Etikett: barnmorska

God fredag!

Lämna en kommentar

Jag har jobbat natt och sovit hela dagen. Det var en mycket bra jobbnatt! Vi fick tid att prata och diskutera – det är en av anledningarna till att jag älskar att hoppa in och jobba i förlossningsvården; alla goa och fina kollegor! Vi åt tårta ihop och diskuterade förlossningsvården i Sverige i stort, kom in litegrann på det här med hemfödslar – vilka föder hemma i Sverige?  Och stämmer det att det ska öppnas ett birthcenter i Nacka i maj som ska heta Plusfamiljen Välkommen Liten?

Det är nämligen redan mars och snart är sommaren här. Den som är en svår nöt att knäcka inom sjukvården i allmänhet – och förlossningsvården i synnerhet. För hur får man ihop bemanningen alla ljumma sommarnätter, molniga söndagkvällar och ljusa sommardagar då många vill gifta sig, resa bort med familjen, ligga på en strand någonstans och sola sig – och samtidigt föda sina barn? Det finns ju ingen magisk extraresurs med barnmorskor att skaka loss lagom till semestern,  de som redan finns i vården är ju ofta de som finns. Och många, för att inte säga – de flesta – är ju själva lite lagom trötta och möra efter året som varit och har gjort sig förtjänta av  semestervila! Nej det är inte lätt. Under mina år på sjukhus har jag ofta känt en liten klump i magen såhär i mars då jag har försökt pussla ihop alla familjemedlemmars viljor med bemanningslogistiken under semesterveckorna på avdelningen. I värsta fall blir det ju en urvattnad kompromiss som inte blir så lyckad för någon.

Ofta vädjas det till vårdpersonalens lojalitet. Man ska vara kollegial och hjälpas åt, inte ta semester på någon annans bekostnad. Kvinnor ställs ofta mot andra kvinnor på det här viset – det är ett mycket effektivt sätt att få alla att vända ut och in på sig. Vem vill framstå som den okollegiala roffartypen? Det som ofta glöms bort är ju att det finns en annan  lojalitet för många kvinnor i vården – den till familjen och barnen! Det är ju barnens sommarlov och familjens semester som ligger i potten. Jag vet inte hur många gånger jag har skickat iväg man och barn till ensamma sommarveckor på släktgården medan jag betar av mina pass. Eller krumbuktat mig och behövt välja – släktbröllopet eller studentfesten? Vad är viktigast?

Ju äldre barnen har blivit, desto mer har jag känt att jag inte kan hålla på och försöka tillfredsställa alla samtidigt. Bemanningsbehovet på sjukhusen på sommaren runtom i Sverige är bottenlöst. Hur mycket jag än ger så räcker det aldrig, behoven är alltid större. Och ingen patient mår bättre av utbränd och slutkörd sjukvårdspersonal som måste sjukskrivas på obestämd tid när sommaren är slut.

Jag har kommit fram till att det mest ansvarsfulla är att nogsamt sätta sina egna gränser, vi som jobbar i vården är skyldiga alla patienter och födande kvinnor att inte jobba ihjäl oss och ta på oss mer än vi faktiskt orkar. Det kan verka snällt att uppoffra sig och ta på sig mer jobb än kroppen orkar men om du tänker ett varv till, nej det är inte juste! Det är tvärtom att göra alla en stor björntjänst.

Så, vis av erfarenhet känner  jag mig ovanligt lugn och trygg inför sommaren i år. Mina jobbveckor i Akershus i Norge är redan bokade. Jag har bokat in mycket tid med familjen (så mycket tid vi har råd med) på precis de veckor som passar oss bäst! Och det är första gången sedan jag blev barnmorska som jag inte skäms över detta.

 

Vårkänslor

Lämna en kommentar

Det är redan mars! Jag kastade loss helt och började frilansa som barnmorska och sjuksköterska för ett halvår sedan. Det innebär att jag inte har någon fast tjänst någonstans utan lägger mitt eget schema. Jag har flera timanställningar och är anställd av bemanningsföretag –  plus mitt eget företag. Min fasta punkt är att vara skolsköterska på tisdagar. Det är inget problem att få jobb utan problemet är snarare att begränsa sig. Om jag räknar alla mina arbetade timmar så kommer jag upp i mer än heltid – såhär mycket har jag inte jobbat på länge! Men det är så roligt. Att få vara självständig och bestämma över den egna tiden och det egna jobbet är min högsta vinst. Variationen i arbetet är en utmaning men också det som får allt att kännas kreativt och roligt.

På plussidan:

  •  Att lägga eget schema är en enorm frihet. Jag bestämmer till exempel själv när jag vill jobba helg ( vilket i praktiken innebär att få sitt liv tillbaka)
  • Jag anpassar jobbandet efter barn och familj. Förut krockade saker i tid och otid; jag missade bröllop i släkten, barnens konserter och dansuppvisningar hela tiden.
  • Att vara på olika ställen ställer krav på mig att hela tiden vara skärpt och arbeta självständigt. Jag behöver ta stort eget ansvar men det tycker jag också om!

På minussidan:

  • Det kan kännas splittrat att vara på olika ställen. I värsta fall ensamt.
  • Blir mycket administration med flera olika tjänster.
  • Det blir lite krångligare med SGI, sjukpenning, pension och VAB. Systemet är gjort efter att man ska ha en fast anställning på ett ställe.
  • Svajiga inkomster.

På ett sätt är det en lyx att kunna välja att  frilansa som jag gör. Med en stor familj som vi har så bygger det lite på att en av oss har ett fast jobb med en stabil inkomst. Men jag mår bättre än vad jag gjort på länge! Det är en ständig kamp att ha småbarn och försöka passa in sitt liv efter en jourtung schemarad någonstans på ett sjukhus. Lika befriande är det att sluta försöka anpassa sig efter det.

 

 

Utbildning i MIMA-modellen

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Jag skrev om det långsamma födandet för några dagar sedan och refererade då till MIMA -projektet som står för Midwives management in the second stage of labour. Nu går det att anmäla intresse för att utbilda sig i den här modellen! Klicka på länken för mer information. Det som skiljer MIMA-modellen från andra metoder att använda under utdrivningsskedet är att den består av flera komponenter och har en teoretisk förankring i en kvinnocentrerad vård. Den födande kvinnan i sammanhanget ses inte enbart som ett objekt som ska skyddas mot skada utan som en aktör – en medspelare. Någon som aktivt föder sitt barn och som tillåts vara med och påverka processen. Barnmorskan är också med i processen och påverkar – men inte bara genom sin kunskap och sina handgrepp utan även med sitt val av förhållningssätt.

 

Träff med hembarnmorskor, Cayenne och 70-tal

4 kommentarer

Igår var det träff på Allvis familjehälsa på Söder i Stockholm för blivande föräldrar som vill veta mer om alternativet planerad hemfödsel. Träffarna brukar hållas den andra onsdagen varje månad så nästa träff blir den 8 februari kl 17! Tideliusgatan 12, västra entrén. Alla som är nyfikna på att veta mer om hemfödslar är välkomna!

För egen del är det otroligt värdefullt att få träffa ett helt gäng med andra hembarnmorskor. Annars kan tillvaron bli ganska ensam. Vi är trots allt ganska få i Sverige och våra erfarenheter blir på så sätt unika här. Jag är till exempel ensam barnmorska i Uppland; men jag vet att jag kommer att få kollegor – även i Uppsala! Det är bara en tidsfråga. När vi träffas utbyter vi kunskaper och erfarenheter i gruppen och pratar fritt ur hjärtat – utan att behöva väga varenda ord på guldvåg och riskera att bli dömd, som man ibland blir när man ”outar” det här med hemfödslar i andra sammanhang. Läs mitt blogginlägg Brasiliansk barfotadans så förstår ni vad jag menar.

På 70 och 80-talet fick man knappt säga att man arbetade med hemfödslar och länge var det bara Cayenne som bistod. Hon började bistå vid födslar i hemmet på 70-talet och har varit med på HUR många som helst! När jag hör henne berätta om den attityd hon kunde mötas av så häpnar jag. Det var fullständigt tabu här i Sverige. Även kvinnan som födde hemma fick stå ut med en hel del,  BVC-sköterskor som skrek i luren – ja man framstod som oansvarig förälder och blev synad i sömmarna av enbart den anledningen. Sjukvårdspersonal ville veta om man var galen. Därför kunde man få  hembesök av misstänksamma sköterskor med långa listor på allt som kunde gå fel eller behövde rättas till.  Man blev varnad för blomkrukorna i fönstren och vad dom kanske kunde ställa till med om man födde hemma – en kruka kunde ju ramla ned mitt under förlossningen!

Har ni någonsin hört talas om en krukfödsel?

Jag kan inte låta bli att imponeras av dom som ändå, trots allt detta motstånd, valde att arbeta med hemfödslar  – och även kvinnor som valde att föda hemma. För alla vet hur svårt det är att bryta normer och gå emot grupptryck, att utstå spott och spe.  Komma ut ur garderoben som homosexuell var inte det lättaste på 70-talet, men det fanns iallafall andra som gjorde samma resa – man kunde bilda nätverk och  stötta varann. Som hembarnmorska i Sverige på 70-talet fanns INGEN. Vilket ställningstagande, vilken integritet och vilket mod!

Cayenne skriver journal Foto: Lena Reiman

Idag finns det 12 hembarnmorskor som är verksamma i Stockholm med omnejd och kanske 40-50  i hela Sverige. Det är viktigt – både för dom som väljer att föda hemma och för oss barnmorskor – att vi stärker varandra som grupp! Det kollegiala utbytet, lärandet och inte minst samarbetet oss emellan gagnar alla. Att vara ensam och sedd som kuf är inte alltid så lyckat och inte så roligt heller för den delen. I slutet av mars så träffas 30 av oss i Mundekulla under en hel helg. Då kommer även en hembarnmorska från Finland som inte verkar ha så många kollegor alls i sitt finländska skrå. Varmt välkommen hit!

Vi passade på att fira Cayenne som fyller år! Mitt i lila neon och grekisk kuliss. Några gick tidigare för att hinna till sina nattjobb på Stockholms förlossningkliniker – jag tog pendeln hem till Uppsala.

Cayenne och Sepideh

 

Badandes i neonljus

 

To be born in water

Lämna en kommentar

Ida Nyström har skrivit en magisteruppsats om konsekvenser för barnet av att födas i vatten. Hennes uppsats hittar du här: Att födas i vatten

Som metod valde hon att göra en översikt av den vetenskapliga litteraturen på området – och främst de kvantitativa studier som har gjorts. Här återkommer diskussionen som jag tog upp i ett tidigare blogginlägg, nämligen problemet att få RCT-studier (randomized controlled trial) gjorda på fenomenet vattenfödslar eftersom de oftast inte är etiskt försvarbara. Ett resultat som jag tycker är mycket intressant är att barn som föds i vatten får färre neonatala infektioner än barn som föds på land. Vad beror det på? Och hur kan man dra nytta av det?

Ida har hunnit arbeta på BB Stockholm i fem år, hon började som undersköterska, fortsatte som sjuksköterska och arbetar nu som barnmorska sedan ett år tillbaka!

Att bistå vid en vattenfödsel

Lämna en kommentar

Så vad ska man tänka på när man bistår vid en vattenfödsel? Själv är jag definitivt ingen expert på området men vet att jag har mer kunskap och erfarenhet av vattenfödslar än många barnmorskor i Sverige idag. Den kunskap jag har borde alla som går ut barnmorskeutbildningen ha med sig i bagaget. Men idag är det till och med svårt för många studenter att få tillräcklig erfarenhet av upprätta förlossningsställningar och normala födslar överhuvudtaget; och det säger något om hur långt vi har kvar. BB Sophia var en lyckosam parentes i  den svenska förlossningsvårdens historia.

Eftersom barnet befinner sig i vatten under hela graviditeten så är det inte konstigt att också födas fram i vatten, det första andetaget sker ovanför vattenytan. Hypotesen är att så länge allt är normalt så fungerar denna dykreflex och man behöver inte vara orolig – det har också visat sig stämma bra. Men om barnet inte är friskt, fullgånget, om det är tjockt mekigt fostervatten eller någon annan komplicerande faktor som föreligger så kan man inte anta  att reflexen fungerar och man bör då gå efter en försiktighetsprincip och avstå från vattenfödsel. Av samma anledning är det viktigt att som barnmorska anamma en handsoff – approach i så lång utsträckning som möjligt – allt för att inte trigga igång något som gör att barnet tar sitt första andetag under vattenytan. Omständigheterna i badkarsvattnet ska så långt det går likna omständigheterna som barnet har i fostervattnet.

Det innebär kroppstempererat badvatten, ca 37 grader – vid framfödandet. Att bada varmare än så är ofta skönt för kvinnan och går jättebra under öppningsskedet. Men när barnet är på väg kan man behöva tappa i ett lite kallare vatten. Att som barnmorska hålla perinealskydd i vattnet går  förvisso men är oftast inte nödvändigt. Kommunikationen med kvinnan är viktigare. Man vet inte om ett hårt tryck på mellangården kan trigga igång barnet att ta sitt första andetag snabbare. Igår fick jag ny input av Agneta Bergenheim, hon skriver såhär:

”Då jag bistått vid vattenfödslar under många år var jag på en workshop där en tysk kollega med betydligt mer erfarenhet av detta än den jag då hade som visade filmer på sina vtnfödslar. Hon hade handsoff hela utdrivningsskedet och det öppnade för nästa steg: Att låta barnet föda sig själv! Bockning, rotation- allt detta fixar barnet självt. Det sjunker mot bassängbotten och om mamman inte är där med sina händer omedelbart är det bara att uppmana henne att ta upp barnet.- En sådan fantastisk första livserfarenhet: Förutom att inte ha blivit tvingad ut/ tid och takt även fått livserfarenheten att stressen det är att födas själv kunna gå igenom den och sedan direkt komma i mammans famn.”

Det slutar ofta med att kvinnan lyfter upp sitt barn – och så fort barnet kommit ovanför vattenytan och tagit sitt första andetag är det viktigt att inte doppa ner huvudet i vattnet igen, allt för att minska risken för aspiration av badvatten. Kroppen kan gärna få ligga kvar i vattnet, på så sätt blir övergången mjukare. Som barnmorska får man ha koll på blödningen genom att titta på badkarsvattnet och hur fort det färgas rött. Rosévin är ett bra riktmärke. Om det börjar likna en Rioja så är det nog bäst om mamma och barn kliver upp ur vattnet. Om navelsträngen går av så gör den det på det tunnaste stället och man får en 10-15 cm stump kvar som man kan hålla i när moderkakan ska ut. När badkarsvattnet tappas ut så flyter blodet ner som ett koagel mot botten och det går lätt att uppskatta storleken på blödningen.

Barn som föds i vatten brukar vara pigga men oftast initialt lugnare när de kommer i kontakt med sin omvärld, det är vanligt att de tittar stort och förundrat på sina föräldrar. Det ilskna gallskriket som en del barn ger ifrån sig – det som låter som om de blivit stungna av en bisvärm – är inte riktigt lika vanligt. Kanske är det ett behagligare sätt att födas på? Jag vet inte.

Hanna Ulfsdottir har ett pågående forskningsprojekt om vattenfödslar i Sverige och har fått designa om en del för att kunna använda sig av alla vattenfödslar som hanns med på BB Sophia. En prospektiv studie pågår nu på Ystad BB som just i dagarna har fått ett nytt och stort badkar. Läs mer om Ystad BB!

 

 

 

 

 

Föda i vatten

Lämna en kommentar

Foto: Paola Oras

Av de vattenfödslar som har studerats så har man inte kunnat hitta något som tyder på att det kan vara farligt för mor eller barn. Det finns däremot en något ökad risk för navelsträngsruptur när barnet lyfts ur vattnet. I en studie med 5192 konventionella födslar som  jämfördes med 3732 vattenfödslar så hittades 20 navelsträngsrupturer varav 18  som uppkom i samband med  vattenfödseln – men inget av barnen fick allvarliga men av händelsen. Däremot så har man sett positiva effekter för kvinnan som smärtlindring, fokus, avslappning och en bättre förlossningsupplevelse.

Vattenfödslar på BB Sophia

Ellinor Brengesjö och Lena Alnebo gjorde en kvalitativ intervjustudie på BB Sophia år 2014-2015, jag citerar här ur deras studie:

” Kvinnorna upplevde smärtlindring, avslappning, viktlöshet, fokus, känsla av kontroll och egenmakt. De uppskattade att de blivit erbjudna att föda i vatten och menade till att det bidrog till en känsla av att föda naturligt. Kvinnorna var mycket nöjda med helhetsupplevelsen och ville gärna föda i vatten igen. Vidare ansåg de att vattenfödsel var ett bra alternativ till epiduralbedövning och att det borde finnas mer lättillgängligt för alla kvinnor”.

 egna erfarenheter av att som barnmorska bistå vid vattenfödslar

Jag har själv bistått några kvinnor vid vattenfödslar och den stora skillnaden jag upplever som barnmorska är att vattnet hjälper kvinnan att härbärgera sitt eget födande. Vattnet, badkaret eller poolen blir en fredad zon, en slags förlängd kropp där det går att röra sig fritt och faktiskt få känna sig mindre otymplig (beroende på storleken på badkaret givetsvis, en något djupare birthpool är att föredra). Vattnet är varmt, smärtlindrande och samtidigt avslappnande.

Häri tror jag också att det kontroversiella ligger. Eftersom födandet på landets förlossningskliniker sker i en medicinsk kontext så kan det nästan kännas främmande (eller skrämmande?) med en kvinna som härbärgerar födandet i en egen fredad zon. Medicinska metoder för smärtlindring använder vi frikostigt, vi bjuder in till dem,  ja vi rekommenderar och säljer medicinsk smärtlindring i förlossningskiosken. Utan varningstexter. Men vi vet samtidigt att epiduralbedövning, paracervikalblockad och även pudendusblockad ofta innebär ingrepp i förlossningen med följande interventionskaskader (avstannad progress, värkstimulerande dropp, kontinuerlig övervakning av barn, möjlig påverkan på fosterljud, förlängt förlopp, större risk för instrumentell förlossning, svårt att kissa efteråt, behov av kateter osv).

Förlossningspersonalen tar då på många sätt tar över födandet – det blir en byteshandel. Som födande kvinna kanske du får paus från smärtan i utbyte mot att nycklarna till födseln lämnas i personalens händer. Det blir svårare för dig att neka till olika interventioner och ingrepp kan ofta motiveras utifrån den ökade kontroll som behövs efter smärtlindringen du erhållit – och som du i stunden är så otroligt tacksam för.

I USA så tar the American Academy of Pediatrics och the American College of Obstetrics and Gynecologists (deras motsvarighet till SFOG och svenska barnläkarföreningen) avstånd från vattenfödslar eftersom de anser att det inte är naturligt och därför inte bör förekomma annat än i en strikt vetenskaplig kontext, det vill säga gärna en randomiserad kontrollerad studie. Eftersom det inte är så enkelt att utföra sådana studier och tvinga någon att på förhand välja det ena eller det andra så har det blivit ett snyggt sätt att skrinlägga hela fenomenet. Man kan alltid hänvisa till att det inte finns studier av tillräckligt hög kvalité och i väntan på studier som man vet aldrig kommer genomföras så säger man nej till vattenfödslar. Och framstår som ansvarsfull och pragmatisk. I själva verket fråntar man många kvinnor rätten att möjligen få härbärgera sitt födande i större utsträckning.

I England tänker man annorlunda och där har the Royal College of Obstetricians & Gynecologists  godkänt vattenfödslar som ett alternativ.

Föda i vatten i Sverige

I Sverige idag  erbjuds nu vattenfödslar som ett alternativ på BB Stockholm, SÖS, Ystad BB och på Linköpings förlossning.

 

 

Dynamisk

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Någon gång myntade jag uttrycket ”att arbeta dynamiskt ” som barnmorska. Det kan verka flummigt men vad jag menar är motsatsen till statiskt, någonting som lever, rör sig, rullar runt och bubblar – det är dynamik, något föränderligt. Att vara statisk i sitt arbetssätt är att vara oföränderlig och gjuten i EN form. Den som arbetar statiskt har svårare att anpassa sitt arbetssätt efter människan hen möter. Därför ryggar jag instinktivt när jag hör fraser som – Jag har hittat mitt sätt att arbeta på som jag känner mig trygg med. – Här förlöser vi alla i halvsittande. – Mina kvinnor behöver aldrig EDA. – Jag har alla på pall.  Jag blir misstänksam och undrar var och när i processen barnmorskan kapitulerade inför kvinnan eller paret hon mötte? Inte för att jag tror att det går att vara neutral i mötet, knappast, men någonstans på vägen tas det beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.

För vissa födande är epidural en lösning. Jag har inga som helst problem med det! Några av de finaste födslar jag har varit med på har varit med en väl fungerande EDA . Men jag blir otroligt misstänksam när epidural plötsligt seglar upp som the one and only solution – för alla? Eller när fler och fler kvinnor önskar ett planerat snitt eller en planerad igångsättning av födseln – är det en djup önskan om att ha det så eller en reaktion på en förlossningsvård som inte riktigt håller måttet?  Jag tror liksom inte på det här att bara servera en rätt på buffén. Att kategoriskt avfärda hemfödslar och försöka tvinga in alla kvinnor i en medikaliserad förlossningsvård – det blir samma sak som att propagera för att alla kvinnor borde föda naturligt och utan någon som helst smärtlindring, gärna i sitt eget hem.

Jag  blir misstänksam. Alla som ansvarar för organisation och utformning av förlossningsvård -var och när i processen kapitulerade ni inför kvinnan eller paret som vi möter? Någonstans på vägen till färdig förlossningsvård tas det politiska beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.

 

 

 

 

Människokänsla

Lämna en kommentar

En barnmorska som jag har haft turen att ha som chef gav mig den finaste av komplimanger. Hon sa ” – Man kan vara barnmorska på olika sätt, och ditt sätt att vara barnmorska på är ett sätt som jag tycker mycket om. Du har verkligen den här känslan för kvinnan.” Jag hade då kommit  långt i min process och kunde verkligen uppskatta det hon sa. Samtidigt berättade det en hel del om hennes eget förhållningssätt som barnmorska för tänk om hon istället hade sagt ”- Du är en så duktig barnmorska, du förlöser på så bra här.”

Att vi verkar i en medicinsk kontext påverkar oss på en massa olika sätt och jag ska försöka att förklara hur på ett mycket mer utförligt sätt, men det får bli en annan dag. Barnmorskeyrket är ett hantverk och att få fingertoppskänsla i sitt hantverk kommer inte på beställning. Det är en intrikat väg dit som innefattar tid, vanan i handen och en djupare förståelse för hela processen bakom. Såhär säger den franske bagaren om sitt hantverk:

” Jag har jobbat, bakat och lagat mat i många olika länder och jag har lärt mig den hårda vägen att ett recept inte är mycket värt om man inte förstår processen bakom det. Proportionerna kan skilja sig åt beroende på hur man bakar eller lagar, var man bakar eller lagar, eller helt enkelt vilken typ av råvaror man använder.”

Jag har en djup respekt för alla som har övat upp känslan i sitt hantverk, läs mer om den franske bagaren på www.brodpassion.se. Eftersom barnmorskeyrket är ett hantverk som inbegriper andra människor så är det en tillgång med ett humanistiskt förhållningssätt. Att öva upp sin människokänsla kan man göra på väldigt många olika sätt – ett lättillgängligt och lustfyllt sådant är att läsa böcker.

 

Det här visar att Sverige har problem

Lämna en kommentar

På självaste julafton så läste jag DN och skämdes ögonen ur mig. Eftersom det är brist på vårdplatser för barn som föds för tidigt så har blivande föräldrar fått åka till Finland. Ett par från Bålsta födde sina tvillingar i Åbo.

”När man får ett prematurt barn hamnar man i kris. Det är inte bra att skicka runt föräldrar i den krisen. Ett samhälle bör satsa på neonatalvård för den är viktig för resten av livet, säger Liisa Lehtonen” Hon är professor i neonatologi vid universitetssjukhuset i Åbo och när jag läser ovan nämnda stycke så skäms jag så djupt å Sveriges vägnar. Var har vi hamnat? Har vi blivit helt tossiga i det här landet? Det är väl självklart att vi inte ska skicka de allra mest sårbara nyfödda och deras föräldrar som har hamnat i kris utomlands för att det fattas platser! Möjligen hade jag förstått om det  var efterfrågan på en viss spetskompetens  det handlade om – en som inte finns i Sverige – men inte för att det fattas platser. 

Sverige är ett land med högt skattetryck, det är svårt att bli rik på vanligt lönearbete – fair enough; om vi bara slapp huggsexan på förlossnings och neonatalplatser när det råkar bli dags att föda! Vi ser oss som ett av de mest moderna och jämställda länderna – men när jag skrapar lite på den här skrytfernissan av suveränitet så hittar jag fullt med utbrända sjuksköterskor och barnmorskor som har ägnat de senaste åren av sin fritid till ideellt arbete, ja som har organiserat sig och på olika sätt försökt uppmärksamma politiker och makthavare på vad som händer  inom sjukvården!

Om det saknas förutsättningar till att göra ett bra jobb i vården med den egna hälsan i behåll så kommer till slut färre och färre att vilja göra det jobbet.

Nej det är inte brist på sjuksköterskor, barnmorskor eller utbildningsplatser. Det är brist på bra arbetsvillkor, det vill säga villkor som håller för en och samma person i ett helt arbetsliv. Att ha ständig samvetsstress, knasiga arbetstider och svårt att få välbehövlig semestervila och återhämtning samtidigt som man offrar sin fritid för att få till en förändring  – det är ett lyckat recept på utbrändhet.  Till slut får blivande föräldrar åka till Åbo. Tack Finland för att ni ställer upp för oss när vi behöver er! Skäms Sverige.