fina stunder med de som deltagit. Att få lyssna till när någon berättar om viktiga händelser i sitt liv gör att man får en annan bild av den personen jämfört när man bara pratar om ytliga saker med varandra under korta möten. Jag har även förundrats över hur många livsöden det finns. Tänk så många oberättade historier det finns bland världens alla kvinnor – så många erfarenheter som bara faller i glömska för att vi inte pratar om dem.
Dokumentera din tid som gravid!
Mitt råd till dig som ännu inte har några barn är att du om du någon gång är gravid ska skriva ner dina tankar och känslor under graviditeten; fotografera, arkivera, bevara. Skriv om din upplevelse, om din förlossning, prata med dina barn om hur det var. Prata med dina vänner, prata om hur det kändes att föda. Våga berätta, våga stå för att det är otroligt olika att föda och vara gravid.
Till dig som redan fött barn är det aldrig för sent att skriva ner dina tankar och känslor. Den äldsta kvinnan i boken födde sitt första barn för snart 80 år sedan men hon kom ändå ihåg mycket när vi pratade om det. Graviditeter och förlossningar är stora händelser i livet och de flesta kommer ihåg många detaljer när man får prata om det. Att bevara dessa minnen till kommande generationer kan ha stor betydelse.
Jag ser berättandet som något läkande och tror att vi kan få en större förståelse för våra egna upplevelser när vi får en chans att berätta våra egna historier och ges möjlighet att ta del av andras erfarenheter och livsöden. Jag har fått en större förståelse och acceptans för min uppväxt och min familj tack vare att jag tagit del av de livsöden som finns. De flesta har gjort sitt bästa, utifrån de förutsättningar de getts av sin egen uppväxt och samhället. Jag har funderat mycket på generationsövergripande trauman, ideén om att jobbiga händelser som en person är med om kan påverka måendet inte bara för hen själv utan även för kommande generationer. Kan vi vara den första generationen med tillgång till stöd som kan läka våra generationstrauman? Jag vill hoppas och tro att det är så, att det lidande som påverkat relationerna mellan många människor i min familj någon gång kan få en chans att läka.
Även min egen läkning har kommit långt genom att jag tagit del av andras berättelser samt kunnat sätta ord på hur jag mått och känt mig under mina två första graviditeter och förlossningar. Det finns fortfarande mycket att bearbeta men jag ser fram emot att ännu en gång vara en del av denna upplevelse, att vara gravid och födande för mig närmare de som gått före och de som kommer. Det är för mig att vara en del av något större vilket är en tröst när det ibland känns överväldigande. Andra har gjort det innan och andra kommer göra det efter mig. Jag är inte ensam.
Jag sitter i väntrummet på en förlossningsklinik och inväntar mina klienter som jag är doula åt. Väntrummet är starkt upplyst av lysrör och en tv-skärm med stark skärmstyrka och högt ljud påslaget.
Det är samma rum som jag kom till när jag skulle föda min son. Jag har varit här några gånger sen dess men det här är första gången jag sitter ner en längre stund och hinner reflektera.
En varm känsla sprider sig i bröstet. Det känns väldigt fint att mina klienter kommer att mötas av någon de känner som bara är där för att stötta dem.
Det är en känsla av att det nu är ordning där det tidigare varit oordning. Och det känns som att det inte finns någon annan plats jag ska vara på.
Värkarna startar
Jag var gravid med mitt första barn och såg fram emot att föda. Jag ville uppleva det som hände i kroppen hela vägen även om jag förstod att det skulle bli intensivt och utmanande. Så länge min kropp fick vara ostörd och jag kunde undvika onödig medicinsk inblandning kände jag mig trygg. Jag hade förberett mig noggrant och skrivit ett strikt förlossningsbrev.
Jag hade lagt mig för att sova en stund på eftermiddagen efter en promenad i det blåsiga septembervädret. När jag vaknade hade det mörknat ute. Min man kysste mig och några sekunder efter det kände jag ett litet sting av smärta i livmodern. “Oj – nu hände det något” sa jag. Efter tio minuter kom en till molande sensation och de fortsatte ungefär var tionde minut. Inom en timme hade jag intensiva värkar som krävde hela mitt fokus.
Jag hittade instinktivt en position med breda knän framåtlutad mot en hög av kuddar och täcken. Jag försökte nå den där djupa avslappningen som jag förberett mig för, men det gick inte. Tanken på hur det skulle gå att åka till sjukhuset låg som ett tunt skikt mellan mig och avslappningen.
Efter några timmar bestämde jag mig för att vi skulle åka in trots att mina värkar ännu inte nått tre värkar på tio minuter. Det var så intensivt och jag behövde få landa och släppa tanken på att behöva åka iväg.
Värme & kyla – mörker & ljus
När jag klev ut på sjukhusets parkering började jag känna mig övermannad av smärtan. Att befinna sig på en kylig parkering mitt i natten i det här tilltsåndet kändes både surrealistiskt och fel.
Vi klev in i det starkt upplysta väntrummet och möttes av en undersköterska som ledde oss vidare in till ett litet mottagningsrum med en brits för att invänta en barnmorska.
Vågorna fortsatte att rulla in och kändes allt mer omöjliga. Jag kände snabbt att jag behövde kissa, men det kändes som en oöverstiglig utmaning.
Mellan två värkar skyndade jag så snabbt jag kunde genom det upplysta väntrummet till toaletten i andra änden av rummet. Jag hoppades innerligt att jag skulle hinna tillbaka innan nästa värk.
“Finns det så man kan ha lite svagare ljus?” frågade jag genom dörröppningen i riktning mot receptionen. “Nej tyvärr, jag tror inte det”.
Värken kom när jag satt på toan under lysrören med en våg som slog ut mina sinnen. Jag tittade på plastgolvet och övervägde att lägga mig i fosterställning.
När värken var över skyndade jag gråtfärdig tillbaka till vårt lilla rum. Det som känns jobbigast var att vara i en miljö som kändes så offentlig när jag kände mig så utsatt och svag. Barnmorskan konstaterade att jag inte var tillräckligt öppen och att det ändå var fullt på avdelningen, men jag sa att “vi åker ingenstans” och de lät oss stanna i mottagningsrummet.
Avslappning & trygghet
Först kändes det omöjligt att stanna i det lilla rummet med enbart en hård brits och inget rörelseutrymme alls. Men känslan av att bli lämnad ifred och ha en egen sfär började sprida en känsla av lugn i min kropp. Det var bara vi två igen och vi skulle ingenstans.
Vi släckte så det blev nästan helt mörkt. Min man började stryka på min hand och började viska ord för att lugna mig och guida mig ner i avslappning. Långsamt, långsamt kom avslappningen.
Myset, hans röst, mörkret. Smärtan i vågorna fanns där men det var som att någon lagt ett oskarpt och drömlikt filter över hela mitt medvetande.
Jag somnade och rörde mig mellan sömn och knapp vakenhet i takt med att vågorna kom och gick. Timmarna gick. Det var intensivt men hanterbart – och vackert.
Vikten av stöd
När vi skulle förflytta oss till förlossningsrummet väcktes jag ur mitt transliknande tillstånd och smärtan ökade successivt igen tills den återigen kändes ohanterlig.
Jag badade någon timme i badkaret men kände att vattnet var för kallt och hade svårt att slappna av med två främmande personer i rummet som stod över mig.
Barnmorskan som vi blev tilldelade var på rummet hela tiden, men verkade ovan och lite tafatt inför situationen. Samtidigt verkade min man bli påverkad av hennes närvaro och tog ett steg tillbaka i sin roll som stöd.
Hon strök försiktigt mitt hår och sa “du gör precis rätt” men eftersom jag inte kände att det var hanterbart fick hennes ord motsatt effekt. De tycktes bara bekräfta att det inte fanns något mer att göra.
Ingen tryckte på mina höfter eller knän, ingen TENS plockades fram, inga ställningar eller rörelser föreslogs och rummet var knappt mörklagt med lysande skärmar.
När jag ser tillbaka på situationen nu, med den kunskap jag numera har som erfaren doula, är det tydligt att jag saknade stödet av någon med kompetens att stötta vid fysiologiska födslar.
Utifrån situationen var det rätt beslut att ta emot en epidural, eftersom stödet och kompetensen jag behövde inte fanns där.
Epiduralen satt jättebra och jag fyllde på glest och med halv dos. Det gjorde det lättare att ta kontroll över situationen och börja be om vad jag behövde. Min man tryckte på mina knän och jag kunde andas igenom värkarna.
Som tur var behövdes inga fler interventioner och jag kunde krysta på egen impuls. Det kändes som ett återtagande.
När huvudet stod i genomskärning och barnmorskan bad mig sluta krysta och andas sa jag “nehe du” och krystade ut honom ändå utan någon bristning.
Gynnsamma förutsättningar och naturlig smärtlindring
Att stötta någon som vill föda fysiologiskt handlar inte om att förmå eller uppmuntra dem att härda igenom ohanterbar smärta. Det handlar om att hjälpa till att skapa förutsättningar där intensiteten i värkarna upplevs hanterbara, i alla fall fram till övergångsfasen, men det brukar vara en betydligt kortare fas. Det handlar också om att adressera smärtan om det behövs. Om man föder på sjukhus är det ännu viktigare eftersom det alltid kommer att vara en rad moment och miljöer som påverkar nervsystemet.
När det är hanterbart kan det fortfarande vara oerhört intensivt och utmanande, men det som är utmärkande är att den födande är kvar i det. Hon uttrycker ingen desperation, uppgivenhet eller vädjande.
Höftpress, foto Anna Ejemo
En blick full av tillit
Jag får höra att mina klienter har kommit. Jag släpper tankarna på min egen födsel utan någon svårighet och lämnar väntrummet bakom mig. När jag kliver in i förlossningsrummet ser de lättade ut över att se mig, men jag märker att hon har det väldigt tufft. Jag sätter mig på huk med händerna på hennes knän och börjar prata lugnande med henne.
Jag provar att börja guida till avslappning men märker att hon har för ont och att det mer verkar skapa stress så jag byter spår. Jag påminner om att de precis har rest i bil och anlänt till en ny plats. Nervsystemet behöver få landa och hon har ingen naturlig smärtlindring på plats. Vi kan försöka hitta en ställning som funkar bättre – det finns många steg vi kan ta, vi kan börja där. Hon tittar upp och möter min blick i full tillit “Okej” och tonfallet är “okej – vi kör!”
___
Mitt namn är Hanna Pauser. Jag bor på Ekerö med min familj och arbetar som doula i Stockholm.
Jag heter Anneli Lundblad även kallad Doulamamman. Jag är 61 år, gift, har 3 vuxna döttrar, 3 barnbarn och bor i Stockholm.
Här berättar jag om när jag tog mig an min största utmaning i livet. När jag tog klivet mot drömmen och sa upp mig från min fasta tjänst vid 59 års ålder.
Hur började allt?
I unga år jobbade jag med ekonomi men efter att jag själv blev förälder kände jag i mitt hjärta att möjligheten att få jobba med barn var det jag egentligen ville. Jag började därefter som dagmamma i en grupp med tre kollegor. Tillsammans utvecklade vi och startade ett personalkooperativ i förskolans värld som vi drev i över 30 år. Att varje dag få jobba med barn i olika åldrar var utvecklande och helt underbart. Jag älskade mitt jobb och stöttade föräldrar även efter arbetstid. Efter 30 fina år kom till slut dagen då jag kände att jag måste gå vidare om jag ska ”hinna” pröva något annat jobb.
Eftersom jag har lite ekonomikunskap i botten så sökte jag mig tillbaka till en kontorstjänst.
Jag trivdes bra men saknade att arbeta med människor. Jag ville använda min erfarenhet av livet med barn och finnas i vardagen för föräldrar.
Tankarna snurrade och en gammal dröm kom fram, att bli doula! Jag började då se mig omkring efter de möjligheter som fanns. Jag hittade en utbildning ”Din Gravidcoach” med Anna Tallwe & Emma Philipsson.
På våren 2019 blev jag antagen och jag vet att jag under utbildningen tänkte att jag kanske var för gammal för att få jobb som doula, vem skulle anlita mig? Men jag vet idag att vi behövs i alla åldrar och vi bidrar med olika energier och personligheter. Att bli doula visade sig vara ett av de bästa beslut jag tagit.
Hur blev jag Doulamamman?
Jag behövde ett namn och det var viktigt att det skulle vara något som representerar vem jag är. Där och då blev jag: Doulamamman.
Efter ett tag blev jag tillfrågad att bli en del i en etablerad doulagrupp i Stockholm och fick chansen att verkligen komma i gång med att vara backup och få egna uppdrag! Det blev så tydligt för mig att jag var på rätt plats, hela min själ sa att jag ville göra detta.
Tänk att få finnas med vid människors största livshändelse!
Att till en början få bidra med förkunskaper, så de känner att de tar kontroll över sin födsel. För att sedan få äran att vara med och stötta vid födseln, så de kan fokusera, känna sig trygga och hållna både mentalt och fysiskt. Att få barn innebär en stor förändring i livet. Att komma hem kan vara skrämmande och skapar många nya frågeställningar. Vi började vartefter få in förfrågningar om vi kunde hjälpa till även efter födseln och fortsätta ge stöd, postpartumstöd. För mig var det något som redan låg varmt om hjärtat och jag tog gärna dom uppdragen när jag kunde. Det var en bra kombination som gav mig drömmen och tankar om att kunna jobba heltid som doula.
Fotograf Stephanie Östlund (www.strandstudion.se)
Min familj såg att jag älskade det jag gjorde, och jag kände starkt att det här var något som jag skulle vilja jobba med på heltid. Jag kunde dock inte hjälpa att tänka tanken “är det riktigt klokt i min ålder?”. Att ännu en gång våga gå en ny väg som dåvarande 59-åring, vilket innebar att säga upp mig från tryggheten och en fast anställning. Hittills hade doulandet varit en bisyssla som min dåvarande arbetsgivare stöttade.
Med min familjs och vänners stöd vågade jag ta klivet. Jag bestämde mig för att VÅGA och följa mitt HJÄRTA! <3
Att få doula och stötta familjer på olika sätt är det som jag brinner för och verkligen ville göra framöver, innan det är för sent. Intuitionen talade högt!
Kan man klara sig som doula på heltid?
Ja det kan man, men man måste ha något annat ”ben” att stå på inom doulavärlden. Något som rör graviditet och/eller tiden efter, samt allt däremellan som är av intresse för den födande.
När jag hade jobbat några år som postpartumdoula ville jag få det att växa och sprida ordet om vad det innebär att stötta upp i den fjärde trimestern. För att kunna skapa alternativa lösningar för dom blivande föräldrarna så kände jag ganska snabbt att en utbildning ovanpå min tidigare erfarenhet av föräldrar och barn var ett måste för mig.
Efter utbildningen Om Baby & Wellness i Lori Boggans regi blev jag den första ODIS-certifierade postpartumdoulan i Sverige. Men det finns många olika certifieringar idag och vi är många flera med varierande utbildning som jobbar med att stötta genom fjärde trimestern.
Idag är jag glad att området växer, att efterfrågan ökar samt att kunskapen om postpartumtiden blir mer känd. För mig blev mitt andra ”ben” – Postpartumdoula!
Jag gillar att samarbeta med andra doulor och startade därför Swedish Doula Agency. Med visionen om att vi skulle bli ett team av doulor där vi alla har lite olika inriktningar.
-Varför har vi ingen postpartumkultur i Sverige?
Många kommer hem från förlossningen med nya känslor och frågeställningar och vet inte vart man kan vända sig. Kunskapen finns, men få vet om att det finns stöd rent fysiskt att få privat. Vi är i vår kultur fostrade att klara oss själva, att inte be om hjälp, något som i många andra kulturer är så självklart.
Som nybliven förälder måste vi våga be om hjälp utan att känna skuld! Anhöriga måste också våga erbjuda hjälp, då vi oftast inte vill besvära.
Vi borde sprida kunskapen om att inte komma tomhänta till nyblivna föräldrar. Vid ett besök ta gärna med till exempel matlådor eller fikabröd.
Vi måste även respektera tiden, cirka en timmes besök kan räcka i början. Föräldrarnas fokus ska gå till att lära känna den lilla och att skapa nya rutiner i deras vardag tillsammans. Vi behöver förstå att vi behöver ge den nyblivna mamman tid för att vila, läka och emotionellt bearbeta allt som hänt. Framför allt behöver vi lugn och ro, tid för att få i gång amning och knyta an till sitt barn.
Jag säger allt detta med värme då vi alla gör vårt bästa. Ensam är stark men tillsammans blir vi starkare.
-Framtiden:
Jag önskar att kunskapen om postpartumtiden och hjälpen som finns att få ska nå alla. Drömmen är att det ska vara möjligt för alla att få det subventionerat och kanske även bli RUT-berättigat med tiden.
Emotionellt och praktiskt stöd är otroligt viktigt i början av föräldraskapet och det kan vara på flera olika sätt. Det kan stoppa många tårar av hjälplöshet och stärka självkänslan, samt hjälpa till att förhindra förlossningsdepression. Stödet kan som sagt vara både från oss postpartumdoulor men lika väl från nära och kära.
Slutligen hoppas jag ha kunnat inspirera några av er att våga gå er egen väg, att lyssna på hjärtats röst. Jag är tacksam varje dag för att jag har möjligheten att jobba med det jag gör. Det är få förunnat att få sadla om i senare delen av livet. Vi lever här och nu, vi får inte livet i repris, det är det som är självaste grejen.
Så vem vet, nästa år kanske du vågar ta steget mot din dröm!
Tack för att ni läste fram hit och tack Märta för möjligheten att få vara med i detta forum.
I mitt bidrag lovordar och hyllar jag traditionella barnmorskor. De barnmorskor med lång erfarenhet förankrade i den plats på Moder Jord där de verkar och med en omfattande kunskap överförd från tidigare generationer. Det är en sinnrik intuitiv evolutionär utveckling som skett under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor och barns och mänsklighetens överlevnad i samband med födsel, amning, anknytning mellan mor och barn för långsiktigt välbefinnande (1).
På hemsidan till dokumentären “Give Light” (2) ställs frågan; Are midwifery and its tradition dying out or is midwifery the hope for the future? Och de framhåller att “It is time to bridge the gap between traditional wisdom and modern technology”
Jag har undrat mycket över varför inte dessa erfarenheter och denna kunskap inte erkänns, tas bättre till vara på och respekteras i modern medicinsk obstetrisk vård. Det gäller även i länder där de fortfarande är det enda stöd kvinnor kan få i avlägsna landsbygdsområden (3). Jag utgår här från ett samtal med Paula, en Ecuadoriansk kvinna som är under upplärning till att verka som traditionell barnmorska (betyder runt tio års upplärning), där hon förmedlar sina erfarenheter. Detta samtal gjorde ett djupt intryck på mig.
Life giving roots, birth-gifting where mothers gift their life force to the babies they gestate and birth (4)
Paula talade om traditionell barnmorskepraxis och kunskap -där ingår örtmedicin (plantas sagradas/sacred plants)-som ett hantverk som inte erkänns som ett hantverk och som utmanar modern obstetrik. Den moderna obstetrikens ”Akilles häl” , som hon uttryckte det. Därför ignoreras, undertrycks den och riskeras att utplånas (5). Paula framhävde att det också finns en ignorans bland många kvinnor idag som inte tar eget kroppsligt ansvar, utan i bekvämlighet och lydiga i ett system lämnar över sig till ’experter’.
Paula betonade att från tidig graviditet (före vecka 20) behöver blivande mödrar ( men även partner, nära familj) börja att emotionellt förbereda sig för att kunna släppa ’egostyrda kontroll-tankar’ under graviditeten och inför förlossningen. För att kunna lyssna till sina instinkter, sin intuition och möta de födande krafter tillsammans med sitt barn. Barnafödande tillnärmas som en ceremoni där ritualer förbereder och stödjer kvinnor att ta eget ansvar, få styrka och inte ge efter för rädsla utan ge sig hän sin intuition och de födande krafterna i samarbete med sitt barn. En födande kvinna behöver i födandets slutfas fokusera inåt och samarbeta med sitt barn, använda sina instinkter, vila i ett intuitivt skede -inte störas med ord, frågor som kopplar på ett intellektuellt rationellt tänkande. En födande kvinna kan få stöd med känslor av tilltro, andning, blick och beröring. Barnafödande som ceremoni och med stöd av ritualer har sin grund i att urfolk i olika världsdelar ser människor som spirituella varelser likt alla andra organismer (vi är alla relaterade), alla kan vi utveckla en känslighet och kommunicera utan ord. Spiritualitet ses som konstant flödande energi, som finns och rör sig i allt och alla (alla är vi relaterade) i på vår jord och i kosmos.
The baby grows as do fruits and flowers on this human tree of life (4)
Paula betonade att barnet känner av och påverkas av om mamman är rädd, blir negativ påverkad före och under födseln. De känslor som ”skapas i reptilsystemet” börjar bildas under graviditeten och påverkar framförallt de första tre levnadsåren. Känslan av ens födelse är känslan av att vara, de kan beskrivas som vibrationer (energi) som vi känner när vi föds. Det spelar roll hur vi välkomnas in i världen-rofyllt och lugnt- det påverkar hur vi kan känna, och hur det gör möjligt för oss att kunna kommunicera bortom ord. Det lägges tillrätta för i många ceremonier och ritualer -(förankrade i det lokala landskap och i den sociokultur man tillhör)- en förmåga att känslomässigt kommunicera i relationer (med alla organismer) när vi föds. Kan denna känslighet och kommunikation ligga till grund för att respektfullt och fredligt kunna samexistera inte bara med människor och utan allt levande (vi är alla relaterade), jorden och kosmos?
Paula betonar att känslor hos de andra som finns i rummet påverkar kvinnan och barnet. Till exempel om jag som barnmorska (eller blivande pappan) är rädd eller inte kan släppa kontroll -kanske andas ansträngt eller är orolig och spänd, kan den födande kvinnan knyta an till dessa känslor och det kan komplicera förlossningen. Födande kvinnor påverkas känslomässigt av sina upplevelser att föda. En rofylld lugn födsel kan kvinnor beskriva som något magiskt som i grunden har förändrat dem, en kroppslig, mänsklig och känslomässig ’växt’. Paula betonar ett ansvar bland barnmorskor om att vara öppna, ta lärdom av den omfattande djupa kunskap om barnafödande som är intergenerationellt förmedlad och inspireras av den. Den ska inte kopieras ’copy-and paste’ (härmas) utan respektfullt omsättas och anpassas till lokala förhållanden, individuella kvinnors livsvillkor och livssituationer(6).
Claire Loprinzi (7), en traditionell barnmorska hävdar att traditionella barnmorskor bär även på livräddande färdigheter och kunskap. Deras sätt att återuppliva är djupt kopplade till barnet, inte att arbeta på ett barn, utan att få barnet att andas, att arbeta med barnet som är djupt förknippat och knyter an till våra förfäder.
Life begins through gestation in the umbilical gifting dialogue of blood, nourishment that flows from mother to baby through placental roots (4)
Vår syn på världen, vår världsbild tar vi för givet, den diskuteras eller ifrågasätts sällan, inte heller i akademiska sammanhang. Den är delvis prelingvistisk/förspråklig, präglar vårt modersmål, vårt beteende, våra handlingar, och genomsyrar vår kultur, våra tidigaste interaktioner, berättelser, och barnvisor.
Tink Tinker (8) och Barbara Mann (9) betonar i sin forskning som utgår från Turtle Island- att de flesta amerikanska (syd och nord) urfolks världsbild och syn på livet skiljer sig distinkt från modernitetens (’the euro-christian’) -kolonisatörernas- världsbild. Modernitetens världsbild är vertikal och starkt hierarkisk. Den baseras på ’One’ (en gud, en kung, en påve, en president, en statsminister, en kommunordförande osv.) med en antagonistisk dualism där motsatser i tillvaron ofta ses som helt oberoende varandra (natur-kultur) eller som eviga fiender (god-ond) som strävar efter att dominera eller eliminera den andra. En strävan efter en statisk total kontroll där våld (explicit eller subtil) är ett centralt verktyg. En sådan kontrollerad värld är en stum värld, som i samhället och individuellt kan leda till frustration, aggression, ångest och förtvivlan (10).
Mann hävdar att ’One’ är sett som dysfunktionell – ofullständig – ibland de flesta urfolk. Den mest utbredda världsbild ibland amerikanska urfolk är ’colloborative binary’ (reciprocal dualism=ömsesidig/komplementär dualism), känd som ’Twin Cosmos of Blood and Breath’. Den bygger på att ingendera hälft av kosmos kan existera utan sin tvilling, båda halvor är nödvändiga, om det är obalans krävs det att det balanseras, inte ett utplånande av den ena hälften till förmån för den andra. Det är en horisontal, egalitär världsbild ständigt i rörelse. Blood (and water) står för det feminina, det kreativa jordbaserade (kopplat till spirande liv, frön), och blod förknippas med menstruation, befruktning och födsel. Kvinnor ger liv -kan blöda utan att dö, och det gav respekt, och var, enligt Mann en anledning till att de flesta Nord Amerikanska urfolks nationer var matrilinjära. Det maskulina är överlägsna med Breath- luft förknippas med vind, vingar och tal. Mäns speciella kreativitet är deras förmåga att sätta upp fysiska vibrationer i luften därför är det en maskulin praxis att leda sånger, tal och använda ’blowing medicine’(insufflation) (9).
Olika kulturers relation till binära oppositioner – en evig kamp för dominans eller ömsesidigt beroende av en harmonisk helhet- är ofta tagna-för-givna, men påverkar starkt hur vi sociokulturellt och individuellt -i en psykologisk mening- förhåller oss till rädsla och utmaningar i tillvaron, hur/om vi skapar, ger liv och motståndskraft i våra dagliga liv (11).
Har en modern vetenskaplig obstetrisk vård -utifrån en förgiven tagen världsbild med strävan efter dominans och kontroll – skapat en stum värld där vi i stort ignorerar och inte tar lärdom av traditionella barnmorske-erfarenheter?
Erfarenheter vunna i en sinnrik intuitiv evolutionär utveckling under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor, barns och mänsklighetens överlevnad(12). Alla barnmorskor behöver ta ansvar och driva förändring genom att inspireras och ta lärdom av traditionell visdom. En visdom där betydelse av en förmåga att känslomässigt kommunicera i relationer (med alla organismer) när vi föds kan vara avgörande för fredlig och respektfull samexistens inte bara mellan människor och utan allt levande (vi är alla relaterade), moder jord och kosmos.
Eva Robertson, barmorska-gammeljordmor, professor emerita i helsevitenskap, Nord Universitet, Bodø, Norge
FOTNOTER OCH REFERENSER
Jag vill med en gång göra klart att detta bidrag inte är ett förnekande av eller ringaktning för modern obstetrisk medicin och vård (jag utgår inte från ett ’antingen-eller’ tillnärmande). Den har sitt berättigande situationer med komplikationer och utifrån individuella kvinnors livssituation och erfarenheter exempelvis med kroniska sjukdomar. Modern obstetrisk medicin och vård ser jag bör vara ett komplement, inte styra, vara en standard, eller ett program som är det enda tillgängliga för alla gravida och födande kvinnor
I Europa har sedan tusentals år feminin kunskap successivt tagits kontroll över. Framförallt sedan kristendomens våldsamma härjningar. I Macon 585 C.E. tog det de manliga kristna kyrkoledarna flera dagar, med tveksamhet, att besluta att inkludera kvinnor som en del av det mänskliga släktet. Sedan följde korståg, inkvisition och förföljelse av kvinnor med sin förkroppsligade kunskap. De anklagades för häxeri, torterades och brändes på bål. I Malleus Mallificarum betonas ”no one does more harm to the catholic church than midwives”. Ett budskap till alla kvinnor att bli underdåniga och lyda under manlig dominans i ett allt mer våldspräglat, patriarkalt och kapitalistiskt samhälle. (Federici 2004 ; Ehrenreich&English 2010). Många andra faktorer inverkar också såsom fattigdom, undernäring, maktmissbruk med mera- som i detta sammanhang blir sidospår. Jag vill betona att i denna blogg skriver jag utifrån mitt samtal med Paula, hennes erfarenheter som lärling hos några traditionella barnmorskor från Ecuador med lång erfarenhet och omfattande intergenerationell överförd kunskap. Vi samtalade på spanska och jag översatte till svenska. I ett annat samtal skulle andra erfarenheter komma fram, det skiljer sig åt hur de uttrycks både beroende av lokala levnadsvillkor, traditioner och socio-kultur i Anderna och ibland urfolk i andra delar av världen. Gemensamt är, att föda barn är betingat av känslomässigt, sociokulturellt och spirituellt samarbete och samspel.
Nané Jordan 2019. “Placental Roots for Honoring an Embodied Gift Economy of Birth” Canadian Women Studies Vol 34, 1-2, page, 152.161
Ecuador som är ett flernationellt land med 18 erkända urfolksnationer. Dessa nationer tillåter traditionell medicin, där traditionella barnmorskor har rättighet enligt deras lagar att verka. Däremot har Ecuadors Hälsoministerium förbjudit hemförlossning med barnmorskor i urban miljö för kvinnor med blandat ursprung (mestizas). I de flesta låginkomstländer världen förordar hälsomyndigheter modern obstetrisk medicin och skapar hinder (begränsningar) för hemförlossningar även i avlägsna rurala områden. Till exempel genom att (traditionella) barnmorskor inte har rätt att signera födelsebevis utan bara statligt godkända institutioner. Få unga kvinnor ser därför en framtid att gå i lära hos traditionella barnmorskor med intergenerationellt överförda erfarenheter och kunskap. Beskrivs även i dokumentären ’Give Light’.
Urfolks kunskap och visdom exploateras. Medicinska örter har försökts patenteras, en girig kommersiell exploatering. Det skapar misstänksamhet och barriärer, kunskap kodas för att värnas/skyddas. Ytterligare barriärer förutom olika världsbild och brist på grundläggande respekt, är språkliga och inte minst en vilja att lyssna till och lära av det som utmanar oss.
Barbara A. Mann, Iroquoian Women, The Gantowisas, 63. 2006 and Barbara A. Mann, The twinned cosmos of indigenous America. Oxford Press 2016
Fördjupad läsning om binära oppositioner / Komplementär dualism: Hillary Webb 2012. The Splendid and the Savage: The Dance of opposites in Andean Thought”. I nordiskt sammanhang: Kari Martinsen i Løgstrup og Sykepleien (2012) och Caring and vulnerability (2006) om Knut E. Løgstrups (1983) begrepp “Förenade motsättningar”; ”Mänskliga möten som vilar i ett tänkande om förenande motsättningar ger liv och motståndskraft åt tillvaron. Utan sådana här motstånd blir livet utarmat och förstört”(Martinsen 2006, s 64-65).
Hartmut Rosa 2020 “The uncontrollable of the world” Polity Press, Cambridge, UK 2020
Hillary Webb 2012. The Splendid and the Savage: The Dance of opposites in Andean Thought”. Journal of Transpersonal Research 2012. Vol 4 (1) 69-93
Hej! Jag heter Josefine Janke och är BVC-sköterska, doula och förälder till fyra barn. Jag har haft lyckan att ha haft fyra fina och bra födslar. Men det var först vid den fjärde och sista som jag på djupet förstod hur fantastisk en födsel kan vara. Hur mycket en födsel kan betyda. Och hur kraftfull och stärkande en födsel kan vara.
Jag har alltid haft en bra kroppskännedom. Jag har kunnat höra och förstå min egen kropp. Jag har känt när jag haft ägglossning och från vilken sida ägget släppt. Jag har känt när det befruktade ägget borrat sig in i livmoderväggen. Jag har vetat att jag varit gravid innan testet visat något. Och jag har känt mig trygg i att mitt eget uträknade datum stämt bättre än datumet jag fått på rutinultraljudet. Men på något märkligt vis är det som att all den kunskapen tidigare satts ur spel när det blivit dags att föda. När jag överlämnat mig till vården, förlagt min tillit där. Tills nu, vid den sista födseln, när jag för första gången fick uppleva en födsel där tilliten fortsatte att handla om den till min egen kropp.
Jag födde på sjukhus, men kunde ha befunnit mig var som helst. Jag överlämnade mig inte till någon, utan stannade kvar i min kropp och litade för första gången fullt ut på att kroppen visste vad den skulle göra. Jag var bara i min kropp, ingenting annat existerade. Jag minns inte förlossningsrummet och jag minns inte barnmorskans namn eller ansikte. Ingenting som störde. Jag befann mig bara i födandet.
Inga undersökning behövdes för att berätta för mig vart i födandet jag befann mig. Jag kände från första sammandragningen att den här födseln skulle gå snabbt. Värkarna var inte direkt smärtsamma, men oerhört kraftfulla. Som att jag kände precis vad sammandragningarna gjorde i kroppen. Kände hur mitt barns huvud tryckte mot livmoderhalsen som successivt vidgades.
Jag satt bredbent vaggandes på en pilatesboll och hängde med överkroppen som en trasdocka över en saccosäck. Försvann in i värkarna. Djupt in i en annan värld. Min mans varma trygga händer hela tiden mot min rygg. Hörde hur jag själv gjorde mörka hummande läten när sammandragningarna tog i som mest. Aldrig ensam, aldrig rädd. Och så pauserna, där den starka kraften helt försvann, dimman lättade och jag kunde återvända till nuet. Hämta kraft för att sedan försvinna in i nästa sammandragning.
Efter ett par timmar kände jag hur mitt barn trängde ner och rörde sig genom bäckenet. Trycket mot svanskotan blev enormt och det kändes inte längre bra att sitta på pilatesbollen. Jag sade till min man att nu kommer vårt barn snart, och han ringde in barnmorskan. Jag lade mig ner på sidan i sängen, kände att det var så jag ville ta emot mitt barn. Jag kände hur barnets kropp rörde sig inuti mig. Kände med min hand toppen av mitt barns huvud som kom fram och åter gled tillbaka. Hur jag sedan översköljdes av, och för första gången fick uppleva ostörda krystimpulser. Hur jag egentligen inte behövde göra någonting alls annat än att våga följa med i det min kropp redan gjorde. Huvudet i genomskärning och båda mina händer som intuitivt sträcker sig ner och tar emot mitt barn. Tar honom i ett fast tag under armarna och lyfter upp honom på mitt bröst. Känslan är obeskrivlig och jag kommer bära med mig den för resten av mitt liv.
Det har gått ett år nu men om jag blundar kan jag återskapa känslan av barnets huvud i min hand, känslan när jag lyfter upp honom under armarna och känner hans ben och fötter glida ur min kropp. Känslan av den varma fosterfettskladdiga bebiskroppen mot mitt bröst. De små sparkande fötterna mot min mage.
Det finns ingenting som jag skulle vilja ändra med min senaste födsel. Jag skattade 10 av 10 i nöjdhet när barnmorskan frågade. Det gjorde jag även vid mina tidigare födslar. Men det jag har förstått nu är att anledningarna till det har varit väldigt skilda. De tidigare födslarna gav jag högsta betyg för att födslarna inte var så hemska. För att allt ändå gick bra. Ingenting blev ju helt fel. Och barnen fick jag, friska och välmående. Men jag fick också mycket annat som jag inte bett om, och till och med sånt som jag inte ville.
Förlopp som inte gick snabbt nog och värkstimulerande dropp som kopplades på. Ryggbedövning som lösning när jag kände mig rädd och hade behövt stöd. Instruktioner om hur jag skulle göra för att krysta ut mitt barn.
Min upplevelse av de tidigare födslarna är fortfarande att de varit fina och på flera sätt bra, men de har inte fullt ut varit mina. Jag har inte helt och hållet fått föda på mina villkor. Och jag har aldrig tidigare fullt ut fått uppleva min kropps förmåga i födandet. Inte fullt ut varesig själv haft tillit till min egen kropp, eller att de runtomkring mig bekräftat mig i det. Aldrig tidigare fått uppleva det magiska i att helt och hållet befinna sig i det kroppsliga tillståndet att föda. Ett tillstånd där allting liksom sker av sig självt, där tiden slutar att existera, där inga appar eller ctg-apparater behövs för att mäta sammandragningarna och där man inte känner ett behov av fly eller lindra något av det man känner.
Efter min senaste födsel är det som att en helt ny värld har öppnat upp sig, där jag på djupet har fått en förståelse för vilken kraft och potential som kan finnas i födandet. Vad man menar när man talar om födslar som transformerande. Vilken styrka som kan finnas att hämta i upplevelsen. Och hur den kraften och styrkan kan följa med oss, inte bara in i föräldraskapet, utan också stärka oss genom hela livet.
Även om jag inte minns varesig namn eller ansikte på den barnmorska som var med under min födsel, är det ändå den barnmorska som betytt mest för mig. Inte för att hon hade någon framträdande roll under min födsel. Utan för allt det hon gjorde, genom att inte göra. Det hon möjliggjorde genom att visa att hon litade på min kropps förmåga att föda barn. Allt det hon öppnade upp för, genom att ge mig förutsättningar att föda på mina egna villkor.
Tänk om jag vetat att för två år sedan skulle få berätta om min förlossning i The Positive Birth Calendar. Hösten 2021 gick jag in i väggen och jag blev gravid med vårt andra barn, och jag var livrädd. Mitt namn är Jennifer Larsson, eller som en del känner mig som via instagram Brotorparen eller Kvinnanslott, och jag har fått äran att berätta om mina förlossningar, och vägen till ett välinformerat val som kantades av motgångar.
När vi fick det positiva beskedet om att jag var gravid hade vi precis ätit bullar i soffan, jag var sjukskriven för utmattning och lika glad som jag blev över beskedet, så kände jag igen den där pirrande känslan av oro som i mitt liv ofta lett till panikångest. Till en början visste jag inte vad min rädsla berodde på. Jag hade ju fött barn innan och var inte rädd för att föda, jag var inte rädd för smärtan, inte heller för att gå sönder ännu mer för de skadorna var ju redan där. Genom att lyssna på min rädsla så insåg jag att rädslan var från min första förlossning, men varför då den var ju helt normal. Den var långdragen, smärtsam, och avslutades med både klipp och sugklocka, men vi mådde ju bra efteråt, i alla fall fysiskt.
Jag började läsa på om en optimal förlossning, hur jag skulle lyckas att denna gången föda barn. Läste Föda utan rädsla av Susanna Heli och även min älskade Christian läste. Jag minns faktiskt inte hur jag under graviditeten hittade min lösning, men där fanns all information jag behövde. Föda med stöd av Märta Cullhed Engblom. Det var här jag någonstans insåg att min första födsel troligtvis slutat annorlunda om jag, i min kropps egna takt och utan stressen att prestera hade sluppit de skador som jag än idag har. Jag är en person som helhjärtat går in i saker som intresserar mig och ju mer jag läste på om vad som händer vid en förlossning så insåg jag att min första förlossning hade blivit genom ett trasigt system där kvinnan inte står i fokus för födandet. Jag insåg att min första förlossning varit en interventionskaskad med inslag av obstetriskt våld i form av “Du klarar inte av att föda utan EDA” eller där man tog hål på hinnorna vid en vaginal undersökning utan att informera mig om det.
Då jag sen tonåren haft problem med psykisk ohälsa och att jag nu hade en diagnos för mina toppar och dalar, bipolaritet typ 2, gjorde att jag ville undersöka möjligheten till att föda hemma. Var det ens möjligt att räknas som lågrisk när man som jag fått diagnosen bipolaritet. Svaret var “det beror på”, som det alltid gör eftersom alla födande är individer och även vi med psykiska diagnoser.
På mödravården berättade jag tidigt om min ångest inför att föda på sjukhus, men enligt riktlinjerna får man inte samtal på Aurora förens efter vecka 20. Jag gick därför under tiden jag väntade på att få tid hos Aurora hos mödravårdens kurator.
Under min första graviditet mådde jag väldigt bra psykiskt. Jag var jämn i humöret och var väldigt lugn och tillfreds. Jag hade stort förtroende på mig själv och vården, jag kände att jag skulle kunna föda och var aldrig rädd. Detta lugn fanns inte under min andra graviditet. Jag hade återkommande ångest och kände stark oro och ibland ren ilska. I vecka 24 efter ultraljudet fick jag äntligen komma till Aurora. Samtalet kändes forcerat och stressigt. Min vilja att få svar på varför vissa saker gjordes 2017 och vad som kunde orsakat utfallet undvek Aurorabarnmorskan att svara på. Målet med att gå på samtal hos Aurora var att bli så pass trygg med tanken att föda på sjukhus, ifall jag skulle behöva åka in om hemförlossningen hade behövt avbrytas. Både jag och min sambo kände en irritation efter första samtalet med Aurora-barnmorskan.
Jag hade fått kontakt med Barnmorsketeamet och hade ett första samtal med två hembarnmorskor i mars. Vi gick igenom min första förlossning och jag fick utan dömande eller ifrågasättande berätta min upplevelse av min första graviditet och förlossning. Jag nämnde även att jag ville använda mig av hypnobirthing som jag läst om och då meditation hjälpt mig i livet vid andra tillfällen kändes det som något som skulle passa mig.
Vid min första förlossning hade jag en stor blödning på 2,3 liter vilket i vanliga fall gör att en förlossning bör ske på sjukhus, men eftersom det var tydligt i min journal att blödningen kom från klippet och att de hade problem att suturera (sy ihop) mig valde mina hembarnmorskorna ändå att stötta mig i mitt val om hemförlossning.
Samtal på sjukhuset
I Halland finns inga riktlinjer för hemförlossning, men i Västra Götalands region rekommenderas kvinnor som vill föda hemma att ha ett läkarsamtal. Jag bad också om detta då jag dels ville få svar på varför min epidural gjorde så jag inte hade någon känsel från midjan och neråt, status på min förlossningsskada och i tron om att känna ett större förtroende för förlossningsvården ifall jag skulle behöva åka in. Min ena hembarnmorska följde med mig eftersom förlossningsavdelningen i Halmstad triggar mig.
Samtalet med läkaren blev allt annat än stärkande och jag kände efteråt att jag inte har något förtroende för förlossningen i Halmstad. Bland annat sa läkaren att när jag kommer in på förlossningen måste de sätta en infart på mig eftersom jag tidigare haft en stor blödning. Varningsklockorna ringde direkt då jag vid det här laget visste att vården inte får göra något utan mitt medgivande. Läkaren rekommenderade mig att föda på sjukhus och inte hemma på grund av blödningen, trots att det stod i journalen att blödningen var från klippet. Läkaren menade att man inte kan blöda 2,3 liter från ett klipp.
Jag och hembarnmorskan frågade om hon kunde skriva ut mediciner, men detta nekade läkaren till då de inte stödjer hemförlossningar. Jag bad även om lov att få ha med en hembarnmorska in på förlossningen ifall jag skulle behöva åka in. Läkaren såg då förvirrad ut och frågade: “Men du ville väl föda hemma?”. Jag fick då förklara för läkaren att bara för att jag väljer att starta en hemförlossning kan det finnas orsaker till att man som födande vill eller behöver åka in, och för att jag skulle våga det, ville jag ha med mig en av mina hembarnmorskor som stöd. Läkaren skulle kolla på den möjligheten eftersom de vanligtvis enbart tillåter en stödperson. Jag och hembarnmorskan gick därifrån och beslutade att vi skulle fokusera framåt på kommande förlossning. Senare samma dag ringde läkaren mig och bekräftade att jag skulle få ha med mig min hembarnmorska som extra stödperson, men förtydligade att hon inte skulle vara där i form av barnmorska utan som stödperson. Sen drog hon åter upp varför hon inte rekommenderade mig att föda hemma och jag förklarade att jag tagit del av studier gällande hemförlossning och att jag tror att utfallet från 2017 orsakades av vården.
Samma läkare ringde upp mig igen vid ett senare tillfälle för att övertyga mig om att föda på sjukhuset och tog upp alla risker som hon såg med mitt val. Bemötandet från vården gjorde att jag inte ens såg sjukhuset som ett alternativ.
Vändningsförsök
I maj var jag på MVC för en rutinkontroll och då upptäcktes att bebis låg med fötterna ner. Det blev bråttom att boka ett vändningsförsök och jag minns hur paniken i mig steg. Jag visste att jag inte längre skulle kunna föda hemma om det skulle bli en sätesförlossning, och att Region Halland inte tillåter vaginala sätesförlossningar. Skulle vändningsförsöket misslyckas skulle vi behöva åka till sjukhuset i Helsingborg för att jag skulle få föda vaginalt. Uppe på förlossningen, dagen då vändningsförsöket skulle ske, var det som att röda mattan rullades ut. Personalen informerade mig tydligt om vad som skulle ske, vad som skulle hända om x eller y skedde och jag kände mig relativt trygg. Vid vändningsförsök får man ofta läkemedel som gör att livmodern slappnar av och den medicinen kan göra att man känner sig varm och darrig. Jag informerades om att det kunde upplevas som påbörjan till ångest, och jag är så glad att de förvarnade mig om det, för jag upplevde ett tryck över bröstet, precis som i början av en ångestattack. Vid det här laget hade jag övat hypnobirthing och använde det när de vände bebis och för att inte få panik över trycket över bröstet. Vändningen lyckades och jag bröt ut i stora glädjetårar av lättnad. Barnmorskan som tagit hand om mig hela vägen kom in med fika och sen kom även valet av hemförlossning upp. Hon var skeptisk till mitt val och sa att jag kunde få göra val även på sjukhus, och att de hade ett badkar som jag kunde få föda i. Jag förklarade att jag var tacksam för informationen, men att för mig är det säkraste valet att föda hemma.
Tiden gick och vår förstfödda, Hilda, hann fylla fem år och hann ha kalas med både vänner och familjen. Jag hade nu passerat BF och jag började känna en press att behöva åka in för att bli igångsatt, och då skulle det inte bli en hemförlossning eftersom en igångsättning inte längre är en lågrisk och behöver kontrolleras mer vid en förlossning. Trots att jag inte hade några kännigar av att det var på gång beslutade vi att vår dotter skulle få åka på sommarlov till mina föräldrar och yrvädret till hund skulle få åka på semester till hundvakten. Jag gjorde allt för att inte fokusera på att tänka på “när kommer barnet”, “jag kommer vara gravid i resten av livet” och alla andra tankar som jag tror de flesta som passerat BF haft. På kvällen var det bara jag och Christian, vi åt mat, käkade av den där godispåsen som skulle vara till förlossningen och kollade på Austin Powers. Och då kände jag det. De där sammandragningarna som gjorde att jag visste att det var på gång. Vi skrev till våra hembarnmorskor Jeanette och Johanna i vår messengergrupp. Johanna meddelade att hon gick och la sig, och Jeanette fortsatte sitt nattjobb på neonatal. Jag och Christian förberedde madrassen framför soffan, och kontrollerade förlossningspoolen och sen gick vi och la oss. Jag sov och vaknade, somnade om och vaknade igen. Vid 3 på natten så orkade jag inte vara kvar i sängen utan smög ner till madrassen framför soffan och lyssnade på de förinspelade meditationerna som Christian gjort till mig. Klockan fyra kunde jag inte vara själv längre, så jag väckte Christian och vi ringde till Johanna.
“Jag sätter mig i bilen, så ses vi snart” var hennes svar. Jag var så beredd på att försvara varför vi ringde och få höra att jag hade fel, att jag nästan blev lite chockad över att för henne var det så självklart att hon skulle komma. Hon hade en bit att köra, men det kändes så tryggt att hon var på väg. Jag började längta till poolen och vågorna kändes jobbiga att ta på land.
När Johanna klev in, så ville jag kliva ner i poolen. Jag hade inte vågat kliva i tidagare då jag läst att det kunde gå fort dels vi andra barnet men även när man föder i vatten. När jag klev i blev jag besviken, vattnet kändes kallt och inte alls så där mysigt som jag tänkt mig. Christian hade inte vågat ha för varmt, då han läst att för varmt vatten kunde göra att kvinnan svimmade, men Johanna hjälpte oss att få upp temperaturen genom att de kokade vatten i kastruller på spisen och hällde i i poolen.
Jag vandrade in och ut från värkarna, ibland sov jag, ibland småpratade jag. Allt var lugnt och stilla. Några timmar senare kom Jeanette från sitt nattpass på neonatal och även fast Johanna gav massor av trygghet, så kändes det komplett när hon klev in.
De fortsatte att koka vatten och hälla ner i poolen, medan jag flöt in och ut från att sova till att ta en värk. Under hela tiden vred jag mig från sida till sida och andades uppåt som jag övat på. Efter ett tag ville jag upp för att gå på toa, och blev tvungen att ta en värk på land. Det var fruktansvärt att känna sin tyngd och kylan samtidigt som värken kom. Tog mig sen till toaletten och där gick vattnet. Fick för mig att jag skulle torka upp men blev beordrad av mig sambo att gå ner i poolen igen.
Tiden flyter ihop men efter ett tag slutade vattnet att lindra smärtan och jag upplevde det som en storm inuti. Min uppåtandning funkade inte och jag greps av panik. Jag minns att Johanna min hembarnmorska då tog mitt ansikte i sina händer och sa något. Jag minns inte vad hon sa men därefter började jag att andas neråt i värkarna. Det var dags för krystfasen. Inte heller här finns det något begrepp från min sida om tid. Däremot minns jag tydligt att bebis åkte ut en bit, för att jag till min stora besvikelse kände hur hon gled in igen. Detta hände 5-6 gånger och jag var oerhört frustrerad över detta. I efterhand är jag tacksam över detta då det antagligen hjälpte till att töja så att jag inte fick några större bristningar. Till slut kom huvudet ut och efter en stunds vila, andades jag ut hennes kropp i en krystvärk. Jag tog emot henne i vattnet och tittade på henne genom vattenytan. Jag kände mig som den mäktigaste kvinnan i världen och hela kroppen fylldes av kärlek och glädje.
Jag önskar att alla kvinnor själva fick besluta hur och var de vill föda sina barn. De som vill föda hemma, de som vill föda tryggt på sjukhus, de som vill föda med smärtlindring och de som vill föda med kejsarsnitt, alla har rätt att bestämma över sin egna kropp.
Har du tänkt eller fått höra att det är naivt att önska sig en drömfödsel? Onödigt att läsa på och förbereda sig för en födsel på det sätt som du vill ha den? Att det oavsett blir som det blir och du blir bara besviken om det inte blir som du tänkt dig?
Annette heter jag, är uppvuxen i Uppsala och har via Helsingfors och Luleå till slut bosatt mig med man och barn i Kiruna, Sveriges nordligaste stad. Jag är sedan några år utbildad doula via Märtas & Evas doulautbildning och mån om allas rätt till en trygg graviditet och födsel utifrån allas unika behov. Redan som liten drömde jag om att en dag få vara gravid och bli mamma. Vad jag minns hade min mamma aldrig berättat någonting negativt om sina sjukhusfödslar eller beklagat sig dess mer över sina graviditeter. Jag fascinerades av gravida kvinnor och såg upp till dem. När jag blev äldre, med oregelbunden menscykel och lite mer kunskap, insåg jag att det inte var en självklarhet att min dröm skulle gå i uppfyllelse. Jag hade genom livet sökt hjälp från vården för olika besvär men lämnats med en del som jag till slut fått hjälp med via alternativ vård. Samtidigt väcktes mitt intresse för den kunskap och de erfarenheter våra förfäder burit med sig till idag. Efter en tids längtan upptäckte jag att jag äntligen väntade vårt första barn. Vi började förbereda oss för den kommande födseln. Jag sökte information och kunskap. Kanske var jag naiv men jag hade till sist skapat mig en bild av min drömfödsel. Så ostörd, interventionsfri som möjligt med en önskan om att helst föda i vatten, men annars på en pall.
Det beräknade datumet närmade sig och jag fick värkar som kom och gick under en vecka. Bland familj och vänner började det jämföras med egna födslar. ”Borde inte bebis vara född snart?!” och ”Ni kan väl åtminstone åka in och kolla så allt är bra?!”. Jag kände mig lugn, trygg och förväntansfull, utan stress, rädsla eller oro. Till slut åkte vi in ändå, kanske mest för att stilla andras oro men jag blev ju också nyfiken själv – hade det hänt något? Vi fick välja mellan att åka hem och invänta mer ”resultat” eller stanna över natten i ett vilorum på födelseavdelningen. Vi valde det sista för att slippa åka fram och tillbaka.
Natten var lugn
Jag visualiserade vågor som rullade in mot stranden för att sedan sakta dra sig tillbaka igen ut på havet och avta. Personalen jag mötte var lyhörd och tillmötesgående. Det gjordes regelbundna kontroller och däremellan fick jag ligga i avdelningens badkar så länge jag ville eftersom ingen annan gjort anspråk på det. Med 1 cm ”kvar” till 10 hände någonting. Jag hade varit länge på sjukhuset och det var inte ok att vänta längre. Nu behövde något hända, mer kraft i värkarna, för visst ville jag väl få möta bebis snart?! Jag kände att jag hade ork och kunde vänta men allt var nytt, kanske var det ändå bäst att lita på den erfarna barnmorskan nu. Jag blev lagd på rygg i sängen. Hål togs på hinnorna och jag blev strax överväldigad av kraften som tog vid.
Jag tappade allt jag lärt mig och verktygen jag hittills använt mig av. Den lugna andningen byttes till panikventilering. Jag rycktes häftigt ur min dröm och visualiseringen om rullande vågor och stilla havsbrisar. Nu var det som en orkan drog fram genom kroppen. Den gick inte att stoppa och det fanns ingen återvändo! Kraften kändes inte längre som min. Jag ville därifrån. Jag hörde någon skrika och insåg att det var jag själv. Jag hade bestämt mig för att föda upprätt och skyndade mig ner på förlossningspallen den korta paus jag fick mellan två krystvärkar. Det gjorde barnmorskan stressad. Pallen var inte förberedd för mig. ”Ligg bara kvar i sängen”, sa hon. Jag satte mig på pallen. Min man satt bakom. Mina nävar klämde åt hans ben för allt jag var värd. Kraften slet och tryckte, ner och ut. Bebis fick poäng 10-10-10. Sen trodde jag att vi äntligen skulle få landa. Men då skulle det torkas, vägas och mätas. Jag hade fått en liten bristning och skulle ha några stygn. Barnmorskan ville se att jag kunde kissa men jag kunde inte stå på benen. Det blev skiftbyte. Innan barnmorskan gick berömde hon mig och mitt födande. Hon sa att det här var en födsel hon aldrig skulle glömma. Jag var utmattad och svimfärdig men stolt och lycklig!
Några år senare var jag gravid igen
Det hade gått några månader och vi väntade på att få ett ultraljudsdatum. Men så en morgon vaknade jag tidigt av något som kändes som att jag kissade på mig. Jag skyndade till toaletten och kunde konstatera blödning och vattenavgång. Jag ringde snabbt tillbaka mannen som åkt till jobbet. Innan han hunnit hem föddes en liten, liten pojke. En efterlängtad liten ängel som aldrig fick se dagens ljus. Därefter följde en tid av förtvivlan, sorg och saknad. Bearbetning, acceptans och läkning.
Vi längtade efter syskon men det var mycket som hände i livet och dröjde flera år innan jag blev gravid igen. När vi fick veta att vi väntade barn hade jag svårt att tro det. Dröm och förväntan växlade med oro och rädsla. Saker från min första födsel hade börjat skava inom mig och jag drömde om en hemfödsel den här gången, med välbekanta barnmorskor trygga i att stötta det fysiologiska födandet. Vi bodde nu i Kiruna. Här erbjöds endast ett alternativ. En förlossningsavdelning på ett sjukhus i en annan stad 12 mil, tungt trafikerad väg, genom skog med vilt och snö. När födseln närmade sig var jag inte redo. Jag tog inte de svaga oregelbundna mensvärkarna på allvar. Jag ville inte göra det. Jag ville inte föda än. Var jag feg, eller bortskämd och självisk? Att föda hemma utan hembarnmorskor var riskfyllt. Att föda hemma med så många mil till närmaste kirurg ansågs vara för riskabelt oavsett. Men hur skulle jag veta när det var dags att åka in? Vem skulle jag möta? Hur skulle de ta mina önskemål om en ostörd födsel? Jag visste att jag är känslig och jag visste att födandet stärker våra sinnen ytterligare. Jag visste att min kropp kan föda men att det skulle störas av förflyttning, möta okända människor, bli undersökt, ta diskussioner osv. Jag hade sökt en doula utan resultat. De oregelbundna värkarna gav inte med sig. Plötsligt kände jag ett starkt tryck ner. Vi körde snabbt storebror till barnvakt och samtidigt förstod jag att vi inte skulle hinna till förlossningen. Det fick bli akuten 5 minuter bort. Under mindre angenäma omständigheter men med den inneboende kraften i min kropp föddes en efterlängtad liten son och lillebror. Utåt sett hade allt gått bra, jag och bebis hade klarat oss utan fysiska skador. På insidan dolde sig ett myller av känslor. Sorg och frustration, besvikelse och bitterhet. Jag kunde inte glädjas fullt ut eller vara den mamma, fru och vän jag önskade.
Hembarnmorskor till Kiruna?
När vi bara några år senare väntade en liten igen började vi tidigt kolla upp hur en hemfödsel skulle kunna vara möjlig. Alternativen vi såg var att få upp hembarnmorskor till Kiruna eller att själva åka till dem. Födseln var beräknad under sommarsemestern. Mina föräldrar som bor söderut kunde ställa upp som barnvakt åt äldre syskon. Vi hittade boende att hyra i närheten och fick kontakt med hembarnmorskorna Renée och Lina. Jag var frisk och bebis mådde bra. Förra födseln hade lämnat en hel del hos både mig och min man att bearbeta. Den här graviditeten blev en tid för det. Medan vi planerade och i samtalen med Renée och Lina fick vi gå igenom tidigare födslar och djupdyka i vår relation. Det var stärkande på många sätt och rustade oss båda för kommande födsel samt tiden därefter. Graviditeten innebar liksom tidigare toppar och dalar. Det var mycket praktiskt och ekonomiskt som skulle lösas den här gången. Ibland tröt orken och hoppet men då fanns Renée och Lina ett samtal bort. Min barnmorska Åsa på MVC var också ett stort stöd och peppade mig till att våga drömma och planera för min drömfödsel. Hon skrev ut journalen som vi fick med oss på resan.
Jag hade en tung sista tid av graviditeten
Bebis hade gott om plats och ville inte fixera sig. Det ömmade än här, än där och jag fick svårt att gå. En kväll gjorde min man i ordning födelsepoolen. Om det inte var dags att föda än kunde vattnet ändå vara avlastande för mig. Samma kväll borrade bebis än en gång huvudet ner och åt sidan så att en nerv ut mot benet kom i kläm och benet gav vika. Nu var jag less. Jag hade gjort Spinning babies övningar och kom att tänka på tipset jag fått från Lina om att binda upp magen med en sjal och ett annat tips från Cayenne Ekjordh som jag ville prova. Plötsligt kände jag hur bebis la sig till rätta och skapade ett jämnt tryck neråt. Inbillade jag mig eller var det värkar? Jag sov några timmar och när jag vaknade nästa morgon trodde jag att jag drömt alltihop. Men nej, snart infann sig svaga mensvärksliknande känningar igen. Vi kontaktade hembarnmorskorna som gjorde sig redo för att komma under dagen.
Jag andades genom vågorna som kom tätare och sköljde genom min kropp. Cirkelrörelser med kroppen, tung och avslappnad, i duschen, på pilatesbollen och mot soffan. Min man skötte allt praktiskt och höll poolen varm. När vågorna tilltog i styrka sjönk jag ner i det varma vattnet. Snart smög sig Lina in och en stund senare kom Renée. De sa ingenting. När jag var redo kunde jag berätta att jag kände bebis röra sig. De behövde inte veta mer, inte kontrollera eller undersöka om det faktiskt var så. Jag var trygg, omgiven av min älskade familj och av barnmorskor som fanns där för mig och bebis. Födseln fick fortsätta. Ner, ner, ner. Stundvis överrumplades jag av kraften och blev rädd. Skulle min kropp klara det här? Jag fick bäckenpress som avlastning. Renée uppmuntrade mig att känna efter. Bebis huvud var bara några centimeter upp. Jag kände när vattnet gick och fick ur mig ”ring of fire” när det brände till lite extra. Mellan vågorna kände jag för en stund alla känslor på en gång. Jag skrattade och grät av glädje och lättnad. En sista stark våg och jag höll bebis i mina händer. Navelsträngen som fortfarande band oss till varandra och var bebisens källa till liv lindades av hennes hals och jag lyfte henne till mitt bröst. Hon var här!
Jag fick gå stärkt ur födseln den här gången
Jag kände och känner än idag enbart glädje och tacksamhet! Förundran över hur kroppen är skapt och vad den klarar av. Födseln gav mig tillbaka en stor dos självkänsla och läkte gamla, envisa sår. Visst innebar födseln en hel del jobb, svett och tårar. Det var inte lätt att föda. Jobbet behövde bli gjort. Men jag kände mig trygg genom hela födseln. Jag visste vad forskningen säger, det var inte långt till närmaste sjukhus och vid eventuell risk fanns barnmorskorna där för att omvärdera situationen. Jag citerar Milli Hill:
”You matter. Wanting to have a brilliant birth experience is not selfish. When a child is born, as they say, so is a mother, and motherhood, as you are perhaps about to discover, requires you to be strong, tough, mentally and physically healthy, happy, and madly in love with your children. What better way to set this all in motion than with a truly positive birth?!”
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
