Dags att summera 237 veckors graviditet

När det begav sig julen 2003

Det är några år av mitt liv som jag har varit gravid nu. Förra veckan, efter att jag skrivit min rapport från gravidvecka 105 så kom en våg av kraft över mig. Bara sådär. Jag kände mig så påfylld av energi och det gjorde mig lite kaxig. Känslan av att det här kan jag göra om. Blir det inte värre än såhär? Det var mäktigt att känna sig så oövervinnelig och kraftfull. Som en ballongfärd över ett stort och mäktigt landskap.

Känslan varade i prick en vecka innan någon stack hål på ballongen. Jag blev den höggravida fembarnsmamma jag är. Tung och stadig med fötterna på jorden igen. Trött, andfådd och med den där känslan av att bäckenet håller på att skruva sig loss från resten av kroppen. Min gång har blivit både långsam och vaggande.

Om jag blickar tillbaka

När jag tittar tillbaka på mina graviditeter så är det nog så jag skulle sammanfatta de här månaderna och åren. Känslan av att vara både i min fulla kraft och samtidigt i något djupt sårbart. Det är en dubbel känsla. Jag har nog haft de flesta gravidkrämpor man kan ha. Värst av allt har illamående och olika typer av smärtproblematik varit. Men den största förändring jag har gått igenom är ändå den psykologiska. Då när det begav sig, år 2003, kände jag mig ofta ensam. Jag läste till sjuksköterska och ingen av mina vänner var gravid eller fick barn samtidigt som jag. Jag försökte ett tag att låtsas som om ingenting hade hänt inuti mig, att allt var som vanligt och jag fortfarande var den jag var innan jag fick barn. Men det skar sig ofta. För med min första dotter trädde jag in i en ny värld och dörren tillbaka till den andra världen förblev stängd, hur mycket jag än låtsades som om den fortfarande var vidöppen.

Min ensamhet som ung och nybliven mor stressade mig och blev till en stor FOMO: fear of missing out. Jag tillät mig inte att hamna efter utan fick bättre resultat på alla mina tentor när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Jag kände nog ett behov av att visa för omvärlden att jag fortfarande var någon att räkna med. Min dröm om att bli barnmorska var stark och jag lämnade in min c-uppsats, tog examen som sjuksköterska och födde vårt andra barn fem veckor senare. Vi åkte till Amerika och när vi återvände till Sverige hade jag redan en arbetsintervju inbokad på barnsjukhuset.

Några veckor efter intervjun började jag arbeta där och några månader senare blev jag gravid igen. Men då kom någonting ikapp mig och oss. Att arbeta skift i vården och samtidigt vara gravid med två små förskolebarn hemma blev tufft. Jättetufft. Min kropp orkade inte riktigt och jag drog på mig alla infektioner som barnen kom hem med. Hela den tredje graviditeten var som en enda lång luftvägsinfektion och mitt i allt detta försökte jag mig på att börja arbeta natt. Jag slets mellan rollen som småbarnsmamma och den som lojal och duktig medarbetare i vården. Det blev allt svårare att upprätthålla fasaden inför mina vänner som ännu inte fått barn – att låtsas som om ingenting hade hänt.

Jag önskar att någon där och då hade kunnat få mig att förstå att det inte var MIG det var fel på. Att det egentligen är helt orimligt att orka arbeta treskift i vården, vara mamma till två små, vara sjuk/ gravid och samtidigt låtsas som om jag fortfarande var den där kompisen att ”räkna med” till festen. Jag drabbades av en förlossningsdepression och det första året med tre små barn blev tufft.

Varför i hela friden valde vi att få fler barn?

Varför stannade vi inte där.

Det kan man såklart fråga sig. Men i allt det brokiga och ibland jobbiga har det underbara och härliga med råge vägt över. För livet är ju inte antingen eller utan både och och alltihop samtidigt. Och vi hade nog inte varit VI om vi gjort på nåt annat sätt. Alla barnen (utom vårt första) är planerade och alla våra barn har varit väldigt efterlängtade. Om det är något jag kan känna mig bitter över så är det att vårdyrket och särskilt barnmorskeyrket skördar så många unga brinnande entusiaster. Mellan åren 30 och 40 är det mer regel än undantag att det kokar över, att man bränner ut sig och måste hitta någon ny väg i livet. Som jag kämpade mig igenom utbildningen och så stolt jag var över mina dubbla legitimationer. Det är jag fortfarande.

Men det är först nu som jag äger en bubbla av trygghet, den som kommer med erfarenhet. Jag är inte längre drabbad av FOMO. Jag är klok och ganska erfaren, både som mor och som yrkesverksam. Jag vågar välja och jag vågar välja bort. Att bli äldre är ju också att bli mer medveten om hur sårbart livet är. Det kan faktiskt vara en fördel.

Under den här graviditeten har jag inte tagit något för givet. Jag har tagit hänsyn till att min kropp är lite äldre och att det kan bli jobbigt. Men det har faktiskt (kanske just därför) varit en piece of cake jämfört med de andra gångerna. För med den erfarenheten i ryggen har jag navigerat mig igenom de här månaderna på ett helt annat sätt. Jag har tillåtit mig att vara gravid på ett lite djupare plan.

Sista gången

Den stora utmaningen är ju att vara förälder. Och den utmaningen pågår ständigt så fort dörren till föräldraskapet öppnas och den till den egna barndomen slår igen.

Idag är jag mer rädd för att missa värdefull tid med mina barn än för att missa fester och jobbmöjligheter. Okej, jag nojar kanske lite mer över pensionen nu än jag gjorde då. Men då kände jag mig å andra sidan rik när barnbidraget kom. Lite känns det som att jag avslutar de här gravidåren med flaggan i topp. Jag hoppas så att den känslan ska vara ända in i mål.

Kväll och fönster

Vill inte spilla bort en minut av livet

Just nu är jag inne i en intensiv skriv samt jourperiod för födslar. Det är ett sjå att hålla jämna steg med allt som händer runtom mig i min vardag som fembarnsmamma. Med fyra barn i skolan och ett barn som precis har börjat dagis så har föräldralogistiken nämligen vuxit. Vi har redan bockat av 4 föräldramöten och 3 tandläkartider för terminen. Och helgerna har vi börjat betrakta mer som någon form av arbetsläger än som vilodagar. För det är då det måste städas, handlas, tvättas, plockas, klippas gräs, skjutsas barn till olika aktiviteter. Vardagarna är mer vilsamma.

Jag har börjat förstå att den här perioden med barn inom precis hela spannet från 1 till 15 år, nog på många sätt kommer vara den mest utmanande perioden. Vi har ju alla möjliga åldrar intecknade på en och samma gång. Men det är mäktigt att sitta och äta middag med alla sju familjemedlemmar runt bordet samtidigt. Och vår yngsta mår som allra bäst när hon har alla sina syskon samlade runt sig.

Den jobbigaste känslan för mig är nog känslan av att tiden försvinner lika fort som ett tåg swoshar förbi. Sen blev det kvälle och dags att kollapsa i sängen.

Kväll och fönster
Om kvällen

Jag förstår inte riktigt hur fembarnsmammor som gör karriär också lyckas hålla sitt hem fint och välordnat, som äter nyttigt och tränar 3-4 gånger i veckan. Något av allt detta går nämligen bort – är min erfarenhet. Det blir hela tiden att prioritera någon del av menyn på bekostnad av något annat.

Och tänk, tiden går verkligen. Jag som nyss var 30 har redan börjat planera för min 40-årsfest, även om det är ett och ett halvt år kvar. Just för att jag vet att tiden går så känns det viktigare än någonsin att lägga den på saker jag tror på. Jag vill inte spilla bort en minut.

Och apropå att få göra saker som verkligen känns rätt hela vägen – nu på söndag håller jag och Eva vår andra gemensamma profylaxkurs i metoden Föda utan rädsla. Allt som handlar om våra kurser finnes nu på den splitternya gemensamma hemsidan profylaxkurser.se Tanken är att samla allt om oss under ett gemensamt tak.

Men innan dess ska jag hinna peta ner några lökar i trädgården. För snart är september månad till ända och om det ska bli några nya vårblommor i mina rabatter nästa år så gäller det ju att sätta dem nu. För trots att tiden går så längtar jag redan till nästa vår. För nu blir det ju höst och kvälle på riktigt.

Sommar och familjeliv
Foto: Lovisa Engblom

A walk down memory lane: Mina fem förlossningar

Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.

Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.

Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.

Första förlossningen och generaliseringsinstinkten

Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.

När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:

  • Lång latensfas
  • Sovdos
  • Sovdos
  • Uppgiven, trött, slut
  • Lustgas
  • Lustgas
  • Epidural
  • Värkstimulerande dropp
  • Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!

Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.

Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.

Andra förlossningen

Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.

Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?

Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.

Min andra stora, stora kärlek.

Bearbetning av sina egna förlossningar

Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.

Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.

Tredje förlossningen

Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?

Vårt tredje barn i min famn!

Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!

Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.

Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.

Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.

Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.

Vi vågade få ett fjärde barn!

Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.

På café med våra två små!

Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.

Femte förlossningen!

Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.

För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen

Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom


En fembarnsmammas jul

För precis ett år sedan, såhär dagarna innan jul, satt jag med min nyfödda och väntade på att läkaren på amningsmottagningen skulle ha tid med mig. Jag var sjuk, febrig och hade ont i bröstet – igen. Kunde det vara en bröstböld som kändes där inne i bröstet? Varför blev jag aldrig bra? Fortfarande känner jag en sån enorm tacksamhet över att amningmottagningen fanns där för mig då, och att läkarna och barnmorskorna snabbt kunde hjälpa mig. Nej, det var ingen bröstböld jag hade. Och sjukdomskänslan hann släppa taget om mig lagom till julafton. Det blev en fin jul, ja vår första med alla fem barnen – jag var bara liite tröttare än vanligt.

träd med kala grenar

Men förra året var året då jag på allvar började handla saker på nätet. Helt enkelt för att jag inte kom iväg till någon affär. Och jag måste säga att jag ändå är GLAD över att vara fembarnsmamma nu mitt i vår digitala revolution. Dels för att det helt enkelt går att sköta jobb på ett annat sätt hemifrån nu, via datorn. Men också för att det faktiskt går att beställa hem 10 liter mjölk, 5 liter yoghurt, två kartonger ägg och 3 förpackningar musli direkt hem till dörren. Däremot är jag tacksam över att amningshjälpen jag fick förra julen var via ett fysiskt möte, In Real Life.

Det här året har jag, som många andra, börjat fundera över hur man faktiskt ska kunna fira jul på ett mer hållbart sätt. Klimatförändringarna är skrämmande! Det funkar inte riktigt längre att sticka huvudet i sanden (eller snön för all del) och låtsas som om de inte angår oss. Att fortsätta tro att vi kan leva på ungefär som vanligt utan några som helst inskränkningar i bekvämlighet eller livsstil. Julklappsshoppingen och julresan till Thailand får lätt en lite fadd eftersmak. Men hur ska man då göra utan att gå under av dåligt samvete och ågren för att klimatet inte riktigt hänger med på vårt skenande tåg?

Ja, jag vet inte. Men själv har jag verkligen börjat tänka till över vad jag köper för julklappar. En hel drös av klapparna i år är därför inköpta på second hand och det har varit riktigt roligt att hitta kläder, böcker, leksaker och gamla filmer på det sättet. Det tar lite tid att leta fynd, men det är tid som lönar sig! Sen har jag funderat ett varv extra på sakerna som inte är inköpta på second hand. Att det ska vara något som är praktiskt bra och fyller en funktion. Julmaten går det också att tänka till runt. Behöver man laga ett överdådigt julbord med en mängd olika (kött)rätter där vissa kanske inte ens blir uppätna i tid? I år blir det därför något färre rätter, men mer noga utvalt. Till exempel har vi fått en julskinka av vildsvin som ligger och väntar i frysen. Det ska bli spännande att se hur väl den tas emot i familjen.

Vinter och snö

Mycket har hunnit hända sen jag satt där med min nyfödda i knät på amningsmottagningen, då för precis ett år sedan. Framförallt har hon som låg så sött i min famn då blivit så mycket större. Nu kryper hon ju runt i vårt nya, bättre begagnade hus. Det blir förresten första julen för oss allihop i det nya huset. Nej, allt är verkligen inte färdigt, fixat, ombonat och inrett ännu. De nya gardinerna väntar fortfarande på att bli uppfållade och det är inte bara en lampa som väntar på att få komma upp i luften. Men vi är en god bit på väg och framförallt så får vi plats och behöver inte tillämpa principen en in – en ut hela tiden. Det var riktigt tröttsamt där ett tag. Jag har gott hopp om att vi kommer få till lite julstämning i stugan. Vi har ju trots allt en vacker braskamin som fungerar utmärkt, och pianot är nystämt. Granen står och väntar på att tas in. Kanske hinner vi ikväll? Men först jullunch med min syster och kusin! Och efter det drar vi iväg till en högtidlig julavslutning med alla våra skolbarn.

vinterlandskap