Sluta normalisera kvinnors helveten!

Mensvärk. En typisk liten gullig sak. För vissa räcker det med värmekudde, lite ompyssling och vila. För andra är mensen ett helvete. Jag minns så väl när jag var 15 år och skulle åka tåg i fyra timmar med min syster som då var 13 år. Mensvärken valde att komma just där och just då och jag önskade mig så långt bort från den trånga tågkupén som jag bara kunde. Smärtan var vidrig och jag kunde inte sitta still. Så jag kröp på sätet, kurade ihop mig till en boll, klängde, la mig på golvet i tågvagnen (min syster skämdes), knäppte upp de översta knapparna i gylfen så att det iallafall inte skulle strama runt magen. Så kräktes jag. Och ville på fullt allvar att vi skulle gå av i någon håla långt hemifrån där tågade passade på att stanna och ta en ambulans till närmaste sjukhus. Men det ville inte min syster. Till slut kom en tågvärd och undrade hur det var fatt. Då pep min syster fram med sin minsta röst ”Jag tror att hon har pms”.

Jag minns att jag som tonåring sökte hos husläkaren flera gånger för smärtan men att jag egentligen inte fick någon bra hjälp utan överdoserade ipren och fick magsår. Många, många år senare upptäckte en gynekolog förändringar i min livmoder och frågade ”Har du haft väldigt jobbig mensvärk?” Han berättade om förändringen  adenomyos , att det är en speciell form av endometrios med inväxt av endometrieslemhinna i livmodermuskeln.

För mensvärken har jag egentligen upplevt som värre än förlossningssmärtan. Den har för mig aldrig haft någon paus  utan bara pågått som ett enda inferno –  det kommer ju heller ingen fantastisk present sedan mot slutet av smärtan. En litet barn i famnen är ju den finaste belöning man kan få. Några droppar blod. Ska det behöva göra så ont för vissa? Jag är glad att det idag finns en helt annan kunskap om orsaker till svår mensvärk och möjlighet att behandla.

Gravidillamående. En harmlös och gullig liten sak som iallafall tyder på att allt nog står rätt till med graviditeten. Om jag lägger ihop alla veckor som jag har mått illa under mina graviditeter så blir det olidligt många veckor att tänka tillbaka på. Dagar som jag har legat raklång i sängen, inte kunnat kliva upp. Illamåendet  som har snurrat runt runt i rummet och fått tillvaron att kännas ganska meningslöst. Barnmorskans ord om att ”det brukar gå över efter 13-14 veckor” som av någon anledning inte har lugnat mig alls. Som om det skulle kännas bra att bara må illa i 10 veckor till?

Det finns många historier om gravida kvinnor som har kräkts på vägen till eller från jobbet, eller PÅ jobbet – men varför är det plötsligt okej att kräkas och jobba samtidigt bara för att kräkningarna beror på en graviditet? Jag har kräkts så många gånger under mina graviditeter och jag är så otroligt dålig på att kräkas. Ja det är sant! Jag får prickar i hela ansiktet, också kallat petekier, efter fem kräkningar så ser jag ut som om jag är sjuk i mässling. Känslan när man tittar sig själv i spegeln efteråt – hua. Om det ändå fanns fler tillfällen i kvinnolivet som man kunde få känna sig lite upphöjd och seren istället.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Så kan du stötta den som ska föda

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Råd och risker

Vill vara nära. Foto: Paola Oras

Som förälder behöver  man navigera fram i en djungel av råd och risker – det är inte alltid så enkelt att bilda sig en egen uppfattning. Hur ska man förhålla sig till allt? Jag kan tycka att det är svårt, både som förälder och barnmorska. Ett råd kan vara ack så välment men slå så fel. Som rådet till gravida att inte äta vissa fiskar med höga halter av gifter, det rådet fick många att sluta äta fisk helt – för att vara på den säkra sidan. Och det innebär också en risk. Eller råd om alkohol och amning, hur förklarar man något komplext på ett enkelt sätt som får avsedd effekt hos den man ger rådet till? Det är minimala mängder alkohol som går över till barnet via bröstmjölken, myrdoser. Att ge barnet av denna mjölk är troligen inte farligt. Däremot är det väl ingen fantastisk ide att ta det som intäkt att dricka stora mängder alkohol som förälder.

Att pappa dricker hela flaskan medan mamma sitter from och spiknykter på andra sidan bordet och ammar, nja, jag är inte så jätteförtjust i det. Det finns ett nyktert föräldraansvar som man väl kan dela på i så stor utsträckning som möjligt. Men jag har egentligen inga problem med en mamma som ammar och dricker ett glas vin, för jag har inga problem med en pappa som gör det – och det finns väl ingen anledning att skuldbelägga henne mer än honom.  Hänger ni med?

En annan sak som jag tycker är problematisk är när vårdpersonal genom sina råd frikänner sig från ansvar och lägger över skuldbördan på patienten. Om jag tackar nej till syntocinonsprutan (den som kan göra att man blöder en binda mindre i blodmängd efter födseln, för vissa kvinnor kan det vara en stor mängd, för andra är den obetydlig) efter förlossningen och sen börjar blöda – det är aldrig mitt fel att jag börjar blöda. Jag har bara tackat nej till en spruta och börjat blöda.

Socialstyrelsen råder föräldrar att låta barn under tre månader sova i egen säng eftersom man har sett att det finns en något ökad risk för plötslig spädbarnsdöd. Men barn under tre månader vill sällan sova i en egen säng och detta leder till stora våndor hos nyblivna föräldrar!

”Han vill inte sova själv, vi har försökt hela natten, och nu råkade han hamna här mellan oss och jag vet inte hur vi ska göra, han är lugn hos mig”

Det är en fras som jag har fått höra många gånger när jag jobbar natt på BB. Då brukar jag lugna de nyblivna föräldrarna och säga att det inte finns så många barn som trivs med med att sova helt själva. Det är en överlevnadsinstikt att vilja vara nära – något friskt! Var glad för att han vill vara nära. Sen drar jag hela ramsan om säker samsovning och berättar vad man kan tänka på och hur man är uppmärksam på barnets signaler ( att man blir sämre på att uppfatta sitt barn signaler under påverkan av alkohol och droger osv). Men det viktigaste för mig är att lyfta bort hela skuldbördan från deras axlar. För den gör sällan så mycket nytta.