Det har varit en vecka av extra allt! Under torsdagen var det gravidfotografering härhemma.
Och under fredagen hann jag och Nils hälsa på farmor en stund. Så efterlängtat. Det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade farmor sist. Med sex barn hemma är det nästan alltid någon som är sjuk och då undviker jag att besöka farmor.
Under söndagen så höll vi den första av två livedagar på Föda med stöd doulautbildning distans. Alltså, mäktet att få sitta med deltagare från Öland, Kiruna och Malmö. Även om det tar något längre tid att få till en gruppkänsla när alla deltar digitalt så är det faktiskt helt otroligt att det går så pass bra som det gör. Det var en superfin dag ihop med alla aspirerande doulor.
Men sen föll jag ner i den trötthet som numera är standard dagen efter utbildning. Det är en alldeles särskild utmattande känsla eftersom den är blandad med en känsla av tillfredsställelse och nöjdhet. Hursomhelst, dagen efter är det som om min hjärna inte klarar av alltför avancerade uppgifter. Den (hjärnan) behöver landa i att bara få vara i en kropp i ett görande som inte kräver ett tänkande.
Jag och min syster Elin hade planerat att gå och simma ( jag fick ett simkort i födelsedagspresent, vilken toppenpresent) men det visade sig vara att sikta mot stjärnorna. Lilla Hanna blev sjuk och dagen bytte helt inriktning. Efter att vi upptäckt små utslag på armarna så blev vi rädda att det kunde vara Scharlakansfeber. Tydligen är det något som går nu. Fy.
Så jag spenderade eftermiddagen härhemma med Nils, orolig, medan Hanna och Stefan åkte in till närakuten. Efter flera timmar kom de hem och då var det som om besöket på närakuten hade fått lilla H att påbörja en snabb tillfriskningsprocess. Några Piggelin och sen var hon.. pigg igen. Läkaren trodde att utslagen möjligen var något allergiskt och att kardinalsymtomen för Sharlakansfeber saknades, bla smultrontungan. Så bra då.
Att vara mor till många är att kastas mellan glädje, hopp och förtvivlan, utmattning och ett jävlar anamma. Det är att alltid, alltid bli överraskad över livets krumsprång och att stundom fastna i de nyanser som föräldraskapet innehåller. När ett lager är upptäckt och utforskat så kommer nästa.
Eftersom livet just nu är väldigt intensivt med både tonåringar och en ettåring i huset så märker jag att min hjärna ofta går på något slags högvarv. Jag lyckas inte sakta ner farten. Ungefär som ett cykelhjul som man trampar upp farten rejält på och sen fortsätter hjulet att snurra alldeles av sig själv. Så när det plötsligt blir lite utrymme för lite vila och eftertanke är jag ofta alldeles stissig och fortfarande på högvarv. Jag har alldeles glömt bort hur man tar det lugnt verkar det som. Hjälp.
Då är träning bra. För några veckor sen gick jag på ett pass, ett lugnare ryggpass, ja det gick utmärkt att vara barfota. Och det var som om en solfjäder av välbehag vecklade ut sig i mig. Passet var precis lagom utmanande och mitt snurrande hjärnhjul stannade. Alltså. Jag kom ner från hjärnan och blev ett med kroppen. Känslan efteråt var helt magisk.
Så planen är att idag på eftermiddagen kliva ner i en av stadens bassänger med klor i. Ja, drömmen är att ta några simtag och känna hur vattnet bär mig.
Mitt 22-åriga jag skrattar gott åt den här morsan som är så svältfödd på träning. Men jag tror aldrig att jag förut njutit så mycket av att simma, basta och duscha i lugn och ro.
