När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.
Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.
Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.
Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.
Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.
Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.
Instinkter i födandet
Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).
Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.
Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.
Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.
Smärtlindring under förlossningar
Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.
De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.
För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.
Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.
Olika utgångspunkter
Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.
En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.
Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.
Ett personligt pris i botten
Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.
Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.
För ett tag sen blev jag kontaktad av en kvinna som känt sig tvingad att underkasta sig ett intagnings-CTG på den förlossningsavdelning där hon födde sitt barn. Hon var själv påläst och ville av olika anledningar avstå just den undersökningen – men det gick inte.
Jag har hört flera liknande historier och de gör mig beklämd eftersom förlossningsvård inte är tvångsvård. Vård i samband med födslar ska snarare ses som ett erbjudande från samhällets sida. Ett erbjudande som de allra flesta kvinnor väljer att tacka ja till. Men bara för att man tackar ja till erbjudandet om vård under förlossningen innebär det inte att man automatiskt väljer att underkasta sig alla de undersökningar eller interventioner som kan komma att ingå i detta erbjudande. Vård ska så långt det går utformas efter den enskilda individens behov och önskemål. I det ingår att födande kvinnor har rätt att göra informerade val som kan innebära att de tackar ja eller nej till olika ingrepp och undersökningar.
Jag citerar här ur den patientlag som trädde i kraft år 2015:
”Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap. Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.”
Tanken med patientlagen är att patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska främjas.
Svårt att tacka nej till intagnings-CTG
Själv tycker jag det är intressant att just intagnings- CTG har blivit en sån institution på våra förlossningsavdelningar – i praktiken är det nästan omöjligt för födande att tacka nej till denna rutin. CTG har blivit så integrerat och självklart att det också uppfattas som provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. En del debatt har förts om nyttan med intagnings-CTG vid lågriskförlossningar.
Forskning visar nämligen att andelen kejsarsnitt och medicinska interventioner ökar vid intagnings-CTG på friska gravida. Samt att intermittent avlyssning med doptone eller tratt inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.
I flera länder världen över screenar man därför inte rutinmässigt friska gravida med intagnings-CTG. I Sverige rekommenderas intagnings-CTG på alla, men kvinnor har stöd i lagen att själva få göra avvägningen nytta/risk med denna metod. Kvinnor har alltså rätt att få tacka nej.
Men hur fungerar patientlagen i praktiken?
Jag har tagit del av en spännande studie där författaren undersökte om kvinnor ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val när det gäller vissa undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning. Det är barnmorskan Viveca Crafoords magisteruppsats och du hittar den här:
Det är en studie med kvantitativ ansats och datainsamlingen gjordes med hjälp av enkäter.
”Resultatet antyder att kvinnor inte ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val utifrån begreppens rätta bemärkelse när det gäller ett flertal specifika undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning förutom när det gäller rutinultraljudsundersökningen. Kvinnor uppfattar dock att de ges möjlighet vara delaktiga i beslut rörande undersökningar och behandlingar överlag under graviditet och förlossning. Hierarkiska ordningar och riskkulturen som råder i förlossningsvården är tidigare påvisade faktorer som kan utgöra hinder för kvinnors möjligheter till informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning.”
De undersökningar och behandlingar som deltagarna i studien blev tillfrågade om var rutinultraljudet, CTG, amniotomi (att ta hål på hinnorna), oxytocininjektionen efter förlossningen och navelsträngsblodprovet.
Information om olika undersökningar och behandlingar
För att kunna ta ställning till en behandling behöver kvinnor först få information om densamma. Den undersökning som flest antal deltagare svarat att de fått någon information om i Viveca Crafoords studie var rutinultraljudet. Kanske är det inte så konstigt att just rutinultraljudet behöver informeras om? Det är ju ett mottagningsbesök där kvinnan behöver infinna sig på en viss plats en viss tid.
De undersökningar och behandlingar som lägst antal deltagare i studien svarat att de fått information om var oxytocininjektion och navelsträngsblodprov efter förlossningen. Vid det laget är ju den födande redan på plats på förlossningen och personalen kanske skyndar på med sina rutiner. Själv upplever jag många gånger att kvinnor knappt varit medvetna om att de fått en oxytocininjektion, att navelsträngsprover har tagits eller att K-vitamin har givits. Att först få information är ju en förutsättning för att kunna tacka ja eller nej.
Vad gäller CTG så hade de flesta i studien fått muntlig information av barnmorskan på förlossningen. En knapp tredjedel av de som fick information om undersökningen upplevde att informationen syftade till att göra ett val.
Finns det en rädsla för vad kvinnors egna val kan komma att innebära?
Min egen reflektion är att patientlagen må vara självklar i teorin men inte alltid i praktiken. För att kvinnor ska kunna göra informerade val behöver de först få information. Sedan behövs vårdgivare som respekterar det givna eller inte givna samtycket – utan subtila påtryckningar av något slag. Att föda barn är att vara sårbar och ”öppen”. Jag tror att kvinnor många gånger blir väldigt följsamma när de känner att barnmorskor eller läkare är obekväma med att de vill tacka nej till en undersökning.
Men det är just när den egna viljan – samtycket – respekteras och sätts högre än avdelningens rutiner, som man kan vara med och bidra till mer delaktighet och ”empowerment” åt kvinnor.
Referenser:
Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.
Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.
Det är en fråga som återkommer till mig. Vi är många som vill se en förändring av förlossningsvården där barnmorskor har tid att vara närvarande fullt ut hos de födande med one-to one care, där evidensbaserade vårdformer med kontinuitet är en självklarhet och där det finns en mycket större möjlighet att göra val som passar individen. Många önskar även att födandet ska få erkännas som den viktiga och djupt förändrande övergång det också är. Att ta hänsyn till alla de andra dimensionerna av födandet (de känslomässiga, psykosociala och existensiella) är att ta tillbaka värdigheten i födandet.
Nåväl, i praktiken verkar det vara otroligt svårt. Med jämna mellanrum tar barnmorskestudenter kontakt med mig och de brukar vara ledsna, lite uppgivna och frustrerade. Det finns ofta en stor diskrepans mellan teorin på utbildningen och den krassa verkligheten. Att hitta sin plats i det kan vara svårt. Här är ett gästinlägg som en barnmorskestudent skrivit: Ska det vara så svårt – tankar om att vara barnmorskestudent.
I min bok beskriver jag redan i inledningen vilken chock det var för mig att som student bli introducerad till den svenska förlossningsvården. Att möta det medikaliserade födandet kom som en överraskning för flera av oss studenter. Stressen, svårigheten att hinna vara närvarande i stunden och tilltron till allt annat än just kvinnan som födde barn var minst sagt överväldigande för mig. Arbetsvillkoren är också en tuff bit för många. Treskift, långa nätter varvat med tidiga mornar, svårigheter att få ordentlig matrast eller att hinna gå på toaletten. Tuff miljö och känslan av utsatthet. Allt det som barnmorskor på förlossningen sakta normaliseras in i kan komma som en chock även för ganska erfarna sjuksköterskor. För det går inte att prioritera sin egen matrast framför en kvinna som föder barn.
Men jag ska försöka svara på frågan vad du som snart är klar barnmorska kan göra för att förändra.
Först – se till att bli färdig barnmorska!
Att ha ett kritiskt förhållningssätt, ifrågasätta, reflektera och fundera över rutiner i förlossningsvården är bara friskt och bra. Det finns inget så friskt som en utifrånblick på en praktik som i mångt och mycket bygger på kulturella normer. Jag ser det därför som ett friskhetstecken när blivande barnmorskor inte bara köper allt i ett nafs. Men, det går inte att förändra vården som barnmorskestudent. Den ambitionen får du lägga på hyllan tills utbildningen är färdig. Att göra saker på tvärs mot rådande norm slår ofta tillbaka på dig som individ. Det blir svårt att få ut sin examen. Så tiden som student handlar mycket om anpassning och att foga in sig i det som redan är. Men det är också en fantastisk tid att bygga starka och hållbara band till dina kursare och lärare på utbildningen. De banden håller ofta i en livstid. Så nätverka allt du kan. Och kom ut på andra sidan med en legitimation i handen.
Sen, hitta din ”sphere of influence” där du kan utöva inflytande
Förändring är möjlig. Men för att en förändring ska ske behöver tillräckligt många enas om en problembild. Idag är vi inte tillräckligt starka och tillräckligt många som enas om själva problemformuleringen. Barnmorskan Rachel Reed uttrycker det såhär:
”The treatment of women is unlikely to change significantly without a major shift in the underlying culture. The first step is to see the problem and acknowledge our individual contribution to it.”
Det kan ju kännas hopplöst. Men det finurliga med livet är det inte är hopplöst. Däremot kan saker vara svåra och stora förändringar tar ofta lång tid. Så som individ gäller det att identifiera sin egen ”sphere of influence”, alltså en yta där du själv kan göra skillnad. Vilka har du runt dig? Vilka träffar du i ditt jobb varje dag? För i allt det vi gör så kan vi bidra till en förändring även om du inte kommer få syn på den stora förändringen förrän långt efteråt. Men i varje samtal, i varje möte och i varje diskussion du har med andra människor så kan du bidra och utöva just ditt inflytande. En folkrörelse är folk som rör sig. Varje steg i rätt riktning spelar roll. Varje impuls och ”rörelse” som du utövar på din omgivning har effekt. Varje dag kan du göra skillnad.
Först och främst, du kan göra stor skillnad för varje kvinna du möter i ditt jobb.
Du kan också utöva ett inflytande på dina kollegor på din arbetsplats.
Du kan utöva ett inflytande när du forskar.
Du kan utöva ett inflytande när du organiserar dig i din professionsorganisation.
Du kan utöva ett inflytande när du skriver en bok. Den som kan skriva text har ett enormt övertag eftersom väl formulerad text har en sådan sprängkraft. Som Margaret Atwood formulerar det:
”A word, after a word after a word is power.”
Du kan utöva ett inflytande som politiker. Men du kan också stötta politiska initiativ eller andra organisationer som redan driver dina hjärtefrågor.
Du kan utöva ett inflytande när du inspirerar. Ordet ”influencer” är inte taget ur luften, och influencers idag har stor makt. Sociala medier utövar ett inflytande på oss alla.
Så sammantaget gäller det att identifiera just det som du är bra på och sen välja rätt nivå på ditt engagemang så att du inte brinner upp i båda ändar. Ilska kan vara en bra drivkraft men den kan också bli destruktiv och till slut gå ut över dig själv. Utbrändhet är vanligt bland barnmorskor. Den som upplever sig stångas mot en vägg kan till slut gå sönder själv. Var därför lite varsam. Att hitta ett hållbart sätt att lyfta olika frågor är ofta nödvändigt. Med tiden och erfarenheten så kommer ditt ”sphere of influence” sakta att öka. Det gäller därför att hålla i och orka finnas kvar.
Slutligen vill jag tipsa om podden Midwives Cauldron. Lyssna särskilt på avsnitten om: ”being with woman while working in the system”, som finns i två delar. Här kommer länken till det första avsnittet:
Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför du bör läsa Ina May Gaskins böcker. Ingen annan beskriver så träffande hur mycket omgivningen är med och påverkar ett förlossningsförlopp. Jag anser, precis som hon, att vår förlossningskultur saknar respekt för födandets känsliga mekanism. Många tror att känslor av otrygghet, förflyttning, okänd miljö och flera okända människor mitt under pågående förlossning är av ganska ringa betydelse – som om det egentligen inte är med och påverkar själva förlossningsförloppet. Det är fel. Vi har missat att känslor spelar en stor roll under förlossningen. Men eftersom det är så här vi har arrangerat vår förlossningsvård så är det här vi befinner oss, och vi verkar ha svårt att komma vidare. I praktiken innebär det att vi som kollektiv alltmer har börjat problematisera kvinnors förmåga i barnafödandet och fått en väldigt svartvit, ja nästan naiv syn på vad säkerhet under en förlossning är.
Den som föder behöver trygghet och lugn för att kunna föda säkert. Och ofta misslyckas vi med det mest grundläggande, att erbjuda personliga relationer med professionella yrkesutövare i förlossningsrummet, det som är med och skapar en trygg och lugn atmosfär – och då blir inte födandet så säkert som det skulle kunna bli. Otrygghet och stress leder till att fler komplikationer uppstår. Samtidigt som bilden av hur farligt och nyckfullt födandet är befästs.
Att ta sig ur den här cirkeln av iatrogent orsakad värksvaghet kräver att vi tar ett steg åt sidan. Vi måste våga titta på den kultur vi har byggt upp runt födande samtidigt som vi måste leta svar i den vetenskapliga evidens som finns. Vi måste våga tänka i nya banor. Utgångspunkten bör vara att de flesta kvinnor nog skulle kunna föda barn säkert och tryggt av egen kraft – om de fick rätt förutsättningar för att göra det. Och om just det finns det ingen som skriver så bra som Ina May.
”Vi ser dock en ökad medikalisering av förlossningsvården i form av fler induktioner, kejsarsnitt, ryggbedövningar och behandling med oxytocininfusion. Variationen i landet är stor men färre kvinnor än någonsin föder barn utan medicinska interventioner. Andelen barn med Apgar <7 vid 5 min hos nyfödda fullgångna barn har ökat från 1,0% år 2016 till 1,2% år 2019. I det perinatala temat i årets rapport visas en fördjupning av barnutfall. En stor händelse under 2019 var SWEPIS-studien som bidrog till att fler kliniker i landet ändrade riktlinjer och blev mer frikostiga med induktion i vecka 41+0 istället för 42+0 som tidigare var brukligt. Detta har speglat sig i andelen induktioner i riket.”
Det är inte bara i Sverige utvecklingen ser ut såhär. Andelen spontana vaginala födslar minskar världen över medan kejsarsnitt, igångsättningar och andra medicinska interventioner under förlossningar ökar. Just därför är det högst intressant att ta del av den studie där sambanden mellan medicinska interventioner under förlossningar och barns hälsa vid både 28 dagar och fem års ålder har studerats. Studien publicerade nyss i tidskriften Birth.
Förlossningar i Australien mellan 2000 och 2008
Forskarna har studerat data från förlossningar i Australien och kopplat ihop information om förlossningen med information om barnens hälsa. 491 590 kvinnor och deras barn var med i analysen. Av dem föddes 38 % spontant vaginalt. Forskarna kunde se att de barn som föddes utan medicinsk intervention hade färre hälsoproblem, både på kort och lång sikt, jämfört med de barn som föddes med hjälp av olika medicinska ingrepp. Under nyföddhetsperioden var det framförallt risken för gulsot som var högre. På lång sikt löpte de barn som fötts med hjälp av ett kejsarsnitt högre risk för till exempel infektioner, eksem och endokrina eller metabola sjukdomar.
Professor Hanna Dahlén – en av forskarna bakom studien – uttrycker sig såhär:
”Professor Dahlen suggests that, by improving continuous support – or continuity of midwifery care – and introducing a more evidence-based approach to care in labour, the rates of physiological birth can improve for women and babies who don’t need medical interventions and health outcomes will improve for all as a consequence. “It is important that women and their partners have all the information about both short and long-term effects of intervention in order to make truly informed decisions about care,” she says.”
Jag ställde följande JA och NEJ – frågor till mina följare på instagram.
Skrev du ett förlossningsbrev? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
Hjälpte den processen dig på något sätt? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
Tog personalen hänsyn till ditt förlossningsbrev? 64% svarade JA och 36 % NEJ
Även om detta inte är en vetenskaplig undersökning så tycker jag att de här svaren visar på någonting. Att här finns det något att jobba med! Det positiva är att så många ansåg att processen hjälpte på något sätt. Och en majoritet svarade att personalen tog hänsyn till förlossningsbrevet vilket också får ses som positivt. Men här finns det en förbättringspotential. Jag fick flera meddelanden från följare som var besvikna över att deras förlossningsbrev och önskemål inte tagits på allvar av förlossningspersonalen, att önskemålen viftats bort som något oviktigt. Sånt gör mig ledsen. Jag tänker att alla vi som jobbar med födande måste ta den enskilda kvinnans ord och önskemål på allra största allvar. Ibland kanske det också innebär att vi behöver jobba lite med oss själva.
Du kan påverka mer än du tror
En del verkar tro att det är något förmätet med att skriva ett förlossningsbrev, att våga ta plats med sina önskemål och våga sikta högt. Men jag vill utmana den tanken. Det är inte alls en dum idé att göra anspråk på sin förlossning. Men att göra anspråk ska inte missförstås som att det går att rita en detaljerad karta över sin egen förlossning. Det går aldrig att veta precis hur en förlossning kommer att bli! Men det betyder ju inte att det inte alls går att påverka vad som kommer att hända under förlossningen.
Du kan påverka mycket mer än du tror. Men för att på riktigt kunna påverka behövs ofta en kunskap om de egna behoven. Först efter att du har visualiserat din drömförlossning så kan du börja fundera över hur du ska komma dit. Om det överhuvudtaget är möjligt. Så missa inte den andra biten – att fundera över ”huret”. Om din drömförlossning är en vattenfödsel med favoritmusik i bakgrunden, med en barnmorska som du redan känner och din bästa vän som stöd, ja då är det där du ska börja. Vad kan krävas för att du ska kunna komma dit? Är det möjligt? Erbjuder sjukhuset du ska föda på vattenfödslar? Finns det möjlighet att lära känna barnmorskan? Oftast inte. Det kan krävas viss ansträngning för att en drömförlossning ska gå i uppfyllelse. Men jag har själv varit med på flera sådana förlossningar och de har lärt mig hur viktiga drömmar kan vara. Allt arbete som läggs ner på att få till en så bra förlossningsupplevelse som möjligt har du igen. Jag skulle säga att det alltid är värt besväret.
Anna skrev ett förlossningsbrev som hon aldrig lämnade över, något hon senare kom att ångra:
”För att där och då kände jag mig så trygg i mig själv med tillit till kroppen och trodde inte det skulle påverka så mycket. Känslan då var att det var irrelevant. Kändes lite dumt också att överlämna. Men känslan stämde klart inte med verkligheten eftersom personalen påverkar förlossningen en hel del. Det var inte ett beslut med min rationella hjärna utan mer känslan jag hade under förlossningen pga processen, hormoner och sådant. Men jag ångrade det i efterhand och önskade jag hade bett min partner överlämna det.”
Milli Hill beskriver det bra i sin The Positive Birth Book, jag citerar:
Why not having a plan is not a good plan
”This defeatist approach is disempowering. It encourages people who might normally read, research, think hard and make lists of their lists to instead lie back and let and let the whole birth thing just wash over them. But while ”going with the flow” might feel like a plan in itself, it isn’t – it’s just being passive and handing over the reins to somebody else. Of course, in an ideal world, you could argue, we wouldn’t need a birth plan. In an ideal world, we’d all have a relationship with our midwife and she’d spend time getting to know us in our pregnancy and coming to a unique understanding of the kind of birth we want. And in an ideal world, you could also argue, women wouldn’t need to write in their birth plan that they want things like optimal clamping and skin- to skin, because they get it as standard. But – sorry folks – this is not an ideal world.”
Det är stärkande att skriva ett förlossningsbrev
Eftersom de flesta i vårt samhälle inte alls ges möjlighet att lära känna sin barnmorska i förväg och kanske kommer in på sjukhus mitt under ett brinnande värkarbete – då när det knappt går att få fram ett ”hej”, så kan förlossningsbrevet täcka iallafall en liten bit av det kommunikationsglapp som uppstår. För även om personalen är van vid födslar och generella experter på födande så är det inte experter på just dig, dina behov och DITT födande. Glöm inte det.
Den medicinska biten finns ofta med i journalen i den sammanfattning som barnmorskan på mödravården gör. En del av dina önskemål kan få plats där. Men missa inte chansen att helt fritt från yttre påverkan skriva ner ditt eget brev! Tänk dock på att försöka hålla det så koncist som möjligt. Långa essäer finns det inte tid för personalen att läsa i dagens förlossningsvård. Och din partner eller en annan stödperson kan få i uppgift att överlämna förlossningsbrevet så att du slipper. Tryck upp några ex så att du har ett till alla. Och om du har en lamineringsmaskin hemma – varför inte laminera förlossningsbrevet? Det skulle jag göra.
Den spontana, ostörda fysiologiska födseln blir allt svårare att få kunskap om. Eftersom de hela tiden krymper i antal. Det är ingenting som jag själv hittar på utan det finns siffror som visar att det förhåller sig så. Antalet kejsarsnitt ökar, om än sakta. Sedan år 2004 så har snittsiffrorna legat på 17-17,5 %. Att jämföra med år 1990 då endast drygt 10% av förlossningarna avslutades med kejsarsnitt. År 2019 var de 17,7 % av alla förlossningar (med stora regionala skillnader). Jag citerar WHO som rekommenderar en kejsarsnittsfrekvens på runt 10-15 %:
”Since 1985, the international healthcare community has considered the ideal rate for caesarean sections to be between 10-15%. Since then, caesarean sections have become increasingly common in both developed and developing countries. When medically necessary, a caesarean section can effectively prevent maternal and newborn mortality. Two new HRP studies show that when caesarean section rates rise towards 10% across a population, the number of maternal and newborn deaths decreases. When the rate goes above 10%, there is no evidence that mortality rates improve.”
Men just nu är det framförallt den medicinska igångsättningen av förlossningen som blir allt vanligare i vår kultur. År 1993 så utgjorde andelen igångsättningar 7-8 % av alla förlossningar. Att jämföra med år 2019 då drygt en femtedel av alla förlossningar – 20,7 % – blev igångsatta. Det är en otroligt hög siffra. Av dessa igångsättningar så avslutades 16,3 % med ett kejsarsnitt. Att jämföra med 6,5 % kejsarsnitt i den grupp som startade spontant.
Det kan finnas goda medicinska skäl till att sätta igång en förlossning på medicinsk väg. Alltså där nyttan överväger risken. För allt som är naturligt är inte alltid bra. Men själv är jag högst osäker på om 20,7% är en rimlig siffra för igångsättningar av förlossningar. För faktum kvarstår: vi har ännu inte hittat någon medicin som kan matcha kroppens egen igångsättning av förlossningen. Den spontana ”igångsättningen” verkar vara svåröverträffad.
Själv tror jag att både kejsarsnittsfrekvensen och antalet igångsättningar kommer fortsätta att öka. Hur kvinnor upplever sina igångsättningar är därför en otroligt relevant fråga. Vi måste helt enkelt fundera över vad dessa siffror i förlängningen kan komma att göra med vår förlossningskultur. Det är en principiell fråga. Vi behöver lyfta blicken lite och fråga oss vilka mekanismer vi har satt i rullning. Kanske blir priset vi får betala en förlorad tilltro till kvinnors egen förmåga i födandet.
Själv tror jag att det finns en gräns för hur många kejsarsnitt och induktioner vår förlossningsvård ”klarar” av innan kunskapen om den spontana vaginala födseln tunnas ut för mycket. Jag tror också att det finns en tipping point där efterfrågan på de planerade snitten kommer öka.
Erbjud kvinnor trygghet och kontinuitet! Bästa erbjudandet ever
Det bästa sättet att pressa ner en kejsarsnittsstatistik verkar vara att erbjuda kvinnor trygghet och kontinuitet: relationsbaserad vård. One to one care med kontinuerligt stöd av en barnmorska som den födande redan hunnit lära känna. Att erbjuda kvinnor continuity of care och caseload midwifery är i högsta grad evidensbaserat.
Socialstyrelsens statistik om graviditeter, förlossningar och nyfödda barn 2019
Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database, doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.
Jag definierar rutiner i förlossningsvården såhär: saker som görs på rutin, på de flesta födande eller nyfödda barn utan en första sållning – alltså även utan att det finns en tydlig indikation. Rutiner kan ses som ett sätt att screena, leta efter patologi eller fånga något avvikande – rutiner kan vara något som underlättar flödet på en stor förlossningsavdelning. Men rutiner kan också vara att ge alla en viss medicin i profylaktiskt syfte. K-vitaminprofylax till alla nyfödda räddar till exempel några barn per år från allvarliga blödningar. Sen avnavling på alla barn innebär bevisade fördelar.
Vissa (ganska många) rutiner är inte evidensbaserade, det vill säga att de i vetenskapliga studier har bevisats vara till nytta. Rutiner kan bli ett återkommande moment, en slags ”trygghet” för personalen som kanske aldrig tidigare har mött den födande kvinnan. Vissa rutiner underlättar när relationsbaserad vård inte tillämpas eller när det ej är möjligt att ge födande kvinnor sitt kontinuerliga stöd och sin närvaro. När det går att vara fullt närvarande i situationen under en förlossning – och barnmorskan eller läkaren har hunnit utvecklat sitt professionella omdöme så pass att hen kan vara mycket känslig för situationen – då blir en del rutiner inte riktigt lika viktiga. Rutiner kan alltså i viss mån ersättas av erfarenhet och specifik situationskänslighet, det vill säga professionellt omdöme.
Att göra saker på en tydlig indikation är något annat än att göra saker på rutin. En tydlig indikation kan vara att ge medicin till en mamma med feber eller att ta blodtryck på en kvinna med känt högt blodtryck, eller att ta ett skalpblodprov på ett barn som visar tydliga tecken på syrebrist. I detta inlägg skiljer jag på rutiner som görs på mödravården och de som görs under förlossningen. Varför? Jo, för att en ganska stor del av mödravårdens uppgift är att upptäcka och behandla graviditetskomplikationer. Det går inte att göra utan screening av blodtryck, urin eller blodprover, mätning av livmodern och barnets tillväxt. En stor del av arbetet med födande görs faktiskt innan kvinnan sätter sin fot inne på en förlossningsavdelning – det arbetet görs under graviditeten av barnmorskor på barnmorskemottagningen.
Alla rutiner under förlossningen är väl bra?
Det finns ingenting dåligt med rutiner i sig. Allt beror på hur och i vilken kontext de utförs. Under en vaginal förlossning kan rutiner bli störande moment. Det är därför intressant att diskutera rutiner just i denna kontext eftersom de äger kraft att vara betydande störmoment för den fysiologiska födseln. Födandets fysiologi är en känslig mekanism och allt som händer i ett förlossningsrum spelar roll. Vilka människor som finns där, vad de gör, vad de säger, allt det har betydelse. Varje relation i ett förlossningsrum spelar roll. Varje intervention och varje närmande kan ändra den födande kvinnans eget ”flow”. En vaginal undersökning som görs på rutin och utan att först inhämta samtycke kan ändra hela stämningen i ett förlossningsrum. Alltså äger en sådan rutin kraft nog att påverka hela förlossningsförloppet.
Rutiner som görs i bara farten och utan att först inhämta samtycke kan leda till bristande tillit och en sämre upplevelse av förlossningen – men de behöver inte göra det.
Attityd hos personalen, rutiner och arbetskultur på avdelningen bildar tillsammans ett ”framework”, en kontext. Och den i sig har betydelse för hur en förlossning blir. Jag kallar det för ”The power of context”. De flesta rutiner i förlossningsvården görs i situationer som varken är akuta eller urakuta. Det finns därför ofta både tid att informera och inhämta samtycke. Men det har länge varit tradition att göra merparten av dessa rutiner utan att först ge nyanserad information eller inhämta samtycke från den födande kvinnan. Jag har därför skrivit ihop den här guiden, så att du som önskar och vill ska få möjlighet att lära känna några av våra vanligaste rutiner i förlossningsvården.
De vanligaste rutinerna inom förlossningsvården
Yttre palpation = YP
Yttre palpation är när barnmorskan undersöker med sina händer utanpå magen hur barnet ligger i livmodern och om huvudet är fixerat, rörligt eller ruckbart i bäckeningången. Förlossningsarbetets framåtskridande går att bedöma på ett ungefär med hjälp av yttre palpation.
Vaginal undersökning = VU
En vaginal undersökning är när barnmorskan undersöker med sina händer inifrån vagina. Det går att känna om livmodertappen (eller cervix) är bibehållen eller utplånad. Det går också att känna om modermunnen har börjat öppna sig (1-10 centimeter) och var barnets huvud står, om det står i bäckeningången, ovan spinaetaggarna eller under spinaetaggarna till exempel. En vaginal undersökning kan vara till stor hjälp när jag som barnmorska behöver bedöma ett förlossningsarbete och dess framåtskridande. Men det är ingen nödvändighet för att en förlossning ska fortskrida framåt, tvärtom kan frekventa och upprepade vaginala undersökningar störa den fysiologiska processen med att föda fram barnet. Fynden vid en vaginal undersökning är en variabel av flera och det är inget ”facit”. Vi har kommit att lägga lite för stor vikt vid centimetrar under ett öppningsskede. Modermunnen kan vara öppen 1 cm och det kan då vara en timme kvar av förlossningen – modermunnen kan vara öppen 9-10 centimeter och det kan då vara 4 timmar kvar av förlossningen.
Som barnmorska kan jag bedöma på ett ungefär hur långt framskridet förlossningsarbetet är genom att bara observera den födande kvinnan, hur hon låter, om hon är helt i sin bubbla eller om hon fortfarande är kvar i yttervärlden. Jag har varit med på förlossningar där inga vaginala undersökningar har utförts, men de är ytterst sällsynta i vår kultur eftersom relationsbaserad vård brukar vara en förutsättning för dem.
Infart i handen
Om den som ska föda önskar epidural eller behöver något läkemedel i blodet under förlossningen så kommer barnmorskan sätta en intravenös infart. Det är en liten plastslang som förs in i en ven med hjälp av en nål som sedan tas bort. Plastslangen tejpas sedan med ett genomskinligt plåster så att den sitter kvar. Det är ganska vanligt att en infart sätts på rutin under en förlossning även om epidural inte önskas och något annat läkemedel i blodbanan inte behöver ges (oxytocin som ges på rutin efter förlossningen går att ge som en intramuskulär injektion istället). En infart sätts då mest ”ifall att” den kommer att behövas.
Blodprov och urinprov
Om barnmorskan väljer att sätta en infart så kommer högst troligt ett ”BAS- test” att tas samtidigt. BAS-test betyder Blodgruppering, AntikroppsScreening och Säkerhetskontroll. Det innebär kontroll av blodgrupp. Det är ett provrör med blod som sparas och som skickas till blodcentralen på sjukhuset om det skulle behövas en blodtransfusion under förlossningen. Att sätta en infart och ta ett BAS-test går fort om det senare skulle visa sig behövas. Men många barnmorskor väljer att göra detta på alla kvinnor ”ifall att”. De flesta BAS-test kasseras således eftersom de aldrig skickas iväg till blodcentralen.
Urinprov
Ibland ombeds den som ska föda att kissa i en kopp. Med hjälp av en urinsticka går det att se om det finns tecken på äggvita (protein) i urinen, eller tecken på infektion.
Cardiotocography eller CTG
CTG är en förkortning av ordet cardiotocography. CTG innebär att barnets hjärtfrekvens (kardio) och livmoderns värkaktivitet (toko) registreras tillsammans. Detta görs via en mätare som fästs på kvinnans mage eller med hjälp av en elektrod som fästs direkt på barnets huvud. CTG används för övervakning under förlossningar, framförallt för att diagnostisera hotande eller manifest syrebrist hos barnet. När CTG -övervakningen har pågått en sammanhängande stund går det att få en ”kurva” över barnets puls i relation till ett pågående värkarbete. Barnmorskor eller förlossningsläkare kan bedöma om kurvan är normal, avvikande eller patologisk. Vid alla förlossningskliniker i Sverige så används CTG rutinmässigt under förlossningar och vid ankomsten görs ett så kallat ”door-test” på kvinnan med minst 20 minuters registrering med CTG. Det är i praktiken nästan omöjligt att frånsäga sig denna rutin som födande kvinna idag, så djupt implementerad är den. Men denna rutin är omdiskuterad, framförallt när det gäller gravida med låg risk, eftersom forskning pekar på att den metod som användes innan CTG infördes på bred front – intermittent avlyssning med doptone eller tratt – inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.
En sammanställning av evidensen på detta området kommer till den här slutsatsen:
Intagnings- CTG jämfört med intermittent avlyssning på friska gravida med förväntat normala förlossningar leder till en ökning av antalet kejsarsnitt och instrumentella förlossningar, skalpblodprov och kontinuerliga CTG-mätningar. Det ökar antalet medicinska interventioner och således risken för komplikationer hos kvinnan. Det har ingen effekt på barnets överlevnad men minskar risken för nyföddhetskramp hos barnet.
Vid kontinuerlig CTG – registering är det mycket vanligt att en skalpelektrod fästs på barnets huvud. Det kallas för att övervaka ”internt” istället för externt med dosor utanpå magen. Anledningen är ofta att registrering av bättre kvalité önskas, en som kanske inte glappar när kvinnan går runt och rör sig. Eftersom väldigt många förr eller senare blir med en kontinuerlig CTG-registrering vid en förlossning på sjukhus så får också väldigt många ofödda barn en skalpelektrod på sitt huvud. I Sverige idag är detta rutin på de flesta ställen. Det har kommit att bli mer sällsynt att barn föds utan en skalpelektrod.
Kontraindikationer för skalpelektrod är infektion hos mor som då kan överföras till barnet. Vid HIV, hepatit B och C, gonorré, syfilis och vid herpesinfektion så bör skalpelektrod inte användas under förlossningen. Om barnet föds väldigt för tidigt bör elektrod på huvudet inte heller användas på grund av den ökade risken för infektion och blödning. Barnet kan drabbas av en infektion i det lilla sår som blir där elektroden fästs. Studier har inte visat någon skillnad i utfall vid registrering med skalpelektrod eller yttre dosor på mammans mage. Det går alltså lika bra med en yttre registrering.
Vid registrering med skalpelektrod så går det ofta inte att använda TENS samtidigt eftersom det stör registreringen.
Amniotomi
Amniotomi innebär att barnmorskan tar hål på hinnorna så att vattnet går. Det är en av de vanligaste interventionerna inom förlossningsvården. Genom att låta vattnet gå så kan förlossningsarbetet påskyndas. Innan ett eventuellt värkstimulerande dropp hängs på så ser man alltid till att hinnorna får brista först. Om en skalpelektrod bedöms vara nödvändig så behöver barnmorskan också ta hål på hinnorna för att kunna fästa skalpen på barnets huvud. Natalie Karlsson och Beatrice Holmqvist har gjort en intervjustudie om kvinnors upplevelse av att genomgå en amniotomi. Deras slutsats blev denna:
”Det är av stor vikt att barnmorskan informerar kvinnan om amniotomin och dess effekter för att kvinnan ska vara förberedd och uppleva att hon har kontroll. Barnmorskan ska vara närvarande efter amniotomin då interventionen kan leda till ett mer intensivt förlopp. Utöver stöd ska barnmorskan vid behov erbjuda ytterligare smärtlindring.”
Rutiner under krystfas
De vanligaste rutinerna under krystfasen är guidad krystning, levatorpress och ett manuellt perinealskydd.
Jag har skrivit ocensurerat om krystfasen i ett annat blogginlägg. Krystfasen är en delikat och känslig fas av förlossningen. Det är ganska vanligt att det blir mer närvaro av personal på förlossningsrummet under krystfasen. Om paret har fått vara ”ifred” under stora delar av öppningsskedet så brukar det ändras under krystfasen.
Ibland behövs guidning och att någon går in och berättar vad som ska göras under krystfasen, det varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas. Stöd, bekräftelse och uppmuntran är ofta viktigt under denna fas. Det är dock en hårfin skillnad mellan stöd och bekräftelse och en ”hejarklack” som lite tondövt tar över under krystfasen.
Levatorpress
Levatorpress är när barnmorskan eller läkaren trycker med sina fingrar inne i vagina för att visa kvinnan var hon ska lägga kraften och är egentligen en del av de åtgärder som ingår i ”forcerad krystning”. Alltså när förlossningen behöver gå framåt på ett eller annat sätt och det kan behövas ett ingripande utifrån. Det kan då upplevas som hjälpsamt – det beror helt på i vilken situation det utförs. Men det är ganska vanligt att levatorpress används på rutin utan en tydlig indikation. Fingrar i vagina under krystfasen är vanligt förekommande i Sverige idag.
Värkstimulerande dropp
Värkstimulerande dropp under både öppningsskedet men framförallt under krystfasen är vanligt på våra förlossningavdelningar, även då förlossningen startar spontant av sig själv. Diagnosen värksvaghet är en vanlig diagnos.
Enligt Graviditetsregistret år 2019 så varierade oxytocinbehandling bland förstföderskor med spontan förlossningsstart från 44% i Örebro till 76% i Linköping. På 80% (32/39) av de inrapporterade förlossningsklinikerna fick mer än 50% av förstföderskorna med spontan förlossningsstart oxytocinbehandling. Rikssnittet ligger på 56%. När siffran är så hög som 76% så kan man säga att det har blivit en rutinåtgärd. För omföderskor med spontan förlossningsstart sågs en ännu större skillnad mellan klinikerna avseende oxytocinbehandling, från 12% i Halmstad till 54% i Linköping.
Manuellt perinealskydd
Allt som skyddar mellangården eller perineum under framfödandet kan kallas för perinealskydd. Det manuella perinealskyddet är när barnmorskan håller emot med sina händer och på så sätt försöker hjälpa kvinnan att få till ett långsamt och kontrollerat framfödande. Det är rekommenderat och används på rutin. Det råder konsensus kring vikten av ett långsamt och kontrollerat framfödande i Sverige idag. Däremot finns det ingen entydig evidens för att ett manuellt perinealskydd i sig minskar risken för bristningar. Perinealskyddet består av flera komponenter såsom kommunikation, rörelse, att variera ställningar, det emotionella stödet, vilken relation den födande har med sin barnmorska. Ja alla omständigheter runt födseln spelar sannolikt roll för risken att få bristningar. Varmt vatten ökar genomblödningen i vagina och forskning visar att en vattenfödsel minskar risken för bristning grad 1 och 2 under förlossningen.
Rutiner efter barnets födelse
När barnet är framfött så börjar nästa fas av förlossningen. På de flesta förlossningskliniker är det rutin att ge en dos med syntetiskt oxytocin i blodet för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och få moderkakan att komma ut. Massage av livmodern och att hålla ett fast drag i navelsträngen tills moderkakan är ute är också vanligt. Om allt har varit normalt behövs egentligen inte sådana åtgärder. Att respektera kroppens egen process är ofta fullt tillräckligt.
Ett mer aktivt ingripande under denna fas av förlossningen är däremot motiverat om det har varit en komplicerad förlossning eller om det finns någon annan anledning att anta att risken för en stor blödning har ökat. Ibland orkar inte livmodern dra ihop sig efter förlossningen och då kan det blöda ymnigt från såret som moderkakan just släppt från. Det är en bedömning som varje barnmorska behöver göra.
Det är vanligt att barnmorskan vill känna på livmodern någon eller några gånger efter en förlossning för att se att den drar ihop sig ordentligt.
Navelsträngsprover
Att ta två navelsträngsprover från navelsträngen strax efter förlossningen är en rutin som infördes succesivt under slutet av 1990-talet i Sverige. Provet tas för att mäta barnets syra-bas-status, eller PH-prov som det också kallas. Tanken var att få ett objektivt mått som kunde användas för forskning, statistik och som en del av bedömningen av barnets behov av vård.
Idag har denna rutin funnits i många år på de flesta förlossningsavdelningar i Sverige – och den är omdiskuterad. Provet har framförallt ett kliniskt värde när ett barn föds medtaget med tecken på syrebrist. För barn som föds med fulla vitalitetspoäng (full apgar som det kallas) efter en normal förlossning så saknar navelsträngsproverna i praktiken klinisk betydelse.
På BB Stockholm tas enbart riktade navelsträngsprover, det vill säga på en tydlig indikation när barn föds medtagna. På de flesta andra förlossningsavdelningar tas proverna fortfarande på alla barn med argumentet att rutinen riskerar att glömmas bort helt om inte provet tas på alla barn. Så på de flesta barn idag kan man säga att personalen tar proverna för att öva. Provet i sig är inte skadligt att ta på barnet men rutinen i sig kan påverka upplevelsen av förlossningen.
Sen avnavling
Det har under lång tid varit rutin att klippa navelsträngen kort efter det att barnet fötts fram. Men under de senaste åren har kunskapen om fördelarna med sen avnavling börjat sprida sig i Sverige. Det nyfödda barnet har mycket att vinna på att få behålla sitt blod, det som fortfarande pulserar i navelsträngen. Blodet som finns i navelsträngen vid födseln kan ses som barnets blodbank som rymmer ungefär 100 ml. Det pågår en autotransfusion av det navelsträngsblodet från moderkakan till barnet vid födseln. Blodtransfusionen hjälper barnet att återhämta sig efter förlossningen och minskar även risken för att barnet senare ska utveckla järnbrist. För barn som föds medtagna kan det vara av stor vikt att vänta med att navla av efter förlossningen. Att vänta minst 3 minuter med att navla av är ett minimum för att det ska kunna kallas för sen avnavling. Den exakta optimala tidpunkten för att navla av är inte fastställd – den varierar troligtvis från barn till barn. ”Wait for white” är därför ett bra riktmärke. Autotranfusionen påskyndas om moderkakan hålls i samma nivå eller över barnet efter födseln.
K-vitamin
En K-vitaminspruta erbjuds/ ges på rutin till alla nyfödda barn. Detta för att minska risken för allvarliga blödningar. K-vitamin är nödvändigt för att blodet ska kunna koagulera i händelse av en blödning. Nyfödda har inte den förmågan att själva bilda K-vitamin och profylax med vitaminet räddar några nyfödda barn varje år från att drabbas av allvarliga blödningar. Risken för att barnet ska drabbas av inre blödningar är större om de föds för tidigt eller råkar ut för något trauma i samband med förlossningen. Fram till år 1960 var vitamin K- bristorsakad blödningssjukdom hos nyfödda ett fruktat tillstånd. Den generella risken för blödning är låg men för att vara på den säkra sidan så rekommenderas att alla nyfödda ska få denna spruta.
Att ge K-vitaminprofylax kan liknas vid rutinen att ge alla barn vaccin, även om detta inte rör sig om ett vaccin. Sprutan ger ett skydd mot en potentiellt allvarlig sjukdom. Men barnets vårdnadshavare måste ändå få en chans att ge sitt samtycke till sprutan och har rätt att tacka nej. Under lång tid har praxis emellertid varit att ge barnet sprutan direkt efter födseln utan information och utan att inhämta samtycke från föräldrar/vårdnadshavare. Jag tycker det är lite märkligt eftersom föräldrarna ju oftast befinner sig i samma rum som barnet strax efter födseln och oftast är fullt pratbara.
Hud mot hud
Kunskap om vikten av hud mot hud strax efter förlossningen är nu allmänt känd bland barnmorskor, undersköterskor och läkare i Sverige. Hud mot hud hjälper barnet att hålla värmen samtidigt som det sänker barnets nivåer av stresshormoner. Hud mot hud innebär närhet, värme och minskar risken för att barnet ska bli nedkylt eller få för lågt blodsocker. Det underlättar också för barnet att börja amma. Att hjälpa barnet att komma hud mot hud strax efter förlossningen är nu rutin på (jag gissar) alla förlossningsavdelningar.
Inspektion av bristning
Efter en vaginal förlossning är det rutin att inspektera om det har uppstått någon bristning som behöver sys. För att kunna bedöma en bristning på ett noggrant sätt så behövs lugn och ro, tillräckligt med ljus och att kvinnan ges rätt bedövning. God bedövning vid inspektion av bristningar och vid suturering kan förbättra upplevelsen av förlossningen. Idag är det därför rekommenderat att ge en pudendusblockad (bäckenbottenbedövning) när det är uppenbart att en bristning behöver sys.
På senare år har kunskapen om vikten av rätt diagnostik och behandling av förlossningsbristningar ökat. För att kunna göra en lite mer noggrann undersökning av strukturerna/musklerna i mellangården så är det rutin att barnmorskan eller läkaren palperar med sina fingrar. Sfinktermusklerna undersöks med ett finger i vagina och ett i anus. Innan undersökningen ska barnmorskan givetvis informera och inhämta samtycke.
Efterskötning av mor och barn
När ”the golden hour” är över brukar en efterskötning göras på både mor och barn.
På barnet kontrolleras då:
Vikt och längd
Huvudomfång
Temp
Kontroll om anus är öppen samt att gommen är hel
På mor kontrolleras:
Blodtryck och puls
Temp
Kontroll av blödningsmängd och om livmodern har dragit ihop sig
Kissobs
Några timmar efter födseln brukar barnläkaren komma och göra en första barnundersökning.
Andersson, O., Lindquist, B., Lindgren, M., Stjernqvist, K., Domellöf, M. &Hellström-Westas, L. (2015). Effect of delayed cord clamping on neurodevelopment at 4 years of age. JAMA Pediatrics, 169(7), 631–638. doi:10.1001/jamapediatrics.2015.0358
Ashish, K.C., Rana, N., Målqvist, M., Jarawka Ranneberg, L., Subedi, K. &Andersson, O. (2017). Effects of delayed umbilical cord clamping vs earlyclamping on anemia in infants at 8 and 12 months. JAMA Pediatrics, 171(3), 264–270. doi:10.1001/jamapediatrics.2016.3971
Bystrova, K., Widstrom, A.M., Matthiesen, A.S., Ransjo-Arvidson, A.B., Welles- Nystrom, B., … Uvnäs-Moberg, K. (2003). Skin-to-skin contact may reduce negative consequences of ”the stress of being born”: A study on temperature in newborn infants, subjected to different ward routines in St. Petersburg. Acta Paediatrica, 92, 320–326.
Oras, P. 2020. Care for the New-Born: Breastfeeding and Skin-to-Skin Contact Doktorsavhandling, Uppsala Universitet
Det tog mig många år att bli barnmorska eller midwife = med kvinnan. Nu äger jag fördjupade kunskaper om födande men ges inte möjlighet att utöva mina kunskaper i praktiken. Jag är bakbunden, bor i fel region och den enda möjlighet för mig att arbeta med födande (som barnmorska) är att jobba på en centraliserad förlossningsklinik där jag vet att jag snabbt kommer förlora både min fysiska och psykiska hälsa. Jag vet – eftersom jag har provat flera gånger, igen och igen. Jag vet också att min kompetens är hett eftertraktad av många – i synnerhet av kvinnor – och jag älskar att arbeta med födande men vill arbeta på ett sätt som stärker kvinnors egen förmåga och tro på sig själva. Jag vill arbeta relationsbaserat eftersom jag vet att det gynnar hela processen. Vill inte behöva prioritera bort den känslomässiga delen av arbetet, lägga band på mina egna känslor och springa fort mellan förlossningsrum och droppställningar.
Det finns helt enkelt ingen vinst för någon att jag låtsas vara någon jag inte är.
Nu har jag ändå hittat en väg framåt. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det är en fälla att utbilda sig till barnmorska i Sverige idag. För när jag började förstå att kvinnor faktiskt kan föda av egen kraft – om rätt förutsättningar ges – när jag förstod att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat, men att det finns många faktorer i vården själv som gör kvinnor värksvaga idag – ja då hamnade jag ju direkt i en väldigt prekär sits.
Ju mer jag har förstått mig på födandets dynamik, desto svårare har det blivit. För när det gick upp för mig att själva den kontext som kvinnor tvingas in i – att den i sig gör många kvinnor värksvaga, ja då blev det så svårt för mig att själv vara en del av den kontexten. Och med den insikten stängdes jag snabbt in i en glasburk med lock.
Att vara en av fiskarna i vattnet är att ha en självklar gemenskap på bekostnad av att det inte är så lätt att få syn på det egna vattnet.
Jag vet att det finns många barnmorskor världen över som är instängda i glasburkar; att vi är ensamma tillsammans. Nu trivs jag med min tillvaro, både privat och professionellt, men den där smärtan kommer fram som en fantomsmärta då och då, särskilt när jag sträcker mig lite längre efter det där flyende. Ibland när jag får syn på det som blöder. Det är en smärta och en längtan efter att få vara den barnmorska som jag egentligen är.
Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Och ju längre den processen får fortgå, desto svårare kommer det vara att vrida den tillbaka. Antalet igångsättningar ökar samtidigt som medicinsk intervention i ett spontant förlopp har blivit norm snarare än undantag. Färre och färre kvinnor får kännas vid vilken kompetens och förmåga de faktiskt besitter: att de är värkstarka. Att födandet i sig kan vara något av det mest trygga, intima och ”empowering” som går att få uppleva. Och kvinnor tar rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Barnmorskor tar också rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Jag är en av dem.
Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Det går att läsa sig till i Graviditetsregistrets årsrapport för år 2019. Alla sjukhus finns inte representerade i Graviditetsregistret eftersom olika journalsystem används, men data från 91 % av alla förlossningar finns tillgängliga. Jag kommer i det här blogginlägget att fokusera på ett urval av den statistik som finns med i sammanfattningen. Trenden är tydlig, vi går mot en ökad medikalisering av förlossningsvården.
Förlossningsstart
Antalet igångsättningar av förlossningar har ökat. De kvinnor som fick komma igång i förlossning spontant minskade från 73% år 2018 till 70 % år 2019. Risken för att förlossningen ska behöva avslutas med kejsarsnitt är större om förlossningen induceras.
Förlossningssätt
Genomsnittet för andelen spontana vaginala förlossningar var 77,5 %. Av de barn som föddes i säte (med stjärten före) var endast 10 % spontana vaginala förlossningar – hela 90 % föddes via kejsarsnitt.
Klipp
Det är väldigt intressant att se variationerna mellan de olika förlossningsklinikerna. I Östersund fick 21 % av alla förstföderskor ( alltså en femtedel) ett klipp i underlivet vid sin spontana vaginala förlossning. Att jämföra med Skellefteå lasarett där motsvarande siffra var endast 1 %. När förlossningen avslutades med sugklocka fick 83 % av förstföderskorna i Borås ett klipp i underlivet medan endast 10 % av förstföderskorna som avslutade förlossningen på samma sätt fick det i Örebro. Antalet stora spontana bristningar i ändtarmsmuskeln (den anala sfinktern) varierade också kraftigt mellan de olika förlossningsklinikerna.
Behandling med värkstimulerande dropp
Det här är en av mina hjärtevariabler att följa. Just eftersom primär värksvaghet indikerar att det är något i grunden fel på kvinnokroppen. Jag vet ju att det inte är fel på kvinnokroppen i grunden, utan att det är omständigheterna som är suboptimala i ungefär 95 % av fallen. Sen kan en livmoder bli trött efter att ha varit värkstark länge, det är inget konstigt. Men eftersom det värkstimulerande droppet alltid föregås av en diagnos – nämligen diagnosen värksvaghet – och ofta leder till en andra medicinska interventioner, så är det mycket intressant att ta del av denna statistik. Det är vanligt att kvinnor som får värkstimulerande känner sig misslyckade och värkdropp är ju en stor anledning till överstimulering och stress hos barnet.
Ingen ändring ses jämfört med år 2018. Men variationerna mellan klinikerna är häpnadsväckande stor och sannolikt speglar det vård och arbetsplatskultur mer än något annat.
”Andelen oxytocinbehandling bland förstföderskor med spontan förlossningsstart varierade från 44% i Örebro till 76% i Linköping under 2019. På 80% (32/39) av de inrapporterade förlossningsklinikerna fick mer än 50% av förstföderskorna med spontan förlossningsstart oxytocinbehandling. Rikssnittet ligger på 56%.”
Om du är förstföderska och föder i Linköping är det alltså väldigt troligt att du blir med ett värkstimulerande dropp. När siffran är så hög som 76% så kan man säga att det har blivit en rutinåtgärd. Jag tycker att rikssnittet också är häpnadsväckande högt!
För omföderskor var variationerna mellan de olika klinikerna ännu större.
För omföderskor med spontan förlossningsstart ses en ännu större skillnad mellan klinikerna avseende oxytocinbehandling, från 12% i Halmstad till 54% i Linköping.
Här är de målvärden för behandling med värkstimulerande dropp som har tagits fram:
Spontan start förstföderskor <50,0%
Spontan start omföderskor <15,0%
Epiduralblockad
Användningen av EDA fortsätter att öka. Sedan denna statistik började inhämtas år 2014 så har användningen ökat från 36 % till 43 %. Genomsnittet för riket är 63 % – en otroligt hög siffra!
Det är dubbelt så vanligt hos förstföderskor jämfört med omföderskor. I Hudiksvall och på Södersjukhuset i Stockholm var användningen så hög som 74 % hos förstföderskor. Men i Kristianstad var det bara 34 % av förstföderskorna som använde EDA.
Hos omföderskorna var rikssnittet på 27% och även hos dem varierade användandet av över landet från 11% i Kristianstad till 40% på både Södersjukhuset i Stockholm och BB Stockholm. Jag citerar:
Användningen styrs troligtvis av flera faktorer, till exempel utifrån efterfrågan bland de födande samt förhållningssätt och kultur på den enskilda förlossningskliniken.
Sammanfattning
Det är intressant att ta del av denna statistik eftersom den ändå säger ganska mycket om vår förlossningsvård på ett generellt och övergripande plan. Att de allra flesta av oss föder våra barn i en mycket medicinsk kontext råder det ingen tvekan om.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.