Att förbereda sig inför förlossningen

förbereda sig inför förlossningen

Ingen födsel är den andra lik. Det är verkligen så. Jag tänker på själva födandet som en koncentrerad bit av livet – ja en oproportionerligt stor och intensivt levande bit av våra liv. I en och samma födsel kan känslor av glädje, sorg, rädsla, smärta, förutsägbarhet, lycka, leda, oförutsägbarhet, långtråkighet och eufori rymmas. Ibland är det tvära kast, precis som med resten av livet. Ingen kan förutspå precis hur en förlossning kommer att bli.

Oavsett om du vill föda hemma, på sjukhus eller med hjälp av ett kejsarsnitt så blir förlossningen  en händelse som kommer att prägla dig. På gott och på ont. Men man kommer inte runt den – händelsen – även om man kanske ibland skulle vilja. Därför kan det vara bra att förbereda sig, på något sätt.

Hur förbereder man sig inför förlossningen?

Det finns inte en förberedelse eller ett koncept som passar alla och det behöver verkligen inte vara något som kostar dig extra pengar. Mödravård är skattefinansierat i Sverige och på många barnmorskemottagningar erbjuds föräldragrupper för gravida. Det, och en god och förtroendefull relation till barnmorskan på MVC under graviditeten räcker gott för många.

Om förlossningens påverkan
Ja, hur upplevelsen av förlossningen blir spelar roll.

Ditt barns födsel blir ett minne som kanske visserligen ändrar karaktär över tid – men själva minnet kommer inte att blekna. De flesta minns sina barns födslar i detalj, minut för minut, timme för timme. Vem som tog emot på förlossningen och om den personen verkade stressad och allmänt ointresserad eller var varmt välkomnande. Ord som sägs i förlossningsrum kan etsa sig fast i minnet som stora klippblock. Därför är det viktigt att vi som jobbar med födande är medvetna om att det vi säger kan bli bevingade ord.

”Barnet har fastnat”

”Ja, du kan föda ditt barn, det tar bara lite tid”

”Du är så värksvag”

Många gravida och deras partners säger ödmjukt inför födseln: ”Vi tar det som det kommer”. Ja, eftersom man inte kan veta hur förlossningen kommer att bli så kan det kännas logiskt och lite ödmjukt att inte fundera så mycket på hur man vill att det ska bli. Men jag skulle tvärtom vilja uppmana er alla: Ta ditt barns födsel – ja ta din eller er förlossning i anspråk! Staka ut en väg! Hur tror du att ni vill ha det? Att staka ut en väg är inte samma sak som att rita en detaljerad karta över sin förlossning. För då finns det en uppenbar risk att man blir väldigt besviken efteråt.

Men det är bara när man funderar över hur man tror att man vill ha det som man kan börja fundera över hur man ska kunna komma dit. 

Läs mer på min nya sida Föda med stöd/Gravid!

Morgonkaffe

I gravidkrämpornas värld: gravid och illamående

Morgonillamående

Illamåendet brukar vara som värst på morgonen.

Är du gravid och illamående? Smakar inte morgonkaffet gott längre? Blir du spyfärdig efter två sekunder på bussen? Kanske känns det som om hela tillvaron snurrar runt, runt i ett töcken av illamående. Då är du inte ensam. Ungefär två tredjedelar av alla gravida mår illa någon gång under sin graviditet. Det finns också forskning som visar att gravidillamående kan vara ett bra tecken, något som visar på att graviditeten fortlöper som den ska. Kvinnor som mår illa verkar ha en något minskad risk för missfall. Men det kan vara en klen tröst för den som lider stort av sitt illamående under graviditeten.

Varför mår man illa under graviditeten?

Att vara gravid innebär kortfattat att ingenting riktigt är som förut i kroppen! Under de första månaderna ska moderkakan bildas och hela kvinnokroppen kraftsamlar för att graviditeten ska behållas och bevaras intakt. Det lilla livet behöver ju de bästa förutsättningarna för att kunna fortsätta växa och utvecklas. Förändringen styrs av de graviditetsbevarande  hormonerna progesteron, östrogen och humant chorion gonadotropin. Det är i början av graviditeten som hormonförändringen är som mest påtaglig – troligtvis är det anledningen till att gravidillamåendet brukar vara som värst just då. Förutom illamåendet så känner många gravida också av en förlamande trötthet som kan vara svår att vila bort. För de flesta kulminerar illamåendet (och tröttheten!) någon gång under graviditetsvecka 7- 8 för att sedan sakta klinga av. Några stackare fortsätter att må illa under precis hela graviditeten. Ja, det är faktiskt synd om dem – för det finns ingen riktigt bra medicin som gör att illamåendet försvinner helt utan det handlar mer om att försöka lindra krämporna så gott det går.

Extremt gravidillamående kallas för hyperemesis gravidarum

Den värsta formen av illamående drabbar ungefär en av hundra gravida kvinnor. Hyperemesis innebär illamående och upprepade kräkningar som i sin tur kan leda till uttorkning, elektrolytrubbningar och viktnedgång. Att må så illa att man kräks vid sporadiska tillfällen under de första veckorna av graviditeten är inte samma sak, det är faktiskt normalt. Att kräkas då och då är jobbigt men innebär oftast inte att allmäntillståndet påverkas. Men det kan däremot hända vid svårt illamående med upprepade kräkningar. Om du som väntar barn har stora svårigheter att behålla mat och dryck kan vård på sjukhus bli nödvändigt.

Vad kan man göra för att lindra illamåendet?

Visst vore det skönt om det fanns en mirakelkur som botade illamåendet bums? Tyvärr finns det inte riktigt någon sådan kur att ta till. Däremot kan man oftast få bukt med det värsta handikappande illamåendet. Om du mår väldigt illa så kan du behöva anpassa vardagen och måltiderna efter hur du mår och inte tvärtom. Ibland kan det bli nödvändigt med en kortare eller längre sjukskrivning. Om du brukar jobba nattskift kan det till exempel bli nödvändigt att byta till dagskift under den här perioden. Här bjuder jag på några väl beprövade (men inte evidensbaserade) husmorstips:

  • Småät! Ja att äta små mål ofta brukar kunna hjälpa när det är som värst.
  • Frukost på sängen. Ha något ätbart på nattduksbordet som du kan knapra på innan du kliver upp.
  • Du känner ofta själv vad som förstärker illamåendet. Vissa lukter och starkt kryddad mat kan bli ett big no no under den här perioden.
  • Stressa mindre och vila mer. Men att bara ligga i sängen och titta upp i taket hela dagarna kan tvärtom förvärra illamåendet. Ibland blir det faktiskt bättre om du kommer upp och rör på dig – så ta en promenad ibland.
  • Akupunktur är underskattat i dessa sammanhang. Det finns några aku-punkter som man kan använda sig av för sätta nålar mot illamåendet – och på vissa barnmorskemottagningar finns det barnmorskor som är utbildade i akupunktur. Så hör dig för om du vill prova akupunktur mot illamående!
  • Vid svårare illamående så finns det både receptfria läkemedel (tex mot åksjuka) eller receptbelagda läkemedel som kan hjälpa. Konsultera alltid din barnmorska eller läkare innan du tar något läkemedel under graviditeten.

Illamåendet brukar gå över

För de allra flesta som är gravida brukar illamåendet gå över eller sakta klinga av efter en första jobbig period. Många mår bättre under det som kallas för den andra trimestern av graviditeten som infaller mellan vecka 14-27. Då ska barnet fortsätta att växa till sig och förhoppningsvis känner du dig inte alltför otymplig  än – har du tur kanske du till och med kan njuta lita av att vara gravid nu!

 

Doula

Doulor i Mälardalen

Lisel och jag träffades på doulautbildningen och har hållit kontakten sedan dess. Idag kom hon och sonen Dante på besök! Så trevligt. Vår trädgård visade sig från sin bästa sida och Dante åt förtjust av de halvt mogna röda vinbären.

Mums med röda vinbär!

Lisel bytte bana mitt i livet, efter doulautbildningen i höstas började hon läsa till sjuksköterska med siktet inställt på att bli barnmorska. Nu är en hel termin på sjuksköterskeprogrammet redan klar och doulauppdragen har avlöst varandra under hela våren. Jag vet inte om jag har mött en så driven och driftig doula förut – Lisel är helt enkelt ett proffs på att få  saker gjorda! Och sakerna blir proffsigt gjorda. Jag är glad över att få lära känna en så fin doulakollega som bor här i Mälardalen. Snart är vi barnmorskekollegor också.

Att utbilda sig till doula är för många en gamechanger. Just eftersom det är det relationella som är grejen i doulaskapet. Att bygga en relation. Kontinuitet. Egentligen går det på tvärs mot hur merparten av den konventionella vården (särskilt förlossningsvården) är uppbyggd. Det är också en fantatsisk ingång för den som vill lära sig mer om födande. Att helt enkelt få följa med par som ska föda. Själv tycker jag det är intressant att få följa med i processen lite vid sidan av, men också  själv vara en del av ett växande fenomen.

Vi pratade om doulaskapet, barnmorskors arbetsvillkor och en hel massa annat. Jouren är det jobbiga med att vara doula, det var vi båda överens om. Just det oförutsägbara skapar ibland problem. Men vill man så går det! Och det vill man. Till efterrätt blev det grädde med bär och melonklyftor i trädgården. Tack för att ni kom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Komma igång med träning

Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.

 

 

 

Risken med kaffe och maskrosfrön

Antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd sjönk dramatiskt efter rådet till nyblivna föräldrar att nyfödda skulle sova på rygg istället för på mage. Risken för den plötsliga döden sjönk alltså med en så enkel åtgärd! Det är inte svårt att lägga ett spädbarn på rygg istället för på mage. Tänk,  en enkel rutinåtgärd som har räddat liv.

Det finns andra tillfällen där det inte är lika enkelt att lyda ett råd. Och där forskare inte har kunnat bevisa någon dramatisk effekt eller skillnad med en viss åtgärd, utan kanske snarare hittat ett beteende som är associerat med en liten riskökning; alltså ett orsakssamband. Det kan vara så att gravida bör lägga sig på en särskild sida och sova för att minska risken för att barnet i livmodern ska dö, men det är inte bevisat (läs studien här!). När det kommer många sådana här studier som indikerar eller pekar på saker som kvinnor bör avhålla sig ifrån under graviditeten så kan det leda till en begriplig oro hos många som väntar barn.

Själv kunde jag absolut inte sova på rygg under mina graviditeter. Jag kunde knappt sova överhuvudtaget, utan låg och vred mig från sida till sida, grät ofta på nätterna för att jag hade så ont i rygg och bäcken. Mina graviditeter har verkligen inte varit någon dans på rosor utan jag har periodvis mått väldigt dåligt, men det har helt enkelt varit värt det, varje gång. Jag har behövt äta många värktabletter för att klara av smärtan och mot slutet av min sista graviditet behövde jag äta Citodon för att kunna SITTA och äta lunch med vänner.  Men jag har varit jätterädd för att  äta  medicin som inte är bra för barnet och när jag drabbades av gallsmärtor så tog jag inte Voltaren eftersom det står uttryckligen att man inte ska ta det under graviditeten. Jag fick åka in till akuten där läkaren gav mig en annan kramplösande medicin.

Rekommendationen när man väntar barn är att inte äta Ipren, Treo, Voltaren och ogärna Citodon. Förstahandsvalet har då varit Alvedon som innehåller paracetamol för den som har en smärtproblematik. Nu har två nya studier visat på en koppling till försämrad språkutveckling och ADHD när modern äter paracetamol under graviditeten. Återigen är det inte bevisat att det är själva medicinen som är boven och paracetamol rekommenderas fortfarande till gravida vid behov. Men även forskningsresultat som inte är tvärsäkra sprids som maskrosfrön för vinden och landar i mammagrupper, på fikabordet där några blivande föräldrar mumsar kakor eller på köksbordet hemma.

Det senaste maskrosfröt som träffade mig var att det finns risk för övervikt hos barnet när mamman har druckit kaffe som gravid. Forskare har funnit ett orsakssamband och återigen kan det vara motiverat att begränsa sin konsumtion av kaffe när man väntar barn.

Det är viktigt att sådana här studier görs och många blivande föräldrar är beredda att gå långt för att skydda sitt barn i livmodern. Ja, vissa skulle med både glädje och lätthet klä sig i silverhandskar och leva instängda i en bubbla om det visade sig vara bäst för barnet. Självklart ska inga maskrosfrön hållas borta från den som vill ha all information om vad som möjligen kan hjälpa till att skydda barnet!

De som får det svårt är den grupp kvinnor som likt jag har behövt äta värktabletter och annan medicin, som har druckit mycket kaffe för att det är gott och för att orka med – och de som absolut inte kunnat sova på sidan mot slutet av graviditeten.Det finns faktiskt gravida som enbart sover gott just på rygg. Eller som kämpar med att lyda livsstilsråd mot fetma och övervikt, smärtsamt medvetna om att det inte är bra för varken mamma eller barn med för många extrakilon.  Utan värktabletter, kaffe eller choklad under mina graviditeter så hade jag gått under. Jag menar det bokstavligen.

När man läser den här bloggen skulle man kunna tro att jag orkar allt och med lätthet kryssar mig igenom livet med barn, jobb, familj och en och annan graviditet. Men det är inte sant. Jag vet hur det är att gå under. Som mamma. Som mig själv. Men jag vet också hur det är att komma tillbaka till livet och glädjen. Att inte få sova under långa perioder är något av det värsta man som förälder kan behöva gå igenom. Jag och min man har erfarenhet av att inte få sova gott på nästan tre år på grund av ett barn som var sjukt och som inte mådde bra. Efter något desperat år började vi sova i skift, en vaknatt var. Så nu när jag har blivit mamma för femte gången tackar jag för den information jag har fått om att mitt barn behöver sova i ett babynest med egen filt om hon sover i vår säng. Eller helst i egen säng om det går. Sen gör jag på det sätt som blir bäst för oss eftersom jag tror att det är viktigare för oss alla att jag får sova några timmar då och då än att jag inte får sova alls. Jag bedömer att risken att jag som trött och outsövd  mamma till exempel skulle krocka med fem barn i bilen är så mycket större och allvarligare för oss som familj, än den eventuella risk jag utsätter mitt yngsta barn för när hon sover gott bredvid mig i sängen.

 

 

Att vara med om det stora

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.

 

 

 

Elva veckor kvar

Plötsligt hände allt väldigt fort på en ynka liten vecka. Jag blev jättegravid! Det sa poff. Barnet sparkar och verkar ha det gott. Men de här sista elva veckorna är så fysiska. Så mycket kropp. Så mycket någon som är inneboende i min kropp.

Snart, snart tippar det över – ja för varje dag kryper den där brytpunkten närmare, den där jag och barnet börjar längta ut. Min inneboende som sakta men säkert håller på att  wear out the welcome tills kroppen, psyket, livmodern och livmodertappen liksom blir färdig med det hela och någon av oss slutligen trycker på knappen; UT NU!

Det är ju för härligt när knappen fungerar precis som den ska och livförsäkringen moderkakan håller hela vägen ut och i mål. Vid det här laget vet jag ju hur mycket som kan strula. Som när vi skulle renovera vårt kök och jag utbrast: Vad kan gå fel? Allt visade det sig.

Därför är det så speciellt att möta någon som är över på den andra sidan, ja som just har fått sitt barn. Där den nya tideräkningen har börjat. Det är lika förunderligt varje gång, gravidklockan som plötsligt bara tystnar och ger plats för något ÄNNU större. När man trodde att livet inte kunde bli mer fysiskt eller mera kropp än så; så var det just det livet kunde.

 

 

 

Tröttheten är värst

Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.

 

 

 

 

 

 

 

Gravid träningsmänniska

Foto: Lovisa Engblom

Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes  som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där  och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.

Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?

Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!       

Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående,  jobb och familj. Hantlarna i hörnet  som känns mest som ett hån.  Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det  garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.

På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.

Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.

 

Jag har något att berätta!

Småleende med Ann Ljungblom

Nu kan jag äntligen berätta att jag väntar mitt femte barn! Eller rättare sagt VI, jag och min man – väntar vårt femte barn. Ja för vi är ju två om det. De flesta av er som känner mig lite närmare vet redan om det här och nu syns det ju faktiskt. Men eftersom jag är med i flera sammanhang på olika ställen så vill jag nu att alla ska få veta! Jag har precis tagit mig igenom några månader av fruktansvärt illamående och kommit ut på andra sidan. När jag medverkade i Karins preggopodd så talade jag med en alldeles särskild inlevelse om graviditet och illamående just för att det var exakt där jag befann mig. I det ensamma graviditetsillamåendet. Den där hinnan av illamående som smetar sig som ett lager av klibbigt sotdamm över tillvaron. Och tröttheten som inte vet några gränser.  För jag vet vad trött är efter alla mina år som småbarnsförälder. Men den tröttheten utmärker sig ändå – förmågan att kunna somna varsomhelst precis närsomhelst. Så det har varit klibbigt sotdamm med en känsla av mild sedering nu i några månader.

Men nu har jag gått över den rangliga hängbron och befinner mig på andra sidan! Här är det grönt och prunkande, vattnet är varmt och luften smakar gott. Lovely med andra ord. Det har varit samma hängbro för mig  varje gång men den stora skillnaden med att vänta det femte barnet är att jag också måste bära fyra barn med mig över bron. Det kan bli lite tungt och övermäktigt ibland. Så nu ska det bli skönt med semester snart!

Men jag är så glad för det här femte barnet som växer i mig. Det känns stort och mäktigt. Jag tänker ta ut en massa glädje i förskott för sorgen kommer ändå vara tung om något skulle hända – tillbakahållen och sparad glädje förräntar sig inte. Den bara dör inne med sorgen.