Etikett: Emma Philipsson

Uppbrott

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Emma Philipsson

Hur pratar vi om det vi inte har språk för? Hur benämner vi svårt och stort i själen utan att hamna i ord som pekar mot prestationer, berättigande eller sjukdomstillstånd? Och på vilken plats i vår kultur får samtal om födande finnas?

I drygt åtta år har jag arbetat med födande på olika sätt. Dels som doula vid födslar och samtal, men också genom min podcast Förlossningspodden. Genom åren har jag fått lyssna på drygt 250 gästers erfarenheter av födande. Sammantaget har jag hundratals och åter hundratals timmar av delade erfarenheter kring födande. Och det som återkommer om och om igen är “varför var det ingen som sa något om det här?”

Det finns massor av sätt att förbereda sig på inför en födsel. Allt från kurser, behandlingar och böcker. Det finns youtubekonton, instagramkonton och poddar. Somliga värjer sig mot förberedandet och förlitar sig på att sjukvården kommer att veta bäst. Andra tar sig an exakt alla möjligheter till förberedelse. Men ibland tänker jag att begreppen har förskjutits och att förberedelsen har blivit uppstyckad, indelad och patenterad. Men det som saknas är samtalen kring födande. Samtalen som inte sker i en kurs eller en podd.

Hur vi än vänder och vrider på det så är en födsel en form av uppbrott. Den som ska föda ska lämna sin graviditet och den som ska födas ska lämna sin förälders kropp. Och just där, i den meningen, där tror jag det viktigaste ligger. Inte i rädslor för bristningar, vilken typ av födsel man drömmer om eller hur och var man vill ha sin födsel. Inte i teknik eller andning. Utan i uppbrottet.

Men förståelsen för det som sker, smärtan, ruset och lyckan i det som sker, det behöver förstås genom samtal. Genom delade erfarenheter. I vår kultur famlar många efter språket att berätta om och beskriva sina känslor och erfarenheter av födande. Det får inte bli flummigt eller för storvulet för det känns omodernt. Vi har ord för det vi räds i form av interventioner, bristningar, kejsarfödslar eller vaginala födslar. Men språket når inte längre än så.

Omvälvande känslor medikaliseras och döps om till babyblues eller förlossningsdepression. Och det är fantastiskt att vi äntligen(!) har språk för de erfarenheterna. Men det finns stora svåra, fina, omvälvande och utmattande känslor och erfarenheter som inte är sjukdomstillstånd utan tillhör liv och föräldraskap där vi saknar språk och vana att tala om det.

En kropp ska förberedas på att under omvälvande omständigheter lämna ifrån sig ett barn på ett eller annat sätt och en själ ska förbereda sig på att bli förälder. Låt oss börja prata, berätta och lyssna på erfarenheter om det. Utan att tycka eller ha en endaste åsikt.

Gäst hos Förlossningspodden

Förlossningspodden – ett tryggt rum

Lämna en kommentar

Emma Philipsson som driver förlossningspodden har lyckats med något stort, nämligen det att skapa ett tryggt rum för samtal om förlossningar. Det är inte så bara. Ett tryggt rum karaktäriseras av att du som vistas där kan hålla garden nere och låta den där berättelsen som finns få komma fram som en långsam stjärna i rullning, just eftersom den tas emot så varsamt. Att försöka sätta ord på det arbete som krävs för att skapa ett sånt tryggt rum för andra, det är svårt eftersom den största delen av arbetet med att skapa sådana rum är osynligt för andra, medan resultatet däremot – det bländar.

Bara för att ett arbete inte syns betyder inte att det inte finns.

Vi är idag fixerade på att mäta det mätbara. Allt det där omätbara som betyder minst lika mycket, om inte mer, är vi rätt bra på att låtsas som om det inte finns (eftersom det inte går att mäta). Det arbete jag själv lägger ner på att skapa fler trygga rum för födande kvinnor är just ett sådant, kvalitativt och ofta osynligt jobb, men ett jobb som jag vet (eftersom jag får det bekräftat varje gång) gör stor skillnad.

Vad jag inte visste var att det skulle ha en så stor impact på mig själv, att få vistas i det rum som Emma har skapat.

Att gästa förlossningspodden påminde mig om hur stort det kan vara när en människa rycker sig loss, får tillgång till sin kreativitet och skapar sig något eget. Nej det är inte alltid lätt att vara egenföretagare och den där formen för inkomst som behöver finnas på nåt vis för att livet ska fungera, den känns ju ofta som en tvångströja hur man än vänder sig. Men förutom just den biten så blir jag mer och mer övertygad om att det som gör oss människor unika är att vi kan få tillgång till vår kreativitet och på så sätt öppna upp nya rum. Och nej, vi är inte alltid utbytbara. Jag vet att förlossningpodden inte skulle vara samma sak utan Emma. Men utan hennes gäster skulle det där rummet inte heller finnas för det är just i samtal med andra människor som det stora bor.

Gäst hos förlossningspodden Emma Philipsson

Här hittar du avsnittet där jag gästar podden: Märta

Denna dagen ett doulaliv

Lämna en kommentar

På tisdagkvällen var jag trött. Sådär trött som man kan bli efter en dag av anspänning och med en fantastiskt trevlig men intensiv påskhelg bakom sig.  Efter middagen fick jag ett sms av Karin som skulle komma och prata stöd på vår inspirationskväll. Hon ville att jag skulle ringa upp. Vi pratades vid och jag förstod att hon behövde åka iväg på en födsel, kanske under natten. Det är så  ett doulaliv kan se ut! Eftersom jag själv är doula och barnmorska så blev jag inte putt utan kände snarare det där pirret. Det-drar-ihop-sig-till-födsel-pirret. Ett fokus i nuet som tar över då det mesta får stå tillbaka – att  låta sig svepas med och gå upp i ett skeende. Men synd på vår rara inspirationskväll såklart! Hur skulle vi göra nu? Barnmorskan Gunilla var redan klar för kvällen men det skulle ju vara två olika perspektiv på stöd, det var så vi hade tänkt oss upplägget. Min man påminde mig försiktigt om att han skulle behöva åka på en vetenskaplig salong onsdag kväll. Okej, så nu var det en föreläsare mindre men fyra barn med i ekvationen istället. Eftersom jag själv är doulajour  så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sova på saken.

Men det hann plinga till i min telefon precis innan jag somnade. Det var Karin som skrev att hon hade ordnat så att Emma Philipsson (från förlossningspodden!) som också är doula kunde komma till inspirationskvällen istället. Bingo! Nu var det bara de fyra barnen som skulle råddas. Och jobb. Och jouren. Men först sova.

Jobbdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det är en annan historia. På eftermiddagen hämtade jag upp alla barnen från dagis och skola, svängde in på det lokala hamburgerstället med vår stora familjebil och köpte hamburgare drive thru. Till barnens stora förtjusning och till min måttliga. Men vad gör man inte. Så åkte jag raka vägen till ABF:s lokaler bredvid lilla Teatern mitt i centrala Uppsala. Barnen fick äta hamburgare och chicken nuggets medan vi kokade kaffe och bredde smörgåsar till fikat. Elin hade med sig sin Abbe och Emma Philipsson dök upp mitt i kaffekokandet.

 

 

Emma Philipsson

Sen blev klockan halvsju och inspirationskvällen kunde börja.

Abbe fick gå hem med pappa!

Mina två äldsta döttrar var med men mina två söner fick sitta och spela spel (nej inte brädspel) i soffan alldeles utanför. Min yngsta var helt klart the weakest link i hela operationen. Honom behövde jag gå ut och titta till med jämna mellanrum så tyvärr blev det bara ett halvt öra till  barnmorskan Gunilla Aneblom som inledde kvällen. Synd för mig.

Gunilla Aneblom

I fikapausen kom min bror och tog tre av mina fyra barn med sig. Tack Josef!

Emma berättade om sitt arbete som doula och om den podcast hon producerar – nämligen förlossningspodden! Det blev en diskussion som kom att handla om förlossningsvården i stort, om hur en doula bara kan göra sitt jobb under födseln om en barnmorska finns med i bilden och   att doulor är en unik resurs – men aldrig en ursäkt för att låta barnmorskor rådda fler och fler födslar samtidigt. Barnmorskor behöver ges förutsättningar att göra sitt arbete utifrån hela sin kompetens  och där ingår att ge både ett medicinskt och omvårdande stöd till kvinnor som föder. Men som jag har skrivit förut, det går inte att få för mycket stöd under en födsel, bara för lite. Problemet idag är att för många kvinnor får för lite emotionellt stöd under sin födsel.

Min äldsta dotter tyckte att det var en lyckad kväll och undrade om inte hon kan få vara med på vår nästa inspirationskväll! Det gjorde mig väldigt glad. Och Karin som inte kunde komma var ändå högst närvarande eftersom det under kvällens gång kom fram att hon själv, för inte alltför länge sedan, varit med som doula när Emma födde sitt andra barn.