Mitt vinter och sommarlandskap!

I söndags hade vi vår sista livedag på Föda med stöd digitala doulautbildning. Jag sov som en kratta natten till söndagen och möttes sen av ett kompakt vinterlandskap på morgonen. Kroppen som blivit tvungen att anpassa sig till sommartid var liksom inte med på noterna. På kvällen kände jag mig därför som Alice i Underlandet. Glad över dagen som blev så fin men med känslan av att kroppen och tiden hamnat i osynk med varann.

Kanske det som kallas jetlag.

Just det. Att vara mamma till många små barn kan kännas som en konstant och kronisk form av jetlag.

Så blev det ännu en vecka med VAB. Igår insjuknade två av döttrarna, en i magsjuka och en med feber. Alltså den här vintern har varit ett rekord i långa och sega VAB-perioder. Eftersom jag hela tiden jobbar lågintensivt hemifrån så känns det ibland som om allting flyter ihop i en grumlig pöl. Jag längtar efter ännu tydligare kontraster i tillvaron just nu. Fullt ös. Sen tystnad och ro. Koncentrerat jobb.

Att arbeta i tystnad och koncentration framför datorn är något av det bästa jag vet. Men sen är det jätteskönt att få hem ett gäng barn som behöver att jag lagar mat till dem.

Att försöka arbeta koncentrerat men hela tiden bli störd av ett konstant lågintensivt surr runtomkring är inte någon favoritsyssla – även om jag blivit ganska bra på det vid det här laget.

Förra året vid exakt den här tiden åkte jag runt i hela Uppland för att försöka få tag på pass till familjens alla medlemmar. Vi skulle ju till Spanien. I år är jag så glad att slippa turnera Uppland runt i jakt på pass. Jag längtar efter att sommaren ska krypa på oss som en långsam transformation och omformning. En mjuk befrielse. Inte i formen av ännu ett projekt som ska ros iland med andan i halsen.

De här bilderna är tagna i Hälsingland och Stockholms skärgård av min svärmor – och de fick mig att längta.

Längta efter en sommar där inte ALLT behöver hända (som förra sommaren). Då när vi alla var frisläppta från pandemins bojor och de uppskjutna semestrarna stod och väntade i kö.

Orbaden 2018, Hälsinglands playa

Längta efter lathet och skön ovisshet som springer ur en glad känsla, inte en ledsen.

Vi har pratat om att huset behöver målas. Det är ju möjligt att det här blir sommaren då alla de bortglömda husprojekten hamnar högst upp på dagordningen.

Det blir iallafall den sista sommaren som vi har en ett och ett halvt-åring att springa efter.

Nu måste jag släppa datorn och göra chokladbollar tillsammans med Hanna som har hunnit fylla fem.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.