Som barnmorska och forskare har Paola Oras studerat amningsmönster hos nyfödda. I sitt arbete har hon kunnat visa att barn ammar mycket oftare än vad vi tidigare föreställt oss. Det är tex normalt att amma flera gånger i timmen. Något som går stick i stäv med de amningsråd som generationer av kvinnor har fått – och som har gjort det onödigt svårt för så många.
Under 1900-talet separerade man mor och barn och amningen reglerades. På mjölkdroppekonferensen i Bryssel togs ett beslut som kom att förstöra många kvinnors amningsresor. Samtidigt sågs det som en modersplikt att amma sitt barn. Det ledde bland annat till att kvinnor kunde gå runt med föreställningen att ”vi bildar inte tillräckligt med mjölk i vår familj”, som om det vore ett biologiskt fenomen som kunde gå i arv. I själva verket var det de usla amningsråden som gick i arv och sinkade hela den fysiologiska mjölkbildningsprocessen. Eller möjligen det dåliga självföretroendet som kom på köpet av att de dåliga amningsråden.
Varför har kunskapsområdet ”amning” så låg status?
I det här poddasvnittet pratar vi om den ojämnt fördelade kunskapen inom vården – och vikten av att vara källkritisk vid givna amningsråd. Samt: vad behövs egentligen för att den som vill amma också ska kunna göra det? Om vikten av stöd och att ta bort allt som onödigt som kan störa. För ibland, när amningen inte flyter, kan det bli så krångligt så krångligt.
Vi pratar också om huruvida ersättning verkligen alltid är det enklare alternativet.
Det här är ett utmärkt poddavsnitt att lyssna på för dig som vill ha mer kunskap om amning. För det är ett område som rymmer så mycket: relationer, kultur, psykologi, biologi och även något existensiellt.
Ordet imperativ kan förstås som ett måste, en uppmaning, tvingande, obligatorisk
Av Lina Palmér
Samira går sakta genom skogen. Hon går på stigen hon gått på sedan barnsben. Hon känner vartenda träd och sten. Hon vet när stigen viker av och hur det ser bakom nästa krök. Samira blickar ut över skogen. Den vanligtvis så bekanta skogen känns nu annorlunda. Samira känner sig som en främling. Tårarna rinner, hon känner sig vilsen. För två år sedan fick Samira sitt första barn – därefter har inget varit som förut. Amningen var en mardröm, en ständig kamp. Till slut fanns det ingen annan väg ut än att sluta amma. Hon som längtat så efter att amma och som så innerligt ville att det skulle fungera. Att få dela sin kropp med sitt barn på ett alldeles speciellt sätt. Kroppen som, innan barnets födelse, varit hennes tillitsfulla följeslagare upplevs nu som oberäknelig och oduglig. Amningen väckte tankar om livets och moderskapets mening, om vem hon är och vill vara. Det väcktes en sårbarhet som hon inte tidigare känt, en skörhet som relaterar till livets ändlighet. När Samira nu blickar ut över skogen är hon gravid med sitt andra barn. Det går en ilning genom kroppen, och brösten smärtar när hon tänker på amning. Samira vågar knappt inte tänka på det som hon har framför sig. Hon är rädd för amningen. Tänk om det blir som förra gången, det får inte hända. Ska hon våga amma igen?
Jag heter Lina Palmér. Jag är barnmorska, docent och biträdande professor i vårdvetenskap på Högskolan i Borås. Mitt övergripande forskningsintresse handlar om att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor av betydelse i olika skeden människors liv. Sådan kunskap är nödvändig för att utveckla vårdande som främjar hälsa, välbefinnande och återhämtning.
Fördjupad förståelse för existensiella frågor
För att ha möjlighet att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor krävs teoretiska och metodologiska utgångspunkter som är öppna och följsamma för patienters berättelser. I min forskning tar jag därför min utgångspunkt i existensfilosofi, fenomenologi och livsvärldshermeneutik. Med en sådan utgångspunkt är det möjligt att lyfta fram människors levda erfarenheter, berättelser som bär på mening och innebörd. Den fenomenologiska filosofen Edmund Husserl vägleder mig i arbetet genom devisen ’gå till sakerna själva’. Med det menar han att vetenskap måste ta sin utgångspunkt i den tillvaro som är av betydelse för människor. Människors levda erfarenheter har potential att beröra, en beröring som är av betydelse för att vården ska vara vårdandet. Arthur Frank lyfter i sin bok The Wounded Storyteller fram att berättelsen inte handlar om sjukdomen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur sjukdomen erfars genom en sårad kropp. I kontexten amning kan detta förstås som att berättelsen inte handlar om amningen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur amningen erfars i en sårad kropp.
Som kroppens minns – Samiras berättelse är ett exempel på amning som en vittnesbörd där den levda erfarenheten träder fram. I berättelsen visar sig amning som ett existentiellt imperativ som enligt Socialantropologen Michel Jackson innebär situationer där tillvaron omkullkastas och väcker existentiella frågor. Erfarenheter av existentiella imperativ kan förstås som en insikt där tillvaron måste ordnas på ett nytt sätt.. Existentiella imperativ bär därför på en potential för människan att förändra sin tillvaro och omformulera det som tidigare varit betydelsefullt i livet. I den forskning som jag genomfört, och i Samiras berättelse, är det tydligt att amning är ett existentiellt imperativ där frågor om moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende visar sig.
Amning, oavsett om den upplevs fungera eller upplevs som svår, innebär att tillvaron aldrig blir som förut, den levda erfarenheten innebär att amning bär på mening som förändrar livet och väcker frågor om livets mening. Som kroppen minns – innebär att amning som en levd erfarenhet, i existentiell mening är förkroppsligad. Detta sätt att förstå amning kan fördjupa förståelsen för att amning har en kraftfull existentiell potential. Kroppen minns amning, så som för Samira. Minnet finns bevarat i kroppen och väcks till liv igen när hon blir gravid och funderar på amning igen. För en del kvinnor innebär tidigare amningsupplevelser ett existentiellt trauma som kan framkalla amningsrädsla. En rädsla som är starkt förknippad med upplevelser av vilsenhet, sårbarhet, utsatthet och otrygghet i amningssituationen. Åter till Samira – hennes amningsupplevelse visar hur ett existentiellt amningstrauma väcker en amningsrädsla.
En fråga som har väckts hos mig och som just nu är i fokus för min forskning är – Hur kan vårdande bidra till välbefinnande i existentiellt utmanande amningssituationer?
Med de existensfilosofiska, fenomenologiska och livsvärldshermeneutiska utgångspunkterna och de empiriska forskningsresultaten som nämns ovan blir svaret på denna fråga att det behövs ett existentiellt perspektiv i vårdandet. Det innebär att amning beaktas som ett existentiellt imperativ, som en levd erfarenhet och en livshändelse som bär på mening. Det innebär också att försöka förstå varje människas unika erfarenhet genom berättelsen. Det innebär att se livshändelser så som amning som öppningar för något nytt, för utveckling och frihet att forma sitt liv i en given situation. En utgångspunkt är att människan kan välja och ta ansvar för sitt eget liv utifrån den givna situationen.
Men hur kan vi vårda utifrån ett existentiellt perspektiv i praktiken?
Jag har tillsammans med min kollega Ida Gustafsson utvecklat en teoretisk modell för vårdande vid amning som innebär att amningsberättelsen är navet i vårdandet. Konkret innebär det ett fenomenologiskt och existentiellt perspektiv i samtalet där levda erfarenheter av amning är i fokus. Amningsberättelsen som en levd erfarenhet innebär att den är föränderlig över tid och rum. För att amningsberättelsen ska bidra till hälsa, välbefinnande och återhämtning är det därför av betydelse att berättelsen ges utrymme att berättas och lyssnas till kontinuerligt från graviditet, förlossning och hela amningsperioden. Det är också betydelsefullt att kvinnan vid amningsavslutet får möjlighet att reflektera över hur amningstillvaron varit och vilken betydelse amningen har för henne. Amningsberättelsen möjliggör att kvinnors existentiella situation och behov är i fokus för vårdandet.
Åter till Samira – när hon fick möjlighet att berätta sin amningsberättelse för en vårdare som bjöd in till en genuint vårdande relation bidrog det till att hon fick en förståelse för amning som ett existentiellt imperativ, något som hon måste förhålla sig till men som också kan bli en öppning för något nytt, för utveckling och att förstå sig själv på ett nytt sätt. Amning har därför en existentiell potential.
Ibland glömmer vi människor bort att vi är en del av naturen. Att vi är biologiska varelser. Ja, vi har smartphones och kan göra en massa avancerade saker. Åka till månen till exempel. Men en kvinna som offentligt ammar sin treåring är inte en varelse från yttre rymden.
Borde inte den här synen vara något av det mest naturliga i världen?
Förra året när jag och min dotter var med i ett reportage om amning i Göteborgsposten. I kommentarsfältet på nätet var det många som förfasade sig.Foto: Anna Tärnhuvud
Att amning av ett lite större barn har ett nyhetsvärde och får ett eget uppslag i en stor tidning kan ju tyckas märkligt. Men det är så det ser ut i vårt samhälle.
Jag tänkte nu dela en kommentar som skrevs som ett svar på det här blogginlägget, signerat min vän och kollega Paola Oras. Både blogginlägget och kommentaren säger något viktigt om samhällets syn på amning. Tack!
”Sen på bollen här. En aspekt jag alltid saknar i den här diskussionen är hur amnings-ovänligt samhället är. För det första bor många numera långt från sina föräldrar och annan släkt = liten möjlighet till avlastning. Partner jobbar. Då ska jag alltså sitta hemma själv med en unge som sitter klistrad vid bröstet (mitt barn ammade konstant första veckorna, alltså utan avbrott hela dagarna, och tätt, varje timme, ännu vid 4 månader – så HOPPLÖST det kändes när alla sade att det kommer glesas ut snart och det kändes som det aldrig gjorde det…) alldeles ensam. Det fixade inte jag mentalt, så i början var vi mycket ute på bibliotek, café, hälsade på folk. Och det gick jättebra i början, kunde amma överallt (jag är inte så pryd av mig). Alla som säger att man ska stå ut men det är helt onaturligt att vara så ensam som en nybliven mamma är idag! Det har inte varit så människa levt tidigare och det är inte konstigt att folk mår skit och lägger ner amningen om de inte får komma ut, eller träffa människor. Se på vad pandemin gjorde med folk, när de satt hemma?
När amningsstrulet började efter 2 månader höll jag på att bli knäpp; i två månader blev det bara värre och värre, först var omgivningen för distraherande, sen skulle hon bara amma i vissa positioner, sen kunde jag bara liggamma i tyst rum. Varje-varannan timme! Jag blev mer låst hemma än när hon var nyfödd för det gick absolut inte amma på stan i stökig miljö längre. Kunde inte ta mig nånstans. Vägrade flaska gjorde hon också. Under en period när jag flera ggr behövde göra besök hos tandläkaren, det var en konstant stress att fundera på hur mycket hon skulle skrika och krångla med den stackars sambon som försökte flaskmata innan jag hann hem igen.
Vi härdade ut med amningen, och när jag började jobba så hade jag nära till arbetet och kunde amma morgon, lunch och sen efter jobbet. Men om man inte har det? Om det är längre väg till jobbet? Om jobbet inte är så amningsvänligt i praktiken trots att jag har rätt till det?
”Problemet” som jag ser det är att dagens kvinnor inte accepterar att sitta hemma isolerade, inte accepterar att inte få dela föräldraledighet och kunna återgå till jobb, och då motarbetar samhället oss., samhället är fundamentalt ovänligt mot spädbarn och amning. Var finns det en lugn plats att amma på stan? Inomhus? Ikea och BVC har amningsrum men hur många har det? Inte ens på sjukhuset finns det nånstans att amma när jag varit där i privat ärende. Det finns ingenstans att ta vägen! Klart att man tröttnar på att kedjas fast i soffan hemma, jag var SÅ avundsjuk på mina flaskmatande väninnor som bara kastade fram en flaska i parken och matade under sufflett medan jag förtvivlad letade efter skugga, meckade med filt och sen försökte få mitt trilskande, bråkande barn att ta bröstet… Istället för att försöka driva fram jämställdhet genom att göra våld på amning eller genom att kvinnorna ska bete sig som män, så behöver samhället isåfall anpassas till att tillgodose kvinnans och barnets behov. Se till att det finns möjlighet att amma överallt. Ta det som en självklarhet att ett spädbarn kan tas med överallt! Att jag som kvinna faktiskt behöver göra besök hos fysioterapeut, och tandläkare, och att jag rimligen bör kunna gå till mataffären eller biblioteket. Att barn får ta plats.”
Det är snart tre veckor sen lille Nils kom till världen. De två första veckorna gick jag runt som i ett rus. Jag var SÅ lycklig. Det var en lycka över att förlossningen gått så bra (trots att den inte gick helt enligt plan), över att graviditeten nu var över och att resultatet var så lyckat: en underbar välskapt bebis. En känsla av både lättnad och oövervinnerlighet. Eftersom amningsstarten med mitt femte barn blev så otroligt tungrodd med sår och mjölkstockningar så har jag varit lite rädd för att råka ut för samma sak den här sjätte gången.
Att det skulle bli mycket amning den första veckan var jag väldigt beredd på. Jag har också varit beredd på att få skavsår på bröstvårtorna av nötningen den första veckan. Det blev både skavsår och mjölkstas de luxe, men helt överkomligt. Efter några dagar hade det värsta klingat av.
En mjölkstockning senare
Mot slutet av den andra veckan tog jag i lite för mycket. Jag fick för mig att städa halva huset (låter kanske tokigt men det behövde göras). Felet var väl inte att jag städade utan att jag samtidigt slutade vara lyhörd för vad mina bröst behövde. Jag stressammade i städpaus med för trång BH på mig. Slarvade lite. Kände att ena bröstet var lite väl svullet och mot kvällen hade svullnaden blivit till en sten som kilat in sig i bröstet. Febern smög sig på. Det är nästan löjligt hur sjuk man kan känna sig av en mjölkstockning. Påverkat allmäntillstånd, oh yes! Minst sagt. Det är som att vara rejält sjuk i influensa med huvudvärk, muskelvärk och hög feber. Och så såklart rejält ont i det ena bröstet.
Hela helgen gick åt till att häva stockningen. Vi ammade och ammade. Jag beställde hem kål av ett barn (tycker vitkålsomslag kan göra underverk mot svullnad och smärta vid mjölkstockning). Men det tog lite tid innan kålen levererades så den behövde aldrig användas. Lika snabbt som febern slog till, lika snabbt var den över den här gången.
En bebis som vill amma hela tiden
Veckan efter mjölkstockningen kände jag den där berömda euforin igen… Men med en ny upptäckt: min son ville nu amma hela tiden! Alltså inte nån gång i timmen utan heela tiden. Max 10 minuters uppehåll mellan amningarna. Jag vet naturligtvis att amningsmönster varierar och att det är helt normalt att vilja amma ofta, ofta. Men jag har aldrig haft en bebis som velat amma SÅ ofta även efter den första inledande amningsstarten. Vilken tur att Nils föddes år 2021 och inte år 1970, då på den reglerade amningens tid. Han hade haft en mycket svår tid om någon fått för sig att det enbart skulle ammas var fjärde timme. Jag orkar knappt tänka på skriken som dessa barn och mödrar måste ha genomlevt.
Det verkar iallafall vara många som har erfarenheter av barn som vill amma mest hela tiden i början (jag frågade mina följare på instagram och det var många som kände igen sig) . Den ständiga amningen ger nog med sig efter ett tag.
Ja Nils fyller en vecka idag. Och jag fyller en vecka nyförälskad mor idag – igen. Det är svårt att förstå att en vecka redan har gått för jag vill egentligen inte alls att tiden ska gå fort. Den här karamellen vill jag ska smälta långsamt, långsamt i munnen. Vill låta hela gommen fyllas upp av en smak som dröjer sig kvar.
Min stora rädsla den här gången har varit att få återuppleva den första tiden med Hanna. Tiden som mynnade ut i en krönika med titeln: Två sår och tre mjölkstockningar (finns att läsa i appen Preglife).Jag var SÅ sjuk i sex veckor med upprepade mjölkstockningar, svampinfektion och svårläkta sår på brösten. Men jag känner redan att det är helt annorlunda den här gången. Mjölken rann till snabbt och Nils hade gått upp i vikt när vi åkte in för vägning och hörselkontroll på sjukhuset. Jag har som väntat fått skavsår på båda brösten (som jag fått med alla barnen den första veckan) men de håller redan på att läka fint!
Ja det är en euforisk känsla att allt har gått så smidigt och lätt. Och jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag faktiskt har fött sex barn och att de finns runtomkring mig allihop. De är så vackra. Under de här åren har jag fått frågan om det är samma pappa till barnen många gånger. Ni som följer mig vet ju. Men ja, det är samma pappa.
Min kropp efter förlossningen + ärliga barn
Min yngsta dotter har under veckan som gått frågat mig upprepade gånger vad det är som egentligen finns i magen nu – bebisen är ju ute! Hon tycker att jag fortfarande är tjock. För hennes såg ekvationen ut såhär. Stor mage = bebis. Bebis ute = ingen mage. BEBIS UTE + STOR MAGE fanns inte i hennes föreställningsvärld. Så ja, jag har fått förstå att jag fortfarande ser gravid ut. Tar det med ro. Men ser fram emot att snart få börja röra på mig och sakta men säkert få tillbaka min kropp. Det jag inte tänker göra är att börja banta. Efter att ha läst Erik Hemmingssons bok Slutbantat så är jag rätt övertygad om att kaloriräkning och hets kring vikten inte är rätt väg.
Jag känner en ny sorts ömhet inför kroppen. Tänk vad den har åstadkommit. Att straffa den – kroppen – med någon sorts skam och hets kring vikten känns inte alls bra. Däremot vill jag ju att min kropp ska hålla för att bära, lyfta och leva i många år till. Så jag kommer försöka lyssna till vad den behöver och i lagom takt börja med promenader och lättare hemmaträning. Låter det flummigt?
Nja, att försöka lyssna in vad jag och min kropp kan behöva är ett vinnande koncept. Det har jag lärt mig. Kroppen är trots allt en komplex helhet och det går inte att plocka loss den i olika stuprör, något som vi har försökt göra länge. Ofta med förödande resultat. Att dra en parallell till att föda barn ligger nära till hands. Livmodern är inget stuprör som ska trycka ut ett barn: helt avskiljt från resten av kroppen. Den förklaringsmodellen (som har varit förhärskande inom förlossningsvården i några decennier nu) fungerar inte särskilt bra. Modermunnen öppnar sig inte en centimeter i timmen och majoriteten av alla kvinnor är inte värksvaga. Vi är värkstarka men föder i olika takt. Mänskligheten skulle aldrig ha överlevt om de inte vore för att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat. Däremot kan man lätt som en plätt ta ifrån kvinnor deras egen agens i födandet och få dem att tro att de inte kan föda barn. Men se den gubben går jag inte på längre.
När jag födde Nils så lyssnade jag inåt på mig själv och vad jag behövde. Hela vägen. Det blev ett vinnande koncept. Här en bild från förlossningen.
Min yngsta är nu tre och ett halvt år. Aldrig i min fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle amma henne så länge! Nej faktiskt inte. Men idag är jag så glad för den fina amningsrelation vi haft under de här åren, minus de sex jobbiga veckorna där i början. Enda anledningen att jag inte gav upp amningen när allt krånglade var för att jag visste att det fanns ett pris i andra änden. Och jag är så glad över mitt beslut att fortsätta. Vet att jag alltid kommer kunna minnas den här tiden med sån värme.
Men så blev jag gravid. Och det absolut tidigaste tecknet på att jag var gravid var att det ömmade på ett nytt sätt när hon ammade. Graviditetstestet visade positivt först flera dagar efter att det börjat ömma i brösten. Jag minns så väl den dagen då Hanna backade bakåt efter att hon tagit tag för att amma sin eftermiddagsslurk. Hon berättade för mig att mjölken var stark (ja det är spännande att amma större barn som kan berätta hur det smakar!) och ville inte ha av den mjölken. Några veckor senare fick jag missfall.
Jag har inte ammat särskilt mycket under den här perioden. Jag kallar det för att gossnutta, kanske 2-3 gånger om dagen. Inget på natten. Så jag tror knappast att missfallen berodde på amningen, även om det verkar finnas lite stöd för att helamning under graviditeten kan öka risken för missfall. Men delamning har inte visat sig påverka alls. Nåväl, att smaken ändrades tillfälligt där i början har inte stoppat min unge från att amma vidare. Själv har jag dock känt att den nya ömheten i bröstvårtorna och brösten gjort mig öm ända in i själen. Det har inte varit lika avslappnat att amma, jag har behövt ta sats och inte funnit ro på samma sätt under våra amningstillfällen.
Den ömheten i kombination med att hon själv inte direkt protesterar när jag nekar henne bröstet gör att jag ser den här perioden som ett naturligt sätt att avsluta vår amningsrelation. För jag siktar inte på tandemamning.
Ömhet, amningsaversion eller tandemamning
När jag frågade mina följare på instagram om erfarenheter av att amma under graviditeten så fick jag många liknande svar! De flesta upplevde någon form av ömhet och för en del övergick det till en direkt amningsaversion. Några upplevde den där ömheten som hanterbar, att den kom och gick lite under graviditeten, och en del berättade att de siktade på tandemamning. Det är ju jättefint att det är fullt möjligt att tandemamma! Jag är glad att de som önskar det inte låter någon snäv amningsnorm stå i vägen. Det enda som kan vara viktigt att tänka på precis efter förlossningen är att låta den första råmjölken framförallt gå till den nyfödde, eftersom tillgången på råmjölk då är begränsad. Produktionen av den ”mogna” mjölken som kommer några dagar senare styrs ju att efterfrågan, så den räcker ju gott till fler barn än ett. Det hade ju varit fantastiskt att ha ett större barn som kunde hjälpa till att lätta lite på trycket i de där ibland stora och stinna brösten. Samtidigt som det är fint att kunna ha den gemenskapen och närheten ihop. Men för mig känns det skönt att hinna vänja av innan det lilla syskonet kommer.
Det är några saker som jag önskar att jag förstått om amning innan jag blev mamma.
Att amning är så mycket mer än bara mat. Att enbart se bröstmjölken som en utbytbar ”produkt” och själva amningen som enbart överföring av näring till barnet är att förminska hela grejen med amning. Det är att förminska kvinnan och barnets roll i det hela. Många missar att amningen i sig är en dynamisk process som skapas och förändras inom relationen mellan mor och barn.
En relation kan ju vara både enkel och svår och framförallt går den igenom olika faser där vissa är jobbiga medan andra är underbara. Men det finns en djupt känslomässig komponent i en relation som alltid lämnar avtryck. Förutom allt det fysiologiskt finurliga med amning, som att bröstmjölken utgör en perfekt anpassad näring åt barnet och att närheten och sugandet i sig hjälper barnet att reglera flera viktiga kroppsfunktioner – så har amningen även en psykologisk dimension. Den hjälper både barnet och mamman att mogna och utvecklas.
Att många inom vården saknar en grundläggande kunskap om amning och att det därför är vanligt med godtyckliga och ibland helt felaktiga råd. Gissa hur många knasiga ”råd” jag har fått från vården om amning under mina fem amningsresor. Jag har fått höra att bröstmjölken bara är blask av en BVC-sjuksköterska. Jag har också på djupet förstått hur vanligt det är att mammor som ammar efter ettårsdagen skammas och skuldbeläggs eftersom det ses som suspekt. Amningskortet dras därför ofta före allt annat när det är något som strular. Vidare så saknar många inom vården en insikt om den känslomässiga och relationella delen av amning. En läkare ordinerade till exempel med myndig stämma ett amningsavslut när jag sökte för sköra slemhinnor. Istället för att hjälpa till med atrofin så skulle amningen bort. Han borde ha frågat mig hur jag själv kände. Ville jag sluta amma?
Att elementära fakta och förståelsen av amning som fenomen kan vara helt avgörande när ett amningsproblem uppstår. Riktig kunskap om amning finns och den riktiga kunskapen gör skillnad när amningenstrular. På amningsmottagningar finns specialistkunskap om amning. Det finns många barnmorskor som har gedigen kunskap om amning. Men okunskap och ointresse inom området amning finns det generellt en ganska stor tolerans för inom vården. Det har lett till att kunskapen är ojämnt fördelad och i viss mån koncentrerad till passionerade eldsjälar som verkar både inom men även utanför vården. Den ideella organisationen Amningshjälpen är helt fristående och själv har jag haft en otrolig hjälp av boken Amning i vardagen av Marit Olanders.
Till dig som vill amma
Jag är glad att det finns några riktigt fina och informativa expertinlägg om amning här på Föda med stöd. Varsågod, här kommer några av dem igen!
Utifrån att vi nu har ett pandemiskt läge med Covid-19 och att det har börjat spridas i samhället i allt raskare takt så vidtas nu fler och fler åtgärder för att förhindra smittspridning. Nu hjälps vi alla åt att försöka bromsa upp förloppet så att sjukvården ska hinna med att ta hand om de som behöver vård. Vi har börjat göra många saker ”för säkerhets skull” som på olika sätt påverkar vår vardag. Ingen tror längre att det här går att stoppa, men det går att bromsa, så ”för säkerhets skull” tvättar jag händerna varje gång jag har varit ute, ”för säkerhets skull” så har basketklubben min 14-årige son tränar med ställt in alla träningar och matcher fram till den sista april och ”för säkerhets skull” har min mans arbetsgivare ordnat så att alla har möjlighet att jobba hemifrån de kommande veckorna. Min son tycker att det är fruktansvärt tråkigt att inte få spela basket på över en månad, men det är ändå inte hela världen och alla dessa ”för säkerhets skull” går att leva med.
Vi är tvungna att agera utifrån ofullständiga fakta när det gäller Covid-19 och det är rimligt att tänka försiktighetsprincipen, men att separera föräldrar och nyfödda barn är inte att vara försiktig. Tyvärr verkar sådana åtgärder redan ha blivit verklighet i Sverige.
De pediatriska
sammanslutningarna i USA och Storbritannien har dragit olika slutsatser om
riskerna för barn till smittade mammor. I USA rekommenderar man att barn till
mammor med konstaterad Covid-19 vårdas åtskilda från sin mamma medan man i
Storbritannien menar att riskerna med separation är större än riskerna med
Covid-19. De rekommenderar istället att smittade föräldrar använder munskydd
och är noggranna med sin handhygien när de tar hand om sitt barn.
Av de hittills kända
fallen världen över har jag inte kunnat hitta att något enda dödsfall bland
barn har rapporterats. Vi vet att barn utgör en väldigt liten del av andelen
smittade och att de barn som har konstaterad smitta verkar få ett mildare
förlopp och färre komplikationer jämfört med vuxna. Barn har inte pekats ut som
en riskgrupp, tvärtom verkar många förbluffade över att just barnen verkar
klara det här så bra. Vi vet inte säkert, men vi tror att det inte smittar från
den gravida mamman till barnet i magen och av de prover som har tagits verkar
inte heller viruset överföras i bröstmjölken. Det vi vet om smittvägar är att
det smittar via droppsmitta och att även personer utan symtom kan smitta. För
barn med medfödda missbildningar eller sjukdomar eller för barn som föds för
tidigt kan individuella riskbedömningar behövas.
Vårdpersonal kan vara smittbärare utan symtom och
sannolikheten att barnet trots isolering från föräldrarna ändå utsätts för
smitta är relativt hög med den spridning vi håller på att få i samhället. Kan
vi verkligen garantera att personal finns tillgänglig som isolerat kan ägna sig
åt detta? Hur säkerställs det? Och hur kommer mammor som riskerar att skiljas
från sina barn att reagera? Det rimliga är att låta föräldrarna vara med sitt
barn och att minimera risken för smitta genom goda hygienrutiner, det vill säga
god handhygien och munskydd.
Vad vet vi om separationer mellan föräldrar och barn efter förlossningen?
Vi vet att föräldrar
behöver få vara nära och ge den grundläggande omvårdnaden till sina nyfödda
barn för att de ska känna sig som föräldrar. Det är kontakten med barnet och
att känna att man är speciell för sitt barn är grunden för de känslomässiga
banden som utgör anknytningsprocessen. Barnets anknytning formas av hur väl
föräldrarna kan tillgodose barnets grundläggande behov och hur känslomässigt
tillgängliga föräldrarna är. Det är fortfarande vanligt världen över att
föräldrar separeras från sina för tidigt födda barn och konsekvenserna av det
är välstuderade. Det är vanligare med en försämrad anknytning, depression och posttraumatisk
stress hos föräldrarna och försämrad anknytning och försenad utveckling hos
barnet.
Vi vet att ammade barn
oftast får mildare förlopp vid influensa och andra virusinfektioner jämfört med
andra familjemedlemmar med samma infektion. Det är inte orimligt att tro att
samma sak kan gälla Covid-19 tills vi lär oss mer. Vi vet att amning har viktiga hälsofördelar
för både mamman och barnet på kort och lång sikt. För barnet innebär amning bland
annat minskad risk för luftvägsinfektioner, mag- tarminfektioner, övervikt,
diabetes och plötslig spädbarnsdöd. Vi vet att bröstmjölken skyddar barnet mot
andra sjukvårdskrävande infektioner och just nu vill vi ju att alla håller sig
så friska som möjligt för att inte belasta sjukvården. Alla som arbetar med
mammor och nyfödda barn vet att det är oerhört mycket svårare att dra igång och
upprätthålla mjölkproduktionen om mamman och barnet är separerade. Att pumpa
och vara åtskild från sitt barn är en amningsstart i brant uppförsbacke jämfört
med att få vara med sitt barn och börja amma. Sannolikheten att barn som har
varit separerade en tid blir ammade är helt enkelt lägre.
Det är fullt förståeligt och
väldigt mänskligt att reagera med rädsla inför en sådan här pandemi och just
därför är det extra viktigt att stanna upp och titta på fakta igen innan vi sätter
in åtgärder ”för säkerhets skull”.
Föräldrar utgör inte nödvändigtvis en större
smittofara än vårdpersonalen om de tillämpar god handhygien och använder
munskydd. Till detta kan läggas till betydande svårigheter att lösa detta
praktiskt med garanterat osmittad personal (samt eventuella risker med att
mammor som riskerar separation tar till desperata åtgärder)
Amning är av särskild betydelse i det här läget
och det är svårt att få amningen att fungera om mamma och barn separeras
Barn har inte pekats ut som en riskgrupp, de utgör
en liten andel av de som har konstaterats vara smittade och de verkar generellt
få mildare symtom
Det är dessutom självklart så att barn och föräldrar mår bäst tillsammans och en separation den första tiden kan få livslånga konsekvenser i form av sämre anknytning, posttraumatisk stress, depression och försenad utveckling hos barnet.
Bröstcancerepidemin i västvärlden kan förklaras av vårt
förändrade mönster av att föda barn och amma. Det menar en expertgrupp av forskare
som har studerat sambanden mellan bröstcancer och kvinnors reproduktiva hälsa. Ju
längre tid en kvinna ammar under sin livstid, desto mer minskar hennes risk att
drabbas av bröstcancer1. Det är dock ingen större poäng med att
lyfta den här hälsofördelen eftersom de flesta kvinnor i västländer inte får så
många barn och inte vill amma så länge – det menar andra forskare som är mer
kritiskt lagda. Själv är jag optimistisk och tänker att vi måste börja med att
sprida kunskapen och inte på förhand bestämma oss för hur kvinnor väljer att
göra.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor i Sverige och faktiskt över hela världen men även om den är vanlig överallt är den vanligare i höginkomstländer än i låginkomstländer. Troligtvis kan skillnaderna förklaras av just olikheterna i vårt mönster av att föda barn och att amma men till viss del även av olikheter i dieten. I Sverige var förekomsten av bröstcancer 180 per 100 000 kvinnor år 2016 enligt statistik från Folkhälsomyndigheten. Som jämförelse kan nämnas att förekomsten i Östafrika är runt 20 per 100 000 kvinnor och under 40 per 100 000 kvinnor generellt i låginkomstländer enligt Världshälsoorganisationen. Även om fler drabbas så är överlevnaden bättre för kvinnor i höginkomstländer tack vare tillgången till effektivare behandlingar. I Sverige överlever 80 % medan motsvarande siffra i många låginkomstländer är under 40%.
Forskare har räknat fram att för varje år en kvinna ammar så minskar risken med 4,3%. Men vad innebär den riskminskningen i praktiken? Det är ju alltid lite svårt att göra sådana siffror begripliga. Forskarna själva exemplifierar det så här: under förutsättning att kvinnor i västländer fortsätter att föda 2,5 barn men ammar varje barn sex månader längre än nu så skulle antalet kvinnor som drabbades minska med 5 %. Skulle de istället förlänga amningstiden med ett år så skulle förekomsten av bröstcancer minska med 11 %.
För att konkretisera siffrorna ytterligare kan man säga att av de ca 470 000 kvinnor som varje år drabbas av bröstcancer i västländer så skulle 50 000 kvinnor slippa den sjukdomen om alla som fick barn ammade ett år till1.
Foto: Lovisa Engblom
Bröstcancer kan delas in i flera underkategorier och kan vara olika aggressiv. Ett annat samband som har hittats genom studier är att kvinnor som har fött barn men inte ammat har en högre risk att drabbas av en mer aggressiv form av bröstcancer som inte är hormonkänslig2. Kunskapen om amningens skyddande effekt mot bröstcancer kom redan under 70-talet då en grupp forskare studerade bröstcancer hos kvinnor i Hong Kong. Hur kunde de komma fram till att det var så? Det forskarna gjorde var att de jämförde fördelningen av cancer i höger och vänster bröst hos kvinnor som hade enkelsidig bröstcancer. De tittade både på de som hade ammat, de som hade fött barn men inte ammat och de som inte hade fött barn men fann ingen skillnad mellan sidorna. Det verkade alltså vara lika vanligt att drabbas av bröstcancer i höger som i vänster bröst. Sedan jämfördes dessa grupper med en grupp kvinnor från fiskarsamhällen där de av tradition bara ammade på höger bröst. Hos fiskarkvinnorna sågs en tydlig ökning av cancer i det vänstra bröstet3.
Hur kan amning skydda mot bröstcancer?
Vad är det då med amningen som ger det här skyddet? Det är ännu inte helt klarlagt och som med de flesta sjukdomar är det inte helt enkelt att utröna hur det hänger ihop. Utifrån det vi vet idag verkar flera mekanismer ligga bakom amningens skyddande effekt mot bröstcancer. En faktor är att hormonet östrogen endast finns i låga nivåer i kroppen under amningsperioden. En del bröstcancersorter är känsliga för just östrogen för att utvecklas. En annan faktor är att cellerna i bröstvävnaden genomgår en mognadsprocess vid amningen som gör att de blir mindre benägna att utvecklas till cancerceller1. Det verkar också som om ett ämne i bröstmjölken kallat HAMLET kan ha effekter på själva bröstvävnaden och ta död på eventuella tumörceller.
HAMLET är en akronym för Human Alpha-lactalbumin Made LEthal to Tumor cells och i laboratorier har man kunnat se att HAMLET tar död på omkring 50 olika typer av cancerceller. Det som är bra med HAMLET är att det inte påverkar de friska cellerna i kroppen, HAMLET ger sig specifikt på cancerceller4. Amningen påverkar också miljön i hela kroppen på ett sätt som inte är gynnsamt för cancer. Det handlar framförallt om att det minskar förekomsten av diabetes och högt blodtryck som båda är kopplade till en förhöjd cancerrisk.
Med den nuvarande amningsförekomsten i världen förebyggs årligen 20 000 dödsfall till följd av bröstcancer1. Det verkar som om all amning har en skyddande effekt men att enbart amning under barnets första halvår ger ett starkare skydd än delamning under samma tid. Ju längre tid en kvinna ammar sammanlagt under sitt liv, desto lägre risk verkar hon ha för att drabbas av bröstcancer5. Med andra ord är amning enligt Världshälsoorganisationens rekommendation – helamning i sex månader och delamning i två år eller längre – en rätt bra modell att utgå ifrån.
Referenser:
Collaborative Group on Hormonal
Factors in Breast Cancer, (2002). Breast cancer and breastfeeding:
Collaborative reanalysis of individual data from 47 epidemiological studies in
30 countries, including 50302 women with breast cancer and 96973 women without
the disease. Lancet 360(9328), 187–195
Anstey EH, Shoemaker
ML, Barrera CM, O’Neil ME, Verma AB, Holman DM, (2017)Breastfeeding and Breast Cancer Risk Reduction: Implications
for Black Mothers. American journal
of preventive medicine 53(3S1):S40-S46
Ing R, Petrakis NL, & Ho JH, (1977).
Unilateral breastfeeding and breast cancer. Lancet
16;2(8029):124-7
Rath, EM, Duff, AP, Håkansson, AP,
Vacher, CS, Liu, GJ, Knott, RB, & Church, WB (2015). Structure and
Potential Cellular Targets of HAMLET-like Anti-Cancer Compounds made from Milk
Components. Journal of Pharmacy & Pharmaceutical Sciences, 18(4),
773–824.
Unar-Munguía M, Torres-Mejía G, Colchero MA,
González de Cosío T., (2017). Breastfeeding mode and risk of breast cancer: A
dose-response meta-analysis. Journal of
human lactation, 33 (2), 422-434
I Sverige är jämställdhet mellan män och kvinnor en grundläggande värdering och de flesta har en positiv inställning till någon form av delad föräldraledighet, en minskning av löneklyftan och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället. När det kommer till amning blir dock resonemangen ofta snåriga, förvirrade och motsägelsefulla eftersom amning är något könsspecifikt och därför går emot antagandet att män och kvinnor som lever i en parrelation ska kunna dela lika på omvårdnaden av barnet. Amning har en del gemensamt med graviditet och födande eftersom även de är könsspecifika företeelser. En viktig skillnad är dock att många ser graviditet och födande som något ofrånkomligt könsspecifikt medan amningen går att ersätta med annan uppfödning utan att barnet riskerar livet och alltså inte är nödvändig. En annan aspekt som ibland lyfts fram är att en gravid kvinna behåller sin autonomi i högre utsträckning än en ammande kvinna eftersom hon bär barnet i magen. En ammande kvinna ses då som mer uppbunden eftersom det födda barnet betraktas som en egen individ och amningen kräver att mamma och barn är tillsammans en stor del av tiden och att kvinnan lägger ned tid på att amma.
Så var och hur ska man egentligen placera amningen när det kommer till ett jämställdhetsperspektiv? Svaren blir olika beroende på vilken feminism argumentationen utgår ifrån men jag tänkte försöka bena upp hur ett par olika feminismer tar sig an frågan och även berätta hur jag själv tänker.
Olika feministiska teorier
Jag vill börja med att klargöra att jag inte är någon expert på feministiska teorier. Däremot tror jag att jag har följt ämnet tillräckligt länge för att kunna sortera bland de vanliga argumenten. Det som olika feministiska teorier har gemensamt är att de strävar mot att män och kvinnor ska ha samma sociala, politiska och samhälleliga rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde och en förståelse av världen som bygger på att gruppen män fortfarande har fler privilegier än gruppen kvinnor. En vattendelare bland feminismerna är synen på om kvinnor och män i grunden är väsentligen lika eller olika, med andra ord likhetsfeminister och särartsfemnister. Särartsfeminister kallas ibland även livmoderfeminister och tar sin utgångspunkt i att det finns avgörande skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför är lämpade för olika uppgifter men att vi har samma värde. Likhetsfeminister anser också att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som grupp men att skillnaderna i de flesta situationer är ovidkommande. Jag tänkte fokusera på likhetsfeministiska teorier och belysa amning utifrån cultural feminism och liberalfeminism. Jag har inte hittat någon bra översättning på cultural feminism och kommer därför att använda det engelska namnet. De vanligaste argumenten verkar härröra från någon av de två. Jag kommer också att utgå ifrån heterorelationer eftersom det huvudsakligen är där som amningen problematiseras inom dessa teorier.
Det rosa handvirkade bröstet Foto: Lovisa Engblom
Cultural feminism har vuxit fram ur radikalfeminismen där könsmaktsordningen är central. De ställer sig dock kritiska till delar av radikalfeminismen som de menar har tillåtit manliga egenskaper att bli norm. Lagstiftning anses viktig men otillräcklig för att kunna uppnå jämställdhet. De menar vidare att kvinnors specifika perspektiv, erfarenheter och berättelser behöver synliggöras. Att uppmuntra flaskmatning framför amning för att uppnå jämställdhet innebär enligt det synsättet att pressa in kvinnor i en manlig norm. Amning ses som en förkroppsligad erfarenhet av moderskapet och har som sådan en djupare innebörd för många kvinnor. Pornografi och objektifiering av kvinnokroppen ses som ett förtryck och amningen kan i det perspektivet ses som en motvikt till sexualiseringen av brösten. Amningen blir då en möjlighet att uppleva sin kropp som funktionell och meningsbärande. Dessutom argumenterar de för att amning kan bidra till en mer rättvis arbetsfördelning i parrelationen genom en omfördelning av andra hushållsuppgifter då amningen kan ta mycket tid. Ett annat argument är att den medför många hälsofördelar för både mamma och barn och att det därför handlar om kvinnors och barns rättighet till hälsa.
Inom liberalfeminismen ses lagstiftning som nyckeln till jämställdhet och ett mått på jämställdhet är att kvinnor deltar i det offentliga rummet i samma utsträckning som män. Den fria viljan betonas och ansvaret för att utnyttja sina rättigheter ligger i stor utsträckning på individen själv. Medan graviditet ses som ett rent biologiskt fenomen så ses amning som en social konstruktion där mjölkbildningen ingår som en biologisk del. Matningen av barnet ses ur det perspektivet som en bland många arbetsuppgifter när det gäller omvårdnaden av barnet som bör förhandlas och fördelas i parrelationen. Att utgå ifrån amning som norm innebär enligt det synsättet att kvinnan hamnar i ett underläge och inte ges samma handlingsutrymme som mannen. Ofta framställs fördelarna med amning som överdrivna och flaskmatning uppfattas som ett mer jämställt alternativ. De menar att amningen ingår som en del i ett stereotypt moderskap som hindrar kvinnlig frigörelse och cementerar en ojämn arbetsfördelning och traditionella könsroller. Ibland framställs flaskmatning som en rättighet för pappan eftersom mamman annars kan få ett försprång i relationen med barnet.
Jag tror att den feministiska debatten kring amning har relevans för hur vi tänker och pratar kring ämnet men jag tror samtidigt att kvinnors skäl till att amma eller inte oftast avgörs av mer närliggande känslomässiga och praktiska aspekter. Även om jag som amningsförespråkare ibland anklagas för att vara livmoderfeminist så tillhör jag inte kategorin som omfamnar biologisk determinism. Cultural feminism stämmer nog bäst överens med hur jag själv resonerar.
Amningen som boja eller befriare
Att vara amningsförespråkare innebär heller inte att jag tror att amning är det bästa alternativet för alla kvinnor eller att jag ser ner på kvinnor som väljer att inte amma, som inte kan amma eller som inte får amningen att fungera. Amning är onekligen en viktig folkhälsofråga och sett ur det perspektivet är det förstås bra om så många som möjligt väljer att amma, precis som det är bra om så många som möjligt motionerar och äter hälsosamt. Men samtidigt har amningen så många andra dimensioner att den inte kan reduceras till en enkel hälsorekommendation.
Många kvinnor ser amningen som en viktig del i närheten till barnet och förutom att det är ett sätt att mata barnet är det kanske egentligen det främsta skälet till att vilja amma. De som har en fungerande amning kan också må väldigt bra av de hormoner som kommer med amningen, den kan både ha en lugnande, antidepressiv och ångestdämpande effekt. När amningen funkar finns även bekvämlighetsfaktorn på plussidan. Amningen kan vara den universella quick-fixen som löser det mesta: det är lätt att trösta, lätt att söva, lätt att avleda, genvägen till sovmorgon, praktiskt när barnet är sjukt som näsdroppar, vätskeersättning, smärtstillande och så vidare. Men samma närhet som får många att må bra kan vara anledningen till att det för en del kvinnor är oerhört svårt att amma eller att de inte kan amma utan att göra våld på sig själva. För de som har varit med om övergrepp till exempel kan den intima kontakten som amningen medför skapa svår ångest och starka olustkänslor. För andra kan amningen vara en del i läkningen. För de som gärna vill amma men inte får det att fungera kan det vara en stor sorg att behöva lägga ned amningen tidigare än tänkt. En krånglande amning kan för vissa vara den faktor som tippar en redan skör situation och utlöser en depression. Det finns också kvinnor som på grund av medicinering eller sjukdom avråds från att amma även om de skulle vilja. Alla har sina personliga skäl till att vilja som de vill och de har sina personliga omständigheter till att det blir som det blir och därför finns det all anledning att vara snälla mot varandra i den här frågan.
Amningen har alltså ingen given plats i den feministiska diskursen utan kan både ses som boja och befriare beroende på vilken feminism argumenten grundar sig på.
Personligen ser jag ingen motsättning mellan amning och jämställdhet. Om amningen blir problematisk för jämställdheten i en relation kanske det är ett symtom snarare än en orsak? För vänder man på det finns det flera studier som visar att kvinnor som lever jämställt ammar i större utsträckning. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom stöd av en partner har framkommit som en viktig faktor för att få amningen att fungera. Jag tror att en feministisk aspekt är att inse att gruppen kvinnor inte är en homogen grupp. Amning kommer aldrig att passa alla. Med det sagt tror jag samtidigt att det är viktigt att veta att de allra flesta i Sverige vill amma, 97% av gravida enligt en undersökning. För att möjliggöra amning för dem behövs det vårdpersonal som har rätt kunskap och positiva attityder och personer runt omkring som kan ge ett bra känslomässigt stöd. Jag tror att vi borde prata mer om hur, vad och varför kvinnor tänker och känner på olika sätt kring detta och försöka förstå, äga och ära våra olika erfarenheter så att vi nyanserar bilden snarare än att polarisera den. Att ställa högre krav på bra stöd till både födande och amning känns ibland som prio sist på den feministiska dagordningen trots att det för många är en så viktig del av livet.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
