Av Gamze Berglund

Jag minns så väl hur jag förväntansfullt klev in genom porten på Götgatan 11, gick upp de tre trapporna i det anrika trapphuset som ledde fram till kurslokalens ytterdörr. Här skulle snart en process påbörjas som skulle komma att förändra mitt liv. Jag heter Gamze Berglund, jag är doula och jag ska berätta om dagen då jag klev in genom dörren på min doulautbildning och hur det var början på en resa som skulle vända upp och ner på hela mitt sätt att se på födande. Det skulle öppna ögonen för den urkraft vi kvinnor bär inom oss och vad den besitter för förmågor. Och även mitt sätt att se på mig själv.

Den första dagen satt vi alla i en cirkel. Kursdeltagarna presenterade sig och vi hade fått som uppgift att dela med oss av en förlossningsberättelse. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle berätta om min första förlossning, eller om den andra. Det kändes som en omöjlig uppgift att berätta om den ena utan att också komma in på den andra.

“Min första förlossning hände mig” berättade en kursdeltagare. “Under den andra var det jag som styrde” Orden gick rakt in i mig och berörde mig något otroligt, för hon satte ord på det jag ännu inte hade kommit till insikt om. Skillnaden på när något händer en, mot när man har en aktiv roll och är delaktig i det som sker. Jag hade visserigen redan gjort det – tagit kommandot när jag skulle föda mitt andra barn, men då ovetandes om vad det skulle göra med mig. Att det skulle läka mig. För länge förstod jag inte ens att jag hade något inom mig som behövde läka. Att det akuta snittet som hände mig den första gången jag födde barn hade satt spår i så många olika lager av mig. Etsat sig fast i mitt inre trots att jag försökte intala mig själv att jag hade haft tur, att jag och mitt barn hade klarat oss bra. För det kändes inte som jag hade haft tur. Efter min andra förlossning trodde jag att jag hade gått i mål, att jag var klar med min resa. Men det stämde inte, jag skulle snart förstå att den visst bara hade börjat.

Mina förlossningar är sammanfogande med varandra i mitt inre. De skedde med tre års mellanrum, men i mig är de sammanflätade. Varje tanke jag bar med mig in i min andra förlossning vilade på händelser och fragment från den första. Det är så vi fungerar vet jag idag. Att allt hänger ihop. Att födande inte är en enskild händelse som står utanför allt annat vi varit med om i livet. Nej, vi tar med oss vår person, vår historia och hela oss själva in i vårt födanderum. Och det många inte vet är att vi där får tillgång till att skriva ny historia. Ta oss ann vårt förgångna, omforma det och lämna sådant vi vill bli kvitt bakom oss. Att föda barn är att öppna dörren till ett inre rum, som vi bara får tillgång till i de mest intensiva, råa stunderna, när vi ger oss hän den kraft som suddar ut tid och rum och kräver vår allra skarpaste närvaro. Där och då vi får tillgång till att skriva vår historia, så som vi vill ha den. Försonas med det som en gång hände oss.

Andra kursdeltagare berättade att de hade fött barn hemma. Hemma? Kunde man föda barn hemma? Jag hade aldrig hört talas om företeelsen och lyssnade med lika delar förvåning som av skepsis. Vid berättelsens slut tog en olustig känsla plats i mitt inre tillsammans med tanken om att mitt första barn förmodligen hade dött om det vore jag. Mer än så var jag inte förmögen att ta till mig, inte just då. Idag vet jag att en hemförlossning är bland det tryggaste och säkraste en frisk kvinna kan vara med om när hon föder barn. Att hemmets trygga vrå tillsammans med kontinuerligt stöd av två barnmorskor kan tillföra något som den mest avancerade apparaten på förlossningen inte ens i närheten kan åstadkomma.

Dagen gick, kurshelgen tog slut och det är inte en överdrift att påstå att jag kom ut som en annan människa när jag klev ut på Götgatan och porten slog igen bakom mig den söndagseftermiddagen i maj. Insikterna utbildningen gav mig var livsomvälvande. De fick mig att slutgiltigt försonas med mitt förflutna och skapa ett avslut på min egen historia. Äntligen kunde jag lämna alla timmar av grubblande kring varför min första förlossning slutade som den gjorde bakom mig. Varför mitt barn plötsligt började må dåligt. Varför min kropp höll på att skada mitt barn. Alla frågor med vaga halvbesvarade förklaringar jag hade fått till svar när jag försökt förstå vad som hade gått fel.

“Vissa barn klarar förlossningen sämre än andra”, hade barnmorskan sagt. Och kanske var det så. Eller var det kanske snarare så att vissa barn klarar av de interventioner de utsätts för under förlossningen sämre än andra? Att det inte är kvinnors kroppar det är fel på, utan snarare ett system som försöker skynda på, effektivisera och avhumanisera. Jag önskar jag redan då hade förstått att jag aldrig var menad att vara ett kryss i ett partogram, att våra kroppar inte är skapta för att bedömas i centimeter efter öppningsgrad. Att jag inte misslyckades, utan gjorde mitt bästa, men det hände mig. Att min första förlossning hände mig.

Och efter den dagen var jag fast besluten om att arbeta för att saker och ting inte ska hända oss kvinnor när vi föder barn. Att vi inte passivt ska behöva lämna över oss själva i någon annans händer i brist på andra alternativ. I brist på kunskap om vad vi då kan gå miste om. Vad vi ovetandes kanske ger upp och som kan gå förlorat. För att föda barn kan skaka om oss på det mest fantastiska sätt om det får ske under rätt villkor. Stärka vår tilltro till oss själva och till vår förmåga. Få oss att öppna ögonen för hur många av de svar vi söker ofta finns där inom oss. Att de försöker säga oss något och visa oss vägen, om vi bara lyckas lyssna till dem. Om vi bara vågar lita på dem. Men att föda barn kan också skaka om på ett subtilt och nedbrytande sätt. Om delaktigheten uteblir och saker och ting bara händer oss.

Då kan det där som gick förlorat dröja sig kvar som en känsla som inte riktigt vill släppa taget om dig, även om du gång på gång försöker skaka av dig den. Som en röst som kanske försöker säga dig något. Att det som hände dig kanske inte var okej. Men det kan också vara svårt att höra vad den försöker säga. För det där lilla rummet som en gång öppnade sig när vi gav oss hän den kraft som suddade ut tid och rum och krävde vår allra skarpaste närvaro, nu har slutit sig. Och det kan vara svårt att nå ända in utan tillgången på den urkraft som en gång öppnade upp det.

Må du föda på dina villkor.