För att få tid att höra det som sägs mellan raderna

The Positive Birth Calendar 2022

Av Mikaela

För att få ge kontakt när du vill ha den.

För att få möjlighet att ses när du har behovet.

För att få tid att lyssna på dig, på riktigt.

För att få ha rätten att tro på och föreslå det jag känner är sant.

För att få se HELA dig och jobba holistiskt.

Det är därför jag valt att lämna läkaryrket för att istället jobba som doula.

Mikaela heter jag och är doula och legitimerad läkare. Min dröm under min uppväxt var att få jobba som läkare. Som läkare skulle jag få hjälpa och stötta människor när de är i en utsatt position och ett sårbart tillstånd. Under åren jag jobbat kliniskt som läkare har det tyvärr visat sig att tiden och förutsättningarna för att faktiskt få se hela den människa jag har framför mig saknas, trots att jag valt geriatrik som inriktning som är en av de specialiteter där det ges mest plats för detta.

För mig är människan en helhet. En flerdimensionell varelse där kropp, sinne och själ hänger ihop. Om det finns ett lidande i själen som inte adresseras, kommer det förr eller senare att visa sig i kroppen. Finns det oroliga, tunga tankar i sinnet som inte får ta plats, kommer det förr eller senare att påverka både kropp och själ. Om kroppen inte får det den behöver för att må bra, kommer varken sinne eller själ fungera optimalt eller ha en plats att verka från.

Sjukvård handlar inte bara om att lägga pussel med symtomen, sätta en diagnos och påbörja behandling. Sjukvård för mig är att få tiden att höra det som sägs mellan raderna, förstå vilken livssituation just denna person befinner sig i och hur sjukdomen påverkar dennes liv. Få plats att se till de sår och trauman som nu färgar upplevelsen av behandlingen och möjlighet att möta själen när man kommit dit att kroppen snart inte längre orkar mer. Att få se till och möta HELA människan. Inte att ”producera vårdtillfällen” som det kallas enligt den modell sjukvården bygger på idag. Vart tar värdet och betydelsen av mötet mellan två människor vägen då?

Jag drömmer om en sjukvård där varje patient fick känna att hon blivit sedd, hörd och lyssnad på oavsett vilken del av vården hon möter. Men en av de viktigaste platser där detta behöver vara norm är i all vård som rör fertilitet, graviditet och födande.

För dem som längtar och kämpar för att en dag få bli förälder, som upplever svårigheter att bli gravida eller få behålla en graviditet, kan avsaknaden av det själsliga stödet inom vården vara förödande tror jag. Jag är övertygad om att själsliga trauman kan påverka möjligheten att bli gravid. För finns det idag någon som kan säga att kropp och själ inte har något samband och att en själslig smärta inte påverkar den fysiska kroppens förmåga att bli gravid?

Tyvärr är det idag allt för många kvinnor som upplever att de inte blivit lyssnade på, inte fått gehör för sina önskningar och ännu värre blivit överkörda eller fått genomgå interventioner eller behandlingar som de inte gett samtycke till när de födde barn. Det är dags att vården börjar efterfråga och värdesätta kvinnans upplevelse av födseln och förstå vidden av hur detta påverkar henne resten av livet.

Att jobba som doula innebär för mig att som huvudsyssla få se, lyssna och stötta tills DU känner dig sedd och hörd. Att få jobba holistiskt, som för mig betyder att utgå från en tankegrund där människans olika delar hänger ihop och se till helheten med kropp, sinne och själ.

Att som fertilitetsdoula ge utrymme för lyfta på de stenar som ingen inom vården haft tid att lyfta på, när fokus ligger på kroppens förmåga att bli gravid. För kanske är det inte i kroppen en eventuell blockering finns. Sinnet och själen får ta plats och utrymme skapas för den längtan som finns och den påverkan det har på livets alla delar. Det är tufft och påfrestande att varje månad när mensen kommer, sörja något som aldrig varit. Och den sorgen måste också få en plats att vara.

Att som doula i kombination med bland annat min utbildning inom EFT (emotional freedom techniques), få ge plats för dig att bearbeta och överkomma förlossningsrädsla eller tidigare förlossningstrauman, för att du ska kunna se fram emot eller se tillbaka på ditt barns födelsedag med värme och glädje.

Att som förlossningsdoula få gå igenom och bearbeta de tankar och känslor som är kopplade till födandet för dig och ge plats för att din upplevelse av födseln ska bli så stärkande och positiv som möjligt. Att få informera om anatomi, fysiologi, endokrinologi och även om rutiner och rättigheter för att du ska kunna ge ett informerat samtycke till föreslagna procedurer och eventuella interventioner när du föder barn, eller använda din rätt att tacka nej. Det finns inget rätt eller fel sätt att föda barn på. Om det inte känns rätt i din mage, för din intuition, då är det inte rätt för dig.

Idag får jag jobba med att stötta kvinnor i att lita på den känslan. Jobba med att du ska få hitta din kraft och få föda som du önskar. För kvinnor som fått föda på sina villkor och barn som kommit till världen från en mamma som lämnar födseln med en känsla av styrka och kraft, är barn som kommer kunna utföra stora saker i livet. Det är jag övertygad om. Det spelar ingen roll exakt hur eller var du föder, så länge det är på dina villkor och du känner dig informerad och delaktig i beslutsfattandet.

Nu har jag hittat mitt drömjobb. Jag får kombinera min kunskap om kroppens anatomi, fysiologi, endokrinologi, påverkan av sjukdomar och komplikationer som kan uppstå, med att ge ett emotionellt, mentalt och fysiskt stöd till en kvinna och eventuell partner vid längtan efter graviditet, under graviditet och födsel samt vid förlossningsrädsla eller upplevelse av traumatiska födslar. Denna kombination innebär att jag får jobba med att se, höra och lyssna på hela dig. Får ge plats för att du ska hitta din kraft och styrka och för att du ska kunna gå lite lättare genom livet, vare sig tyngden beror på infertilitet eller rädsla för att föda barn, och för att du ska få föda barn på det sätt som är rätt för dig. Jag får nu äntligen jobba holistiskt och med en holistisk synvinkel på människan.

Om du också tror att människans kropp, sinne och själ hänger ihop och påverkar varandra, så hoppas jag att du hittar någon som kan stötta dig på det sätt som du behöver för att hela du ska bli sedd och hörd. Oavsett vilken del av vården du behöver möta.

www.birthandbeyond.se

Instagram @birthandbeyond.se

Vad hade jag gjort om jag varit erfaren?

The Positive Birth Calendar 2022
Av Nandi Zulu

Jag sitter på en pall bredvid badkaret. Det är en sån där rullande pall utan ryggstöd som är formad som en sadel typ, den är lagom mjuk och gör att vi barnmorskor kommer ner på en bra nivå samtidigt som vi kan röra oss rullande i rummet. Kvinnan andas lustgas i badet och har fantastiskt stöd av sin partner som har sitt huvud tätt intill hennes. Susandet från lustgasen hörs i bakgrunden, hon ljudar och börjar trycka på under värken. “Jag har aldrig haft en vattenförlossning,” tänker jag. “Borde jag göra något?” Jag känner hur en släng av oro växer i magen. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Hade jag varit orolig då? Nej,” tänker jag och tar några lugnande andetag. Allt är som det ska. Jag viskar till min undersköterskekollega att en till barnmorska gärna får komma in, det är min första vattenförlossning. Det känns oansvarigt att inte ha en till barnmorska på rummet. Och det är min första förlossning som jag har hand om ensam. Efter 1,5 år studier och flera veckor av bredvidgång är jag äntligen här och bistår min första födsel som ansvarig barnmorska.

Jag ber kvinnan komma på knä så att jag kan hålla ett perinealskydd medan hon krystar. Detta var något som var väldigt viktigt för henne, det stod i hennes förlossningsbrev som vi gått igenom tillsammans tidigare. Hela min arm är under vattenytan och eftersom jag inte kan se hennes underliv får jag använda mina fingrar för att känna vad som händer där i vattnet. Jag kan känna att huden buktar på när hon krystar, snart känner jag toppen av barnets huvud mot mina fingrar. Strax innan bebisen föds viskar min kollega som tyst smugit sig in på rummet “Huvudet måste vara under vattenytan tills den är ute.” Jag nickar som svar. Jag vet detta. Jag har själv fött i vatten. Jag har sett min kompis föda hemma i vatten. Jag har ägnat timmar åt att titta på vattenfödslar. Ändå är jag så tacksam för påminnelsen och stödet jag har i rummet, att veta att hon sitter där bakom mig och stöttar upp om det behövs.

Bebisen föds och får komma mellan mammas ben under vattenytan fram till sina föräldrar, där undersköterskan hjälper föräldrarna att ta emot. Inom en minut skriker bebisen. Ett nytt liv välkomnas till världen. Glädjen och lättnaden fyller rummet. Det är en unik känsla direkt efter ett barn föds. Alla pustar ut, värme sprider sig, oxytocinet flödar.

Den lilla familjen får en kort stund att få vara i sin bubbla, jag tar ett steg tillbaka. Sedan viskar min kollega att moderkakan helst inte ska komma i badkaret så vi hjälper kvinnan upp. Det är där jag känner att jag kunde ha väntat, gett dem mer tid att få vara i sin bubbla. Men vi är på sjukhus och jag är ny, jag får rätta mig efter verksamhetens regler. Jag vågar inte vänta utan gör som min kollega uppmuntrar mig till. Kvinnan får komma till förlossningssängen och föda fram moderkakan där.

I januari 2021 tog jag äntligen min barnmorskeexamen

Efter 16 år av drömmande om att bli barnmorska, tog jag, mitt i en pandemi, min barnmorskeexamen över zoom på min dotters 15-års dag. Det kändes som om cirkeln slöts den dagen. Drömmen att bli barnmorska växte nämligen fram under min första graviditet med min dotter. Vägen dit var varken rak eller lätt. Men på vägen har jag mött så många barnmorskor som stöttat mig, lärt mig och uppmuntrat mig. Om en behöver cheerleaders ska en ha barnmorskor i sitt liv, helt klart! Finns inga som är så bra på att uppmuntra, peppa och stötta en. 

Jag kände att när jag fick min nya titel som barnmorska att jag äntligen hade fått rätt titel. Jag kände mig aldrig som en sjuksköterska, det var liksom fel på något sätt. Som om jag tagit på mig ett par skor som såg ut att vara mina men inte passade. Barnmorska är mina rätta skor! Jag känner mig så stolt över min titel, stolt över mitt yrke och stolt över mina kollegor världen över.

Under åren har jag haft väldigt mycket tid att tänka på vilken typ av barnmorska jag vill bli. Hur jag vill bemöta familjerna jag möter. Hur jag ska visa att jag respekterar dem och deras val. Hur jag ska lämna mina egna åsikter utanför deras svär och respektera deras resa till föräldraskapet.

Men det är också svårt att vara ny, i ett nytt yrke och på en ny arbetsplats. Det blir lite av en identitetskris att inte kunna rutiner, känna kollegor eller hitta i lokaler. Jag kom från en arbetsplats där jag varit i över tre år, jag hade fantastiska kollegor och visste vem jag skulle be om hjälp för vad, jag kände mig trygg. Nu valde jag att starta om. Vem kan jag be om hjälp? Vem kan jag bolla med? Vem kan jag luta mig mot? Jag behövde testa, läsa av, erfara. Sånt tar tid och tålamod.

Att vara ny betyder att du måste anpassa dig efter dina kollegors rekommendationer, avdelningens PM och läkarnas tycke på ett sätt som de erfarna inte behöver, de har sin erfarenhet att luta sig mot. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren?” Det har varit mitt mantra detta första år som barnmorska på förlossningen. För erfarenheten ger trygghet, lugn och otroligt mycket is i magen. Alla dessa saker är egenskaper jag ser och har sett hos de barnmorskor jag ser mest upp till. De barnmorskor som vågar handha en förlossning utan att göra vaginala undersökningar eller lyssnar bara med trätratten för att det är det kvinnan vill. De barnmorskor som vågar bistå en oplanerad sätesfödsel eller bistå födande i hemmet. De barnmorskor som inte måste någonting utan anpassar sig efter den födande, som vågar stå upp för den födande och dess partner, som vågar. Det är så komplext att vara barnmorska, att veta när en ska sitta på sina händer och avvakta och när en ska vara proaktiv och göra. Det är mycket att hålla reda på, en ska vara flera steg före och samtidigt inte patologisera något som är friskt. Det är ett stort ansvar och det finns många risker. För vi barnmorskor har alltid ett hot hängande över huvudet på oss, läkare som skriver avvikelser, födande som gör anmälningar, anhöriga som blir arga. Vi ska anpassa arbetet efter verksamhetens alla krav, skriva allt i journalen så vi har ryggen fria, blanda in läkarna i alla patienter och tillgodose den födandes önskemål, krav och fysiologiska process.

Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Då hade jag varit den barnmorska jag hoppas att jag en dag kan vara fullt ut. Midwife. Med kvinnan. Inte för regionen. Inte för verksamheten. Inte läkarna eller kollegorna. För den födande, det är ju därför jag blev barnmorska. För att stärka och stötta, och ibland bara sitta på en pall och observera i tystnad då ett nytt liv håller på att börja.

Nandi heter jag och bor i Malmö. Jag är doula, barnmorska och undervisar i Hypnobirthing. Jag försöker dela med mig av kunskap och tips på engelska på min Instagram och min YouTube-kanal. Och så är jag mamma till tre barn också, en dotter på 16 år och två söner 8 och 4 år. Jag skulle beskriva mig själv som “multi passionate” eftersom jag har många olika saker jag brinner för. När Märta bad mig skriva ett inlägg funderade jag länge på vilket ämne jag skulle välja, det finns så många saker att skriva om. Jag valde att skriva om att vara ny för det är något som påverkar oss alla på olika sätt och något jag pratat mycket med mina före detta kursare med. Det har varit ett omvälvande år som ny barnmorska, under en tid då många i min region lämnat regionens största förlossningsavdelning och pandemin kommer och går. Jag är ändå så glad att jag valde att ta steget att bli barnmorska och att söka jobb på just min arbetsplats. 

Vikten av stöd och engagemang för en positiv upplevelse av förlossningen

The Positive Birth Calendar 2022
Av Fanny de Wolfe

Jag heter Fanny de Wolfe och har fått äran att medverka till denna underbara julkalender! Det känns så roligt att kunna ge något litet tillbaka till Märta som ger så mycket av sin tid, kunskap och erfarenhet till oss. Jag är enormt tacksam för den information som jag på ett lätt sätt kunnat ta till mig genom instagramkontot och bloggen.

När jag och min partner Marian väntade vår lilla son var vi tidigt inne på att ha en doula med oss. Jag kände vid det laget ingen som haft en doula med sig vid sin förlossning men jag hade läst en del om yrket och visste en sak. Jag ville inte komma hem efter en förlossning där jag upplevt trauma, brist på information och samtycke eller där min partner inte kunnat vara ett bra stöd för mig. Jag visste på något sätt att förlossningen hade potential att stärka vår relation livet ut och också stärka mig som kvinna. Att förändra mig i grunden. Det jag inte visste var att en doula skulle vara nyckeln till denna upplevelse, åtminstone var det så för oss!

De enda råd jag fick med mig från mvc var tyvärr att “ta födseln som den kommer”. Ingen profylax erbjöds, ingen mammagrupp, ingen doula och inget stöd med att skriva en födelseplan. Att ta det som det kommer menade min barnmorska var det enda man kunde göra, man kan ändå inte kontrollera hur födseln blir. Det påståendet tycker jag är problematiskt, jag upplever att jag genom mina förberedelser kunde göra informerade val både innan och under födseln som på många sätt gjorde att förlossningen blev som jag ville. Jag begärde det jag drömde om, skrev en lång födselplan, tog de avgörande besluten själv och kände att jag kunde kontrollera lugnet.

Om MVC inte själva kan erbjuda något mer i form av förberedelse och stöd tycker jag åtminstone att de kan informera om att detta finns på andra ställen. Den brist på engagemang som jag upplevde där var en stor kontrast mot det engagemang som fanns hos min blivande doula.

Eftersom vi bor i Södermanlands län fanns det inte så många doulor verksamma nära oss, men till vår glädje hittade vi Morlin Schubert via Doulagruppen. Det fanns till en början en liten osäkerhet hos mig och min partner; en födsel är ju så intim och privat, sḱa vi verkligen dela den med en till person? Vi insåg dock ganska snart att en doula finns med för att “säkra” vår upplevelse, att skydda våra önskemål och vår bubbla men finns också där som stöd för partnern. Det finns så många tillfällen under en födsel, både hemma och på sjukhus, där man ställs inför val och dilemman, och där det kan vara värt så mycket att ha en person till att bolla med.

Vi träffade vår doula för ett första samtal i vecka 26 och efter det skulle vi komma att ha två förberedande träffar till. Vi fick dessutom väldigt mycket information mellan dessa träffar och tillgång till profylax och en lång rad tips på böcker, instagramkonton, filmer och förberedelser vi själva kunde göra. Att ha en doula med sig var för mig att öppna en dörr som varken mvc eller någon jag kände kunde erbjuda. Ett erbjudande att ta födseln i egna händer och ta befälet över min egen upplevelse. Det enda problematiska med att ha en doula skulle jag säga är hur tydligt det blev för oss vilka brister det finns i förlossningsvården. Det var en viss sorg och en process för oss att acceptera att det i Sverige i stort sett är omöjligt att föda på sina villkor och att vi trots förberedelser antagligen skulle hamna i sjukhusets interventionsspiral. Vi övervägde en hemfödsel men valde ändå att föda på sjukhus. I slutändan behövde jag och bebisen lite hjälp så jag väljer att tro att det fanns någon mening med att vi hade valt att vara där.

Vi fick mestadels ett väldigt fint bemötande av personalen och barnmorskorna gjorde mycket för att följa vår födselplan och var noga med att förklara och informera när vi var tvungna att frångå den. En barnmorska bad vi att få byta, något jag är tacksam att vår doula stöttade oss i. De andra kom senare och besökte oss på BB och deras stöd betydde förstås mycket!

Men det är fortfarande det kontinuerliga stödet som har varit viktigast för oss, någon som känner oss och visste sen innan vad vi önskade oss. Någon som var med oss hemma i latensfasen, som kunde guida när det var dags att åka in och som skjutsade oss till sjukhuset. Någon var med efter födseln och kunde hjälpa oss minnas, förstå och bearbeta. Någon som funnits där i fjärde trimestern när oro och ångest funnits för kroppens ärr och återhämtning.

Det sätt som min partner gavs plats och verktyg gjorde att vi kunde göra detta tillsammans och det stärkte oss något enormt, inte bara i förlossningsrummet utan i vår relation och vårt föräldraskap! Det fanns inget mer jag önskade att han gjorde för mig under förlossningen, den tryggheten han gav mig betydde…. allt. Jag är helt övertygad om att det är en stor faktor i hur fin start vi haft med vår underbara bebis.

Min och min bebis lilla skyddsängel, så tänker jag faktiskt på vår doula! Som tyckte vår förlossning var lika viktig som vi tyckte. Som gav det stöd och engagemang som inte riktigt finns någon annanstans. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att ha en doula med sig. För mig har hon för alltid en stor plats i mitt hjärta och i mitt liv!

Vikten av relationell vård och informerat samtycke

The Positive Birth Calendar 2022

Av Malin Edqvist

Jag måste erkänna att jag blev glad över att bli tillfrågad – men också har våndats över att delta i The Positive Birth Calendar. De tio senaste åren har den absoluta merparten av det jag skrivit styrts av mycket tydliga regler och riktlinjer. Introduktion, metod, syfte, resultat och diskussion. Kan jag skriva utan dessa regler? Och vad vill jag skriva om?

Jag heter Malin Edqvist, är disputerad barnmorska och arbetar som universitetsbarnmorska på Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Mitt primära forskningsområde har varit prevention av förlossningsbristningar. Först i mitt doktorandprojekt där vi utvärderade MIMA modellen1 och nu senast genom att utvärdera arbetssättet att vara två barnmorskor under krystskedet för att förebygga förlossningsbristningar (1+1 studien).2

Foto: Elisabeth Ubbe

Interventionsstudier är spännande, inte bara för att ta reda på om det som undersöks har en effekt utan också för vad det kräver i form av implementering. För att kunna införa något nytt eller ändra på något som inte fungerar optimalt så måste vi ju ändra beteende. I förlossningsvården handlar det alltså om att både tänka annorlunda och göra annorlunda. Både som individ och som organisation. Hur svårt är inte det? Jag kan bara gå till mig själv. Jag kan vilja göra annorlunda både privat och på jobbet men ofta ramlar jag tillbaka i gamla vanor och tankesätt. Lättast är det om det nya förenklar för mig, om jag blir påmind att göra det, eller allra helst: om jag direkt ser ett resultat som är positivt. Det är enklare ju mindre motstånd jag känner inför ändringen och ju mer det rimmar med mina åsikter och värderingar. Dessutom är vi människor vanedjur, mycket av det vi gör går på automatik. Är jag i en omgivning som är utmanande för mig kommer jag agera utifrån det jag är van vid, det jag känner mig trygg med.

Så vart vill jag komma?

Det är en utmaning för förlossningsvården att både vara stolta över det vi gör bra och samtidigt vara ödmjuka och vilja förbättra det som inte fungerar optimalt. Om vi lyssnar på vad kvinnor säger så handlar det framförallt om att förbättra vården och tillgänglighet till vård efter förlossning samt att tillhandahålla kontinuitet och relationell vård. Jag tror det är detta till synes enkla som är svårt. Att bygga tillit och relationer i system där detta inte alltid är högsta prioritet.

Förutom relationell vård är vi är också ålagda att inhämta informerat samtycke till alla våra rutiner och interventioner. Ändå vittnar många kvinnor om att de inte fått information att de inte upplever sig fått alternativ presenterade för sig samt att de inte upplevt att de kunnat säga nej till det som erbjuds. Just krystskedet är en del av födseln där olika interventioner är vanligt förekommande. Det är också ett stadium där kvinnor upplever är intensivt och där det finns ett stort behov av stöd men även information.3 I en uppföljande enkät i 1+1 studien har vi därför frågat deltagande kvinnor om de fått information om olika interventioner i krystskedet, hur de upplevt interventionen och om de har haft möjlighet att säga nej. Data är under bearbetning och kommer förhoppningsvis att publiceras nästa år. De här frågorna har jag velat ställa länge, för de är viktiga.

Min egen resa innefattar både mina erfarenheter som barnmorska men även mina egna erfarenheter av att föda barn. Som barnmorska har jag både erfarenhet av att ”förlösa” i ordets negativa bemärkelse men även av att stödja och stärka kvinnor i deras födande. Det är ofta en gråskala där jag återigen tror att relation och tillit är av största betydelse. Personligen innebar födseln av mitt första barn också upplevelsen att bli förlöst. Jag upplevde aldrig att jag gavs några valmöjligheter eller att jag fick något emotionellt stöd. Att bli förlöst innebar för mig också att jag aldrig fick göra informerade val om några rutiner eller interventioner (exempelvis undersökningar, infart, värkstimulering, skalpelektrod). Den upplevelsen gjorde att jag under mina följande graviditeter och födslar tog ett aktivt beslut att inte lämna mitt eget födande åt slump eller tur.

Att ta aktivt ägandeskap för mitt födande innebar för mig att se till att få relationell vård och kontinuitet fastän det inte funnits inom den befintliga förlossningsvården. Jag har svårt att uttrycka i ord hur betydelsefullt det har varit för mig. Den enda liknelsen jag kommer på är att vakna i ett rum som är alldeles mörkt men när du går fram till rullgardinen och drar upp den flödar morgonsolen in och fyller rummet med ljus.

Teamfödsel

Erfarenheterna av att bli förlöst och att föda har format mig och är min drivkraft både i klinik och forskningsmässigt. Det är därför som jag blev helt begeistrad när jag lyssnade på obstetrikern Neel Shah våren 2021 på en konferens där han berättade om ett vårdkoncept som utvecklats i USA och som kallas Teamfödsel. Teamfödsel handlar om att se födslar på sjukhus som ett teamarbete. Bara detta kan ju gå stick i stäv med barnmorskors ideologi. Det är väl inte ett team som föder? Det är ju kvinnan?

Konkret innebär det dock att den födande kvinnan och hennes partner är navet i teamet och att de kompletteras av dem de behöver kring sig. I Sverige så innebär det att vid en okomplicerad födsel är teamet kvinna, partner, barnmorska och undersköterska. Vid en långdragen födselprocess eller om komplikationer tillstöter så utökas teamet med läkare och ytterligare barnmorskeassistans. För att se till att alla i teamet är överens och skapa tydlighet kring önskemål och ha en gemensam plan framåt så används en whiteboard för dokumentation. För att återknyta till förändring och att det är svårt att ändra beteende, så är hypotesen att tavlan är ett konkret verktyg för att skapa personcentrerad vård.

Vi har infört Teamfödsel på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge och kommer att utvärdera konceptet vetenskapligt. Precis som med arbetssättet två barnmorskor för att förebygga förlossningsbristningar så behöver alla interventioner hur lovande de än verkar vara utvärderas. Fungerar detta? Hur kan Teamfödsel som utvecklats i ett land med helt annan typ av förlossningsvård anpassas till svensk kontext? Bidrar interventionen till kvinnocentrerad vård? Kan den rentav leda till ökad säkerhet genom att den födande sätts i centrum? Vad krävs för ett optimalt användande? Finns det några oförutsedda effekter?

Eftersom det finns fantastiska förebilder som lyckas formulera allt det jag försöker säga så vill jag avsluta med citat från en artikel skriven av Billie Hunter, Marie Berg, Ingela Lundgren, Olöf Ásta Ólafsdottir och Mavis Kirkham4:

“Maternity care can be considered as a tapestry, in which the weft threads are the visible factors such as clinical outcomes, technologies, policies and protocols. Relationships are the warp threads that hold it all together, but which are hidden in the finished work…

…Without the existence of strong weft threads, a tapestry would disintegrate; any snagging or disruption of the weft threatens the integrity of the whole. In a similar way, without good-quality relationships, the tapestry of maternity care is compromised and weakened and it is highly unlikely that any new interventions, policies or systems will be effective or sustainable, or that high-quality care will be provided”

Foto av Karolina Grabowska

Referenser

  1. Edqvist M, Hildingsson I, Mollberg M, Lundgren I, Lindgren H. Midwives’ Management during the Second Stage of Labor in Relation to Second-Degree Tears-An Experimental Study. Birth (Berkeley, Calif). 2017;44(1):86-94.
  2. Edqvist M, Dahlen HG, Häggsgård C, et al. The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden. Lancet (London, England) 2022; 399(10331): 1242-53.
  3. Häggsgård C, Nilsson C, Teleman P, Rubertsson C, Edqvist M. Women’s experiences of the second stage of labour. Women and birth : journal of the Australian College of Midwives. 2021.
  4. Hunter B, Berg M, Lundgren I, Ólafsdóttir ÓÁ, Kirkham M. Relationships: The hidden threads

Hur vi föds och hur vi föder spelar roll

The Positive Birth Calendar 2022
Av Paola Oras

Hej, jag heter Paola Oras och är barnmorska, lärare och forskare. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns flera anledningar till det. För några år sedan lyssnade jag på ett radioprogram där de diskuterade om det är möjligt att minnas sin egen födelse. Det de pratade om var om det är möjligt att ha minnen vi minns från vår egen födelse – det som kallas explicita minnen. Jag tyckte att de missade poängen. Mer intressant är att vi alla bär på kroppsminnen av det vi har upplevt genom livet och särskilt från upplevelser tidigt i livet- det som kallas implicita minnen. Implicita minnen har en direkt koppling till våra sinnesförnimmelser och känslor och vi är oftast inte medvetna om hur de påverkar oss. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Institutionen för kvinnors och barns hälsa Foto Mikael Wallerstedt

Den process vi genomgår under graviditeten och födandet kan få ringar på vattnet och fortplanta sig in i framtiden. Eftersom vården är uppbyggd kring ett medicinskt paradigm som till stor del fokuserar på att minimera fysiska risker, glömmer vi lätt att graviditet och födande framförallt är vägen mot en livslång relation. Graviditeten är en möjlighet för oss att utveckla tilltron till vårt eget vetande, till vår förmåga att föda och att vara föräldrar. En positiv upplevelse av att föda kan bli som en språngbräda in i föräldraskapet, en känsla av styrka och kompetens. En positiv upplevelse är inte beroende av en komplikationsfri födsel men däremot av att känna sig sedd och att kunna hantera det som händer. En positiv upplevelse har nära samband med känslan av kontroll, som paradoxalt nog kommer ur förmågan att släppa kontrollen, som i sin tur stärks av trygghet. Vi behöver känna oss starka och kompetenta när vi har fött vårt barn för att ha de bästa förutsättningarna in i föräldraskapet. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Spädbarnsvård

Vår hjärnas arkitektur formas i kontakten med andra

Neurovetenskapen har många klatschiga uttryck, varav ett är we are wired for connection. Vi är relationella varelser med en stark önskan om positiv kontakt med andra människor. Vår hjärnas arkitektur, vilka nervceller som kopplar ihop sig med varandra och vilka som trimmas bort, formas i kontakten med andra. Det är särskilt påtagligt när det gäller nyfödda barn där hjärnan genomgår stora strukturella förändringar första året. De nervbanor som används blir som upptrampade spår – neurons that fire together wire together – och de som inte används gör hjärnan sig av med – use it or lose it. Att den omvårdnad barnet får stämmer överens med de artspecifika förväntningar vi biologiskt är rustade med, får därför långtgående konsekvenser för hur nervsystemet, stressresponsen och den hormonella regleringen kalibreras. Barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott lär ha sagt:

” There is no such thing as a baby – there is a baby and a someone.”

Ett citat som fångar barnets absoluta beroende av andra för att kunna överleva. För att barnet ska utveckla en trygg anknytning behöver föräldern kunna tona in, besvara barnets signaler och kunna reglera sina egna känslor. Vi reglerar och ”oreglerar” ständigt varandras nervsystem. Det gäller för barnmorska och födande. Vårdpersonal emellan. Inom ett kärlekspar. Förälder till barn. Det beror på att we are wired for connection och har spegelneuroner som gör att vi smittar varandra med känslor. Vi är också wired for protection och om en nybliven mamma har ett oreglerat nervsystem som är upptaget av rädsla och smärta efter en traumatisk födsel, kan de känslorna lägga sig i vägen för kontakten med barnet. When there is a baby the baby needs a someone. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Den viktigaste funktionen med anknytningssystemet har alltid ansetts vara att skydda barnet från rovdjur, men det finns de som menar att den tidiga anknytningen även borde innefatta skydd mot bristande reglering av barnets olika system i kroppen. Eftersom ett nyfött barn är helt beroende av andra för att kunna reglera viktiga funktioner såsom andning, puls, värme, blodsocker, immunförsvar, bakterieflora, sömn, smärta och stress, så skulle den tidiga kontakten mellan mamma och barn kunna ses som en del av anknytningssystemet. Den tidiga fysiologiska regleringen av barnets kropp och stressystem skulle då vara den biologiska grunden till de senare känslomässiga banden. Barnet skulle enligt det synsättet bära med sig implicita minnen av att vara i en välreglerad kropp med ett väl kalibrerat stressystem. Många av de vanliga interventioner vi använder i vården kan störa kontakten och därmed regleringen. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Hormonell hjälp eller ett hormonellt glapp att överbrygga?

Vid en fysiologisk födsel badar barnet i oxytocin. Ett hormon som främjar lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Under framfödandets värkar utsätts barnet för ett visst mått av syrebrist som hjälper barnet att tagga till. Stresspåslaget ökar chansen att barnet lyckas söka sig fram till bröstet och börja amma. Råmjölken ger ett viktigt infektionsskydd och hjälper tarmarna att mogna. Vid en fysiologisk födsel badar även mamman i oxytocin och hennes hjärna översköljs av det kroppsegna morfinet endorfin. Den biologiska mallen för födandet, med höga doser oxytocin och endorfin, bär på en potential av att uppleva födandet som positivt. Mammans oxytocinnivåer är som högst strax efter födseln. Precis som för barnet främjar det lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Oxytocinet dirigerar dessutom blodflödet till hennes bröst för att värma barnet och drar samman livmodern och skyddar henne mot en stor blödning. När mamma och barn är i direkt kontakt med varandra den första tiden så finns därmed ett ömsesidigt regleringssystem som påverkar bådas hälsa i positiv riktning. Hur mycket fysiologin får verka ostörd och hur mycket vi intervenerar har betydelse för den hormonella hjälp vi får med oss i föräldraskapet, eller det hormonella glapp som vi måste överbrygga. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Att se barnafödandet ur linsen av mamma-barn-relationen, och i förlängningen hela familjen, kan ge ett tydligare perspektiv på viktiga prioriteringar. Det lyfter betydelsen av att se helhet och sammanhang. Det lyfter betydelsen av relationer och kontinuitet. Det lyfter betydelsen av kroppen och sinnet som enhet. Det lyfter betydelsen av att främja fysiologin och den hormonella balansen. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns som du ser flera anledningar till det.

The Positive Birth Calendar 2022

the positive birth calendar 2022

För två år sedan bjöd jag in de första deltagarna till The Positive Birth Calendar 2020. Det var nervöst för jag visste inte om någon skulle tacka ja.

Nu är det snart dags för den tredje omgången av kalendern! Ja den 1 december publiceras det första inlägget här på bloggen i år igen. Varje år förundras jag över alla berättelser och de skiftande perspektiv som ryms inom dem. Att historierna inte tar slut utan fortsätter komma.

Vad vill jag då? Vad är syftet med kalendern? Ett övergripande syfte för mig är att vara med och ”öppna upp” samtalet om födande. För jag upplever att samtalen och berättelserna lätt stängs in i olika filterbubblor. De födande som har blivit traumatiserade hittar sin grupp. Kvinnor som har blivit stärkta av sin upplevelse hittar en egen gemenskap. Alla de yrkesgrupper som arbetar med födande har sina egna professionella förbund där tolkningarna skiftar beroende på yrke och förbund.

Många av oss fortsätter att prata förbi varandra.

Och hur går det ihop att vi har ”världens bästa förlossningsvård” å ena sidan och förlossningskris å den andra? Vilka röster är det som får höras och vilka är det som inte får höras?

“If health and wellbeing is only defined as what is left over after illness is dealt with, then illness becomes the defining characteristic of healthcare. Such an approach ignores the possibility that understanding wellbeing may be the key to minimising illness.”

Soo Downe & Christine Mc Court
From being to becoming: reconstructing childbirth knowledge*

Att titta på en handfull medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt och sfinkterskador räcker inte för att förstå den ofta största och viktigaste händelsen i människors och framförallt – kvinnors – liv.

Randomiserade kontrollerade studier och stora meta-analyser hjälper oss att förstå många saker men de kommer inte kunna ringa in den komplexa psykosociala process det innebär att vara gravid och föda barn. Att tro det är som att försöka hitta den stekspade som är bäst för att laga en god middag. Det blir förminskande eftersom det inte finns någon sådan magisk tingest. Allt samspelar. Varje ny helhet blir unik.

På liknande sätt behöver vi förhålla oss till berättelser om födandet. En förlossningsberättelse är alltid något sammansatt bestående av flera lager där varje lager är ihopbundet med de andra. Och även om det kan kännas kletigt och smetigt ibland så behöver vi titta på dem just så. Sammanbundet.

Allt som ryms i mellanrummen vill jag hjälpa oss att få syn på.

Det är där jag vill att The Positive Birth Calendar ska få växa fram.

* Squaring the circle, 2019