Etikett: doula

Guide: hur blir man doula?

Guide: Vad gör en doula och hur blir man doula?

1 kommentar

Inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Guide: hur blir man doula?

Vad gör en doula?

Att föda med en doula är ett fenomen som växer i Sverige. När jag födde mitt första barn i början på 00-talet var det ännu inte ett begrepp för mig eller mina vänner, men idag känner de flesta någon som har fött med en doula vid sin sida. Det har blivit populärt – både att ha en doula med sig under den egna förlossningen men även intresset för att bli doula växer. Själva ordet doula kommer från grekiskan och betyder ursprungligen det föga smickrande ordet ”slavinna”. Men i Sverige idag syftar ordet doula på en hjälpkvinna som ger omvårdnad i samband med förlossningar.

En doula är helt enkelt benämningen på någon som har erfarenhet av att vara med på födslar och som följer kvinnan och hennes partner genom  graviditet och förlossning.

  • Doulor jobbar med caseload.
  • Case = förlossningar.

Vem som helst som är med och stöttar på förlossningar kan kalla sig doula. Man behöver inte ha fött barn innan och det behövs ingen formell utbildning för att få kalla sig doula – det är nämligen ingen skyddad yrkestitel. Därmed skiljer yrkeskategorin doulor sig från de andra yrkeskategorier som jobbar med förlossningar; det vill säga undersköterskor, barnmorskor och läkare. Doulan tar heller inget medicinskt ansvar utan fokuserar hela sin uppmärksamhet på det kontinuerliga, omvårdande och känslomässiga stödet i samband med graviditet och förlossning.

Ett tips om du vill bli doula – erbjud ditt stöd till en nära vän som väntar barn! Genuin nyfikenhet, en tillit till kvinnors förmåga att föda barn och viljan att stötta blivande föräldrar genom förlossningar är en mycket god start på ett doulaskap. Så gott som alla sjukhus i Sverige välkomnar en extra person vid sidan av partnern på förlossningsavdelningen.

De flesta som arbetar som doulor i Sverige idag har dock blivit certifierade genom en kortare doulautbildning.

Ladda hem checklista för doulor

ODIS – organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige

ODIS är en ideell förening  som startade år 1999. Tanken var att skapa ett nätverk, utbyta erfarenheter och kunskap samt etablera praxis för doulor i Sverige. ODIS har tagit fram sin egen certifiering av doulor och idag finns det några ODIS- godkända doulautbildningar runtom i landet. Gemensamt för dem är att de alla har en ODIS-godkänd kursplan. De flesta doulautbildningar är  fyra dagar lång och hålls i form av två helgkurser där teori varvas med praktiska övningar. På kursen hinner man med att ge en kortare teoretisk bakgrund till den normala födselns fysiologi samt lära ut tekniker för hur man på bästa sätt kan stötta födande. Smärthantering, andning och avslappning är viktiga moment. Men doulautbildningens kanske viktigaste funktion är att initiera en läroprocess och ta vara på den gruppdynamik som uppstår – och de diskussioner om födande som tar vid. Det är till exempel vanligt att tankar på en egen förlossning kommer upp och får nytt ljus på sig. Saker dryftas i gruppen och ett återkommande tema är vikten att som doula tillämpa ett kvinnocentrerat förhållningssätt.

Doulaförbundet är en ny organisation för doulor i Sverige!

Såhär presenterar sig Doulaförbundet på sin hemsida:

”Doulaförbundet – en plattform för doulor runt om i landet

Vi välkomnar dig till Doulaförbundet, en plattform som verkar för doulor.

Doulayrket är ett snabbt växande yrke, fler och fler utbildas och efterfrågan på doulor ökar hela tiden. Ju fler doulor vi blir och ju fler som anlitar doulor, desto viktigare blir det att vi tydliggör vad vi kan, vilka vi är och hur vi arbetar. Doulaförbundet vill verka för ökad kommunikation doulor emellan och gentemot andra yrkesgrupper som arbetar med födande.”

Doulaförbundet utför till skillnad från ODIS inga certifieringar eller kunskapsvalideringar. Deras etiska kod skiljer sig något åt från ODIS eftersom de även har med denna punkt:

  • Doulor respekterar alla klienters val av födelseplats. Däremot så närvarar inte doulor vid planerade oassisterade hemfödslar i sin roll som doula.

Föda med stöd doulautbildning

Föda med stöd doulautbildning

Läs mer om min och Evas doulautbildning här!

Doulaeffekten – den effekt som kommer av ha en närvarande doula med sig på förlossningen

Föda med doula

Kan doulor ha en positiv effekt på förlossningar? Ja, forskning visar att kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård av annan person än den vanliga vårdpersonalen (till exempel partner, mor, doula eller vän) under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har kortare förlossningar, behöver mindre smärtlindring och får bättre förlossningsupplevelser än andra. Det visar på betydelsen av ett trygghetsskapande och ovillkorat stöd till kvinnor som föder!

Ett kvinnocentrerat förhållningssätt innebär att utgå från den unika individ som ska föda och även utforma vården därefter. Många doulor ser sig som de födande kvinnornas advokater och är med på förlossningar för att hjälpa till att skydda kvinnors upplevelser. Medan barnmorskor, undersköterskor och läkare framförallt arbetar med födande på sjukhus och förutom att fokusera på den födande kvinnan även behöver förhålla sig till avdelningsrutiner, avdelningskultur, praxis, pm – samt fortlöpande göra medicinska riskbedömningar som kan komma att påverka vårdens innehåll så är doulan helt independent och en från sjukhuset fristående person. Men det finns även doulor som arbetar inom ramen för landstingsavtal och alltså finansieras av skattemedel. Det pågår diskussioner om det kan vara av värde att fler doulor anställs för att arbeta direkt under landstinget – det skulle isåfall innebära att doulan blir ytterligare en landstingsanställd personalkategori på sjukhus. Högst troligt skulle landstinget och de berörda klinikerna då även vilja vara med och utforma samt kvalitetssäkra doulans utbildning och certifiering.

Kan MAN leva på att vara doula?

För att du ska kunna försörja dig på att vara doula behöver du

  • Starta eget företag
  • Marknadsföra dig så att gravida vet om att du finns.
  • Nätverka med andra doulor! Detta eftersom du måste kunna åta dig flera uppdrag samtidigt och ha en back-up om förlossningar krockar, eller för att helt enkelt kunna bli avlöst under långdragna födslar.

De flesta doulor tar till en början ett paketpris på mellan 6000 – 8000 kronor. Då ingår oftast tre- fyra veckors stand by, alltså jour, närvaro under hela förlossningen och några träffar innan och efter födseln. Ett doulapaket eller doulauppdrag kan se olika ut och även utformas individuellt efter förfrågan. För att kunna leva på ett doulaskap är det ofta nödvändigt att så småningom höja priset. Erfarna doulor sätter därför ett pris på mellan 10 000- 15 000 kronor för ett uppdrag. Doulor arbetar på provision och behöver lägga undan pengar för semester och annan ledighet. Nästan ingen doula i Sverige försörjer sig enbart på att vara med på förlossningar utan kombinerar doulauppdrag med andra tjänster för gravida; till exempel gravidyoga, profylaxkurser eller andra kringtjänster (till exempel workshops eller uthyrning av förlossningspool). De flesta kombinerar sitt doulaskap med att arbeta deltid på annat håll.

Erfarna doulor och hembarnmorskor

Erfarna doulor har ofta tillägnat sig en enorm kunskap om födandets dynamik och kan mycket om kvinnors kroppar och förlossningar,  men har kanske framförallt blivit proffs på den känslomässiga och emotionella delen av graviditet och förlossning.  Eftersom arbetet inte är knutet till något sjukhus får doulor med tiden en väldig bredd – det ingår liksom i jobbet att uppleva barnmorskors olika arbetssätt och arbetskulturer på avdelningar. Erfarna doulor har ofta fått vara med på många både fysiologiska och komplicerade födslar – även hemfödslar och vattenfödslar.

Doulor och hembarnmorskor har sitt arbetssätt gemensamt, det vill säga de arbetar enligt caseloadmodellen. Case= förlossningar. Det kvinnocentrerade förhållningssättet samt att arbeta fristående från sjukhus är andra gemensamma nämnare.

Vad är Doula och Kulturtolk?

Doula och kulturtolk är ett koncept som tar fasta på doulans roll som trygghetsskapande stöd vid förlossningar. Men kulturtolkar ger stöd till icke svensktalande under graviditet och förlossning – på det språk som den födande kvinnan talar.

Hur ser framtiden och arbetsmarknaden för doulor ut?

Framtiden för doulor ser ljus ut. Till viss del beror det nog på att förlossningsvården i Sverige är så pressad med en närmast kronisk brist på förlossningsplatser och svårigheter att rekrytera personal.  Att ha en doula med sig har blivit lite av en försäkring mot att råka vara den födande som  drabbas illa av slumpen. Ingen vill vara den som får lida för att det till och från uppstår luckor i bemanningen inom förlossningsvården. Det tycker jag dock är en tråkig utveckling. Doulor ska inte behöva vara plåster i en drabbad förlossningsvård utan kan få verka som ett välbehövligt komplement till konventionell förlossningsvård, helt enkelt bistå de blivande föräldrar som själva önskar ha en stödperson – en doula – med på sin förlossning.

Ladda hem min och Evas checklista för doulor!

Partnern och förlossningen

Lämna en kommentar

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoach på www.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder

Doula

Doulor i Mälardalen

Lämna en kommentar

Lisel och jag träffades på doulautbildningen och har hållit kontakten sedan dess. Idag kom hon och sonen Dante på besök! Så trevligt. Vår trädgård visade sig från sin bästa sida och Dante åt förtjust av de halvt mogna röda vinbären.

Mums med röda vinbär!

Lisel bytte bana mitt i livet, efter doulautbildningen i höstas började hon läsa till sjuksköterska med siktet inställt på att bli barnmorska. Nu är en hel termin på sjuksköterskeprogrammet redan klar och doulauppdragen har avlöst varandra under hela våren. Jag vet inte om jag har mött en så driven och driftig doula förut – Lisel är helt enkelt ett proffs på att få  saker gjorda! Och sakerna blir proffsigt gjorda. Jag är glad över att få lära känna en så fin doulakollega som bor här i Mälardalen. Snart är vi barnmorskekollegor också.

Att utbilda sig till doula är för många en gamechanger. Just eftersom det är det relationella som är grejen i doulaskapet. Att bygga en relation. Kontinuitet. Egentligen går det på tvärs mot hur merparten av den konventionella vården (särskilt förlossningsvården) är uppbyggd. Det är också en fantatsisk ingång för den som vill lära sig mer om födande. Att helt enkelt få följa med par som ska föda. Själv tycker jag det är intressant att få följa med i processen lite vid sidan av, men också  själv vara en del av ett växande fenomen.

Vi pratade om doulaskapet, barnmorskors arbetsvillkor och en hel massa annat. Jouren är det jobbiga med att vara doula, det var vi båda överens om. Just det oförutsägbara skapar ibland problem. Men vill man så går det! Och det vill man. Till efterrätt blev det grädde med bär och melonklyftor i trädgården. Tack för att ni kom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag födde honom

2 kommentarer

 

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed

Barnmorska och doula för fler trygga födslar

Lämna en kommentar

Barnmorska och doula med min bebis

Foto: Lovisa Engblom

Det här inlägget innehåller information om min egen tjänst barnmorskedoula 

Föda barn i trygghet

Jag arbetar för att fler ska få uppleva hur det är att föda barn i trygghet. Att vara trygg under en förlossning har ingenting med själva förlossningssättet att göra. För mig finns det ingen motsättning mellan sjukhusfödslar, hemfödslar, kejsarfödslar, högriskfödslar eller vattenfödslar. Trygghet handlar inte om vilken smärtlindring som används under förlossningen. Det handlar om att få både ett medicinsk och ett omvårdande stöd. Stöd, närvaro och tid.

För två år sen var jag med som doula eller stödperson för första gången på en födsel. Då hade jag arbetat som barnmorska inom förlossningsvården under fem intensiva år och hunnit vara med på hundratals födslar. Ändå var det en sådan aha-upplevelse att bara vara med som stöd (det är inte så bara nämligen). Jag började ta fler doulauppdrag, var med på min första hemfödsel och kom att fastna helt för det arbetssätt som kallas för caseload på barnmorskespråk. Det är när man lär känna ett par redan under graviditeten och får den stora äran att följa med på resan. Jag är jour veckorna runt det beräknade förlossningsdatumet och är med som ett stöd under hela förlossningen. Sedan träffas vi efteråt. Man glömmer aldrig familjerna som man har bistått. Jag kommer ihåg alla födslar, alla ansikten, alla namn; ja alla föräldrar och bebisar som jag har fått lära känna på det viset.

Hur konceptet barnmorskedoula föddes

För de allra flesta äger en stor bit av förlossningen rum i hemmet – för att sedan avslutas på sjukhus. Jag brukar komma hem och vara med som ett stöd först hemma och sedan på sjukhuset, om det inte är en planerad hemfödsel förstås. Som utbildad doula och barnmorska har jag många möjligheter att bistå en födande kvinna. Jag kan undersöka och göra kvalificerade bedömningar på mor och barn, om det behövs. Konceptet kallar jag för barnmorskedoula eftersom jag även tar ett medicinskt ansvar inom ramen för min legitimation när jag bistår den födande i hemmet.

Min förhoppning är att det i framtiden kommer finnas fler möjligheter att få vara barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning till eftervård. Men som barnmorska har det varit enormt berikande att kasta mig ut i doulavärlden och upptäcka hur många olika möjligheter det finns att stötta födande par på. Här. Nu. Idag.

Höggravid kvinna

Hur är det att vara jour inför någons födsel?

Lämna en kommentar

Jag skulle vilja ägna just den här biten lite mer uppmärksamhet. För den tenderar att bli bortglömd. När vi pratar om doulor och att vara med på någons förlossning så glömmer vi ofta bort allt arbete runtomkring och tänker framförallt på förlossningen. De intensiva och roliga timmarna just då vår hjälp behövs som mest minns vi såklart, då när barnet föds. Men alla de andra timmarna då? Förberedelserna. Oron, förväntningarna. Veckorna innan. De långa telefonsamtalen och den regelbundna (eller kanske sporadiska) smskontakten mellan doulan och den gravida kvinnan. Doulan som också packar sin väska och iallafall känner en bit av samma anspänning som det födande paret. Glädjen – och lättnaden – efteråt.  Om förlossningen är blomman som slår ut på toppen av stjälken så är jouren och tiden innan jouren både rotsystem och stjälk.

Det kan vara svårt att i kronor och ören värdera den relation som doulan eller hembarnmorskan bygger med paret och det trygghetskapital som sedan förvaltas under själva förlossningen. För många är det något ovärderligt. Alltså – det har ett så enormt stort mervärde. Så upplever jag det själv, båda den egna erfarenheten av att ha med en doula när jag föder barn, men också att arbeta som doula (eller med caseload som barnmorska). Att arbeta extra som doula eller ta uppdrag ideellt kan man ju göra, men det brukar vara svårt att i längden att leva så. Nu när fenomenet med doulor växer och det ploppar upp nya projekt med kulturtolksdoulor i olika städer så tror jag att vi på allvar behöver försöka uppskatta vad det innebär att vara jour i fyra till fem veckor inför någons födsel.

Hembarnmorskor har jour i upp till fem veckor inför en hemförlossning, från vecka 37+0, och med den ersättning *de får från Stockholms läns landsting så är jourersättningen försvinnande låg. Tre barnmorskor har jour, två är sedan med på födseln, och en barnläkare gör hembesök efteråt. De får sedan dela på cirka 20-24 000 innan skatt. Barnmorskor som arbetar inom ramen för Caseloadprojekt behöver också ersättas för jourperioder.  Som jour behöver man vara konstant nåbar på telefon, dag som natt. Men framförallt – man behöver vara beredd att åka iväg om det behövs! Hela tiden tänka steget före: ”om det ringer så måste jag ringa om hjälp med att hämta barnen och ta bilen och vara utvilad och ha väskan packad…” När telefonen ringer kan planer snabbt behöva ändras och saker i tillvaron får stuvas om och rätta sig i ledet.

För att göra det attraktivt och kunna rekrytera samt behålla doulor, hembarnmorskor eller barnmorskor som vill arbeta inom ramen för caseloadprojekt så behöver jouren generellt värderas högre. Eftersom den är en så stor del av jobbet.

*Hälso och sjukvårdsförvaltningen godkänner sedan några år tillbaka inga nya hembarnmorskor inom avtalet i Stockholms län.

 

En nära doula

Lämna en kommentar

Idag hade jag besök i min amningssoffa av Lisel Naeslund! Vi gick Föda utan rädslas doulakurs ihop, då när jag var höggravid och ganska trött. Idag var jag lite piggare och vår pratstund kändes alldeles för kort. Lisel har sin bakgrund i musikbranschen men har nu rivstartat sitt företag Nära Doula – flera uppdrag väntar redan under våren! Siktet är inställt på att så småningom bli barnmorska. Som doula får man ett sådant försprång. Och jag ser fram emot att få barnmorskekollegor som redan har erfarit hur betydelsefullt det trygghetsskapande stödet är vid födslar.  Själv gjorde jag sakerna i omvänd ordning. Jag blev barnmorska först. Sen doula. När jag satte ihop de två till ett så blev det barnmorskedoula. Man kan helt enkelt bidra till trygga födslar på fler än ett sätt.

Lisel bor i Västerås och om du vill kontakta henne så är hennes adress naradoula@gmail.com

Jag fick en present som jag blev så glad över! Den här boken.

Doulor och barnmorskor – sida vid sida

Lämna en kommentar

I tidskriften Midwifery går det att läsa A qualitative study of volunteer doulas working alongside midwives at births in England.

Syftet med studien var att undersöka doulors och födande kvinnors upplevelser av doulastöd under födseln i relation till barnmorskans roll. Forskarna intervjuade 19 doulor och 16 mammor som hade fått stöd av just en doula under födseln. På så sätt kunde tre övergripande teman tas fram. Under dessa huvudteman togs även några underteman fram:

  1. Doulan som ett komplement till barnmorskan. Fysiskt och känslomässigt stöd, kontinuerlig närvaro, kvinnocentrerat stöd,  doulan försäkrar sig om att kvinnan gör sig förstådd och att hon förstår. Doulan skapar ett team runt den födande.
  2. Doulan som en kollega. Sedd som en arbetspartner, samarbetar för att hjälpa barnmorskan och – doulan som identifierar sig med barnmorskan.
  3. Doulan som en utmaning för barnmorskan. Förvirring rörande doulans roll, försvarare av det informerade valet och ibland försök till att balansera viss behandling/intervention som ses som ”disempowering” i sammanhanget.

Det är en intressant studie eftersom den försöker fånga och sätta ord på det där subtila samspelet mellan barnmorskor och doulor som äger rum i föderummet. För med handen på hjärtat – visst finns det barnmorskor som har känt sig en aning obekväma runt en doula någon gång? Personkemin kanske inte stämmer eller så känns det hela aningen pretentiöst om det är en ”känd” doula som medverkar, barnmorskan har plötsligt någon annans ögon på sig – någon som har all tid i världen att studera saker som händer i föderummet. Och med samma hand på hjärtat – visst finns det doulor som har känt sig en aning obekväma runt en barnmorska någon gång? Där det kanske upplevs som om barnmorskan har en helt egen agenda skild från det team som kvinnan/partnern och doulan utgör.

Just därför är det viktigt att studera och diskutera detta. Doulor är nämligen ett fenomen som växer! Till gagn för så många födande. Författarnas slutsats är också att doulor kan spela en stor och viktig roll för att förbättra kvinnor förlossningsupplevelser genom att erbjuda ett fysiskt och känslomässigt stöd som kompletterar barnmorskans roll – särskilt i den fragmenterade sjukhusmiljö där kvinnor inte erbjuds kontinuerlig vårdkedja under graviditeten och kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln; så kallad caseload. Och särskilt till de kvinnor som inte själva har ett så stort stödjande nätverk runt sig. De flesta doulor i studien var medvetna om doulauppdragets möjligheter och begränsningar – men ibland uppstod ändå oklarheter om den egna rollen i förhållande till barnmorskans roll. Det behöver tydliggöras på vilket sätt doulor kan stötta födande kvinnor eftersom det underlättar ett bra och effektivt samarbete mellan barnmorskan och doulan i föderummet.

 

Empowerment

Lämna en kommentar

Filmvisning på doulahelg!

Det var en ny upptäckt  för mig att Facebook plockar bort blogginlägg med bilder som är nakna på ett konstnärligt, fint (i mina ögon) och äkta sätt. Där den gravida kroppen får vara ett landskap snarare än ett objekt som ska värderas. För mig är det helt obegripligt att våld, krig, halshuggningar, porr och sex får visas på Facebook men att bilder av gravida och födande (även där inget som helst kön visas – men väl naken hud) väcker sådan anstöt att de plockas bort med motiveringen ” Vi har tagit bort det här inlägget eftersom det liknar skräppost och inte följer våra communityregler”

Det finns ett kvinnoförakt i det. Riktiga kroppar som ser ut som många kvinnokroppar gör och som inte är sexualiserade – blir just därför ytterst provocerande. Ja vissa dagar förundras jag mer än andra över hur mycket förakt det finns för kvinnor i världen.

Födande kvinnors kroppar är ett slagfält för debatt, åsikter, meningsskiljaktigheter och olika förhållningssätt. I stora delar av världen begås regelrätta övergrepp på födande kvinnor. De kanske tvingas föda på rad på plåtbritsar i trånga utrymmen, behöver ligga ner under hela värkarbetet och får utstå onödiga och smärtsamma vaginalundersökningar; samt onödiga medicinska interventioner som klipp eller sugklockor -kanske för att någon behöver träna mer på att lägga en sugklocka just den dagen. Våld, slag och hot förekommer rutinmässigt under många förlossningar världen över.

I ljuset av det så är Sverige ett mycket bra land att föda barn i. Men här anses inte kvinnor vara autonoma nog att göra  ett informerat val och till exempel välja plats att föda på. Kvinnor vet helt enkelt sällan sitt eget bästa när det kommer till födande.

Jag har haft förmånen att dela helgen med ett helt gäng aspirerande doulor på Föda utan rädslas doulautbildning. Kvinnor som brinner för att få hjälpa födande kvinnor och deras partners till trygga födslar. Vi har tränat på närvaro, stöd, kontakt – att vara den person som håller kvinnans space! Det kanske just är att inte vilja så mycket åt kvinnan som är kärnan i doulandet. Att vara den som bara finns där, trygg och grundad i sig själv utan att ta en massa plats på kvinnans bekostnad. Empowerment. Inte empowerment till doulan, barnmorskan, läkaren eller undersköterskan. Utan till den födande kvinnan.

Vi såg filmen Orgasmic birth tillsammans som handlar just om kvinnor som föder på egna villkor – på ställen där de känner sig trygga. Det kan vara på sjukhus eller hemma.

Vi får se vad Facebook tycker om det här blogginlägget! Kanske plockas det bort med motiveringen att det liknar skräppost och inte följer Facebooks communityregler.

 

Barnmorskedoula

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.