Snön vräker ner och jag vet att det är internationella kvinnodagen idag men när jag vaknade ville  jag helst dra täcket över huvudet och bara somna om. Mina två yngsta barn har varit sjuka i någon kruppliknande hosta och det har inte blivit så mycket sömn. För mig. Och så är det första dagen på länge som jag kan slappna av lite, lite. Den där hysteriska karusellen som bara drar igång ibland i vardagen, usch vad jag ogillar den. När man kämpar för att hålla jämna steg och ändå upptäcker att man inte hinner ikapp utan liksom  släpas efter hela tiden. Sen när man kastas av i farten, ja då tar det ett tag att borsta av sig snön och hitta balansen igen.

Jag måste ändå säga att det var en bedrift av oss att både köpa hus och sälja vårt radhus inom loppet av några veckor. Nu är jag så innerligt trött på alla homestylade och fotoshoppade  hem. Mitt nya hem behöver inte alls vara instagramvänligt men det får gärna vara hemtrevligt och framförallt – praktiskt för oss alla sju att bo i. Jag har länge pratat mig varm om hur bra det går att bo många på en liten yta, compact living och yadi yada. Nu gråter jag nästan glädjetårar över att kunna ge alla mina barn sina egna rum! Jag behöver inte längre romantisera trångboddhet. Att vara en stor familj innebär ändå ett ständigt kompromissande, att hela tiden dela med sig, behöva göra saker ihop och ett ständigt sorl, en slags ljudmatta som inte går att stänga av. Jag tror att det i sammanhanget kan vara ganska hälsosamt att ha ett eget rum som man kan dra sig tillbaka till. Också för oss föräldrar. Vi får till och med vår egen toalett. Underbart. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så glad över en egen toalett.

Vårt nya hus i lego. Som jag byggde med min son och la ut på instagram!