De senaste veckorna med påsken inräknad har varit hektiska. Men roliga! På påsklovet hade jag, Eva och Lovisa en heldag med fotografering. Det krävs planering för att verkligen få till de där dagarna eftersom vi alla är småbarnsföräldrar med minst sagt fulla scheman. Men desto roligare när det blir av. Jag är omåttligt förtjust i att få skapa något med andra kreativa personer och resultatet kommer ni få se här på hemsidan och bloggen snart, snart. Can’t wait.
Påskafton firade vi hemma hos mina föräldrar. Det var som vanligt fullt ös med mina syskon, barnens kusiner, påskägg och hur mycket god mat som helst.
Dukat för påskbord
Kattungarna hemma hos mormor och morfar har alla krypit ut ur värmen i kattlådan hos sin mamma och påbörjat en ny fas i sina kattliv. Även om de hoppar in i värmen hos sin kattmamma med jämna mellanrum.
Kusin Agnes
Efter påskfirandet har jag fortsatt att fördjupa mig i instuderingen och kursmaterialet till Föda utan rädslas instruktörsutbildning. Jag har haft näsan i böckerna Trygg förlossning, Föda utan rädsla och boken Lugn och beröring – om oxytocinets läkande verkan i kroppen – ett bra tag nu. Själva materialet är jag rätt bekant med sen tidigare men det är många pusselbitar som ska falla på plats så att allt sitter. Om tre veckor åker jag till Stockholm för att vara med på de praktiska dagarna, ser så fram emot det!
Johanna och Evelina, barnmorskor i Uppsala!
Här hemma våras det för Uppsala Barnmorskeförbund. I måndags hade vi styrelsemöte och planerade för firandet av internationella barnmorskedagen i Uppsala. Den 5 maj är det International day of the midwife men vi planerar att fira i stadsträdgården den 6 maj. Alla barnmorskor är så välkomna och du behöver inte vara medlem i barnmorskeförbundet för att komma och fira. Vi ses från klockan 17:00-20:00 och hoppas såklart på fint väder.
Igår tog jag min första löprunda för året och idag ska jag gå ut och jobba i trädgården. Bästa tiden är nu.
Jag fick många kommentarer på mitt förra inlägg – det om långtidsamning – på Facebook och instagram! Så roligt när något av mina inlägg väcker ett sådant engagemang. Mina inlägg om amning brukar engagera. Ett tips om du också vill hänga med i diskussionen är att gå med i min facebookgrupp Föda med stöd. Även om jag vet att det är en stor överrepresentation av doulor och barnmorskor där med ett stort intresse för just sådana här frågor så blir jag ändå lite förvånad över att det är så många som har erfarenhet av långtidsamning! Alltså wow vad mäktigt. Här är några av kommentarerna på mitt förra blogginlägg:
Maj:
Härlig beskrivning Märta! Jag ammar fortfarande Simon som snart är fyra år och det är så mysigt och praktiskt. Tycker det är spännande att vi nu kan kommunicera på ett helt annat sätt än när han var bebis. Nu berättar han att mjölken är god, han älskar tutte, leker och pratar till brösten även när han inte ammar. Har inte fått så många negativa kommentarer från andra men visst får man pikar där folk verkar oroliga att han ska amma tills han är 15 år gammal. Känns så skönt att vara barnmorska i dessa stunder och kunna ”försvara” min amning genom att förklara barnets sug och närhetsbehov etc. Jag ammar helt fritt, vissa dagar mycket, andra inget alls. Omgivningen är väldigt nyfiken/bekymrad över ifall jag har ngn mjölk kvar. Jag kan ju faktiskt fråga min son om han får i sig mjölk och tydligen finns den där. Tänker att även om mjölken hade sinat är det ju också närhet vi får ut av det och så länge Simon är nöjd ser jag ingen anledning att bekymra mig. Det är också ovärderligt att amma en sjuk unge som annars inte skulle fått i sig mat och dryck utan febernedsättande (som Cecilia beskrev). Visst leder amningen till att jag vabbar mer om Simon har hög feber men jag tycker det är värt det.
Cecilia:
Stor igenkänning från mig med 💕 Jag tyckte det va super att amma Tim när han började förskolan och blev magsjuk varje månad. Det va så lätt att få i honom vätska genom amningen.
Natalia:
Så fint❤ Känner igen mig. Ammade tills yngsta fyllde 2, hade kunnat amma längre utan problem och hade gärna velat. Men åh vad folk rynkade på pannan, förstår inte åt vad? Är så vackert att se hur en kropp kan förutom att mata, ge bebis så mycket.
Karin:
Visst är det underbart att amma! Ammade min yngsta i 14 månader. Slutade p g a att jag var tvungen att åka bort i fem dagar. När jag kom hem hade min dotter tappat intresset för amningen, vilket jag tyckte var jättetrist. Fick också många pikar och höjda ögonbryn från folk i min omgivning. Men som äldre mamma (41) hade jag en självsäkerhet som gjorde att jag kunde strunta i allt sådant.
Shannon:
Jättefint skrivet Märta! ❤️🙏🏾 känner verkligen igen allt. Ammade storasyster till att hon nästan var tre år gammal och ammar lillasyster nu på sex månader med så mycket glädje och nyfikenhet kring hur länge hon kommer vilja amma. Kram!
Anna:
Jag ammade min yngste till 4 nånting… nu har han precis fyllt 6 och kan säga ”åh jag vill ha tuttemjölk” och tycka att det är orättvist att det inte funkar längre. Jag har ammat alla 4 länge och brukar säga att det är så häftigt att amma ett barn över 1 år eftersom de visar sådan tacksamhet över amningen. Det där att de verkligen beskriver det som det bästa de kan få… ”bättre än glass”… obeskrivligt!
Elvira:
Heja amningen! Jag har ammat fyraåring på flygplan. Perfekt när båda är trötta och less på långflygning över Atlanten. Jag var först rädd att få kommentarer från grannar eller personal. Men vi var rätt diskreta och jag tror inte de ens hade i åtanke att det var amning vi ägnade oss åt. Om de hade kommenterat så skulle jag ha kontrat med att de borde vara nöjda så länge som föräldrar kan hålla barnen nöjda och lugna under så långa åtta timmar.
Jag kan säga att fbgruppen långtidsamning verkligen har gjort skillnad för min trygghet i att fortsätta amma trots oförstående omgivning. Jag har där sett så många exempel på hur bra det kan funka att fortsätta amma så länge som mamma och barn vill. Det har verkligen hjälpt till att normalisera långtidsamning.
Stort tack för era fina kommentarer! De har verkligen boostat mig.
Min yngsta dotter är ett och ett halvt år och hon älskar fortfarande att amma. Själv är jag ju nu en ganska luttrad fembarnsmor – jag vet till exempel hur fort barnen blir stora. Vår äldsta är 15 år och hon vill inte klättra på sin mamma i soffan och amma tills hon somnar. Nej, hon poppar in och ut ur vår tillvaro som ett popcorn. Det finns en hel värld där ute som är oändligt mycket mer intressant än hennes familjehem just nu. Precis som det ska vara. Så medan jag sitter i soffan och känner min ettåring somna vid bröstet trots att hon är över ett år nu så känner jag ingen stress i världen över det.
Men det hände någonting när hon blev större och vi fortsatte att amma. Det började komma små försynta kommentarer. När ska hon vänjas av? När ska hon sluta amma? Nyss, då hon var hon tvungen att sövas på sjukhuset så blev det väldigt påtagligt att det vanliga inte är att amma stora barn. Det här med att fasta innan narkosen och inte få tröstamma efter provtagning och stick! Hur skulle jag förklara för henne när hon drog i min tröja och signalerade att nu, nu ville hon amma. När hon vaknade ur narkosen var jag så glad att äntligen få ta upp henne och amma igen. Då såg jag att vissa i personalen reagerade med blygsel. Ett så stort barn som togs upp och ammades! Men för oss skulle allt annat ha varit så onaturligt just där och då.
Hon äter vanlig mat med god aptit. Helst då hela familjen sitter samlad runt bordet. Att sitta och äta barnmat för sig själv på egna tider har hon inte riktigt vant sig vid men att plocka pastaskruvar, majskorn och små kycklingbitar från tallriken när vi andra äter av samma mat går hur bra som helst. Nappflaska och napp vill hon inte ha. Vi har provat. Så när jag är borta äter hon vanlig mat och somnar utan något i munnen. När jag är hemma vill hon amma tills hon somnar.
Gosamning, tröstamning och akrobatamning
Det är annorlunda att amma en 1,5-åring jämfört med att amma en liten bebis! För nu kan hon uttrycka och visa vad hon vill på ett helt annat sätt än förut. Hon kan gnälla, vara missnöjd eller bara dra bestämt i min tröja. Hon kan amma i de mest konstiga positioner. Som en liten amningsakrobat. Ja, ibland får hon bara fatt i mitt bröst i farten. Och när jag någon gång markerar att ”Nej, nu räcker det, nu vill jag inte amma” så kan hon markera sin besvikelse genom att teatraliskt lägga sig helt platt och raklång på golvet och gråta rakt ut. Dramaqueen.
När jag har varit borta en hel dag och hon ser mig i farstun så kan hon börja skrattgråta av lycka över att hon snart, snart ska få sitta och gosamma i soffan. Det är så gulligt.
Jag kan bli trött. Jag kan bli trött på att det så fort blir stökigt hemma, att de stora barnen inte hjälper till med disken så som jag skulle önska, att maten inte lagar sig själv, att det är så många saker jag ständigt måste ha i huvudet som mamma i en storfamilj. Jag kan längta efter lite mer peace of mind. Men jag blir sällan trött på amningen av mitt yngsta barn. Den kommer ju upphöra, förr eller senare.
Att tro att amning bara handlar om mat är fel. Och att det efter 6 månaders ålder enbart är morgon och kvällsamning som gäller om barnet i fråga inte ska få näringsbrist. Eller att man så käckt kan pumpa ut bröstmjölk till någon annan att ge! Den som tror att det är så fyrkantigt enkelt missar hela relationen som är kopplad till amningen. Och att den, relationen, är något dynamiskt. Föränderligt. Vissa dagar ammar jag ingenting. Andra dagar ammas det varje timme härhemma. För så kan det ju vara att amma ett barn som är ett och ett halvt år ung.
Eller påsklov och påsklov. Själv kan jag inte säga att jag har fått påsklov riktigt än. Men nästan alla barnen har det. De tre stora är helt enkelt för stora för fritids eller fritidsklubb. Och vår yngsta har inte börjat på dagis än. Men mellansonen har fritids i några dagar till medan jag ska jobba. SEN blir det påsklov på riktigt.
Ibland går veckan i ett så rasande högt tempo att man knappt vet i vilket land man befinner sig när man vaknar upp lördag morgon. Så var det för mig igår. Det tog några timmar innan jag kunde göra mig loss från den där veckostressen. Just den här helgen var det iallafall inga kalas som behövde in i schemat och ingen teateruppvisning som förra helgen. Skönt. Då var det bara städningen, tvätten, disken, trädgården och matlagandet kvar.
Under lördagen fick jag iallafall ihop ett påskris med fjädrar, påskkulor och påskkärringar i granna fjädrar. Och i källaren rotade jag fram lådan som det står påsk på. Där hittade jag några tuppar, prydnadsägg och en stor gul kyckling som nu får sitta och ruva i köksfönstret ett tag.
Påskliljor i trädgården
I trädgården har några påskliljor slagit ut! Lökar som jag petade ner i höstas på läsidan där det är varmt, soligt och vindstilla.
Idag när solen stod högt på himlen åkte jag ut med en skock barn till mina föräldrar i Vänge – för hemma hos mormor och morfar finns det nu några alldeles färska kattungar!
Vårens kull med kattungar
De har inte börjat försöka ge sig iväg från kattlådan ännu utan ligger med sin mamma i en stor mjuk och varm kattgrop.
Alltså, det är så ljuvligt söta.
Påskriset, kattungarna, solen och vårblommorna fick mig att känna lite påsklovskänsla trots allt. Nu orkar jag jobba några dagar till.
Vårblommorna i trädgården fick ett lager pudersnö över sig och kylan kröp in under västen igen. Så som det brukar vara i april! Just nu är jag rätt så trött. Idag har jag varit på sjukhuset hela dagen med vår yngsta dotter. Inget allvarligt, men något som behövde göras. Och igår var första dagen på ett nytt jobb! Jag kommer berätta mer om det lite längre fram, men jag behöver få suga på den karamellen lite. För det är ju så nytt.
På skolan där jag jobbar är det mycket som ska ros iland såhär innan vårterminen snart tar slut. Alla som jobbar som skolsköterskor behöver få ihop läsårets basprogram med hälsosamtal, vaccinationer och andra saker som väntar på ett avslut. Skolårets rytm – att det finns en början och ett slut – är det speciella med att vara skolsköterska.
Jag ska bli en Föda utan rädsla-instruktör!
En av de bästa böckerna om födande om du är en av dem som vill jobba med födande!
Men när jag inte jobbar så läser och studerar jag just nu kurslitteraturen till Föda utan rädslas instruktörsutbildning! I slutet av maj ska jag nämligen åka till Stockholm och få fördjupa mig i den profylaxmetoden. Ju mer jag läser av böckerna som Kerstin Uvnäs Moberg, Susanna Heli och Liisa Svensson har skrivit, desto säkrare blir jag på att det här är så rätt. För metoden Föda utan rädsla är inte en pålaga utifrån utan just en inifrån och ut-grej. Ett förtydligande och en kommunikation av det som redan finns där i födandets fysiologi. Att jobba för att ta fram något som redan finns är både otroligt användbart men också sympatiskt – och lite ödmjukt.
Jag har jobbat på det sättet med födande under en rätt så lång tid nu, men att få orden på det hela serverade till mig via kurskompendiet är ganska mäktigt. Det känns som en enda stor bekräftelse. Så jag ser fram emot att få öva mer och verkligen få blomma ut i Föda utan rädsla nu i slutet av maj.
Nästa vecka ska jag och Eva Medvind Profylax (som har hållt Föda utan rädsla- kurser i flera år i Uppsala – tips!) träffas och ha en heldag ihop. Ni kommer få se mer av oss här på bloggen, for sure. Eva har redan varit doula ett bra tag men blev nyss även certifierad ODIS-doula. För att bli certifierad behöver man ha läst litteratur, göra ett prov, ha haft minst tre doulauppdrag och även ha gått en av ODIS doulautbildningar.
100 personer samlades igår utanför landstingshuset i Stockholm – för att manifestera och trycka på i frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna i Stockholm. Frågan har utretts under lång tid och ska snart tas upp för ett politiskt beslut. Förra året var det 87 personer som blev beviljade att få föda hemma inom avtalet och det visar tydligt på en ökande trend. Just på grund av att verksamheten har vuxit anser man sig behöva se över hur den kan organiseras och kvalitetssäkras. Risken att bidraget bara rycks bort utan något alternativ är dock överhängande. Själv var jag inte på plats igår i Stockholm men har fått tillåtelse att publicera bilder från aktionen här på min blogg.
Det finns vissa svårigheter inbäddade med att organisera hemfödslar inom ramen för landstingsfinansierad vård, precis som det finns svårigheter med att organisera förlossningsvård överhuvudtaget – så att alla som borde omfattas av vården får den vård de har rätt till. Men i Danmark finns det lysande exempel på hur man har lyckats lösa frågan om landstingsfinansierade hemfödslar, så att det blir ett både kostnadseffektivt och säkert alternativ.
Min egen ståndpunkt i frågan har jag formulerat i den här debattartikeln. Jag är övertygad om att ett förtydligande inom området hemfödslar – med nationella riktlinjer och rekommendationer – kommer öka kunskapen om fenomenet och göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel.
Utanför landstingshuset i Stockholm
Vad hände med Vårdvalet? Doulagruppen stödjer en jämlik och evidensbaserad vård
Välj ett jobb där du både kan, vill och orkar jobba heltid. Det är mitt bästa tips om du inte vill bli fattig som pensionär. Det är viktigt! Ja, jag vet att vi kvinnor är rätt bra på att jobba deltid under småbarnsåren och jag tänker inte lägga någon dom över det för jag vill också vara hemma med mina barn. Jag har också jobbat deltid i många år. Men den stora fällan är att välja ett yrke där det knappt går att jobba heltid – även under de åren i livet då vi borde vara på topp.
Hur många barnmorskor som har småbarn orkar jobba heltid på en förlossningsavdelning? Nej förresten, hur många barnmorskor – period – orkar jobba heltid? Det blir inte så många händer viftandes i luften. Jag kan byta ut barnmorskor på förlossningen mot andra yrkeskategorier på sjukhus, det finns många. Just vilka villkor barnmorskor och sjuksköterskor arbetar under på våra sjukhus måste högre upp på vår kollektiva agenda. Nu.
Treskift är vanligt. Kvällar, nätter och tidiga mornar, ibland huller om buller. Jobb enbart var tredje helg räknas som lyx. För många blir kompensationen att gå ner i arbetstid. För då blir det plötsligt lite svängrum i vardagen och jobbhelgen kompenseras iallafall av några lediga dagar i veckan då man kan storhandla ifred, kanske ta en powernap på eftermiddagen eller boka in en lunchdate. Men det är en fälla.
Vi måste räkna med att många av oss kommer att leva i 30 år till efter det att vi har gått i pension. Det kan bli 30 år som fattigpensionärer om vi lyssnar på våra kroppar nu och går ner i arbetstid, för att vi och vår kroppar behöver det för att orka.
Lösningen är inte att sluta lyssna på våra kroppar. Men jag kan inte låta bli att undra – hur i allsin dar har vi lyckats konstruera så många jobb som så få orkar med? Vi måste sluta problematisera oss själva och vår egen ork och börja problematisera de villkor vi förväntas arbeta under.
En av mina klasskompisar under barnmorskeutbildningen förstod det här, redan då. Hon klarade inte av att jobba sjukhustiderna med kvällar, nätter och tidiga mornar; jag minns att hon pratade om hon måste ha ett jobb där hon kunde jobba heltid. Det var hennes främsta prioritet. Många av oss andra var så förblindade och lyckliga över att äntligen få bistå kvinnor som föder och därför bet hennes resonemang inte riktigt på oss. Men insikten har hunnit ikapp mig. Jag har fem barn och jag vill inte bli fattigpensionär.
För att orka arbeta heltid inom vården behövs variation i arbetsuppgifter och det behövs variation i arbetsbelastning. Det behövs också återhämtning inbyggd i arbetsmodellen så att inte alla dagar utanför arbetet handlar om att sova bort jetlagen från själva jobbet.
Jag jobbar fortfarande på att komma upp på den där hästen som kallas heltid. Jag har snavat så många gånger på allt från stigbyglar, sadel och heltidshästar som bara har sprungit ifrån mig innan jag ens hunnit börja försöka. Men jag vet att det kommer kännas underbart, och tryggt, när jag väl är uppe. Då tänker jag akta mig för att kliva av.
Jag hinner inte allt jag skulle vilja! I fredags till exempel, var det releasefest för The positive Birth Story Podcast, och jag hoppades in i det längsta att jag skulle få till att komma iväg. Hade varit roligt att mingla runt med så många barnmorskor och andra härliga människor! Men jag fick lov att prioritera förberedelserna inför vårt släktkalas. Vår mellandotter har ju fyllt 11 år och igår bjöd vi hit vår närmsta släkt på fest! Det var riktigt mysigt och härligt. Jag slås av hur många barn och kusiner vi har ihop – huset som fylls till bredden av liv när de kommer. Underbart. Och de växer så fort allihop! Våra minsta börjar också hitta sin plats i myllret. Hans och Hanna har funnit varann lite mer – igår hjälptes de åt att kasta gästernas skor nerför trappan, bland annat.
I trädgården börjar våren synas, snödroppar, skilla och krokus blommar nu. Det är så fint att se våren komma sådär lite i etapper. Först en sorts blommor. Sedan en till, som olika stämmor i en orkester. Och jag har fullt av trädgårdsplaner som jag väntar på att få sätta i verket. Vår trädgård är ju full av underbara rosor men jag vill ha mera solhatt i rabatterna. Det är en underbar perenn som blommar sent och står sig länge, länge i rabatten. Fjärilar brukar älska att landa på dess knoppar. Så det blir ett projekt. Sen vill jag måla vårt uterum i rött, just nu är det 70-talsbrunt. Och trädörren som leder rakt ut till trädgården på baksidan vill jag måla alldeles ockragul. Någonstans tänker jag få in en hälsingeblå ton som det röda och ockragula kan spegla sig mot. Alltså!
Men just nu håller jag på att sortera de sista flyttlådorna i källaren. Snart, snart har jag gått igenom alla lådor och slängt det jox som har hängt med alldeles för länge. När det väl är klart kan jag börja med att rensa fjolårets vissna blommor från rabatterna.
Idag var startskottet för MIN egen vår. Den kom efter två veckors konvalescens och en liten minidepression som följde därefter, ja när jag kände mig bättre rent fysiskt efter operationen. Nu har jag äntligen kommit igång igen! Två dagar som skolsköterska på skolan följdes av en dag med min syster Elin. Vi har spånat, pratat och planerat. Jag håller ju på med ett kreativt skrivprojekt lite on top of everything else och min syster är oumbärlig i den processen. Hon är ett proffs helt enkelt.
Elin i Engelska parken
Det är nämligen lätt att krångla till saker! Eftersom det är väldigt lätt att tro att det är avancerade julgranspynt med kristyr man ska försöka lämna över till världen, när det kanske är själva granen som är intressant. Men jag håller på att ta mig in till själva granen i det här projektet. Bilden av det ensamma geniet som skapar stordåd på sin kammare är förlegad. Nej, det är ett kreativt och långt gånget samarbete – ett teamwork helt enkelt – att skapa någonting. Den här hemsidan till exempel, som jag själv tycker har blivit riktigt fin, den är produkten av ett samarbete mellan mig och flera andra kreativa personer. Jag gillar den skarpt!
Igår var det premiär för vår nya tradition, nämligen den att gå ut och äta på restaurang jag och min man Stefan med våra födelsedagsbarn! Det är nämligen lite av ett pussel att umgås med barnen sådär på tre man hand, eftersom de är så många. Vi umgås ju oftast med dem i flock. Men det är fint att få ge ett barn i taget av vår odelade uppmärksamhet. Så igår premiäråt vi på Pinchos med vår Sofia som just har fyllt 11 år! Stort grattis till dig – och oss! Snart får vi boka bord på en restaurang igen eftersom Sofias syster Miriam och vår äldsta dotter fyller 15 år. Det är bara en liten vecka kvar.
Jag hade ingen aning om att det fanns en world doula week och att det var just den här veckan den inföll! Men väl inne på Facebook så blev jag varse. Det är högst rimligt att uppmärksamma doulor och det arbete de gör för världen. Jag är ju också doula, som ni vet. Och under mina år som både barnmorska och doula så vet jag att det kan vara ganska utmanade att ge ett ovillkorat stöd till födande kvinnor. Det innebär att finnas tillgänglig, det vill säga ha jour och arbeta långa pass. Min respekt för det jobb doulor gör har bara växt sedan jag själv kastade mig ut i den här världen.
Men jag har också upptäckt vad man faktiskt får tillbaka och hur oemotståndligt roligt det är! För att inte tala om hur meningsfullt det känns att stötta kvinnor på deras egna villkor i en så sårbar och utsatt stund. Jag känner mig rik som får vara med om det. Igen och igen.
Förresten, de senaste dagarna har jag börjat må bättre i halsen efter operationen – äntligen! Men jag lider just nu av en slags postoperativ depression. Det har varit så kämpiga två veckor och när det värsta svepte förbi kom ett vemod över mig istället. Samtidigt som våren började visa sig på allvar i trädgården. Men förhoppningsvis har det svept förbi lagom tills tulpanerna visar sig.
Happy world doula week!
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
Klicka på bilden
