Etikett: förlossning

Varför görs vaginala undersökningar på rutin under förlossningen?

Lämna en kommentar

Nästan alla vet om och förväntar sig att vaginala undersökningar ska utföras under förlossningen. Varför? Den första vaginala undersökningen ska utföras vid ankomst till sjukhuset (om förlossningsarbetet sätter igång spontant) och den ska berätta för kvinnan var i förlossningsarbetet hon befinner sig. Eller sia om hur långt det är kvar.

Våra egna förlossningsberättelser är ofta fullproppade med referenser till centimeter i öppningsgrad. Hur blev det såhär? Innan födandet blev en medicinsk procedur på sjukhus så utfördes vaginala undersökningar framförallt i försök att hantera någon typ av förlossningskomplikation. Som en slags felsökning när det inte gick som man kunde förvänta sig.

Idag felsöker vi alla?

Det läggs ofta stor vikt vid den vaginala undersökningen som görs vid ankomst till sjukhuset. Den blir som ett test som kvinnan ska klara och få ”godkänt på” – för att kunna få tillgång till sitt födelserum – eller så blir det ett test som hon inte klarar. I de fall hon inte klarar testet så blir hon ofta hemskickad.

Det här sättet att handlägga födslar ter sig rationellt men om man skrapar lite på ytan är det inte särskilt rationellt.

”Den första och enda gången jag fött på sjukhus så var undersökningarna den enda form av närhet och stöd från personalen, men det kluvna var ju att jag kände att de ”störde” min kropp. Aldrig någon som frågade om det var okej, det var dealen för att få vara kvar.”

Anonym

Mäta förlossningens framåtskridande med antagandet om kvinnokroppen som en maskin

I USA under början av 1900-talet så var tångförlossningar vanliga. En som verkade i samma anda var en amerikansk obstetriker vid namn Emanuel Friedman. Under 1950-talet så undersökte han 500 kvinnor som födde barn på sjukhus i New York. Hälften av födslarna avslutades med tång och många fick syntetiskt oxytocin – detta var alltså inte fysiologiska födslar. Men denna studie kom att utmynna i det som för oss är känt som ”partogrammet” som är ett sätt att plotta förlossningens framåtskridande på en graf genom att pluppa in siffror om modermunnens öppningsgrad. Här behövdes alltså de rutinmässiga vaginala undersökningarna för att siffrorna skulle hamna på pappret.

Friedman själv jämförde kvinnokroppen med en maskin i boken LABOR: CLINICAL EVALUATION & MANAGEMENT:

”The phase of maximum slope is a good measure of the overall efficiency of the ”machine” with which we are dealing.”

På 1970-talet så modifierades partogrammet med en alert/action line och spred sig över hela världen. Det blev en kulturell norm för hur förlossningsvård skulle bedrivas. Sedan dess har flera nya partogram släppts. Många är nu överens – men verkligen inte alla – om att det var fel att som Friedman anta att ”normal progress” är 1 cm i timmen. Kvinnor föder i olika takt och varje kvinnas födelseförlopp är unikt.

Däremot lever idén om att det är smart att utgå från cervix öppningsgrad i centimeter när man mäter förlossningsprogress kvar. De 4 centimeter som tidigare ansågs vara brytpunkt för aktiv förlossning har nu flyttats fram till 6 cm. Same, same but different.

Alltså: partogrammen varierar men själva ursprungsidén om partogrammens förträfflighet lever kvar OCH den kräver fortfarande rutinmässiga vaginala undersökningar om det alls ska hamna några siffror på pappret.

Så hur fungerar födandets fysiologi?

Cervix öppningsgrad i centimeter är ingen bra indikator för att mäta förlossningens framåtskridande.

Läs den meningen igen.

Bara för att vi hyfsat enkelt kommer åt cervix utifrån så läggs mycket vikt vid den undersökningen. Men det som händer inuti är till stor del dolt för oss. En bättre metod för att mäta förlossningens framåtskridande skulle nämligen vara att titta på den övre delen av livmodermuskeln – fundus – som på bilden här ovan. Dess muskelfiber bygger upp sig, den blir stor och kraftfull för att kunna föda fram barnet ur livmodern. Hur och i vilken takt själva cervix öppnar sig beror mycket på hur barnet ligger och trycker mot just cervix.

Vid en vaginal undersökning kan alltså cervix vara stängd även fast progress skett, det vill säga fundus kan ha byggt upp sig och blivit stor och kraftfull. Om en vaginal undersökning görs i det skedet så kommer den inte berätta om förlossningens framåtskridande utan den kommer bara berätta hur många centimeter cervix/modermunnen är öppen.

Så en kvinna kan vara öppen 1 cm men ändå i aktivt förlossningsarbete. Jämför med när du ska ta på dig en tight polotröja. Själva polokragen kan vara helt öppen trots att du inte har kommit upp med huvudet än ur tröjan.

Exakt hur den här processen ser ut för varje enskild kvinna varierar. Det är helt individuellt eftersom kvinnor inte är maskiner. Födandet är i grund och botten en fysiologisk process som gynnas av vissa faktorer och missgynnas av andra. Framförallt så är födandet till sin natur holistiskt och att snöa in på en variabel innebär att man lätt går miste om hela den större bilden.

Mängder av kvinnor kan berätta om hur de blivit nekade att komma in på förlossningen för att de ”bara varit öppna 1-2 cm” trots att de känt att förlossningen gått fort framåt. Under pandemin var det ett vanligt förfarande att doulan fick komma först när kvinnan var öppen ”4 cm”, vilket är ungefär lika rationellt som att säga att doulan får komma när kaffekannan är fylld.

Fyra centimeter berättar överhuvudtaget inte på ett objektivt sätt om förlossningens framåtskridande.

Vad tycker kvinnor om rutinmässiga vaginala undersökningar under förlossningen?

Jag frågade mina följare på instagram hur de upplevde de vaginala undersökningarna under sina födslar. Svaren fick mig att reflektera över om vi inte vida har underskattat de oönskade bieffekter som vaginala undersökningar ofta kommer med. Här är några av svaren jag fick:

”Gjorde ondare än alla värkar”

Otroligt smärtsamt. Skrek ”Aj” och ”Nej” under tiden, men det var tydligen viktigt att de utfördes.

Hemma med BM, lugnande och helt på mina initiativ. På sjukhus, påtvingat.

Ont/obehagligt. Stressade över centimetrarna. Förlossningen avstannade. Tror mycket pga VU.

Positivt med första då alla blev chockade över hur öppen jag var. Äntligen kunde jag få hjälp!!

Traumatiserande.

Inga problem men det var en hemförlossning och jag kände bm sen jag varit barn.

Jobbigt, påträngande.

Hemska, invasiva, ofta och smärtsamma.

Vilka biverkningar kommer en vaginal undersökning ofta med?

Den kanske allra mest uppenbara biverkningen är validering av den externa experten och förlust av självförtroende hos kvinnan. Det kan tyckas som en liten sak i sammanhanget men betänk då hur otroligt viktigt det är att inte tappa självförtroendet mitt under en förlossning. Fynden vid den vaginala undersökningen kan bli som en form av oavsiktlig gaslighting eftersom de kan få kvinnan att börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning.

Andra bieffekter som en vaginal undersökning ofta kommer med är tappad energi, smärta och adrenalinpåslag – att det helt enkelt drar kvinnan ur sin förlossningsbubbla. Om den vaginala undersökningen utförs i ett känsligt läge av förlossningen, tex vid transition som är en tuff och ofta känslomässigt utmanande fas av den fysiologiska födseln, och antalet centimeter inte motsvarar kvinnans egna förväntningar, så kan hela förlossningen ändra riktning. Vid en vaginal undersökning i det läget är det vanligt att kvinnan ”ger upp” och ber om mer smärtlindring och intervention.

Men vaginala undersökningar kan givetvis fylla funktionen av att

  • Hjälpa till vid bedömning av föregående fosterdel
  • Ge en subjektiv ögonblicksbild av ett flyktigt nu
  • Bekräfta/validera det kvinnan känner
  • Ge information om vad medicinerna/procedurerna vid igångsättningen har haft för effekt

En föderska som inte ”blir trodd” kan få upprättelse om fynden vid den vaginala undersökningen överraskar alla positivt. Det kan bekräfta hennes känslor av att förlossningen går framåt.

Hur kan du som barnmorska eller läkare undvika dessa negativa bieffekter vid vaginala undersökningar?

Under en fysiologisk födsel behöver inte vaginala undersökningar utföras på rutin. Varför? För att kvinnan kommer signalera på en mängd andra sätt att förlossningen går framåt. Du behöver bli duktig på att tolka dessa signaler istället, observera hur hon låter, vad hon gör, om hon har skärmat av yttervärlden och gått in i sig själv eller är kvar med ”oss”.

Om det ändå ska utföras en vaginal undersökning – kanske på moderns egen önskan? – även vid en fysiologisk födsel – så finns det en del saker du som barnmorska kan tänka på. Under övergången, den liminala fasen när kvinnans neocortex är nedreglerat (fysiologisk födsel) medan hennes undermedvetna är vidöppet så kommer alla de kulturellt inlärda normerna – såsom den att centimetrarna står för ”svaret” – bli den snuttefilt som kvinnan ofta griper efter.

De här tipsen har jag fått från barnmorskan Rachel Reed.

  • Försök att fundera på vad som ligger bakom önskan om den vaginala undersökningen och hur du kan du svara på det istället. Det kan vara så enkelt att hon bara behöver höra några vänliga ord om att förlossningen går framåt som den ska. Kanske vill hon veta att du själv inte är orolig över förlossningens framåtskridande.
  • Be kvinnan att undersöka sig själv innan du gör det, det kan boosta hennes självförtroende istället för tvärtom.
  • Undersök i den position kvinnan befinner sig i. Om hon är i badet, undersök där, om hon står upp, undersök så.
  • Tänk att du undersöker framförallt för att boosta hennes självförtroende, inte för att du vill veta exakt hur många centimeter hon har öppnat sig.
  • Tänk på vilka ord du använder när du levererar svaret!! Säg inte: Du är bara öppen 5 centimeter. Säg inte: Samma som förut.
  • Säg gärna något i den här stilen istället: Jag känner att din cervix öppnar sig fint och att barnets huvud kommer nedåt, det går jättefint framåt!

Vaginala undersökningar vid en medikaliserad födsel

Om förlossningen sätts igång med hjälp av medicin eller medicinska procedurer, om förlossningen skyndas på med ett värkstimulerande dropp eller vid en epiduralbedövning, så kommer vaginala undersökningar och yttre palpation ofta vara det enda sättet att kunna veta något om förlossningens framåtskridande. Varför? Eftersom det inte längre går att få samma information om vad som händer enbart utifrån att studera kvinnans beteende.

Då blir det viktigt att verkligen få bra information från den vaginala undersökningen. Har cervix mjuknat, mognat? Tunnats ut? Hård? Bibehållen? Hur ligger barnet? Samtidigt är det viktigt att beakta infektionsrisken vid en lång igångsättning. Ju färre tillfällen det undersöks, desto bättre. Det finns ingen anledning att på rutin undersöka oftare än var fjärde timme vid aktiv förlossning.

Inga vaginala undersökningar utan samtycke

Det viktigaste innan undersökningen är att samtycke är inhämtat från kvinnan. En vaginal undersökning får aldrig utföras utan samtycke, även vid en medikaliserad födsel. Kvinnan har rätt att neka vaginala undersökningar även vid en igångsättning. Det är alltså aldrig okej att bara stoppa in händerna i vagina och tänja/ töja eller undersöka utan att först ha inhämtat samtycke.

Vad säger forskningen om vaginala undersökningar på rutin? Har de effekt? Hur ofta ska de göras?

Den senaste systematiska översikt som har gjorts – där forskarna har gått igenom de studier som finns på området – så blir slutsatsen att det inte är bevisat att vaginala undersökningar är en bra metod för att mäta förlossningen framåtskridande. I dessa studier har man jämfört vaginala undersökningar med andra metoder för att mäta förlossningens framåtskridande såsom rektala undersökningar, ultraljudsundersökningar, vaginala undersökningar i olika frekvens (varannan eller var fjärde timme) eller enbart undersökning på indikation.

Det finns ingen forskning som visar att upprepade, täta vaginala undersökningar förbättrar utfallet vid förlossningar.

Författarnas slutsats är att stora randomiserade kontrollerade studier behöver göras för att kunna utröna om vaginala undersökningar har effekt. Kvalitativa studier behöver också utföras där man tar hänsyn till hur kvinnor själva upplever de vaginala undersökningarna.

Källor:

Cochrane Review Routine vaginal examinations compared to other methods for assessing progress of labour to improve outcomes for woman and babies at term

Women’s experiences with vaginal examinations during labor in the Netherlands

Reclaiming childbirth collective/ Rachel Reed

https://evidencebasedbirth.com/friedmans-curve-and-failure-to-progress-a-leading-cause-of-unplanned-c-sections/

Olika sätt att se på smärta under förlossningen

Lämna en kommentar

Då och då blossar en debatt om smärta och smärtlindring i samband med förlossningar upp. Det bildas två läger. Dels de som förespråkar medicinsk smärtlindring till alla kvinnor under deras förlossningar. Resomanget lyder ofta:

ont = dåligt = medicinsk smärtlindring = bra

Sen den grupp som inte per automatik förespråkar medicinsk smärtlindring till alla kvinnor under deras förlossningar. Just i den gruppen brukar det dock finnas förståelse och kunskap om vilka incitament som gör att kvinnor ändå väljer att föda med smärtlindring.

Så det är dags att dyka ner i den här bikupan och reda upp lite i vad det hela egentligen handlar om.

Det ”smärtstillande paradigmet”

Springer ur synen på patologisk smärta, såsom vikten av adekvat smärtlindring under en operation och vid rehabilitering efteråt.

Återkommande resonemang hos förespråkare:

  • Ingen kvinna ska behöva gå igenom en smärtsam förlossning idag!
  • Kvinnor har orealistiska förväntningar på att ”klara av” smärtan under en förlossning – de flesta kommer att behöva en epidural, även de som påstår att de ska klara sig utan.
  • En paternalistisk ”jag ska rädda dig-approach” som lägger krokben för de kvinnor som faktiskt vill slippa föda med smärtlindring och/ eller intervention. Trugande förslag om smärtlindring, ett lovprisande av epiduralen, nedtonande av eventuella bieffekter.
  • Tron på att den medicinska smärtlindringen ska ge kvinnor en känsla av kontroll och samtidigt förbättra upplevelsen.

Att ”jobba med smärtan” paradigmet

Smärtan ses här som en integrerad och delvis hjälpsam del av den fysiologiska processen med att föda fram barnet. Förlossningen erkänns som något stort och utmanande som kvinnan med stöd och hjälp kan ta sig igenom för att sedan komma ut på den andra sidan, då med ett nytt självförtroende.

Återkommande resonemang:

  • Livmoderns arbete är något kvinnan kan hantera med hjälp av de kroppsegna hormonerna – tex beta-endorfiner. Den ”normala” smärtan under en förlossning är väsensskild från smärta eller skada vid sjukdom.
  • Onormal smärta kommer framförallt av komplikationer/interventioner såsom syntetiskt oxytocin och dåligt stöd.
  • Ofta läggs tyngdpunkt på att värkar kommer i intervaller med smärtfria pauser emellan dem.
  • Kontinuerligt stöd och uppmuntran ses som essentiella för att hjälpa kvinnor genom utmanande förlossningar (snarare än att ”räddningen” alltid kommer i form av en epidural).

Hur ser kvinnors egna approacher till smärta under förlossningen ut?

Jo kvinnor befinner sig på hela skalan mellan dessa paradigm och många någonstans i mitten mellan de två. Få kvinnor har en starkt polariserande syn på smärta under förlossningen. Många antar en ”vänta och se”-approach, även om en del är helt bestämda med att de antingen vill avstå eller vill ha smärtlindring.

Viktigt! Många är omedvetna om den stora effekt som vårdgivarens approach till smärtlindring kommer att ha på deras förlossning. Särskilt sårbara är det som planerar att ”ta det som det kommer”.

Många beskriver smärtan under förlossningen som en unik smärta som har potential – en som kan komma med känslor av njutning och upprymdhet men också med oro och rädslor. Känslan av kontroll och att kunna hantera smärtan bidrar ofta till en mer positiv upplevelse av förlossningen. Men en del kvinnor beskriver smärtan under förlossningen som outhärdlig. Minnen av ohanterlig smärta, dåligt stöd och frånvaro av lämplig smärtlindring kan leda till psykisk ohälsa, tex posttraumatisk stress.

Hur ska man tänka runt smärta och smärtlindring under förlossningar??

Jag tycker att det viktigaste är att inte göra sig till förespråkare för någon annan utan att låta kvinnan få bestämma helt själv. Här är några viktiga punkter att ta i beaktande:

  • En icke-medicinsk approach till smärtlindring är associerat med en lägre användning av epidural och fler positiva förlossningsupplevelser.
  • Epiduralbedövning är en effektiv smärtlindring – men den är också associerad med fler interventioner och fler instrumentella födslar.
  • Epiduralbedövning är faktiskt en av de faktorer som är associerad med sämre upplevelser av förlossningen.
  • Kontinuerligt stöd under förlossningen leder till bättre upplevelser och minskad användning av tex epidural.
  • Stöd av en känd barnmorska under förlossningen är en kraftfull intervention som påverkar kvinnors val av smärtlindringsstrategi och upplevelse på ett mycket positivt sätt.

Take home message:

Det skulle hjälpa kvinnor om barnmorskor – ja alla som arbetar med födande kunde vara öppna för en ”jobba-med smärta” – strategi på kvinnans villkor. En som innefattar högkvalitativt stöd, närvaro och engagemang.

Inspiration till det här inlägget kommer ifrån boken Squaring the circle, Normal Birth research, theory and practise in a technological age. Särskilt kapitel 16: Approaches to pain in labour: implications for practice.

Av Nicky Leap, Elizabeth Newnham & Sigfridur Inga Karlsdottir

Moderskapets Rite of Passage: en helig övergångsrit

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Helen Light

Hej! Jag heter Helen Light och är facilitator för cirklar, ceremonier och samverkan som stöttar kvinnors heliga inträde i moderskap. Jag kallar mig lite lekfullt för ’moderskapsdoula’ – samtidigt som jag på största allvar ser behovet av att fler kvinnor föds fram, inte bara som mammor, utan som mödrar och ledare, i kontakt med våra kroppars kraft och våra ursprungliga modersinstinkter att stå upp för, värna om och främja allt liv.

Fotograf: Maria Andrea Garcia

Precis som månen roterar motsols, är ämnet jag ska dela med mig av, kopplat till en kultur som återfinns i vårt förflutna, men som håller på att återvända till vårt medvetande idag.

Detta inlägg handlar om hur en övergångsrit, en så kallad Rite of Passage, kan stötta den stora förändringsprocessen av att bli mamma och hur det aldrig är för sent att fånga upp denna spiraliserande portal – och komma ut stärkt på andra sidan.

De tre faserna av en fullföljd Rite of Passage

Begreppet Rite of Passage blev känt från den franska etnografen Arnold van Genneps bok med samma namn publicerad 1909. Boken beskriver processen när en människa går från en social roll till en annan. Till exempel från ungdom till vuxen, ungmö till moder, ogift till gift eller från äldre vuxen till det som på engelska kallas ’Elder’ – en initierad vägledare.

En fullföljd Rite of Passage består av tre faser; ’separation, liminality, and incorporation’ eller på svenska; separation, övergång och integrering. En övergångsrit förutsätter kontinuitet i relationer då det är gruppen som speglar processen. Det är lika viktigt att ha sett någon lämna sin tidigare roll som att se dem träda in i den nya, samt ha tålamod och förståelse för den tid övergången däremellan kan ta.

Ceremonier ger oss en möjlighet att markera de olika faserna, något som ännu återfinns i våra traditioner av t.ex giftermål och begravning.

Att se på födseln från linsen av en övergångsrit betyder att vi ser den som en kontinuitet och en portal, snarare än en enskild händelse. Vi behöver också ta ett moder-centrerat perspektiv (eller människocentrerat, då detta i förlängningen gäller alla som går igenom ett stort skifte) och inkludera den själsliga, existentiella upplevelsen.

Avslutet; En Rite of Passage börjar

Inget symboliserar multi-dimensionalitet som en graviditet. Ett varande mellan världar. En början av något nytt, men också ett avslut av det tidigare. Medan graviditeten fortskrider i linjärtid, dras föderskans medvetande inåt och neråt till vertikaltid, där barnet är. Hon förbereds för att lämna sitt tidigare jag och det bekanta bakom sig – samtidigt som hon snart ska träda in i total ovisshet och på andra sidan välkomna ett nytt liv – i rollen som mamma.

Processen av denna dualitet befästs i en övergångsrit genom att föderskan och/eller familjen blir bevittnade i t.ex en ceremoni som fokuserar på resan de har framför sig (observera skillnaden med en baby shower, som i sig kan vara fint att samlas kring men som har ett annat fokus) Att bli bekräftad och hedrad i denna fas kan boosta känslan av trygghet och tillförlitlighet och skapa en tydlig markering av avslut – innan det nya tar vid.

🌀

Året innan jag blev gravid hade jag på en kvinnofestival bevittnat något av det vackraste jag sett. De kvinnor som under festivalen var gravida hade fått träda in i mitten av en stor cirkel och tagit emot en kollektiv välsignelse; en så kallad Mother Blessing eller Blessing Way.

Mother Blessing på Sacred womb festival
Fotograf: Elin Berge

Det hade fått luta sig tillbaka på mjuka filtar och kuddar medan vi strött dem i rosenblad, gett dem kärleksfull beröring och viskat stöttande ord i deras öron. Det var inte bara berörande för kvinnorna som tog emot. Vi som fick ge, hålla och hedra dessa kvinnor kände att något föll på plats. Kvinnan som gudinna; bärare av det allra heligaste, livet själv. Ett förhållningssätt vi i det sekulära Sverige är svältfödda på.

Det var en av mina största sorger när pandemin slog till och restriktionerna var som hårdast under våren 2020, att acceptera att jag som höggravid inte skulle få ta emot samma sak.

Jag förstod inte förrän långt senare, vilket spår den avsaknaden satte i mitt medvetande, ’trots’ att jag hade en bra graviditet.

Mitten, liminalitet, trösklar och tilltro

Ordet liminal härstammar från latinska limen, som betyder threshold/ tröskel. Under födandet blir det tydligt att både barn och föderska står inför trösklar och utmaningar de ska passera och överkomma. Barnet ska byta miljö från det tidigare kända och trygga i livmodern till det ovissa livet utanför. Föderskan ska möta sensationella, mentala och ofta emotionella och existentiella hinder hon kanske aldrig mött förut. Hur mycket stöd hon än har omkring sig, är det hennes egna inre hinder hon ska möta (och kanske det epigenetiska arv hon bär med sig från tidigare generationer?)

Den här fasen är den vi ofta räds i vår samtidskultur eftersom den på många sätt påminner om döden. Men i traditionella kulturer, flera levande idag, anses det beundransvärt att möta den inre världen som föderskan nu får tillgång till. Omgivningen ’håller ställningarna’ utanför som väktare – och väntar.

🌀

Behovet av att hedra graviditeten som ett avslut hamnade snabbt i bakgrunden av beslutet att föda hemma och den planeringen det innebar. Vi hade tur att få tag i en hembarnmorska som kunde bistå oss trots den extrema vårdsituationen och med hennes stöd och vägledning, samt med kunskap om födandets fysiologi gjorde jag mig redo att möta födandet. 

Än i dag är mitt aktiva deltagande i de förberedelserna och hängivelsen i födseln som följde det jag är mest stolt över i mitt liv. 

Jag fick min drömfödsel med hjälp av goda förutsättningar, positiva associationer av födandet, medvetenhet i min kropp, och framförallt en stöttande, trygg miljö och team av min man och barnmorska som lät mig gå in och ner i mig själv.

Vår son föddes i morgonljuset i det som idag är hans lekrum.

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv!

Slutet; integreringen av den nya början

Efter den stora prövningen följer en period av ’inkorporation’ – då medvetandet långsamt återvänder till kroppen. En tid av integrering och skördande av insikter. Omgivningen samlas igen kring föderskan för att lyssna och låta henne dela, då hennes upplevelser ’från andra sidan’ är värdefulla för alla. Det finns ett gemensamt intresse att stötta hennes läkning så att relationen till bebisen kan upprättas och familje-konstellationen etableras – men också långsiktigt, då samhället gynnas av att hon så småningom kommer ut ännu starkare och tryggare i sin modersroll för alla ’byns barn’

🌀

Jag hade på många sätt initierats. Lämnat delar av mitt tidigare ’jag’ bakom mig genom att välja hemfödsel istället för sjukhusfödseln, ett aktivt ställningstagande. Men jag hade också omedvetet internaliserat idén om att min sons födsel var ’crescendot’ och avslutet.

Jag hade fått ’drömfödseln’ – Varför kändes det som att något var oavslutat?

Svaren kom först när jag började studera traditionell Post Partum omsorg med Innate Traditions. Jag förstod hur jag hade snubblat över målsnöret och fått en stärkande födsel-upplevelse, men heeelt missat fjärde trimesterns fysiologi för läkning och post partum integration. Min kropp och nervsystem hade försatts i konstant stress av den extrema påfrestningen det innebär att amma dygnet runt och till följd av pandemin, inte fått mina behov av fysisk omsorg och social närvaro mötta. 

Det ledde mig till studier av post partum läkning, nervsystemet, mödrars unika biologi och neurologi, antropologiska perspektiv på moderskap och att jag vände på varje sten i min personliga utveckling genom olika coacher och kurser.

Med tiden började bitarna falla på på plats hur jag, trots alla mina ansträngning att återupprätta någon slags ’by’ omkring mig aldrig skulle bli nöjd. Hur min man aldrig skulle kunna tillgodose min längtan efter varma, omvårdande kvinnohänder på min sköra kropp eller ersätta speglingen av visa initierade vägledare som reflekterade min inre upplevelse av att vara ’pånyttfödd’. 

Det jag sörjde och saknade var en hel kultur.

Jag insåg att jag behövde backa bandet och ta ansvar för mitt behov av bli hållen och hedrad, i ceremoni. Jag vände mig till Susannah Rickman och Kristina Turner som precis hade börjat planera för en Helgad Födelsevärnare – utbildning de skulle hålla 2022 som handlade om att värna om den heliga, andliga aspekten av födandet – i relation med naturens cykler och moder-centrerade visdom. Det förstod genast mitt behov.

9 månader efter min födsel tog jag emot en integrerande Post Partum ceremoni där jag fick jag återkoppla med det som varit – och inte blev. Med det jag fått och det som hade försakats. Hållen av mina ceremoni-ledare och mina två väninnor och vittnen fick jag känna känslorna jag hade hållit tillbaka. Jag kände mig första gången sedan födseln fullt SEDD och förstådd.

Jag fick symboliskt träda ner i en ’kokong’ omsvept av sjalar och stanna där tills tiden stod stilla.

När sjalarna lättade, kände jag ljuset återvända – och min själ anlända.

Jag fick en ny början som moder för det jag nu vet är sant – och vill dela med mig av till världen.

Känns detta sant i dig också?

Välkommen att ta kontakt på IG @helenlight.moderskapsdoula och www.helenlight.com

Jag är också en del av nätverket MODERBYN som återskapar sociala strukturer för att främja Jorden, genom Modern www.moderbyn.com och @moderbyn.community

Låt oss lyfta blicken

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Karin Christensson

Jag heter Karin Christensson, är mamma och psykolog och driver SYSTERMATIKpodden. Podden har både svenska och internationella gäster och analyserar förlossningsvården som organisation. Med mitt bidrag till kalendern vill jag inspirera dig att lyfta blicken, att ta dig och dina erfarenheter på allvar, och att hjälpa vården. Tack för att du tar dig tid att läsa!  

På något sätt får vår kultur och sjukvården dig att tro att allt handlar om dig. Och inte på det där fina sättet, att det här är din resa, nu ska du påbörja ett helt nytt kapitel i ditt och din familjs liv, bästa omsorg och medicinska kunskap ska omge dig, du är viktigt, vi utgår från dig!

Nej, fokus hamnar på dig på ett mer pressande sätt. Mycket handlar om vilken riskkategori du eller din bebis tillhör. Om huruvida du är tillräckligt förberedd på att föda, eller om du är för förberedd? Är du en kvinna som har kontrollbehov, en massa krav, typisk för vår tid? Eller vet du ingenting, kan du inte ens språket? Kommer du lyckas vara den där lagoma patienten där mitt emellan för mycket och för lite behov av vården?

Ingen inom hälso- och sjukvården vill att du ska känna krav på att vara lagom, de flesta vill dig det allra bästa och är beredda att kämpa hårt för det. Men organisationen runt om är inte rätt byggd för att hjälpa till i den strävan. Därför vill jag att du ska sluta bära det tunga oket av ansvar, sluta försöka vara en perfekt patient i ett operfekt system.

Så är alternativet då att istället lägga ansvaret på någon annan, någon viss barnmorska eller läkare, eller på någon viss procedur eller apparat? Nej, det skulle bara vara andra sidan av samma närsynta mynt. Jag vill att vi tillsammans lyfter blicken till organisationen, systemet som helhet, då kan vi komma vidare.

En urgammal samarbetsövning

Att föda barn är en urgammal samarbetsövning mellan den som föder och de som assisterar, och tittar man närmre på dagens förlossningsvård och vårdkedjan runtom inser man snart att teamet runt barnafödandet inte får bästa förutsättningar. De olika delarna av vårdkedjan finns på olika platser och har sällan samma chef. Arbetslagen med barnmorska, undersköterska och förlossningsläkare på förlossningen får lite tid, resurser eller annat stöd att planera arbetet tillsammans. I den mån det görs tenderar det, som så ofta vid tidsbrist, att handla oproportionerligt mycket om akuta eller riskfyllda situationer och för lite om en plan för hela födandet, en plan för att stärka den som föder och förebygga det akuta. 

Inte heller all personal som arbetar i samma verksamhet, samma “stuprör” i vårdkedjan, har alla samma chef eller samma bord att luncha vid. Och den som föder ser man inte med nödvändighet som en del i teamet. Vården har en “givare” och en “mottagare” och det komplexa samarbetet mellan patient och sjukvård glöms lätt bort. 

Teamets psykologiska trygghet

När inte ledarskapet är tydligt för dem som ska utföra ett svårt uppdrag tillsammans, när inte roller klargörs, när inte mål och metoder samkörs eller alla teammedlemmar vet om eller erkänner varandra sjunker teamets så kallade psykologiska trygghet. Psykologisk trygghet är en term från arbets- och organisationsforskningen och beskriver en upplevelse som behöver finnas hos alla i teamet om man ska lyckas prestera väl på arbetet.

Psykologisk trygghet i praktiken får sitt uttryck genom att både bemöta och bemötas väl då någon i teamet ger uttryck för osäkerhet, har frågor, har sett ett fel begås eller har en idé på hur arbetet skulle kunna utföras annorlunda. En svår standard att upprätta och upprätthålla men nödvändig för samhällsviktiga funktioner som hälso- och sjukvården. Annars döljer den sina fel och brister, når inte sina medicinska mål och klarar inte att gå framtiden till mötes med lärande och innovativa medarbetare.

I min upplevelse är både förlossningsvården själv och mediedebatten om den ganska närsynt och missar oftast de här avgörande frågorna om samordning av vården och möjligheter för teamen till gott samarbete. Frågor på system- och organisationsnivå lyser med sin frånvaro medan det fokuseras desto mer på vårdens beståndsdelar. Det upprättas och diskuteras PM och riktlinjer kring vägande och mätande av den födande, kring rekommenderad igångsättningstidpunkt, kring vem som bör göra en viss bedömning, kring kriterier för planerade kejsarsnitt, användning av elektronisk fosterövervakning, användning av läkemedel, hemgångsrutiner osv osv. Och alla dessa frågor är bokstavligen livsviktiga, men de riskerar att tappa sin avgörande verkan om de behandlas som idag, inzoomade och ibland separerade från varandra.

Den övergripande frågan som ska ha central status är hur vi får ihop all den vård vi kan ge, hur teamet som består av människor som är experter på olika delar av vården, inklusive den som föder och anhöriga, får en chans att samarbeta väl. Först när vården tar ansvar för att ge sina team en möjlighet till helikopterperspektiv och samordning kan avancerade ingrepp och specialisters kunskaper komma till den användning som både specialisterna och de födande förtjänar.

I projektet Min Barnmorska samordnar barnmorskan vården

I Stockholm finns projektet Min Barnmorska som arbetar utifrån det vanliga förlossningsvårdssystemet med ett undantag, att en barnmorska samordnar hela vården och assisterar den födande genom graviditet, i förlossning och in i eftervård och uppföljning. Jag förvånas över hur programmet ofta talas om som att det är ett alternativ för “bättre upplevelse”, men knappast har mer att erbjuda. Som att arbetssättet kan vara trevligt för både familj och barnmorska men knappast är relevant ur ett medicinskt säkerhetsperspektiv. 

Med allt vi vet om problem inom modern hälso- och sjukvård med patienter och information som trillar mellan stolar och dålig samordning, så tänker jag att vi måste kunna lyfta oss lite, som födande, vårdpersonal, politiker, tjänstemän och media, i hur vi resonerar kring program som Min barnmorska. Vi ska titta på dessa vårdmodeller främst ur ett organisationsperspektiv. De är försök till samordning i en vård som är i starkt behov av det, de är försök att åtgärda kända kvalitetsproblem i den vård vi erbjuder idag. Att ett program som Min barnmorska kan vara med och lösa dessa problem är upp till bevis och måste utvärderas. Men det är det sannolika, och därför är det problematiskt att den här typen av program möter sådan skepsis bland vissa på maktposition i vården. För den stora skepsisen, även om den finns hos långt ifrån alla vårdmakthavare och även om den kan tendera att bygga mer på känslor än fakta, drar ned takten på nödvändig utveckling och innovation i vården.

Ett annat projekt i Stockholm som har som uppgift att professionalisera teamarbetet och öka koordineringen i vården är TeamFödsel som just nu testas på Karolinska Universitetssjukhuset Solna. Projektets utformare heter Neel Shah och är förlossningsläkare och forskare på Harvard (han är med i avsnitt 15 i SYSTERMATIKpodden). Ansvarig för utveckling och anpassning av den här vårdprocessen till svensk kontext är barnmorskan och forskaren Malin Edqvist. Inte heller TeamFödsel är särskilt avancerad som insats i sig, den är “bara” samordnande. Genom en whiteboard som den födande och alla andra i teamet kan se redogörs för teamets, inklusive den födandes, planering. Tavlan uppdateras efter behov utefter att saker ändrar sig under förlossningens gång. Målet är att minska onödiga överraskningar för alla inblandade och öka funktionen i teamen.

De medicinska utfallen får en bättre chans i team som respekterar alla medlemmar, inklusive patienten, och som samkör sig kring mål och metoder. Bättre chans får naturligtvis även arbetsmiljön och upplevelsen hos de som får vården. Vilka resurser i termer av tid och pengar kunde inte en gott samordnad vård och välfungerande team spara den idag så fragmenterade och dyra vården? 

Att lyfta blicken till organisationsnivå ger dig som föder makt samtidigt som det faktiskt är enklare att avgöra på denna nivå vad som fungerar bra och dåligt, utan att du själv är expert. För komplexa system och organisationer lever vi alla med, genom alltifrån våra hem och familjer till våra arbeten. Vi har generellt sett en hög intuitiv förståelse för behovet av psykologiskt trygghet i arbetsteam och vi ser när ett team får bra förutsättningar att arbeta och när det inte får det. Vi vet hur viktig tydlig ledning är för våra egna samarbeten på jobbet och vi vet att vi inte kan skrämma eller stressa vår kollega om vi samtidigt vill att hen skall samarbete eller prestera. Ändå normaliserar vi om och om igen denna underliga logik i hierarkiska strukturer mellan olika yrkesgrupper i sjukvården, mellan media och vårdanställda och inte minst mellan vården och oss patienter.

Det skämtas ibland om att sjukvården verkar leva under en sten och inte hänger med i övrig samhällsutveckling, och kanske ligger det något i den kritiken. Men hjälpen till vården är inte långt borta, och att ge den behöver vi ta ansvar för så många som möjligt. Förutom din egen inbyggda, om än omedvetna, känsla för komplexa system och teamarbete, är du och över ytterligare hundra tusen svenskar som föder barn varje år i en nyckelposition att analysera vården och att hjälpa den. Barnafödandet är ju nämligen den första, eller en av de första närkontakterna i skarpt läge mellan den vuxna individen och svensk hälso- och sjukvård. Och ett gott första intryck, ett gott omhändertagande av en professionell och väl samordnad mödra-, förlossnings, och eftervård, får sannolikt avgörande effekter för befolkningens relation till vården i stort. Så det är värt för alla parter att börja värdera detta möte för vad det är.

Hoppingivande är att de där över hundratusen som föder barn varje år är hela samhället och därmed en enorm resurs. Vi är juristerna, ingenjörerna, fabriksarbetarna, servitriserna, nationalekonomerna, historikerna, genusvetarna, sjukvårdscheferna, förskollärarna, journalisterna, städerskorna, vårdflödesexperterna, barnmorskorna, undersköterskorna, förlossningsläkarna, politikerna, de fattiga, de rika och de med sina rötter både i Sverige och i andra kulturer och sjukvårdssystem. Om vården tar sina egna mål kring nära vård och personcentrering på allvar och vi tillsammans tar vårt ansvar att medskapa vården, hur långt kan vi då nå?

Låt oss börja med att lyfta blicken. 

Min story – om att bli traumatiserad som partner

Lämna en kommentar

Gästinlägg Av Chrille Hedberg


”Min förlossningsberättelse” känns konstigt att skriva som rubrik. Jag har ju inte fött barn. Men det är ju ändå min berättelse om en förlossning. Efter att Märta Cullhed Engblom frågat mig om jag inte kunde skriva något för fodamedstod.se så har jag gått och grubblat. Vad ska jag skriva? Hur? Hur ska jag möjligen kunna fånga någon med min story? Helt omedvetet gör jag kanske själv exakt samma tankevurpa som jag försöker lyfta varningens finger för. De som följer Föda med stöd har ju uppenbarligen något intresse i graviditet och/eller barn. Varför skulle man inte vilja höra min historia? För att jag är man?

Nu drar jag en extrem killgissning här, men jag tror att detta är en vanlig uppfattning hos andra män. ”Varför skulle jag säga något eller ha lov att känna något? Jag är inte den som var gravid eller födde barn. Jag ska ju vara till stöd för henne!” Sant. Din partner – din kvinna, om du så vill – är den som tveklöst drar det tyngsta lasset här! Men att du inte skulle göra någonting? Är du säker på det? I mitt inlägg kommer jag utgå från ett förhållande kvinna/man, fast jag vet att långt ifrån många förhållanden ser ut så. Jag kommer också utgå ifrån att mannen är närvarande vid förlossningen, fast jag vet att det finns graviditeter där män inte ens är involverade (one night stand som ledde till en graviditet, insemination, etc).

”Det här är dött”

De var orden som användes för att berätta att vårt barn hade dött under graviditeten. Inte en gång sade läkarna ”barn”, ”foster”, ”bebis” eller ens ”embryo” (vilket också är lite fel när man närmar sig vecka 20). ”Det här behöver vi ta bort på operation”. Mitt minne är lite luddigt, så jag är inte riktigt på det klara med VARFÖR – men det konstaterades att ”det här” behövde avlägsnas kirurgiskt.

Dagen D kommer, det vill säga dagen för operation. En sköterska lägger armen runt min sambo och börjar gå i väg. I farten vänder hon sig mot mig och säger ”du kan väl ta en kaffe i kafeterian? Det här tar ett par timmar.” Den hjälp och de stöttande ord jag fått av vården i samband med att ha förlorat mitt barn under graviditeten, det barn jag och min sambo försökte i drygt två år att få, var orden ”ta en kaffe i kafeterian”. Det förhållande höll för övrigt inte.

Alla hjärtans dag 2015

Jag hade varit i Helsingborg för att hämta en ny tjänstebil och var på väg hem. Med hjälp av nära vänner hade jag förberett en överraskning för min fru (bara för övertydlighetens skull: inte samma kvinna som jag förlorade barnet med). Här hade vårt förhållande drygt 7 år bakom sig och vi betedde oss som nykära. När jag kommit hem så får jag en söt liten påse från Lindex. I påsen ligger en body i bebisstorlek.

Skräckblandad förtjusning! Vi pratar vidare om det på riktigt – min fru känner till de problem jag haft förut. Men vi kommer tillsammans fram till att ett helt knippe KBT och en vettig barnmorska på mödravårdscentralen (MVC) så kanske detta kan gå vägen? Jag lyckas rent av hitta en KBT-terapeut som valt att sadla om – efter att ha varit barnmorska.

På MVC hittade vi en barnmorska som tog sig tid att lyssna på oss (mig!). Hon fick bakgrunden och jag försökte att måla upp illustrationen runt tidigare erfarenheter och varför jag mådde som jag gjorde. Alla kan ju få missfall/missed abortion? Men varför bröt jag hop mer än andra? Det jag vill protestera mot (och det väldigt högljutt) är hur främst kvinnor, men även partners, bemöts och formligen hanteras i vården.

Mina tidigare erfarenheter av Kvinnokliniken i egenskap av anhörig

Det här är min första interaktion med Kvinnokliniken i egenskap av patient/anhörig:

Jag och min tidigare sambo kom till Kvinnokliniken och tas emot av en kvinnlig, yngre läkare. Efter att ha berättat varför vi är där får min sambo ta plats i stolen och det görs ett vaginalt ultraljud. Läkaren skjuter bak stolen, tar av sig handskarna och rör sig ut ur rummet med orden ”då ska jag bara hämta läkaren som får bekräfta det här”. När hon lämnar rummet drar hon till i dörrhandtaget, lite så där nonchalant som är rätt så typiskt för vårdpersonal, men dörren går inte igen. Där står jag vid min sambos huvud, hon fortfarande kvar i stolen med fötterna i luften och blir uppvisad för alla som passerar i korridoren. Jag hade lovat, dyrt och heligt, att stå vid hennes huvudända. Det mantrar i mitt huvud, samtidigt som jag frågar mig vem ”läkaren” var om ”läkaren” ska hämta läkaren? Och, vad är det som ska bekräftas?

In kommer en annan kvinnlig, äldre, läkare med den yngre bakom sig. Allt med den äldre läkaren bara skriker ”STRESS”. Hon har inte presenterat sig färdigt förrän handskarna är på och ultraljudsstaven åter är i min sambos underliv. ”Det här är dött” – det är här det kommer.

I övrigt skedde samtalet mellan läkarna, över huvudet på oss. ”När passar det för dig? … Nej, jag har ett möte då.” När de väl har bestämt tid så tystnar de och tittar på oss. Du vet, den där ”vi är färdiga här – ni kan gå nu”-blicken? Dagen innan operation får jag åka tillbaka till Kvinnokliniken för att hämta Descutansvampar (för min sambo att skrubba sig innan operation). Det är den yngre läkaren som träffar mig och lämnar ut svamparna. Vi börjar prata lite. Jag kommer ihåg att jag ställde frågor och undrade saker. Jag minns inte riktigt alla frågorna – än färre svaren jag fick.

En fråga och ett svar har dock etsat sig fast:
Jag: Varför fick vi inte/har vi inte fått någon att prata med?
Doktorn: Men, ni är ju syrror bägge två? Ni vet ju vilken hjälp som finns att få?

Här … kanske det brast lite för mig. Helt korrekt så jobbade både jag och min dåvarande sambo i vården, men är det skäl nog att inte anta att det förelåg en viss känslomässig krisreaktion och erbjuda en samtalskontakt? ”Vill ni att vi bokar in en tid hos en kurator?” Svårare än så är det ju inte. Jag drar då mitt jobb som parallell för läkaren: ”När jag står i triage på akuten och du kommer in efter en, säg exempelvis trafikolycka. Då kan jag nedprioritera dig för att jag vet att du är läkare och har kunskap att ta hand om dig själv?” Vilket liv det blev! Hur fan kunde jag resonera så!? Jag borde ju inte få ha det jobb jag hade! Jag undrar fortfarande vilken skillnaden är?

Det sammanlagda bemötandet och omhändertagandet vi fick på Kvinnokliniken var så dåligt att det hjälpte till att ärra mig ytterligare. Jag bär också andra erfarenheter med mig i egenskap av vårdgivare, som inte direkt heller hjälper till. Till exempel efter att ha jobbat på anestesin en dag och varit med och sövt en kvinna på Kvinnokliniken. När hon sövd kommer det in ett gäng studenter och undersöker henne vaginalt. När de hade klämt och känt färdigt så lallade studenterna ut ur rummet och ingreppet fortsatte. Jag är inte helt säker på att detta var förankrat hos patienten i förväg. Det verkade vara en vedertagen praxis.

Hos barnmorskan på MVC

Trots att barnmorskan på MVC var förstående, vänlig och toppen på alla sätt och vis så var hon ändå fast i sina hjulspår med att bara göra jobbet.

En dag när vi kommer på rutinkontroll har hon elev med sig. Barnmorskan presenterar eleven som ”…idag är vi två som…”. Min fru tittar direkt på mig och väntar sig antagligen en större och häftigare reaktion än den jag fick. Just där och då sade jag ingenting, vilket jag till viss del ångrar idag. Däremot tog jag upp det på nästa rutinbesök. ”Du, förra gången vi var här hade du en elev med dig. Sett till att du känner till vår, främst min, bakgrund – tycker du att det var det mest lämpliga?” Inte förrän hon blev ifrågasatt så reagerade hon. ”Nämen, du vet… Man är ju så van att bara göra.”

Exakt! Man är så van att bara göra, så man ber inte ens om lov. Och varför skulle jag veta? För att jag också jobbat inom vården? Barnmorskan på MVC tyckte hur som helst att vi borde träffa någon på
Auroramottagningen på sjukhuset. Det är en mottagning för de med förlossningsrädsla. Sagt och gjort. Vi var där. Vi fick under en timmes tid sitta ner och prata med en barnmorska, berätta vad som var vårt (mitt) problem, fick en rundtur på förlossningen och fick också det bestämda rådet att skriva ett förlossningsbrev. Sedan var det inte mycket mer.
”Älskling, bli inte rädd nu…”
Har du orkat läsa så här långt så har du säkert lagt ihop 1 + 1, och förstått att ”nervös” inför förlossningen var en underdrift.

Skitskraj deluxe är kanske mer rätt ord?

Bebis var beräknad till nyårsafton.

Natten mot den 27:e väcker min fru mig på det allra mest ömsinta sätt jag någonsin kommer bli väckt! Hon kliar mig lite försiktigt i håret, pratar med den där riktigt mjuka rösten och viskar ”Älskling! Bli inte rädd nu, men jag tror vattnet har gått.”
Fortfarande rätt så sömndrucken lyfter jag huvudet från kudden, tittar på henne och frågar om hon har värkar. ”Nä, inte mer än typ mensvärk” svarar hon.
”Äh, lägg dig ner och försök sova en stund. Det är ingen idé att vi åker in, för de kommer
ändå bara skicka hem oss” svarar jag, vänder mig i sängen och somnar om. Så. Antiklimaktiskt. Till och med min fru blev besviken.

På sjukhuset

Det var inte riktig vattenavgång, utan det sipprade. På förlossningen ville man gärna vänta och se så att det kom i gång spontant. Ett par dagars fram och tillbaka med kontroller och detta eviga CTG:ande. Den 30:e blev det ändå bestämt att min fru skulle bli igångsatt. Här börjar en serie saker som, när jag minns tillbaka, vet att jag reagerat på men inte heller ifrågasatt där och då – i stunden! Exempelvis var det extremt tydligt när man läst vårt förlossningsbrev! Inte var det första eller andra gången när man var inne hos oss. Fjärde, kanske femte. Då vänder man sig mot mig och, med den menlösaste tonen av alla och nästan som om jag vore fyra år gammal, säger ”jag förstår ju att du har en jobbig upplevelse i bagaget! Men du ska veta att du kan lita på oss!”


Kompis, ni har uppenbara problem med att läsa ett papper – ett enda papper – men jag ska lita på er? Och till min nästa fråga: varför ska jag lita på er? Ni har vita kläder? Fram tills alldeles nyss har ni knappt erkänt min existens och med nöd och näppe hälsat på mig. Vad har ni hittills gjort för att jag ska känna mig trygg eller tillitsfull? Vi får höra att min frus kropp bråkar. En barnmorska vill försöka ”ge lite massage” för att se om det hjälper livmodertappen på traven. I medicinska facktermer kallas detta för att ”dilatera”.

Till slut vill man sätta värkförstärkande dropp. Innan det tycker man det är bra med en EDA (epidural – ryggmärgsbedövning). Narkosläkare kommer till oss, klär sig sterilt och hela videvippen. Min fru sitter på sängkanten, jag står framför och agerar stöd. Då… Försvinner. Barnmorskan. Ut. Ur. Rummet. Läkaren är som sagt steril och har ansiktsmask (kom ihåg att detta är tiden innan Covid), men hennes ögon säger ”VAD GÖR JAG NU?!”

Syster Chrille to the rescue; ”Vad behöver du?” Hon känner inte mig och vet inget om min bakgrund. Hon försöker sig på det sjukt avancerade att beskriva en pincett – utan att använda ordet ”pincett”, eller vad det nu var för grej. Hur som haver – plötsligt assisterar jag läkaren, för ingen annan fanns där att göra det.

Bebis trilskas på väg ut. Vill inte riktigt komma sista biten. En av sakerna min fru fruktade var en instrumentell födsel (sugklocka eller tång). Men det fanns inte mycket att göra här. Läkaren rekommenderar att ”hjälpa till med sugklocka”. Min fru, utmattad och hög på lustgas tittar på mig. Jag nickar. Hon nickar. Efter detta brakar helvetet lös.

Från att ha varit en liten och begränsad skara människor på rummet (enligt våra uttryckliga önskemål) har vi helt plötsligt ett halvt fotbollslag där. Utan förberedelse på det. Från att ha haft hyfsat öppen kommunikation går det till att ingen talar till någon av oss. I bästa fall om min fru, men då över huvudet på henne. In rullas en vagn med en rostfri mackapär. Min fru skriker i lustgasmasken ”Vad i helvete är det där!?”. Det som förevisades för oss på föräldrautbildningen på MVC går under namnet ”Kiwi”. Det ser ut som en vit snusdosa i ett handtag med en plastslang emellan. Här kommer plötsligt något i storlek med ett Herkules-flygplan, kändes det som. I bästa fall ger läkaren information samtidigt som läkaren gör det hon gör. Samtycke fanns väl redan, typ… ”Nu sätter jag klockan” – och då har hon redan börjat skruva in den i min frus underliv. Någon bedövning har jag inget som helst minne av att det ges. Min fru skrek.

Jag har vid det här laget sedan en tid planterat fötterna i golvet bredvid sängen och gör vad jag kan bara genom att finnas till. En minnesbild jag har är armar som jobbar runt mig och jag tänker ”om någon försöker flytta på mig spräcker jag en näsa” – och är faktiskt rätt allvarlig i denna tanke. Ut kommer bebis. Bebis bölar. Mamma bölar. Jag bölar mest! Plötsligt skriker min fru rakt ut och flyttar sig ungefär en halvmeter högre upp i sängen. ”Jaja, jag har två fingrar i stjärten på dig! Du förstår väl att jag måste undersöka dig!” säger läkaren nonchalant. Man säger ”en djup, hög bristning” – nämner aldrig någon grad, eller något annat. Men den behöver sys på operation. Rummet töms på människor, så när som på en barnmorska. Hon förklarar att det inte är något allvarligt, utan skadan sitter besvärligt till. Man vill sy på operation för att vara säker på att det blir bra. Men ”du har ju EDA:n, så den behöver ju bara toppas på så är det färdigt på 20 minuter”. Vi pussas, kramas och säger ”syns snart”. Jag fokuserar på bebis och tänker att hud mot hud är viktigt, så jag drar av mig tröjan och kryper ihop i stolen med bebisen.


Vi kommer till BB

Bebis kom ut 01:45. Jag har ingen aning om vad klockan var när en barnmorska hjälper oss över till BB från förlossningen. Det kändes betydligt mer än 20 minuter. I rummet på BB finns en klocka ovanför dörren, vilket jag reagerar över när den traditionella ”enknacks-öppningen” sker: ETT enda knack på dörren innan den går upp. Jag ser inget ansikte, bara siluetten av en person med en kvinnas röst.
”Nu är din fru på IVA (intensivvårdsavdelningen!”
Jag sjunker som en jävla sten! ”IVA!? Va!? Vad har hänt!? Hur mår hon?”
”Jag vet inget mer än så. Hon är på IVA.” Dörren går igen. Klockan? Omkring 04-tiden. Vid det här laget har jag varit vaken i 40-någonting timmar. Jag går från att ha varit tröttare än någonting annat till att vara piggare än aldrig någonsin, och ångesten är på max! Redan här har jag börjat planera hur jag ska försöka klara av att ta hand om en bebis på egen hand, och är fullt övertygad om att jag blivit ensamstående.

När klockan är omkring 06:30-snåret kommer enknacksöppningen igen. Ny siluett och ny röst. ”Nu ska du få träffa din fru”. Jag är skakig och livrädd för att ställa frågan, men den kommer av sig självt. ”Hur mår hon? Hur är det med henne?” ”Jag vet inte mer än att jag ska följa dig till IVA.” Bebis i plastbalja, promenera genom kulvertar och hissen upp till intensiven och in i en stor sal med ett 10-tal sängar. Min fru lyfter på huvudet och jag börjar böla. Igen. Den obeskrivliga lättnaden alltså! Det är nämligen så att på detta sjukhus delar post-OP (postoperativa avdelningen – eller också känt som ”uppvaket”) och IVA lokaler och personal nattetid. När man har sagt ”IVA” har man egentligen menat post-OP. Vi får strax därefter och gemensamt komma tillbaka till BB.

Hur svårt är det att lyssna? Klockan är strax efter sju. Enknacks-öppningen. ”God morgon familjen!” från en glad röst. Mig spelar det faktiskt inte så stor roll, jag var vaken och kunde inte tro att två blivit tre och att alla andades. Fråga inte varför, men jag hade ett svårt kontrollbehov dessa timmar av att se till att alla andades. Min fru vaknar till och har tidernas värsta huvudvärk. Deluxe! Med smält ost! Hon lyckas möjligen lyfta huvudet från kudden, sedan faller det ner igen. ”Du hade en tuff förlossning! Du har ansträngt hela kroppen! Försök vila.”


Dörren går igen. Besöken återkommer väl ungefär varannan timme under dagen för att hålla i gång amningen. Varje gång ifrågasätter jag min frus huvudvärk och uttrycker under dagen en oro för postspinal huvudvärk, som är en typ av huvudvärk man kan få efter att ha haft en EDA. Jag har inte haft den själv, men misstänker att den kan jämföras med ”lite massage” av hjärnan. Jag föreslår koffeintabletter, då koffein är behandlingen för postspinal huvudvärk. Den är inte skadlig för min fru, går inte över i bröstmjölk när hon ammar … Kort och gott gör det ingen som helst jävla skada att testa! I stället väljer man att kasta Alvedon på henne som om det vore sockerpiller, naturligtvis utan att ge eller få den minsta lindring.

Min fru försöker amma så gott hon klarar, och jag försöker stötta henne så gott jag kan. Inte helt förvånande är hon fullkomligt utmattad och huvudvärken sänker ju henne totalt! Men ju mer hon sover desto mer lättad är faktiskt jag, och hoppas att vilan hjälper. Morgonen dag 2 på BB. Huvudvärken är exakt lika illa som dagen innan, om inte värre. När personalen kommer på morgonen ifrågasätter jag den – ännu en gång. ”Nä. Postspinal huvudvärk gör så ont att man vill dö”, svarar personalen och avfärdar mig snabbt.

Runt lunchtid har ingen som helst förbättring skett, min fru ska på nytt försöka amma och mår skit, så när personalen kommer är mitt tålamod fullkomligt bortblåst: ”Om nästa jävel som kommer genom dörren inte har koffeintabletter med sig kommer jag förbanne mig att kasta något efter er! Försvinn!”
Märkligt nog tar det 10-ish minuter innan en yngre läkare vågar sig in på rummet. Hon har en liten kopp i handen, men vill prata med min fru först. Några minuters samtal, sedan säger läkaren ”Det låter som postspinal huvudvärk! Jag tänker att vi testar med koffeintabletter.” Abrakadabra! Vem sitter upp i sängen och äter inte långt därefter?

Varför kunde ingen av de femtielva personer som var in till oss före jag fick ett tokflipp faktiskt lyssna på det som sades? Vårt gemensamma första dygn kunde ha varit så mycket trevligare än detta!
Och varför, varför måste man bli förbannad för att någon ska börja lyssna!? Vi blev kvar på BB ett dygn till innan fru och bebis blev utskrivna. Så kommer det obligatoriska utskrivningssamtalet. Här behöver en bättre vetande förklara för mig vad det ska tjäna till? Behöver man ändå vara professor i obstetrik för att förstå vad som sägs så kan du väl spara tiden för egen del, bespara mig mödan, och bara skriva ut oss!? Nädå, barnmorskan sitter läser journalen innantill. När hon är klar så vill vi ge vår feedback på vår upplevelse, och kanske då främst de saker som inte gick sådär jättebra.

Detta kom ju helt spontant för ingen av oss visste väl direkt vad vi hade att vänta av detta samtal. Barnmorskan blir superdefensiv till allt som kunde tolkas som negativt. Hon försvarar allt som sagts och gjorts – utan att ha varit närvarande eller ens träffat oss förut. Pricken över i:et är nog när hon säger ”det vore mycket bättre om papporna väntade i väntrummet”. Jag är än idag inte säker på om hon skämtade eller var allvarlig. Jag hoppas ju innerligt att det var ett riktigt dåligt skämt med lika illa timing.

Tillbaka till den första frågan

I början på denna novell ställde jag en fråga: är du säker på att du som man inte gör någonting?
En rätt så normalt funtad person står inte vid sidan av och ser den människa han älskar, som han valt att leva ihop med och som han valt att sätta ett nytt liv till världen med, kämpa som en tok och ha ont – och tycka ingenting. ”Vaddå? Helt vanlig dag idag …” Nä, inte riktigt så. Det finns också en sannolikhet för att din kvinna kommer bli så trött att hon inte riktigt kan ta till sig av det personalen, eller du för den delen, säger. Vem tror du att personalen vänder sig till med frågor? Hon kommer att göra allt fysiskt arbete och utstå all fysisk smärta. Du kommer å din sida att stå bredvid och titta på och kan inte göra mer än att finnas där för henne. Men – det du gör är viktigt.


Mina åsikter

Jag är bitter! Jag är så bitter och leds på hur vården fungerar. Jag är ännu mer besviken på hur kvinnosjukvården och förlossningsvården fungerar. INGEN annan specialitet inom vården skulle få lov att agera som man gör inom just kvinnosjukvård eller förlossningsvård, och jag kan inte låta bli att spekulera i varför?

  • Information ges som ett konstaterande.
  • Samtycke (=lov) är samma sak som den konstaterande informationen.

Ett exempel: Vi utgår ifrån att ni ska få barn och kommer till förlossningen. Det tar inte lång tid förrän någon knackar på dörren och kommer in med en vagn. De presenterar sig, lägger till sin titel och säger något i stil med ”Nu ska du få en kanyl av mig.” Var finns informationen om varför en kanyl är bra? Var finns över huvud taget en fråga i den meningen? Nu är måhända en grej som kanyl ganska trivial, men det föranleder ju frågan vad mer man gör på rutin utan att informera eller inhämta samtycke?

  • Vårdpersonal, i synnerhet inom kvinno- och förlossningsvård verkar ofta arbeta utifrån härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, ger inte information, dubbelbestraffning, skam- och skuldbeläggande, objektifierande.
  • Kommunikationen är illa underbyggd, där personal utgår från sin interna jargong, fackspråk och terminologi, och ser inte till att mottagaren har förstått vad som avsetts.
  • Vården som ges är inte baserad på den enskilda kvinnans behov, utan baseras helt och hållet på hur mycket det är att göra den specifika dag hon besöker kliniken och vilket humör den enskilda vårdgivaren är i just den stunden.
  • Förminskande av precis allt! ”…jag ska bara undersöka…”, ”…du ska få en liten…” och så vidare. Varför?
  • PM (avdelningens/klinikens egna rutiner och riktlinjer) blir det enda tillåtna sättet att jobba och egen tankeverksamhet kan upphöra.
  • Extremt klinisk, medicinsk, behandlande, med ingrepp… Var är holismen?
  • Tystnadskultur som skadar. Trots lagstadgad journalföringsplikt och rapporteringsskyldighet så utelämnas saker ur journalen, och någon rapport blir det inte. Om kvinnan själv gör en anmälan till LÖF (vilka i sig är ett skämt enligt mig) så står hon alltså ensam mot en klinik, en felaktig journal och en legitimerad personal som menar att det behövdes – och därför gjordes. Ärendet avskrivs.


Jag har en dotter hemma som i januari fyller sju år. Hur ska jag kunna lära henne Stopp min kropp, med rätten till sin egen kropp och att ha rätt att säga nej – och samtidigt veta att det här är vården hon kommer kunna möta?

Min uppmaning till dig som är partner:

Läs på! Lär dig. Ställ frågor, ifrågasätt och försök förstå. Det är okej att ställa krav på vården. Ta det inte som det kommer. Skriv ett eget förlossningsbrev och bifoga hennes. Nej, du kan inte svara på frågan om vilken smärtlindring du vill ha – men du kan absolut berätta vad som är viktigt för dig.

Läs gärna denna uppsats: Män, förlossningsrädsla och Auroraverksamhet. Det är en D-uppsats från Linnéuniversitetet. Den har i skrivande stund 10 år på nacken, men den gav mig mycket viktiga saker och med källhänvisning till forskning.

▪ Ca 20% av gravida kvinnor lider av förlossningsrädsla och ca 13% av män känner en förlossningsrädsla.

▪ Män pratar oftast inte med någon om sin rädsla.

▪ Män känner ofta i efterhand att de inte varit förberedda på förlossningen.

▪ Födande kvinnor som fått kontinuerligt stöd under förlossningen har använt mindre smärtlindring, i högre grad varit nöjd med förlossningsupplevelsen och har mindre risk för förlossningsdepression.

▪ Män med ett svagt socialt stöd (familj och vänner) får även mindre stöd.

Tack för att du läst min berättelse.

Du är också välkommen till min nystartade blogg på https://chrille.nu/

The Positive Birth Calendar 2022

Lämna en kommentar
the positive birth calendar 2022

För två år sedan bjöd jag in de första deltagarna till The Positive Birth Calendar 2020. Det var nervöst för jag visste inte om någon skulle tacka ja.

Nu är det snart dags för den tredje omgången av kalendern! Ja den 1 december publiceras det första inlägget här på bloggen i år igen. Varje år förundras jag över alla berättelser och de skiftande perspektiv som ryms inom dem. Att historierna inte tar slut utan fortsätter komma.

Vad vill jag då? Vad är syftet med kalendern? Ett övergripande syfte för mig är att vara med och ”öppna upp” samtalet om födande. För jag upplever att samtalen och berättelserna lätt stängs in i olika filterbubblor. De födande som har blivit traumatiserade hittar sin grupp. Kvinnor som har blivit stärkta av sin upplevelse hittar en egen gemenskap. Alla de yrkesgrupper som arbetar med födande har sina egna professionella förbund där tolkningarna skiftar beroende på yrke och förbund.

Många av oss fortsätter att prata förbi varandra.

Och hur går det ihop att vi har ”världens bästa förlossningsvård” å ena sidan och förlossningskris å den andra? Vilka röster är det som får höras och vilka är det som inte får höras?

“If health and wellbeing is only defined as what is left over after illness is dealt with, then illness becomes the defining characteristic of healthcare. Such an approach ignores the possibility that understanding wellbeing may be the key to minimising illness.”

Soo Downe & Christine Mc Court
From being to becoming: reconstructing childbirth knowledge*

Att titta på en handfull medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt och sfinkterskador räcker inte för att förstå den ofta största och viktigaste händelsen i människors och framförallt – kvinnors – liv.

Randomiserade kontrollerade studier och stora meta-analyser hjälper oss att förstå många saker men de kommer inte kunna ringa in den komplexa psykosociala process det innebär att vara gravid och föda barn. Att tro det är som att försöka hitta den stekspade som är bäst för att laga en god middag. Det blir förminskande eftersom det inte finns någon sådan magisk tingest. Allt samspelar. Varje ny helhet blir unik.

På liknande sätt behöver vi förhålla oss till berättelser om födandet. En förlossningsberättelse är alltid något sammansatt bestående av flera lager där varje lager är ihopbundet med de andra. Och även om det kan kännas kletigt och smetigt ibland så behöver vi titta på dem just så. Sammanbundet.

Allt som ryms i mellanrummen vill jag hjälpa oss att få syn på.

Det är där jag vill att The Positive Birth Calendar ska få växa fram.

* Squaring the circle, 2019

Förvirring om fysiologin i födandet

Lämna en kommentar

När man som jag har en konversation igång med många personer samtidigt på sociala medier så blir det oftast mångbottnat och väldigt intressant. Nya infallsvinklar och berättelser bubblar in från höger och vänster. Tillsammans tar vi oss framåt och gräver djupare i olika frågor. Det är fint.

Ni som har följt mig länge är väl insatta i hur jag tänker och har oftast hunnit fördjupa er inom det här ämnet. Ni har väldigt mycket förförståelse när jag resonerar och försöker vrida och vända på olika frågor. Andra kommer in lite från sidan och dyker rakt ner i en fråga utan att vi hunnit lära känna varandra. Min klangbotten kan vara helt ny för den personen.

När jag nyss, på min instagram, försökte bena i skillnaden mellan fysiologiska födslar och medikaliserade födslar som tex induktioner, så upplevde jag att det uppstod förvirring. Icke konstruktiv förvirring. Därför tänkte jag bena lite mer i det nu och förklara vad jag menar.

Vad menas med ”fysiologisk” i förlossningssammanhang?

En spontan förlossning är en förlossning som börjar utan någon intervention. Begreppet fysiologisk refererar till hur kvinnokroppen fungerar när allting är friskt, utan hjälp av mediciner eller medicinska procedurer.

En fysiologisk födsel är således en spontan förlossning som sker utan medicinska ingrepp eller komplikationer.

Ett annat sätt att beskriva den spontana fysiologiska födseln är att använda begreppet instinktiv födsel.

Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. De flesta kvinnor behöver inte överlägga med någon extern part för att kunna föda fram sitt barn.

Det finns vissa principer som är viktiga under en sådan födsel.

Instinkter är naturens eget säkerhetssystem. Därför ser kroppen till att nedreglera den rationellt tänkande delen av hjärnan, vårt neokortex, så att den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet – ska bli dominerande under en spontan förlossning. Det är när kroppens eget oxytocin och beta-endorfin har hjälpt till att nedreglera neokortex som kvinnan fullt ut kan få tillgång till sina instinkter i födandet. Beslut tas då baserade på instinkt och det viktigaste för dem som bistår är att trygga miljön och framförallt att INTE STÖRA. Säkerheten ligger i det instinktiva beteendet hos kvinnan. Hennes kropp vet hur hon ska röra sig så att barnet kan tränga ner på bästa sätt. Hon ska inte behöva ta beslut baserade på rationellt tänkande och säkerhet ligger inte i instruktioner från någon annan.

Den första interventionen är att lämna hemmet och åka in för att föda på sjukhus. Vår förlossningsvård och de rutininterventioner som ingår i vården är inte utformade för att främja den spontana instinktiva födseln. Systemet idag är uppbyggt runt interventioner och medicinsk ”hjälp” utifrån.

Kunskapen om fysiologiska födslar och hur man bäst stöttar dem är dessvärre på väg att försvinna. Barnmorskestudenter idag får ganska sällan se en helt instinktiv, ostörd födsel. Väldigt få (får någon det?) får se så många ostörda, spontana förlopp att de säkert börjar kunna skilja normalvariationer ifrån komplikationer. Det är ett jättestort problem som i praktiken innebär: ju fler interventioner som görs, desto svårare blir det för barnmorskor och läkare att avstå från att göra ännu fler interventioner.

Säkerhet under en medikaliserad förlossning

Igångsättningar blir allt vanligare. Under en induktion så försöker man med hjälp av interventioner och medicin att imitera den spontana födseln genom att få till förändringar i livmodertappen och livmodern. Igångsättningar kan se väldigt olika ut beroende på hur mycket jobb som kroppen själv redan har gjort i sina förberedelser inför födseln. Det går därför inte att dra alla igångsättningar över en kam eftersom de kan skilja sig åt på en mängd punkter.

Om livmodertappen är helt mogen och det bara är värkarna som inte har kommit igång så kanske barnmorskan tar hål på hinnorna, så gör kroppen resten av jobbet själv. Processen med att sätta igång förlossningen kan delas upp i tre delar:

  1. Mjuka upp livmodertappen
  2. Ta hål på hinnorna
  3. Skapa värkar

Om livmodertappen är helt omogen för förlossning och det är första barnet som ska födas så kan igångsättningen bli lång och jobbig.

Rutininterventioner och övervakning

Rutininterventioner under en fysiologisk födsel kan stjälpa mer än de hjälper. Eftersom den största kunskapen om födandet redan bor i kvinnokroppen. Det är därför jag har skrivit ihop en guide till de olika rutinerna så att du som ska föda ska kunna göra ett informerat val.

Det kan dock bli tokigt om man blandar ihop de rutininterventioner som görs under en fysiologisk födsel med de som görs vid en igångsättning. Att tacka ja till igångsättning men nej till övervakning av barnet till exempel. Eller tacka ja till epidural (som kanske gör så att värkarna försvinner) men samtidigt säga nej till CTG och värkdropp.

Att imitera den spontana födseln blir aldrig lika träffsäkert som den spontana ostörda födseln. Vissa barn tolererar igångsättningar väl – andra inte. Det är jätteviktigt med övervakning av värkarnas frekvens och barnets mående under en sådan födsel. Personalen måste få veta vad de gör, så kallad damage control. För att kunna finjustera åt något håll eller för att kunna avbryta igångsättningen helt.

Vad är en normal förlossning?

Det normala idag är att föda med ett gäng rutininterventioner och medicinsk smärtlindring på sjukhus. Det blir därför missvisande att hänvisa till den ”normala förlossningen” när man pratar om det spontana, fysiologiska födandet. I praktiken är det ovanligt och också svårt att föda utan hjälp av mediciner och interventioner idag. Att få någon som kan stötta i det ostörda födandet. Och det beror inte på att kvinnor inte har kapaciteten eller att kvinnokroppen är dåligt fungerande på något sätt – tvärtom – utan för att systemet inte är bra på att stötta varken det spontana, friska födandet eller de som har kunskap om detsamma.

Sphincter law – en princip som plockar bort skuld från kvinnor

Lämna en kommentar

Sphincter law är nog den mest missförstådda principen när det kommer till födande. Det är ett begrepp som kommer från förlossningskulturen som bildades på The farm där Ina May Gaskin var en av de ledande barnmorskorna.

Vad betyder Sphincter law? Det som på svenska kan översättas till sfinkterprincipen eller sfinkterlagen

Jo det är medvetenheten om att kvinnokroppen INTE är en sämre fungerande maskin som behöver ständigt mekaniskt putsande och fixande. Sphincter law är en påminnelse om att kvinnokroppen i själva verket är en utsökt avancerad, ja raffinerad skapelse med helt otroliga förmågor.

Varför behövs en sådan påminnelse? Jo därför att kvinnor ofta får skulden för en förlossning som inte går framåt. Skulden kommer i olika skepnader. Värksvag är det vanliga. Men även etiketter som för stort barn, ”failure to progress”, ”förlängt utdrivningsskede”, patologisk värkrubbning, uttröttad mor, förlängd latensfas.

Passenger, Passage och Power

Inom obstetriken pratar man ofta om de tre P:n: Passenger, Passage och Power.

Bottom line: Antingen byggde kvinnan en för stor bebis eller så hade hon en för svag livmoder eller så var det något annat knas med själva konstruktionen. Problemet med de tre P-teorin är att den ignorerar vikten av känslomässig säkerhet under förlossningen. Den tar inte alls hänsyn till vilket stöd och vilken VÅRD kvinnorna får. Hur kunde Ina May och hennes kollegor ha en kejsarsnittsfrekvens på 2 % sida vid sida med en förlossningsvård som då hade en kejsarsnittsfrekvens på 25 % (nu är den uppe i över 30 % i USA). Kvinnorna de vårdade skiljde sig inte från de som födde på sjukhusen. Sådan statistik säger något viktigt: nämligen att sannolikheten till interventioner handlar om vilken dörr den födande kvinnan passerar under förlossningen.

Sphincter Law plockar bort skuld från kvinnors axlar. När förlossningen inte gått framåt går det nästan alltid (med några få undantag givetvis) att härleda det till den omgivning som kvinnan befunnit sig i. Kvinnan har alltså inte gjort något fel utan reagerat helt korrekt på fel i sin omgivning.

Den här kunskapen har vi när det gäller djur. Vi vet att det kan vara fatalt att störa en ko som kalvar (inte fölar som jag råkade skriva på instagram 🙂

Födande kvinnor behöver avskildhet, mörker, tystnad, en privat sfär, ett eget rum, kärleksfull interaktion och att hjärnan inte ”triggas igång” med onödiga stimuli. Så få störande moment som möjligt för att kunna släppa taget och ”öppna upp” under förlossningen. Kvinnor behöver känslomässig säkerhet.

Nej, modermunnen är inte rent tekniskt en sfinkter, men fungerar på ett liknande sätt. Själv använder jag uttrycket ”the power of context” för att beskriva exakt samma fenomen. Diskussionen kantrar nämligen lätt när man nämner ”Sphincter law” och börjar då handla om huruvida modermunnen är en sfinkter eller inte. Samtidigt som hela poängen försvinner.

Hur är det att bajsa omringad av fyra främmande människor i ett rum som liknar ett operationsrum? Skulle det vara lätt? Nej, är nog de flesta överens om. Varför antar vi att det går att föda lätt under liknande omständigheter?

Här nedan följer ett tydligt exempel:

kvinnans könsorgan

Om klitoris funktion under förlossningen

Lämna en kommentar

Är klitoris lite av den bortglömda delen av det kvinnliga könsorganet? Jag tror det. Det som syns utanpå är nämligen bara toppen av ett isberg, den största delen av klitoris ligger väl dold under huden. Här är min variant av en lite förstorad klitoris (dagen till ära). Och nej den är inte illrosa i verkligheten:

I sin helhet är klitoris ungefär 10 cm lång. På engelska kallas skänklarna för ”crura” och klyftorna för ”bulbs”. Klitoris svällkroppar omsluter vagina. Under förlossningen, när bebisens huvud rör sig nedåt under blygdbenet så utövar barnets huvud ett stort tryck på klitoriskroppen. Det stimulerar de nerver som försörjer klitoris och även levator-ani muskeln. Klitorisskänklarna blir ihoptryckta och som ett svar på stimuleringen blir de blodfyllda – samma kroppssvar som vid kåthet – och det skyddar både vagina, barnets huvud och uretra (urinröret) från att skadas under förlossningen.

När barnets huvud tränger längre ner i slidan och tänjer ut vävnaden maximalt så kommer kvinnan förmodligen att instinktivt vilja hålla tillbaka lite på grund av smärtan. Att sätta ihop knäna då när barnets huvud börjar skymta och ”hålla tillbaka” är ett utmärkt sätt att sakta ner framfödandet och samtidigt skapa mer töjbarhet i vävnaden. Det skyddar perinealkroppen från allvarliga bristningar.

När den födande kvinnan håller tillbaka och inte själv medvetet hjälper till att trycka på med sina muskler så kommer barnets huvud födas fram med hjälp av korta spontana muskelpulsationer, ungefär som vid en orgasm.

Om det kvinnliga könsorganet och klitoris

Klitoris kan svälla och bli blodfylld ( få stånd/ bli erigerad) vid kåthet och upphetsning. Efteråt återgår den till sin normala storlek. Professor Helen O`Conell i Australien är en av dem som ska ha cred för att vi nu vet mer om klitoris anatomi och funktion. När hon själv läste till läkare på 1980-talet så fanns det ingen uttömmande beskrivning av klitoris och absolut ingen bild i anatomiboken. Den manliga penisen hade ett helt eget uppslag. Det kvinnliga könsorganet beskrevs som en ”misslyckad” kopia av mannens könsorgan.

Länge trodde man att klitoris bara var den lilla ”knapp” som går att se från utsidan. Professor O`Conell fick bevittna många penisrelaterade operationer där kirurgerna vidtog noggranna åtgärder för att undvika förlust av sexuell funktion. Ingen hade då den kunskap som behövdes för att kunna göra motsvarande nervbesparande kirurgi vid operationer som innefattade det kvinnliga könsorganet.

I drygt 20 år har vi känt till klitoris hela anatomiska karta. 20 år!! Det är ju ingenting. Här är en 3D- version av en erigerad klitoris med angränsande organ, urinblåsa och livmoder.

Av Helen O’Connell – Helen O’Connell, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10437060

Referenser

https://www.smh.com.au/lifestyle/health-and-wellness/get-cliterate-how-a-melbourne-doctor-is-redefining-female-sexuality-20181203-p50jvv.html

The positive Birth Calendar 2021

Välkommen till The Positive Birth Calendar 2021

Lämna en kommentar

Stockholms förlossningsvård är i kris. Eller nej, det är en nationell kris. Barnmorskor lämnar nu förlossningsvården i allt snabbare takt. Förra veckan sa fyra chefer på SÖS förlossning upp sig samtidigt som 26 barnmorskor på Danderyds förlossning lämnade in sina avskedsansökningar. I Göteborg gör barnmorskestudenter uppror. Själv har jag varit med i några år nu och sett den ena kollegan efter den andra (inklusive mig själv) gå från entusiast till uttröttad till ganska uppgiven. Jag förstår att det som händer nu händer. Även om det också ger mig en klump av oro och sorg inne i magtrakten.

Jag förstår att du som ska föda barn snart blir orolig. Vi får hoppas att det som nu sker kan leda fram till någon form av positiv förändring för alla. Under tiden vill jag ge dig något att se fram emot. Nämligen The Positive Birth Calendar 2021!

Hur idén till kalendern föddes

Idén till ”The Positive Birth Calendar” föddes efter den vår då jag själv suttit klistrad vid mobilskärmen alldeles för många timmar varje dag och försökt hänga med i nyhetsrapporteringen kring Corona. Plötsligt hade min verklighet, som så många andras, förändrats. En mamma som väntade barn var ledsen för att hon varken kunde få den hemfödsel hon önskade eller den doula hon ville ha med sig in på förlossningen. Jag gjorde mitt bästa för att stötta på det sätt jag kunde. Vi var många som gjorde vårt bästa och vi var många som fick erfara att det inte räckte hela vägen fram. Saker ställdes på sin spets och jag ville hitta ett sätt att gjuta lite hopp och mod i en svår tid.

När jag började bjuda in deltagare till The Positive Birth Calendar 2020 skrev jag såhär i min inbjudan:

”Min idé med The Positive Birth Calendar är att skapa en varm och inspirerande kavalkad av historier, berättelser och porträtt som på olika sätt kompletterar varandra men som alla pekar på en gemensam sak – nämligen möjligheten till positiva och stärkande födslar.”

Kalendern blev mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Ja den träffade en nerv och lyckades bli både spännande, intressant och mångbottnad. Som ett kaleidoskop. När man vrider och vänder på det en aning så kastas alla stjärnor om och vips så träder en ny bild fram. Framförallt blev den ganska så befriad från kitsch och yta. Men efter att det 24 inlägget hade publicerats på julafton var jag trött och tänkte att det nog är bäst att sätta punkt. Att vara redaktör för så mångas hjärteberättelser och lyckas ta hela kalendern ända fram till mål under en så hektisk månad som december alltid är, ja det tog lite på mina krafter.

Men samtidigt, att vara medskapare till denna kavalkad av berättelser var bland det roligaste jag gjort: Att få fundera på vem jag ville bjuda in, bolla texter, bita på naglarna när någon lämnade ett sent återbud eller dröjde ända långt in i december med sitt inlägg samtidigt som jag fick fira julafton om och om igen när den ena fina berättelsen efter den andra landade på mitt bord. Så när våren kom kunde jag inte hålla mig utan började skissa på en ny inbjudan till ”The Positive Birth Calendar 2021”.

Nu är vi här. I takt med att mitt sjätte barn har vuxit i mig så har det här årets version av The Positive Birth Calendar också vuxit fram. Och jag kan KNAPPT bärga mig innan jag får börja publicera inläggen här på bloggen! Se den här julkalendern som en hyllning till hoppet, växandet, livet.

Välkommen att följa The Positive Birth Calendar 2021. Det första inlägget publiceras här på bloggen den 1 december.

The positive Birth Calendar 2021