Amningsstrul

1 kommentar

Nja, egentligen är det inte amningsstrul utan bröststrul. Amningen går hur fint som helst, hon suger med ett stort fint tag och mjölken rinner.  Men brösten verkar vara lika känsliga som sommarblommor vid frost. Jag har aldrig varit med om nåt liknande! Nu är jag inne på  min tredje mjölkstockning. Febern blossade upp igår – ja som ett tomtebloss – men redan idag känns det bättre. Jag börjar ju får rutin på det här nu OCH jag börjar tro att det kan ha något med mitt låga blodvärde att göra. För mina bröst har aldrig varit som känsliga sommarblommor tidigare.

Det är intressant att valsa runt i vården med bröststrul, de flesta är hur gulliga som helst och har man tur stöter man på ett proffs. Men jag har också fått uppleva motstridiga råd och råd som kanske har varit lite godtyckliga. Tricksen och knepen kan jag ju; barnet ska ha ett stort tag om bröstet, ligga nära intill, man kan behöva byta tag och variera position för att det ska bli rätt. Titta på bröstvårtan efteråt om den är rund. Gör det ont att amma? Byt tag. Värme, vila. Och så vidare.

Forskning visar att många som jobbar med amning ger råd utifrån egna erfarenheter snarare än utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Ibland landar såklart de egna erfarenheterna rätt men det kan också bli väldigt fel. Amningsrådgivning är svårt och jag kan verkligen förstå att man i sin hjälpiver kommer med godtyckliga råd. En sak jag har lärt mig är att först fråga vad den som ammar har provat. För det känns lite absurt att till exempel få rådet att jag kan äta alvedon om jag vill och även ta en ipren då och då – när jag redan står på full dos alvedon OCH ipren sedan en vecka tillbaka.

Den bok som verkligen har hjälpt mig under den här perioden är Marit Olanders ”Amning i vardagen”. Alla som kämpar med amning eller som bara vill lära sig mer borde läsa den. Finns att köpa här på Adlibris.

Det är något så ovanligt som en riktigt bra bok om amning.

 


Lunchknytis med inspirationsgruppen

Lämna en kommentar

Igår kom nästan hela Inspirationsgruppen hem till mig på lunchknytis. Camilla som jobbar dag på mödravården saknades! För er bloggläsare som inte vet så är vi en grupp på sex barnmorskor med hemvist i Uppsala. Gruppen bildades hösten 2014 i Uppsala och vår ambition är att inspirera, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och verka för spridning av viktig barnmorskekunskap. Fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla som kan tänkas vara intresserade – ett winwin helt enkelt! Vi verkar i formen av en studiecirkel och samarbetar med ABF (arbetarnas bildningsförbund) i Uppsala. Våra kvällar kallar vi för inspirationskvällar och tyvärr blev höstens temakväll om kulturtolksdoulaprojektet inställt på grund av sjukdom. Men vi jobbar på att få till det i vår istället!

Vi i inspirationsgruppen träffas tre gånger varje termin och det här var alltså sista gången för den här terminen! Våra små barn har kommit att bli självklara medlemmar i gruppen; igår var det tre barn som ammades av sina mammor härhemma hos mig. Det blev premiär för lilla Hanna som ju kommer få hänga med ett tag. Tanken är att lägga ambitionsnivån på en helt rimlig nivå som håller över tid. Det ska kännas mer roligt än jobbigt att vara en del av gruppen, och framförallt – det ska gå att kombinera med ett vanligt ovanligt liv. Om ni vill bli tillagda på vår maillista och få information om kommande inspirationskvällar så går det utmärkt att skriva till inspiragruppen@gmail.com 

 


Lilla julafton

Lämna en kommentar

För ungefär precis ett år sedan så snickrade ihop den här hemsidan och började skriva blogg! Det är jag väldigt glad för. Inte visste jag då att det skulle börja växa till något stort – det där oansenliga  fröet som jag petade ner. Och då menar jag inte stort i någon annan bemärkelse än att det för mig skulle komma att bli en väldigt meningsfull syssla. Att driva och skriva en blogg tar  mycket tid i anspråk – fråga min familj! Men jag ser det som en väldigt rolig och kreativ del av mitt företagande. Min blogg är nischad, ja det är en barnmorskeblogg  – ingen livsstilsblogg. Jag delar inte ut recept på kakor även om jag varvar mer personliga blogginlägg med rena debattinlägg eller populärvetenskapliga/ begripliga inlägg om forskning. Uppslag har jag hur många som helst av! I mitt huvud finns en kö av blogginlägg som bara väntar på att få bli utsläppta.

Något av det absolut roligaste med bloggen är nätverkandet – alla de kontakter som jag får en anledning att knyta. Att till exempel få publicera välformulerade gästinlägg är en fröjd! Det är också, givetvis, genom min hemsida och blogg som jag får förfrågningar om uppdrag. Den barnmorska som bara fick veta hur meningsfullt det är att jobba med caseload! Att få följa ett par under graviditeten och sedan få bli uppringd mitt i natten när det är dags för förlossning, det är precis hur roligt och meningsfullt som helst. Det där pirret i magen när telefonen ringer och det är dags att ge sig av. Det är lilla julafton.

Att jag dessutom skulle få mitt femte barn det här året visste inte ens jag när jag började blogga. Efter två veckor av misströstan, feber, såriga bröstvårtor och amningsstrul så har jag nu vaknat två dagar i rad och bara känt mig SÅ glad. Och tacksam för allt det jag har. Det är en ganska härlig känsla.

När febern gav vika kunde vi komma iväg på adventsfika. Här samsas fyra generationer i soffan.

 

 


P-piller för män?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Igår läste jag Lisa Magnusson text om p-piller på ledarsidan i DN:

P-piller är framförallt en sexuell revolution för män.

Hon refererar till en stor dansk studie som presenteras i Dagens medicin.

Enligt den nya studien så har kvinnor i fertil ålder som använder någon form av hormonellt preventivmedel ungefär 20 % ökad risk för bröstcancer. Jag har inte tagit del av den vetenskapliga artikeln –  men den finns publicerad i New England Journal of Medicine. Författarnas slutsats är att hormonella preventivmedel ger 13 extra fall av bröstcancer per 100 000 kvinnor och år.

Lisa Magnusson spinner vidare på detta och menar att det är dags att göra upp om idén om p-pillret som kvinnornas befriare. Hon syftar på de många oönskade biverkningarna – där korrelationen till bröstcancer blir som en spik i kistan. Hennes slutkläm är något tillspetsad:

På det stora hela framstår p-pillret faktiskt mest som en sexuell revolution för män som vill kunna få orgasm under vaginalt samlag utan att ta ansvar för följderna.

Tiden innan preventivmedel och lagliga aborter i Sverige var en dyster tid för kvinnor. Vår kvinnohistoria är fylld av skam, lidande och död. Kvinnor i grossess kanske fick fly sin hemstad för att föda och sedan lämna bort sina oäkta barn. Som Astrid Lindgren. Det var ett trauma. Andra dog under eller i sviterna av osäkra aborter. I ljuset av det så var det en stor revolution när p-pillret kom. Kvinnor fick någonting i sammanhanget relativt harmlöst att ta till för att slippa hamna i så svåra livssituationer. Även om det var hästdoser av dessa hormoner i den första generationen p-piller. Med en diger lista av biverkningar.

Idag har man modifierat fram hormonella preventivmedel med mycket lägre hormondoser än de tidiga varianterna – för många kvinnor fungerar de jättebra! De finns i pillerform, som en vaginal ring eller ett spiralformat livmoderinlägg, som en stav att placera under huden eller i form av injektioner. Alla metoder har sina för och nackdelar och kvinnor svarar olika och väldigt individuellt på de olika regimerna.

Men faktum kvarstår; många lider av biverkningar. Listan kan göras lång. Förutom mer triviala biverkningar som hör till de flesta läkemedel så finns det några som många anser vara  värre, som humörsvängningar, depression, minskad sexlust – upphetsning och tillfredsställelse – och viktökning. Ja och så bör man förstås beakta de nya rönen om en kraftigt ökad risk för bröstcancer.

Kvinnor är vana vid att stå ut och  ta ansvar både för sin egen och andras sexualitet, det är det Lisa Magnusson vill belysa med sin text i DN. Ja kvinnor har i 60 år accepterat det som många män inte skulle acceptera.  Säg det läkemedelsföretag som skulle gå ut med ett p-piller för män med dessa biverkningar; ”minskad sexlust, depression, viktuppgång, svullna ömma bröst, minskad förmåga till erektion och orgasm” m. m. Skulle det pillret kallas för en revolution i 60 år? Nej.

Det är hög tid för en ny revolution. Om det kommer att ingå en hormonell preventivmetod för män i den återstår att se.


Barn och säng och tid

Lämna en kommentar

När allt kändes som om det var på väg åt rätt håll så kom bakslag nummer två med feber och frossa mitt i natten. Barnsängstiden fick med andra ord en ganska bokstavlig betydelse för mig den här gången. Barn och säng och tid. Precis så. Jag håller på att kanske tillfriskna från min andra mjölkstockning just nu.  Mina bröst har blivit hårdvaluta i den här familjen. Om de mår bra så mår alla bra och vice versa. Men det är svårt att försöka manövrera en stor familj från sjuksängen. Jag försöker genom att dela ut små uppgifter och leja andra till att göra det jag själv tänkt göra – det går sådär. Jag vill ju att det ska vara städat, att maten ska lagas, jag vill hitta lussekläderna och hjälpa till med den avancerade helglogistiken där jazzdans, luciatåg och julmarknad står på schemat. Innan mattheten bara tar mig och jag somnar i soffan.

Men det är ett litet friskhetstecken att jag har kommit ända fram till datorn och börjat författa ett blogginlägg, hur kort det än blir – för med hög feber kan jag inte skriva. Och just nu, peppar, peppar, verkar det som om febern har gett vika. Hur julen blir i år får vi se;  just nu tror jag mer på en Pettsonjul än en Fanny och Alexanderjul.

Ungefär såhär trött känner jag mig…


Barnsängstiden

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga: Stort tack för alla fina kommentarer jag har fått! Min förlossningsberättelse landade så fint hos många av er och det är jag jätteglad för.

Just nu befinner jag mig i det här landskapet som man förr brukade kalla för barnsängstiden – eller puerperiet. Nu hör man sällan någon nämna ordet barnsängstiden. Tankarna går till gamla svartvita foton av nyförlösta mödrar på rad i en sjukhussal. Denna tid som var omgärdad av ritualer, rutiner, knasiga ideér  som att en nyförlöst kvinna skulle ligga platt på rygg i sängen och inte gå upp på flera dagar. På 60 och 70-talet var det reglerad amning och barn som skulle ligga i barnsalar, skilda från sina mammor. Så dumt! Detta fanns kvar även på 80-talet även om man nog hade ruckat lite på den reglerade amningen som innebar matning endast var fjärde timme. Min mor låg och fick eftervård på Ringblomman i Uppsala en hel vecka efter att jag var född.

Idag har vi rationaliserat bort stora delar av barnsängstiden. Jag tycker att vi ska reclaima den igen! Det är ofta här som glappet i vårdkedjan blir störst. Det är så mycket mer nyanser än man kan ana i tiden som kommer efter förlossningen. Födseln är ju en slags 0-1-situation. När barnet väl är ute är det så enkelt att låta hela vårdperioden efteråt hamna i skymundan, till förmån för alla som fortfarande har sina bebisar i magen. De som ska föda barn och behöver plats för att göra det. På BB är det så mycket praktiskt som ska lösas och sen åker man hem.

Jag har fyra relativt skonsamma amningsstarter i bakfickan. Det är jobbigt men ganska lärorikt att få en femte amningsstart som har varit allt annat än skonsam. På dessa knappa tre veckor har jag hunnit med läskiga sår på brösten, en rejäl mjölkstockning och nu något som jag misstänker är en svampinfektion. I eftermiddag har jag tid på amningsmottagningen. Som barnmorska har jag vetat om att för vissa blir amningsstarten så svår och snårig,  ja ungefär lika jobbig som en traumatisk födsel med känslor av skam, skuld och otillräcklighet. Att se andra mammor amma som om det vore en piece of cake kan vara riktigt smärtsamt för den som kämpat sig igenom veckor av amningsförsök och amningsnappar (som bonus går barnet sen inte upp i vikt som hen ska på BVC). Precis som det kan vara rejält jobbigt att höra någon prata om sin fantastiska, naturliga födsel som knappt gjorde ont när man själv kämpat sig igenom något av det mest långsamma och smärtsamma som inte gick vägen och slutade med ett akut snitt. Då är det svårt att komma bort från känslan av underläge och tilllkortakommande. Varför just jag?

Nu slipper jag känna just så. Faktiskt så har jag ett visst självförtroende av att både ha ammat och fött barn tidigare. Men det är lärorikt att få uppleva skillnaden. Den här erfarenheten lägger jag i en ficka i min barnmorskeväska – att plocka upp vid tillfälle.

Jag tänker på alla förmödrar som fått uppleva både förlossningar och barnsängstider i fattigdom och armod. Utan ett apotek med amningshjälpmedel och smärtstillande tabletter runt knuten. Eller för all del en amningsmottagning eller ett BB på väg som kommer och gör hembesök. Stackars den som förlorade alldeles för mycket blod under förlossningen, vilken uppförsbacke att ha framför sig!

Själv förlorade jag inte onormalt mycket blod under födseln men har ändå ett lite lägre blodvärde (hb) på 85 nu. Det beror till viss del på att jag hade ett dåligt utgångsläge – jag har svårt för att äta järntabletter när jag är gravid. Men jag har allt tänkbart stöd runtom mig och resurser att hämta upp mitt underläge. Och själv är jag glad att jag inte har rationaliserat bort barnsängstiden. Nej, jag har inga inbokade jobbmöten eller planeringsluncher där jag käckt tänkte ha med mig mitt barn på armen. Jag ska varken leda melodifestivalen om två veckor eller dra iväg och julhandla på något köpcentrum och köket behöver inte renoveras om just nu. Jag sitter bra här i min amningssoffa. Livet får kännas skört och ganska bräckligt. Det är okej.

 

 


När hon kom till världen

10 kommentarer


♥

Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

♥

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.

 

 

 

 

 

 


Bakslag

Lämna en kommentar

Ja så kom ett riktigt bakslag. När såren på bröstvårtorna precis börjat läka och det kändes som att allt höll på att vända så vaknade jag med frossa och feber. Frossat har jag gjort några nätter men det här var en ny influensaliknande känsla. Så vi har spenderat morgonen på gynakuten. Men det är visst bara mjölkstockning, som kräver konservativ behandling – det vill säga mer av samma. Amning.

I jämförelse känns förlossningen nu som en piece of cake. Den här sega och utdragna amningsstarten har varit en prövning. Så nu sitter jag inpackad i fetvadd (skönt!) med ullfett på bröstvårtorna och försöker amma från olika håll med lite olika tag… Jag känner mig som ett febrigt mjölkpaket. Men vad gör man inte för de här små fötterna?

Nyfödd fot

Jag håller på att författa ett längre blogginlägg om födseln. Det är en fröjd att skriva eftersom Hannas födsel var en så positiv upplevelse! Men det är inte helt färdigt ännu och nu får det anstå tills jag har kommit över den här mjölkstockspuckeln.

 


Poddavsnitt om hemfödslar!

Lämna en kommentar


Om ni har en ledig stund att fylla i helgen så lyssna gärna på det här lysande poddavsnittet om hemfödslar! Det är jättebra. Ann Petrén är en av Sveriges mest erfarna hembarnmorskor och jag tycker hon formulerar sig suveränt. Hon berättar tydligt och väldigt konkret hur hon arbetar med hemfödslar. Ann är själv mamma till nio barn. Ett av de barnen heter Anna och både henne och mamma Ann har jag fått förmånen att lära känna. Anna medverkar  i podden tillsammans med sin mamma – hon är nämligen också barnmorska och jobbar på en avdelning för planerade kejsarsnitt. Själv födde hon tre av sina fyra barn hemma med mamma Ann som barnmorska. Mycket insiktsfullt om hemfödslar. Bra frågor och diskussion – cred till poddmakarna Karin och Carina!

Att föda hemma!

 


Du rubbar hela vår existens. Välkommen.

Lämna en kommentar

Stickad tröja från mormor och en monsterteckning från yngsta storebror, som lillasyster ”kanske blir rädd för” som han säger. Anar en viss förtjusning över detta.

Nu sitter jag här för femte gången med mjölkstas och såriga bröstvårtor. Förhoppningsvis vänder det snart när mer av den mogna mjölken rinner till – men de här fem veckorna efter fem bebisar i mitt liv kommer jag alltid minnas som väldigt speciella veckor. Med första barnet var jag chockad över det som kom efter förlossningen. Skulle inte allt bara vara fixt och färdigt när barnet äntligen tittat ut? Den andra natten med vårt första barn, den som jag nu kallar för snuttenatten, ja det var som att bli döpt in i föräldraskapet på riktigt djupt vatten. Jag sov ingenting och mitt barn snuttade frenetiskt på brösten ända till gryningen. Då var det inte mycket spiritus kvar, varken i mig eller mina bröstvårtor.

Nu, vis av erfarenhet, tar jag snuttenatten med ro och försöker inte ens få till någon egen sömn när mitt barn vill suga och suga. Jag vet att det blott är några timmar av ett liv och njuter av att ha ett friskt barn med en så stark längtan att överleva även utanför livmodern. Men sen, dag tre och dag fyra utan någon riktig sömn och nya sår på brösten – ja då blir även den mest härdade fembarnsmamman trött och ganska sliten. Men det går för jag vet att this too shall pass.

Att välkomna ett nytt barn i en redan ganska stor familj är som att se på när en meteorit slår ner. Allas existens rubbas. Ett helt nytt ekosystem måste bildas, inte för att det var något fel på det förra – men när förutsättningarna plötsligt ändras så är det ja – oundvikligt. Det är inte bara vi föräldrar som ska krisa, utvecklas och mogna av erfarenhet. Alla syskonen ska det också. På sina helt egna sätt, i sin egen takt och med sina helt egna olika uttryck. Ibland blir det kaos. Det hör till i en stor familj. Om det är något jag har lärt mig under mina år som förälder så är det detta.

Sen om amningen krånglar så finns det bra och proffsig hjälp att få. Kika gärna in på den fina och nystartade amningswebben.se  

Eller gå in på den omistliga amningshjalpen.se  

När jag hade mjölkstockning med mitt andra barn var amningshjälpen min räddning – att få prata med en livs levande hjälpmamma precis exakt just då jag behövde det.

Hos moster Signe.