Att stötta någon som vill föda fysiologiskt

Lämna en kommentar

Av: Hanna Pauser Lindgren

Foto: Elisabeth Jubelin

Jag sitter i väntrummet på en förlossningsklinik och inväntar mina klienter som jag är doula åt. Väntrummet är starkt upplyst av lysrör och en tv-skärm med stark skärmstyrka och högt ljud påslaget.

Det är samma rum som jag kom till när jag skulle föda min son. Jag har varit här några gånger sen dess men det här är första gången jag sitter ner en längre stund och hinner reflektera.

En varm känsla sprider sig i bröstet. Det känns väldigt fint att mina klienter kommer att mötas av någon de känner som bara är där för att stötta dem.

Det är en känsla av att det nu är ordning där det tidigare varit oordning. Och det känns som att det inte finns någon annan plats jag ska vara på.

Värkarna startar

Jag var gravid med mitt första barn och såg fram emot att föda. Jag ville uppleva det som hände i kroppen hela vägen även om jag förstod att det skulle bli intensivt och utmanande. Så länge min kropp fick vara ostörd och jag kunde undvika onödig medicinsk inblandning kände jag mig trygg. Jag hade förberett mig noggrant och skrivit ett strikt förlossningsbrev.

Jag hade lagt mig för att sova en stund på eftermiddagen efter en promenad i det blåsiga septembervädret. När jag vaknade hade det mörknat ute. Min man kysste mig och några sekunder efter det kände jag ett litet sting av smärta i livmodern. “Oj – nu hände det något” sa jag. Efter tio minuter kom en till molande sensation och de fortsatte ungefär var tionde minut. Inom en timme hade jag intensiva värkar som krävde hela mitt fokus.

Jag hittade instinktivt en position med breda knän framåtlutad mot en hög av kuddar och täcken. Jag försökte nå den där djupa avslappningen som jag förberett mig för, men det gick inte. Tanken på hur det skulle gå att åka till sjukhuset låg som ett tunt skikt mellan mig och avslappningen.


Efter några timmar bestämde jag mig för att vi skulle åka in trots att mina värkar ännu inte nått tre värkar på tio minuter. Det var så intensivt och jag behövde få landa och släppa tanken på att behöva åka iväg.

Värme & kyla – mörker & ljus

När jag klev ut på sjukhusets parkering började jag känna mig övermannad av smärtan. Att befinna sig på en kylig parkering mitt i natten i det här tilltsåndet kändes både surrealistiskt och fel.

Vi klev in i det starkt upplysta väntrummet och möttes av en undersköterska som ledde oss vidare in till ett litet mottagningsrum med en brits för att invänta en barnmorska.

Vågorna fortsatte att rulla in och kändes allt mer omöjliga. Jag kände snabbt att jag behövde kissa, men det kändes som en oöverstiglig utmaning.


Mellan två värkar skyndade jag så snabbt jag kunde genom det upplysta väntrummet till toaletten i andra änden av rummet. Jag hoppades innerligt att jag skulle hinna tillbaka innan nästa värk.

“Finns det så man kan ha lite svagare ljus?” frågade jag genom dörröppningen i riktning mot receptionen. “Nej tyvärr, jag tror inte det”.

Värken kom när jag satt på toan under lysrören med en våg som slog ut mina sinnen. Jag tittade på plastgolvet och övervägde att lägga mig i fosterställning.

När värken var över skyndade jag gråtfärdig tillbaka till vårt lilla rum. Det som känns jobbigast var att vara i en miljö som kändes så offentlig när jag kände mig så utsatt och svag. Barnmorskan konstaterade att jag inte var tillräckligt öppen och att det ändå var fullt på avdelningen, men jag sa att “vi åker ingenstans” och de lät oss stanna i mottagningsrummet.

Avslappning & trygghet

Först kändes det omöjligt att stanna i det lilla rummet med enbart en hård brits och inget rörelseutrymme alls. Men känslan av att bli lämnad ifred och ha en egen sfär började sprida en känsla av lugn i min kropp. Det var bara vi två igen och vi skulle ingenstans.

Vi släckte så det blev nästan helt mörkt. Min man började stryka på min hand och började viska ord för att lugna mig och guida mig ner i avslappning. Långsamt, långsamt kom avslappningen.

Myset, hans röst, mörkret. Smärtan i vågorna fanns där men det var som att någon lagt ett oskarpt och drömlikt filter över hela mitt medvetande.

Jag somnade och rörde mig mellan sömn och knapp vakenhet i takt med att vågorna kom och gick. Timmarna gick. Det var intensivt men hanterbart – och vackert.

Vikten av stöd

När vi skulle förflytta oss till förlossningsrummet väcktes jag ur mitt transliknande tillstånd och smärtan ökade successivt igen tills den återigen kändes ohanterlig.

Jag badade någon timme i badkaret men kände att vattnet var för kallt och hade svårt att slappna av med två främmande personer i rummet som stod över mig.

Barnmorskan som vi blev tilldelade var på rummet hela tiden, men verkade ovan och lite tafatt inför situationen. Samtidigt verkade min man bli påverkad av hennes närvaro och tog ett steg tillbaka i sin roll som stöd.


Hon strök försiktigt mitt hår och sa “du gör precis rätt” men eftersom jag inte kände att det var hanterbart fick hennes ord motsatt effekt. De tycktes bara bekräfta att det inte fanns något mer att göra.

Ingen tryckte på mina höfter eller knän, ingen TENS plockades fram, inga ställningar eller rörelser föreslogs och rummet var knappt mörklagt med lysande skärmar.

När jag ser tillbaka på situationen nu, med den kunskap jag numera har som erfaren doula, är det tydligt att jag saknade stödet av någon med kompetens att stötta vid fysiologiska födslar.

Utifrån situationen var det rätt beslut att ta emot en epidural, eftersom stödet och kompetensen jag behövde inte fanns där.

Epiduralen satt jättebra och jag fyllde på glest och med halv dos. Det gjorde det lättare att ta kontroll över situationen och börja be om vad jag behövde. Min man tryckte på mina knän och jag kunde andas igenom värkarna.

Som tur var behövdes inga fler interventioner och jag kunde krysta på egen impuls. Det kändes som ett återtagande.

När huvudet stod i genomskärning och barnmorskan bad mig sluta krysta och andas sa jag “nehe du” och krystade ut honom ändå utan någon bristning.

Gynnsamma förutsättningar och naturlig smärtlindring

Att stötta någon som vill föda fysiologiskt handlar inte om att förmå eller uppmuntra dem att härda igenom ohanterbar smärta. Det handlar om att hjälpa till att skapa förutsättningar där intensiteten i värkarna upplevs hanterbara, i alla fall fram till övergångsfasen, men det brukar vara en betydligt kortare fas. Det handlar också om att adressera smärtan om det behövs. Om man föder på sjukhus är det ännu viktigare eftersom det alltid kommer att vara en rad moment och miljöer som påverkar nervsystemet.

När det är hanterbart kan det fortfarande vara oerhört intensivt och utmanande, men det som är utmärkande är att den födande är kvar i det. Hon uttrycker ingen desperation, uppgivenhet eller vädjande.

Höftpress, foto Anna Ejemo

En blick full av tillit

Jag får höra att mina klienter har kommit. Jag släpper tankarna på min egen födsel utan någon svårighet och lämnar väntrummet bakom mig. När jag kliver in i förlossningsrummet ser de lättade ut över att se mig, men jag märker att hon har det väldigt tufft. Jag sätter mig på huk med händerna på hennes knän och börjar prata lugnande med henne.

Jag provar att börja guida till avslappning men märker att hon har för ont och att det mer verkar skapa stress så jag byter spår. Jag påminner om att de precis har rest i bil och anlänt till en ny plats. Nervsystemet behöver få landa och hon har ingen naturlig smärtlindring på plats. Vi kan försöka hitta en ställning som funkar bättre – det finns många steg vi kan ta, vi kan börja där. Hon tittar upp och möter min blick i full tillit “Okej” och tonfallet är “okej – vi kör!”


___

Mitt namn är Hanna Pauser. Jag bor på Ekerö med min familj och arbetar som doula i Stockholm.

Connecta gärna med mig på Instagram @doulabyn eller på www.doulabyn.se


Doulamamman

Lämna en kommentar

Av Anneli Lundblad

Hej på er!      

Jag heter Anneli Lundblad även kallad Doulamamman.
Jag är 61 år, gift, har 3 vuxna döttrar, 3 barnbarn och bor i Stockholm.

Här berättar jag om när jag tog mig an min största utmaning i livet. När jag tog klivet mot drömmen och sa upp mig från min fasta tjänst vid 59 års ålder. 

Hur började allt?


I unga år jobbade jag med ekonomi men efter att jag själv blev förälder kände jag i mitt hjärta att möjligheten att få jobba med barn var det jag egentligen ville. Jag började därefter som dagmamma i en grupp med tre kollegor. Tillsammans utvecklade vi och startade ett personalkooperativ i förskolans värld som vi drev i över 30 år. Att varje dag få jobba med barn i olika åldrar var utvecklande och helt underbart. Jag älskade mitt jobb och stöttade föräldrar även efter arbetstid. Efter 30 fina år kom till slut dagen då jag kände att jag måste gå vidare om jag ska ”hinna” pröva något annat jobb.

Eftersom jag har lite ekonomikunskap i botten så sökte jag mig tillbaka till en kontorstjänst.

Jag trivdes bra men saknade att arbeta med människor. Jag ville använda min erfarenhet av livet med barn och finnas i vardagen för föräldrar.

Tankarna snurrade och en gammal dröm kom fram, att bli doula! Jag började då se mig omkring efter de möjligheter som fanns. Jag hittade en utbildning ”Din Gravidcoach” med Anna Tallwe & Emma Philipsson.

På våren 2019 blev jag antagen och jag vet att jag under utbildningen tänkte att jag kanske var för gammal för att få jobb som doula, vem skulle anlita mig?
Men jag vet idag att vi behövs i alla åldrar och vi bidrar med olika energier och personligheter. Att bli doula visade sig vara ett av de bästa beslut jag tagit.

Hur blev jag Doulamamman?

Jag behövde ett namn och det var viktigt att det skulle vara något som representerar vem jag är.
Där och då blev jag: Doulamamman.

Efter ett tag blev jag tillfrågad att bli en del i en etablerad doulagrupp i Stockholm och fick chansen att verkligen komma i gång med att vara backup och få egna uppdrag! Det blev så tydligt för mig att jag var på rätt plats, hela min själ sa att jag ville göra detta.

Tänk att få finnas med vid människors största livshändelse!


Att till en början få bidra med förkunskaper, så de känner att de tar kontroll över sin födsel. För att sedan få äran att vara med och stötta vid födseln, så de kan fokusera, känna sig trygga och hållna både mentalt och fysiskt. 
Att få barn innebär en stor förändring i livet. Att komma hem kan vara skrämmande och skapar många nya frågeställningar. Vi började vartefter få in förfrågningar om vi kunde hjälpa till även efter födseln och fortsätta ge stöd, postpartumstöd. För mig var det något som redan låg varmt om hjärtat och jag tog gärna dom uppdragen när jag kunde. Det var en bra kombination som gav mig drömmen och tankar om att kunna jobba heltid som doula.

Fotograf Stephanie Östlund (www.strandstudion.se)

Min familj såg att jag älskade det jag gjorde, och jag kände starkt att det här var något som jag skulle vilja jobba med på heltid. Jag kunde dock inte hjälpa att tänka tanken “är det riktigt klokt i min ålder?”. Att ännu en gång våga gå en ny väg som dåvarande 59-åring, vilket innebar att säga upp mig från tryggheten och en fast anställning. Hittills hade doulandet varit en bisyssla som min dåvarande arbetsgivare stöttade.

Med min familjs och vänners stöd vågade jag ta klivet. 
Jag bestämde mig för att VÅGA och följa mitt HJÄRTA!  <3

Att få doula och stötta familjer på olika sätt är det som jag brinner för och verkligen ville göra framöver, innan det är för sent. Intuitionen talade högt!
                                                                                           


Kan man klara sig som doula på heltid? 

Ja det kan man, men man måste ha något annat ”ben” att stå på inom doulavärlden.
Något som rör graviditet och/eller tiden efter, samt allt däremellan som är av intresse för den födande.

När jag hade jobbat några år som postpartumdoula ville jag få det att växa och sprida ordet om vad det innebär att stötta upp i den fjärde trimestern. För att kunna skapa alternativa lösningar för dom blivande föräldrarna så kände jag ganska snabbt att en utbildning ovanpå min tidigare erfarenhet av föräldrar och barn var ett måste för mig. 

Efter utbildningen Om Baby & Wellness i Lori Boggans regi blev jag den första ODIS-certifierade postpartumdoulan i Sverige. Men det finns många olika certifieringar idag och vi är många flera med varierande utbildning som jobbar med att stötta genom fjärde trimestern.

Idag är jag glad att området växer, att efterfrågan ökar samt att kunskapen om postpartumtiden blir mer känd. För mig blev mitt andra ”ben” – Postpartumdoula!

Jag gillar att samarbeta med andra doulor och startade därför Swedish Doula Agency. Med visionen om att vi skulle bli ett team av doulor där vi alla har lite olika inriktningar. 

-Varför har vi ingen postpartumkultur i Sverige?

Många kommer hem från förlossningen med nya känslor och frågeställningar och vet inte vart man kan vända sig. Kunskapen finns, men få vet om att det finns stöd rent fysiskt att få privat. Vi är i vår kultur fostrade att klara oss själva, att inte be om hjälp, något som i många andra kulturer är så självklart. 

Som nybliven förälder måste vi våga be om hjälp utan att känna skuld! Anhöriga måste också våga erbjuda hjälp, då vi oftast inte vill besvära. 

Vi borde sprida kunskapen om att inte komma tomhänta till nyblivna föräldrar. Vid ett besök ta gärna med till exempel matlådor eller fikabröd.

Vi måste även respektera tiden, cirka en timmes besök kan räcka i början. Föräldrarnas fokus ska gå till att lära känna den lilla och att skapa nya rutiner i deras vardag tillsammans. Vi behöver förstå att vi behöver ge den nyblivna mamman  tid för att vila, läka och emotionellt bearbeta allt som hänt. Framför allt behöver vi lugn och ro, tid för att få i gång amning och knyta an till sitt barn. 

Jag säger allt detta med värme då vi alla gör vårt bästa.
Ensam är stark men tillsammans blir vi starkare.

-Framtiden: 

Jag önskar att kunskapen om postpartumtiden och hjälpen som finns att få ska nå alla. Drömmen är att det ska vara möjligt för alla att få det subventionerat och kanske även bli RUT-berättigat med tiden.

Emotionellt och praktiskt stöd är otroligt viktigt i början av föräldraskapet och det kan vara på flera olika sätt. Det kan stoppa många tårar av hjälplöshet och stärka självkänslan, samt hjälpa till att förhindra förlossningsdepression. Stödet kan som sagt vara både från oss postpartumdoulor men lika väl från nära och kära. 

Slutligen hoppas jag ha kunnat inspirera några av er att våga gå er egen väg, att lyssna på hjärtats röst.
Jag är tacksam varje dag för att jag har möjligheten att jobba med det jag gör. Det är få förunnat att få sadla om i senare delen av livet. Vi lever här och nu, vi får inte livet i repris, det är det som är självaste grejen.

Så vem vet, nästa år kanske du vågar ta steget mot din dröm!

Tack för att ni läste fram hit och tack Märta för möjligheten att få vara med i detta forum.

Jag önskar er alla en fin jul och en vit vinter, 

Med värme, Anneli/Doulamamman


Vad är en barnmorskeledd klinik?

Lämna en kommentar

Av Märta Cullhed Engblom och Jaqueline Vejlstrup

Jaqueline Vejlstrup är barnmorska på Roskilde Födeklinik i Danmark och har bidragit med sina kunskaper till det här blogginlägget. Roskilde Födeklinik är en barnmorskeledd enhet eller klinik, precis som BB Gårda som snart öppnar i Göteborg. BB Gårda kommer skilja sig åt från Roskilde Födeklinik på några punkter men principen är densamma. Här kommer några frågor och svar om hur saker fungerar på en barnmorskeledd enhet. Frågorna och svaren är översatta från danska till svenska av mig, Märta.

Frågor och svar OM BARNMORSKEKLINIKEN

Något av det bästa vi vet är nyfikna samtal från nya familjer som vill veta lite mer om vad ”den där barnmorskeledda enheten” handlar om. De frågor vi får mest handlar om antal och längd på barnmorskebesök, om vår förlossningsförberedelse och om den relationsbaserade vård som kända barnmorskor kan ge. Och vi bara sprudlar av stolthet över att kunna erbjuda: – 7-11 barnmorskebesök på ca 1 timmes längd – öppenvårdsförlossning med samma 2-3 kända barnmorskor som har följt familjen genom graviditeten och – grundlig föräldra och förlossningsförberedande kurs i mindre grupper med möjlighet till både workshops på kliniken och onlinekurser (för dig som inte kan ta hand om de större barnen).

Vidare erbjuder vi förlossningsbesök efter förlossningen i familjernas hem med amningsvägledning och PKU-test i eget hem och avrundning med postnatal intervju 4-6 veckor efter födseln.

Men det finns också många andra frågor. Nedan har vi samlat några av de vanligaste (och svaren på dem) i hopp om att denna kunskap med din hjälp kan nå några av dem som INTE frågar oss – antingen för att de tror sig veta svaren i förväg eller för att de har aldrig har hört att det finns barnmorskeledda enheter i Danmark.

Fråga 1: ”Men kan vi gå hem polikliniskt, 4-6 timmar efter förlossningen, även om vi föder för första gången? Hur är det med amningen?”

Svar: Oftare än inte måste vi faktiskt skynda oss att skriva färdigt papper efter förlossningen, bara för att våra familjer, både förstagångs- och flerföderskor snabbt vill komma hem till boet med sina nyfödda. Om du kan gå hem 4-6 timmar efter förlossningen och vågar börja amma i ditt eget hem beror på de förberedelser och den information du fått under graviditeten. Om barnet börja amma/ får i sig bra näring på kliniken innan det går hem – och det hjälper vi till med – så behövs bara mer av samma sak tills mjölken rinner andra eller tredje dagen. Dessutom finns vi tillgängliga 24/7 med stöd och tips för framgångsrik amning.

Fråga 2: Men när det inte finns några läkare på plats varken under graviditeten eller förlossningen – är det lika säkert att föda på en barnmorskeledd enhet? Det borde vara tryggare på sjukhuset, där man har snabb tillgång till läkare och kejsarsnitt, eller vad?

Svar: All erfarenhet och forskning visar att barnmorskeledda kliniker och hem är de säkraste platserna att föda på för friska kvinnor utan nuvarande eller tidigare förlossningskomplikationer. En av anledningarna till den höga säkerhetsnivån är att det med den trygghets- och relationsbaserade vården helt enkelt blir färre förlossningskomplikationer och därmed färre förlossningsingrepp – inklusive färre kejsarsnitt och transfusionskrävande blödningar. En annan anledning till den högre säkerheten, trots frånvaron av läkare på kliniken, går att finna i vårt strikta urval. Alla som vill föda hos oss har vi en grundlig intervju med. Här tas alla aktuella hälsofrågor upp och tidigare förlossningar granskas. Det är endast de som är friska som kommer igenom nålsögat.

Fråga 3: Men vad händer om graviditeten inte går som förväntat? … Eller förlossningen?

Svar: Allt, både under graviditeten och under förlossningen, ska förlöpa helt normalt för att du ska kunna föda på kliniken. Våra barnmorskor har lång erfarenhet från både förlossningsavdelningar och hemförlossningar av att upptäcka komplikationer under förlossningen. Vid minsta avvikelse under graviditet eller förlossning överförs proceduren till sjukhuset. Men så kommer den välkända barnmorskan från kliniken och stannar hos familjen tills barnet föds. Dock utan medicinskt ansvar för sjukhusets behandling.

Fråga 4: Men vad händer om plötsliga och oväntade komplikationer uppstår? Händer det aldrig?

Svar: Ja. Även med de bästa förutsättningarna för en normal och okomplicerad förlossning kan förlossningskomplikationer uppstå som kräver medicinsk hjälp. Eftersom det inte finns några läkare på själva kliniken kommer barnmorskan vid avvikelser från det normala förlossningsförloppet att överföra dig till Roskilde sjukhus där du tas emot av sjukhusets barnmorskor och specialistläkare om du också skulle behöva dem. I mycket sällsynta fall av plötsligt uppträdande allvarliga eller livshotande förlossningskomplikationer, till exempel vid stora blödningar efter födseln eller ett allvarligt tillstånd hos barnet, kommer din barnmorska att inleda livräddande behandling och ordna akuttransport med ambulans till Roskilde Sjukhusets förlossningsavdelning. Barnmorskan följer alltid med ambulansen, där hon fortsätter all behandling som påbörjats tills ambulansen når Roskilde sjukhus. Det är 7 minuters transport till Roskilde sjukhus.

Fråga 5: Men hur kan man vara säker på att klara av sådana plötsliga och allvarliga komplikationer?

Svar: För att vara skarpa på dessa sällsynta händelser uppdaterar vi oss regelbundet och underhåller och tränar de akuta färdigheter som kan rädda en mamma eller ett barn. En del av denna professionella uppdatering övervakas och finansieras av Region Själland och hålls varje år tillsammans med hemförlossningsbarnmorskor, förlossningsläkare och barnläkare från Regionens övriga födelseorter. Dessa dagar av akut färdighetsträning är effektiva och absolut nödvändiga för att hålla hem- och klinikbarnmorskor i form, eftersom de verkliga komplikationerna – det vill säga de där livräddande färdigheter kan behövas, inträffar så sällan – delvis på grund av våra ”stränga” regler för vilka som kan föda hos oss.

Fråga 6: Är det inte farligt att bli förflyttad under förlossningen och hur många behöver förflyttas?

Svar: De senaste årens erfarenheter av barnmorskeenheter i Region Själland har visat att ca. 25 % av klinikfödslarna flyttas till sjukhuset. Denna andel är något större än utomlands och det beror bl.a. på att en relativt stor andel av kvinnorna som väljer att föda på en vår avdelning i Danmark är förstagångsföderskor. De har längre och mer krävande förlossningar och behöver därför medicinsk smärtlindring oftare än flerföderskor. De kan bara få medicinsk smärtlindring på sjukhuset.

Fakta om överföringar: Av överföringarna är det bara en av tre som har brådskande karaktär. Och av dessa akuta förflyttningar är det bara ca. en av fyra som behöver behandling för antingen mamman eller barnet. I resten av fallen fortsätter förlossningen på sjukhuset utan komplikationer och utan att något ingripande är nödvändigt.

Fråga 7 Står barnmorskeledda kliniker emot eller kritiska till sjukhusförlossningar?

Svar: Nej! Du ska föda där du känner dig trygg. För vissa (även friska kvinnor) är det på en högspecialiserad förlossningsavdelning med läkare och all tänkbar teknik. För andra är det en liten intim klinik med kända barnmorskor. Det ena är inte bättre än det andra – det möter bara olika familjers olika behov. Dessutom skulle vi på Roskilde Fødeklinik INTE kunna göra det vi gör utan stöd från våra duktiga barnmorskor och läkarkollegor på sjukhusen. Så vi är faktiskt, tvärtom, otroligt glada över det goda samarbetet vi har med regionala Själlands sjukhus och det prehospitala centret, ambulanstjänsten, för att göra klinik- och hemförlossningar så säkra som all statistik och forskning visar att de är. I detta sammanhang tackar vi återigen Region Själland för att de skapat utrymme för dessa skillnader. Med detta visar regionen sin respekt för konventionen om mänskliga rättigheter och kvinnors rätt att bestämma omständigheterna kring sin födelse.


En hyllning, ett lovord från en ’gammeljordmor’

Lämna en kommentar

Av Eva Robertson

I mitt bidrag lovordar och hyllar jag traditionella barnmorskor. De barnmorskor med lång erfarenhet förankrade i den plats på Moder Jord där de verkar och med en omfattande kunskap överförd från tidigare generationer. Det är en sinnrik intuitiv evolutionär utveckling som skett under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor och barns och mänsklighetens överlevnad i samband med födsel, amning, anknytning mellan mor och barn för långsiktigt välbefinnande (1).

På hemsidan till dokumentären “Give Light” (2) ställs frågan; Are midwifery and its tradition dying out or is midwifery the hope for the future? Och de framhåller att “It is time to bridge the gap between traditional wisdom and modern technology”

Jag har undrat mycket över varför inte dessa erfarenheter och denna kunskap inte erkänns, tas bättre till vara på och respekteras i modern medicinsk obstetrisk vård. Det gäller även i länder där de fortfarande är det enda stöd kvinnor kan få i avlägsna landsbygdsområden (3). Jag utgår här från ett samtal med Paula, en Ecuadoriansk kvinna som är under upplärning till att verka som traditionell barnmorska (betyder runt tio års upplärning), där hon förmedlar sina erfarenheter. Detta samtal gjorde ett djupt intryck på mig.

Life giving roots, birth-gifting where mothers gift their life force to the babies they gestate and birth (4) 

Paula talade om traditionell barnmorskepraxis och kunskap -där ingår örtmedicin (plantas sagradas/sacred plants)-som ett hantverk som inte erkänns som ett hantverk och som utmanar modern obstetrik. Den moderna obstetrikens ”Akilles häl” , som hon uttryckte det. Därför ignoreras, undertrycks den och riskeras att utplånas (5).  Paula framhävde att det också finns en ignorans bland många kvinnor idag som inte tar eget kroppsligt ansvar, utan i bekvämlighet och lydiga i ett system lämnar över sig till ’experter’.

Paula betonade att från tidig graviditet (före vecka 20) behöver blivande mödrar ( men även partner, nära familj)  börja att emotionellt förbereda sig för att kunna släppa ’egostyrda kontroll-tankar’ under  graviditeten och inför förlossningen. För att kunna lyssna till sina instinkter, sin intuition och möta de födande krafter tillsammans med sitt barn. Barnafödande tillnärmas som en ceremoni där ritualer förbereder och stödjer kvinnor att ta eget ansvar, få styrka och inte ge efter för rädsla utan ge sig hän sin intuition och de födande krafterna i samarbete med sitt barn. En födande kvinna behöver i födandets slutfas fokusera inåt och samarbeta med sitt barn, använda sina instinkter, vila i ett intuitivt skede -inte störas med ord, frågor som kopplar på ett intellektuellt rationellt tänkande. En födande kvinna kan få stöd med känslor av tilltro, andning, blick och beröring. Barnafödande som ceremoni och med stöd av ritualer har sin grund i att urfolk i olika världsdelar ser människor som spirituella varelser likt alla andra organismer (vi är alla relaterade), alla kan vi utveckla en känslighet och kommunicera utan ord. Spiritualitet ses som konstant flödande energi, som finns och rör sig i allt och alla (alla är vi relaterade) i på vår jord och i kosmos.

The baby grows as do fruits and flowers on this human tree of life (4)

Paula betonade att barnet känner av och påverkas av om mamman är rädd, blir negativ påverkad före och under födseln. De känslor som ”skapas i reptilsystemet” börjar bildas under graviditeten och påverkar framförallt de första tre levnadsåren. Känslan av ens födelse är känslan av att vara, de kan beskrivas som vibrationer (energi) som vi känner när vi föds. Det spelar roll hur vi välkomnas in i världen-rofyllt och lugnt- det påverkar hur vi kan känna,  och hur det gör möjligt för oss att kunna kommunicera bortom ord. Det lägges tillrätta för i många ceremonier och ritualer -(förankrade i det lokala landskap och i den sociokultur man tillhör)- en förmåga att känslomässigt kommunicera i relationer (med alla organismer) när vi föds. Kan denna känslighet och kommunikation ligga till grund för att respektfullt och fredligt kunna samexistera inte bara med människor och utan allt levande (vi är alla relaterade), jorden och kosmos?

Paula betonar att känslor hos de andra som finns i rummet påverkar kvinnan och barnet. Till exempel om jag som barnmorska (eller blivande pappan) är rädd eller inte kan släppa kontroll -kanske andas ansträngt eller är orolig och spänd, kan den födande kvinnan knyta an till dessa känslor och det kan komplicera förlossningen. Födande kvinnor påverkas känslomässigt av sina upplevelser att föda. En rofylld lugn födsel kan kvinnor beskriva som något magiskt som i grunden har förändrat dem, en kroppslig, mänsklig och känslomässig ’växt’. Paula betonar ett ansvar bland barnmorskor om att vara öppna, ta lärdom av den omfattande djupa kunskap om barnafödande som är intergenerationellt förmedlad och inspireras av den. Den ska inte kopieras ’copy-and paste’ (härmas) utan respektfullt omsättas och anpassas till lokala förhållanden, individuella kvinnors livsvillkor och livssituationer(6).

Claire Loprinzi (7), en traditionell barnmorska hävdar att traditionella barnmorskor bär även på livräddande färdigheter och kunskap. Deras sätt att återuppliva är djupt kopplade till barnet, inte att arbeta på ett barn, utan att få barnet att andas, att arbeta med barnet som är djupt förknippat och knyter an till våra förfäder.

Life begins through gestation in the umbilical gifting dialogue of blood, nourishment that flows from mother to baby through placental roots (4)

Vår syn på världen, vår världsbild tar vi för givet, den diskuteras eller ifrågasätts sällan, inte heller i akademiska sammanhang. Den är delvis prelingvistisk/förspråklig, präglar vårt modersmål, vårt beteende, våra handlingar, och genomsyrar vår kultur, våra tidigaste interaktioner, berättelser, och barnvisor.

Tink Tinker (8) och  Barbara Mann (9) betonar i sin forskning som utgår från Turtle Island- att de flesta amerikanska (syd och nord) urfolks världsbild och syn på livet skiljer sig distinkt från modernitetens (’the euro-christian’) -kolonisatörernas- världsbild. Modernitetens världsbild är vertikal och starkt hierarkisk. Den baseras på ’One’ (en gud, en kung, en påve, en president, en statsminister, en kommunordförande osv.) med en antagonistisk dualism där motsatser i tillvaron ofta ses som helt oberoende varandra (natur-kultur) eller som eviga fiender (god-ond) som strävar efter att dominera eller eliminera den andra.  En strävan efter en statisk total kontroll där våld (explicit eller subtil) är ett centralt verktyg. En sådan kontrollerad värld är en stum värld, som i samhället och individuellt kan leda till frustration, aggression, ångest och förtvivlan (10).

Mann hävdar att ’One’ är sett som dysfunktionell – ofullständig – ibland de flesta urfolk. Den mest utbredda världsbild ibland amerikanska urfolk är ’colloborative binary’ (reciprocal dualism=ömsesidig/komplementär dualism),  känd som ’Twin Cosmos of Blood and Breath’. Den bygger på att ingendera hälft av kosmos kan existera utan sin tvilling, båda halvor är nödvändiga, om det är obalans krävs det att det balanseras, inte ett utplånande av den ena hälften till förmån för den andra. Det är en horisontal, egalitär världsbild ständigt i rörelse. Blood (and water) står för det feminina, det kreativa jordbaserade (kopplat till spirande liv, frön), och blod förknippas med menstruation, befruktning och födsel. Kvinnor ger liv -kan blöda utan att dö, och det gav respekt, och var, enligt Mann en anledning till att de flesta Nord Amerikanska urfolks nationer var matrilinjära. Det maskulina är överlägsna med Breath- luft  förknippas med vind, vingar och tal. Mäns speciella kreativitet är deras förmåga att sätta upp fysiska vibrationer i luften därför är det en maskulin praxis att leda sånger, tal och använda  ’blowing medicine’(insufflation) (9).

Olika kulturers relation till binära oppositioner – en evig kamp för dominans eller ömsesidigt beroende av en harmonisk helhet- är ofta tagna-för-givna, men påverkar starkt hur vi sociokulturellt och individuellt -i en psykologisk mening- förhåller oss till rädsla och utmaningar i tillvaron, hur/om vi skapar, ger liv och motståndskraft i våra dagliga liv (11).

Har en modern vetenskaplig obstetrisk vård -utifrån en förgiven tagen världsbild med strävan efter dominans och kontroll – skapat en stum värld där vi i stort ignorerar och inte tar lärdom av traditionella barnmorske-erfarenheter?

Erfarenheter vunna i en sinnrik intuitiv evolutionär utveckling under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor, barns och mänsklighetens överlevnad(12). Alla barnmorskor behöver ta ansvar och driva förändring genom att inspireras och ta lärdom av traditionell visdom. En visdom där betydelse av en förmåga att känslomässigt kommunicera i relationer (med alla organismer) när vi föds kan vara avgörande för fredlig och respektfull samexistens inte bara mellan människor och utan allt levande (vi är alla relaterade), moder jord och kosmos.

Eva Robertson, barmorska-gammeljordmor, professor emerita i helsevitenskap, Nord Universitet, Bodø, Norge

FOTNOTER OCH REFERENSER

  1.  Jag vill med en gång göra klart att detta bidrag inte är ett förnekande av eller ringaktning för modern obstetrisk medicin och vård (jag utgår inte från ett ’antingen-eller’ tillnärmande). Den har sitt berättigande situationer med komplikationer och utifrån individuella kvinnors livssituation och erfarenheter exempelvis med kroniska sjukdomar. Modern obstetrisk medicin och vård ser jag bör vara ett komplement, inte styra, vara en standard, eller ett program som är det enda tillgängliga för alla gravida och födande kvinnor
  2.   www.givelight.info
  3. I Europa har sedan tusentals år feminin kunskap successivt tagits kontroll över. Framförallt sedan kristendomens våldsamma härjningar. I Macon 585 C.E. tog det de manliga kristna kyrkoledarna flera dagar, med tveksamhet, att besluta att inkludera kvinnor som en del av det mänskliga släktet. Sedan följde korståg, inkvisition och förföljelse av kvinnor med sin förkroppsligade kunskap. De anklagades för häxeri, torterades och brändes på bål. I Malleus Mallificarum betonas ”no one does more harm to the catholic church than midwives”.  Ett budskap till alla kvinnor att bli underdåniga och lyda under manlig dominans i ett allt mer våldspräglat, patriarkalt och kapitalistiskt samhälle. (Federici 2004 ; Ehrenreich&English 2010). Många andra faktorer inverkar också såsom fattigdom, undernäring, maktmissbruk med mera- som i detta sammanhang blir sidospår.  Jag vill betona att i denna blogg skriver jag utifrån mitt samtal med Paula,  hennes erfarenheter som lärling hos några traditionella barnmorskor från  Ecuador med lång erfarenhet och omfattande intergenerationell överförd kunskap. Vi samtalade på spanska och jag översatte till svenska.  I ett annat samtal skulle andra erfarenheter komma fram, det skiljer sig åt hur de uttrycks både beroende av lokala levnadsvillkor, traditioner och socio-kultur i Anderna och ibland urfolk i andra delar av världen. Gemensamt är, att föda barn är betingat av känslomässigt, sociokulturellt och spirituellt  samarbete och samspel. 
  4. Nané Jordan 2019. “Placental Roots for Honoring an Embodied Gift Economy of Birth” Canadian Women Studies Vol 34, 1-2, page, 152.161
  5. Ecuador som är ett flernationellt land med 18 erkända urfolksnationer. Dessa nationer tillåter traditionell medicin, där traditionella barnmorskor har rättighet enligt deras lagar att verka. Däremot har Ecuadors Hälsoministerium förbjudit hemförlossning med barnmorskor i urban miljö för kvinnor med blandat ursprung (mestizas). I de flesta låginkomstländer världen förordar hälsomyndigheter modern obstetrisk medicin och skapar hinder (begränsningar) för hemförlossningar även i avlägsna rurala områden. Till exempel genom att (traditionella) barnmorskor inte har rätt att signera födelsebevis utan bara statligt godkända institutioner. Få unga kvinnor ser därför en framtid att gå i lära hos traditionella barnmorskor med intergenerationellt överförda erfarenheter och kunskap. Beskrivs även i dokumentären ’Give Light’.
  6. Urfolks kunskap och visdom exploateras. Medicinska örter har försökts patenteras, en girig kommersiell exploatering. Det skapar misstänksamhet och barriärer, kunskap kodas för att värnas/skyddas. Ytterligare barriärer förutom olika världsbild och brist på grundläggande respekt, är språkliga och inte minst en vilja att lyssna till och lära av det som utmanar oss.
  7. https://midwivesofcolor.wordpress.com/2018/07/27/traditional-midwife-clare-loprinzi-speaks-out/ www.mammaprimitiva
  8. Gregory E. ‘Tink’ Tinker, Professor emeritus, (Wazhazhe/Osage Nation https://thenewpolis.com/2019/12/17/what-are-we-going-to-do-with-white-people-tink-tinker-wazhazhe-osage-nation/    “Why I Don’t Believe in a Creator.” In Buffalo Shout, Salmon Cry: Conversations on Creation, Land Justice, and Life Together, edited by Steve Heinrichs. Herald Press, 2013. pp. 167–179. Now online at: https://s3.amazonaws.com/iliff-edu/wp-content/uploads/2018/06/18155740/Tinker-Why-I-Do-Not-Believe-in-a-Creator-Conversations-on-Creation-Land-Justice-and-Life-Together.pdf
  9. Barbara A. Mann, Iroquoian Women, The Gantowisas, 63. 2006 and Barbara A. Mann, The twinned cosmos of indigenous America. Oxford Press 2016

Fördjupad läsning om binära oppositioner / Komplementär dualism: Hillary Webb 2012. The Splendid and the Savage: The Dance of opposites in Andean Thought”. I nordiskt sammanhang: Kari Martinsen i Løgstrup og Sykepleien (2012) och Caring and vulnerability (2006) om Knut E. Løgstrups (1983) begrepp “Förenade motsättningar”; ”Mänskliga möten som vilar i ett tänkande om förenande motsättningar ger liv och motståndskraft åt tillvaron. Utan sådana här motstånd blir livet utarmat och förstört”(Martinsen 2006, s 64-65).

  1. Hartmut Rosa 2020 “The uncontrollable of the world” Polity Press, Cambridge, UK 2020
  2. Hillary Webb 2012. The Splendid and the Savage: The Dance of opposites in Andean Thought”. Journal of Transpersonal Research 2012. Vol 4 (1) 69-93
  3. Se även “The Hormonal Physiology of Childbearing Report”  Sarah Buckley 2014 https://sarahbuckley.com/hormonal-physiology-of-childbearing-report/


Joars födsel

Lämna en kommentar

Av Josefine Janke

Hej! Jag heter Josefine Janke och är BVC-sköterska, doula och förälder till fyra barn. Jag har haft lyckan att ha haft fyra fina och bra födslar. Men det var först vid den fjärde och sista som jag på djupet förstod hur fantastisk en födsel kan vara. Hur mycket en födsel kan betyda. Och hur kraftfull och stärkande en födsel kan vara.

Jag har alltid haft en bra kroppskännedom. Jag har kunnat höra och förstå min egen kropp. Jag har känt när jag haft ägglossning och från vilken sida ägget släppt. Jag har känt när det befruktade ägget borrat sig in i livmoderväggen. Jag har vetat att jag varit gravid innan testet visat något. Och jag har känt mig trygg i att mitt eget uträknade datum stämt bättre än datumet jag fått på rutinultraljudet. Men på något märkligt vis är det som att all den kunskapen tidigare satts ur spel när det blivit dags att föda. När jag överlämnat mig till vården, förlagt min tillit där. Tills nu, vid den sista födseln, när jag för första gången fick uppleva en födsel där tilliten fortsatte att handla om den till min egen kropp.

Jag födde på sjukhus, men kunde ha befunnit mig var som helst. Jag överlämnade mig inte till någon, utan stannade kvar i min kropp och litade för första gången fullt ut på att kroppen visste vad den skulle göra. Jag var bara i min kropp, ingenting annat existerade. Jag minns inte förlossningsrummet och jag minns inte barnmorskans namn eller ansikte. Ingenting som störde. Jag befann mig bara i födandet.

Inga undersökning behövdes för att berätta för mig vart i födandet jag befann mig. Jag kände från första sammandragningen att den här födseln skulle gå snabbt. Värkarna var inte direkt smärtsamma, men oerhört kraftfulla. Som att jag kände precis vad sammandragningarna gjorde i kroppen. Kände hur mitt barns huvud tryckte mot livmoderhalsen som successivt vidgades. 

Jag satt bredbent vaggandes på en pilatesboll och hängde med överkroppen som en trasdocka över en saccosäck. Försvann in i värkarna. Djupt in i en annan värld. Min mans varma trygga händer hela tiden mot min rygg. Hörde hur jag själv gjorde mörka hummande läten när sammandragningarna tog i som mest. Aldrig ensam, aldrig rädd. Och så pauserna, där den starka kraften helt försvann, dimman lättade och jag kunde återvända till nuet. Hämta kraft för att sedan försvinna in i nästa sammandragning.

Efter ett par timmar kände jag hur mitt barn trängde ner och rörde sig genom bäckenet. Trycket mot svanskotan blev enormt och det kändes inte längre bra att sitta på pilatesbollen. Jag sade till min man att nu kommer vårt barn snart, och han ringde in barnmorskan. Jag lade mig ner på sidan i sängen, kände att det var så jag ville ta emot mitt barn. Jag kände hur barnets kropp rörde sig inuti mig. Kände med min hand toppen av mitt barns huvud som kom fram och åter gled tillbaka. Hur jag sedan översköljdes av, och för första gången fick uppleva ostörda krystimpulser. Hur jag egentligen inte behövde göra någonting alls annat än att våga följa med i det min kropp redan gjorde. Huvudet i genomskärning och båda mina händer som intuitivt sträcker sig ner och tar emot mitt barn. Tar honom i ett fast tag under armarna och lyfter upp honom på mitt bröst. Känslan är obeskrivlig och jag kommer bära med mig den för resten av mitt liv.

Det har gått ett år nu men om jag blundar kan jag återskapa känslan av barnets huvud i min hand, känslan när jag lyfter upp honom under armarna och känner hans ben och fötter glida ur min kropp. Känslan av den varma fosterfettskladdiga bebiskroppen mot mitt bröst. De små sparkande fötterna mot min mage.

Det finns ingenting som jag skulle vilja ändra med min senaste födsel. Jag skattade 10 av 10 i nöjdhet när barnmorskan frågade. Det gjorde jag även vid mina tidigare födslar. Men det jag har förstått nu är att anledningarna till det har varit väldigt skilda. De tidigare födslarna gav jag högsta betyg för att födslarna inte var så hemska. För att allt ändå gick bra. Ingenting blev ju helt fel. Och barnen fick jag, friska och välmående. Men jag fick också mycket annat som jag inte bett om, och till och med sånt som jag inte ville. 

Förlopp som inte gick snabbt nog och värkstimulerande dropp som kopplades på. Ryggbedövning som lösning när jag kände mig rädd och hade behövt stöd. Instruktioner om hur jag skulle göra för att krysta ut mitt barn.

Min upplevelse av de tidigare födslarna är fortfarande att de varit fina och på flera sätt bra, men de har inte fullt ut varit mina. Jag har inte helt och hållet fått föda på mina villkor. Och jag har aldrig tidigare fullt ut fått uppleva min kropps förmåga i födandet. Inte fullt ut varesig själv haft tillit till min egen kropp, eller att de runtomkring mig bekräftat mig i det. Aldrig tidigare fått uppleva det magiska i att helt och hållet befinna sig i det kroppsliga tillståndet att föda. Ett tillstånd där allting liksom sker av sig självt, där tiden slutar att existera, där inga appar eller ctg-apparater behövs för att mäta sammandragningarna och där man inte känner ett behov av fly eller lindra något av det man känner.

Efter min senaste födsel är det som att en helt ny värld har öppnat upp sig, där jag på djupet har fått en förståelse för vilken kraft och potential som kan finnas i födandet. Vad man menar när man talar om födslar som transformerande. Vilken styrka som kan finnas att hämta i upplevelsen. Och hur den kraften och styrkan kan följa med oss, inte bara in i föräldraskapet, utan också stärka oss genom hela livet.

Även om jag inte minns varesig namn eller ansikte på den barnmorska som var med under min födsel, är det ändå den barnmorska som betytt mest för mig. Inte för att hon hade någon framträdande roll under min födsel. Utan för allt det hon gjorde, genom att inte göra. Det hon möjliggjorde genom att visa att hon litade på min kropps förmåga att föda barn. Allt det hon öppnade upp för, genom att ge mig förutsättningar att föda på mina egna villkor.


Att föda på sina villkor

Lämna en kommentar

Av Sophie Bakke Engström

Jag är en mångföderska som har väldigt olika upplevelser av mina förlossningar. Mina två första födslar är vaginala förlossningar. Den 3:e blev ett planerat snitt pga humanitära skäl. Sedan hade jag 7 helt okomplicerade Vbac’s (vaginal birth after cesarian) varav min 7:e vbac var en vattenfödsel. Otroligt stärkande och en helt ny upplevelse för mig med vattenfödsel. Det varma omslutande vattnet var så fantastiskt. Som ett eget tryggt space, en skyddande plats.

Förlossningen efter slutade med ett urakut sovsnitt pga navelsträngsprolaps trots intakta hinnor. Det upptäcktes då jag var i poolen 7-8 cm öppen trots ett helt naturligt förlopp. Väldigt, väldigt ovanligt. Jag var (är) livrädd för kejsarsnitt så det var en väldigt jobbig upplevelse och jag blev chockad, jag trodde aldrig det skulle hända mig när jag gjort allt för att hålla förloppet naturligt. Evigt tacksam för att den helt fantastiska barnmorskan vi hade tog kort på mig tillsammans med bebis då jag var sövd.

När jag blev gravid nästa gång så var jag helt inställd redan från början (till och med innan) att föda vaginalt, jag ville absolut inte snittas igen. För mig var ett planerat snitt helt otänkbart, jag är väldigt påläst om risker både med snitt och vaginala födslar och för mig kändes och känns en vaginal födsel säkrast och helt rätt för mig och mitt barn.

Mitt val

Eftersom jag hade två snitt sedan tidigare så erbjöds jag alltså ett planerat snitt på rutin (en rutin många tror är ett måste men ingen kan tvinga någon till ett planerat snitt, valet är alltid kvinnans vilket är viktigt att komma ihåg) men jag tackade vänligt men bestämt nej. Jag visste hur jag ville föda, hur mitt barn skulle födas. Stod på mig och fick jättefint stöd av barnmorskan. Födde vår pojke i vatten, han vägde lite över 4 kg. Vårt största barn. Optimal avnavling, vi väntade i 2,5 timmar innan vi klippte navelsträngen, ingen syntocinoninjektion, inget Ph-prov. Blödde väldigt väldigt lite trots mångföderska. Jag fick verkligen den födsel jag hoppades på och den födseln gjorde även så det jobbiga med födseln innan bearbetades och inte kändes traumatisk längre. Det var som att hela jag läkte. 

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, framförallt att stå på mig och följa mitt hjärta, och att det är jag och ingen annan som bestämmer, att jag kan tacka nej till rutiner även om något är en rekommendation. Att det är jag som bestämmer över min kropp. Min kropp, mitt barn, min förlossning. 

13 månader efter min första Vba2c-vattenfödsel så föddes vår lilla pojke 8 dagar innan gissningsdatum, 3388g och 50 cm. Min andra Vba2c-bebis (vaginal birth after 2 c sections).

Det var min tredje vattenfödsel. 

Vi hade en helt fantastisk barnmorska och undersköterska även under denna förlossning, helt underbara.

Det gick väldigt väldigt fort denna gång, otroligt smidigt. Jag vaknade på morgonen av att bebisen ”borrade” väldigt mycket med huvudet, så brukar mina göra ett par dagar innan det sätter igång så jag tänkte att nu blir det svårt att sova ett par nätter innan värkarna startar. Upplever det borrandet som väldigt obehagligt. Gick upp och grejade här hemma som vanligt, barnen gick/åkte till skolan. Jag kände att det var ett sånt annorlunda tryck nedåt som kom i intervaller så jag kände att det kanske vore bra med en kontroll ändå då vi har ca 15 mil enkel resa till den förlossningsavdelning vi valt. Det här var min fjärde födsel i annat län. 

Var dock ganska så säker på att vi skulle åka hem igen för det var mer som ett väldigt starkt tryck nedåt i intervaller än som värkarna jag haft under tidigare förlossningar, ville dock kolla läget då jag kände att något var på gång. (Vid min första Vba2c så låg bebis snett med huvudet när vi kom in 5 cm öppen så vi åkte hem då pga väldigt glesa värkar och jag tror det är därför jag inte riktigt vågade tro att det var igång.)

När vi kom fram så gjorde vi en kontroll sedan bestämde att vi skulle ta en fika så får vi se hur det utvecklar sig. 

Nere i cafeterian var det sånt tryck nedåt som kom med jämna mellanrum, jag tänkte att hur kan det trycka såhär redan? Det brukar det inte göra förrän alldeles i slutet av förlossningen för mig annars. Vi fikade (jag gick dock in på toan och satt där en liten stund för det kändes mer bekvämt, ville inte sitta på en stol) och sedan gick vi upp till förlossningsavdelningen och kollade hur vi skulle göra. Då bestämde vi att poolen skulle förberedas. Trycket var ganska stort nedåt men fullt hanterbart. Det fanns även ett förlossningsrum ledigt till oss nu.  

Barnmorskan läste mitt brev och hon var så stöttande i mina önskemål, vi kände oss så trygga med henne och undersköterskan. Dom var verkligen helt fantastiska båda två. 

Jag hoppade ned i poolen och kände mig så trygg där. Jag sa till min man när jag satt i poolen att tänk om allt bara avtar nu så får vi åka hem om några timmar. Fortfarande kändes inte värkarna som tidigare födslar, utan värkarna kändes mer nedåt och med ett rejält tryck.

En kort stund senare, efter max 20 minuter i poolen så gick vattnet spontant, jag kände ”klicket” och hur bebis trycktes nedåt. Nu förstod jag att det faktiskt är igång på riktigt. Nu blev värkarbetet kraftigare och mycket intensivare och det gick väldigt snabbt. Bara en kort stund senare, ca 15.10 började krystvärkarna, jag kände efter själv med fingrarna och kände hur han kom längre och längre ned. ”Krystar spontant på egen impuls. Föderskan undersöker och känner barnets huvud.”

Lite mindre än 10 min senare låg han i min famn. 

”Pojke framföds i poolen. Tas emot av mor och förs till hennes bröst. Sen avnavling tillämpas.”

Blödde nästan ingenting (300 ml totalt) och även denna gång tackade jag nej till värkstimulerande injektion på rutin. Livmodern drog ihop sig jättefint naturligt och jag har sluppit jobbiga eftervärkar. Inget pH-prov på navelsträngen och vi fikade i lugn och ro, ammade och väntade ett par timmar innan vägning och avnavling. Förlossningen blev precis som jag önskat och jag är så glad och lycklig över att jag stått på mig angående hur jag vill föda. 

Att föda, inte bli förlöst. Att känna tillit och tilltro till kroppens förmåga. 

När vi var på BB-hotellet så kom den fantastiska barnmorskan in som var med vid mitt urakuta sovsnitt. Det var så fint att få berätta om hur allt gått sedan vi träffades sist. 

Stöd under en VBAC eller vaginal birth after cesarian

När min syster hade sin Vba2c några år innan mig så märkte jag hur stor efterfrågan det var på stöd just för Vbac’s. Då skapade jag och min väninna en stödgrupp. Det är så viktigt att få bra stöd inför och under förlossningen. För mig var ett planerat snitt helt otänkbart om det inte vore fara för mig eller barnet, för mig kändes Vba2c tryggt och jag kände i hela mitt hjärta att det var rätt val för mig och mina barn. Vad man än väljer så är det så viktigt att bli respekterad och få stöd i sitt val. Vi alla känner oss trygga med olika saker av olika anledningar. Det är väldigt viktigt att komma ihåg, vad det än gäller för rutin eller rekommendation. Jag har haft ett jättefint stöd av min fantastiska man som hela tiden peppat och trott på mig och mina beslut. Det har betytt så himla mycket.  Och tusen tack alla ni fantastiska barnmorskor och undersköterskor som varit med. Både innan, under och efter förlossningarna. 

Jag läste något väldigt fint inne på Barnmorsketeamets instagram som verkligen beskriver min känsla och mina tankar om att föda barn.

”Att föda och födas påverkar hela livet. Känslor av trygghet, tillit, värme, ömhet, superkraft, sårbarhet, trötthet, oändlig power. Allt i ett enda tumult. Eller helt stilla och vackert. Inget är förutsägbart. Men med trygga medvandrare vid sin sida är man inte fångad i sin rädsla. Bara lutar sig in i tillit till sin kropp, sin process, sin förmåga.”

“When you change the way you view birth, the way you birth will change.” ~ Marie Mongan


Att forska om vattenfödslar

Lämna en kommentar

Av Hanna Ulfsdottir

Hej, jag heter Hanna Ulfsdottir och är barnmorska sedan 22 år tillbaka. De flesta av de åren har jag arbetat med födande, men ägnar mig numera mest åt undervisning och forskning och har en anställning som biträdande lektor på Karolinska Institutet i Stockholm. År 2019 disputerade jag med avhandlingen ”To give birth in water”. Jag hade privilegiet att själv kunna välja mitt forskningsämne och blev varse att det inte fanns några svenska eller nordiska studier om vattenfödsel och det kändes väldigt spännande att få fördjupa mig i detta ämne. Det visade sig dock att ämnet var mer kontroversiellt än jag kunde föreställa mig. Mer om det längre ner.

När jag arbetade på Södra BB badade de flesta kvinnorna men ”fick” inte föda i vattnet utan gick upp ur badet innan krystskedet kom igång.

I vattnet fick många förstföderskor ett betydligt lättare förlopp som mer liknade omföderskors och upplevelsen är att det egna oxytocinet verkligen gynnas av badet. Den mest spända, rädda och smärtpåverkade kvinna kunde nästan momentant slappna av när hon klev ner i det varma badet. Med detta började värkarna kännas överkomliga och många kunde arbeta med kraften i istället för mot den. En av de kvinnor som jag intervjuade till den kvalitativa studien ”Like en empowering microhome” sa exempelvis att hon plötsligt förstod hur hon skulle göra när värkarna kom, att hon upplevde att hon fick kontroll och beskrev det som att hon genom att kliva ner i badet flyttade sig från passagerarsätet till förarsätet.

Flera beskrev att tack vare det fokus och den avskärmning, trygghet och avslappning som badet gav så behövde de ingen guidning från barnmorskan, inte ens under krystskedet. En kvinna jämförde med när man får ”flow” och extra kraft vid hård träning – när det känns lätt och självklart att fortsätta kämpa fast det är extremt utmanande.

De här intervjuerna gjordes tre till fem månader efter förlossningen och de flesta gjordes med förstföderskor. Det var otroligt inspirerande och häftigt att ta del av deras upplevelser. Av de 20 som intervjuades hade bara två en önskan om att föda i vatten innan förlossningen, de flesta hade planerat att ta ”all bedövning som finns” och var helt överrumplade, otroligt glada och stärkta över hur det blev.

Det var dock svårare än jag trodde att vara doktorand med ett ämne som då var väldigt kontroversiellt – och på vissa håll fortfarande är det. Någon som jag småpratat med på en doktorandkurs kunde först vara trevlig, men efter att ha hört om mitt forskningsämne var det slut på den vänliga tonen och jag möttes av kyla och avståndstagande. Jag blev ofta ifrågasatt när jag presenterade min forskning för läkare. De mest extrema kommentarerna jag har fått vid sådana tillfällen är ”Att låta kvinnor föda i vatten är lika dumt som att skicka upp dem i rymden för att föda barn” och sen ägnades större delen av diskussionen åt att diskutera huruvida flodhästar föder i vatten eller inte (vilket de gör men där påstods motsatsen).

Det blev också minst sagt motigt när först Södra BB och sen BB Sophia lades ner mitt under datainsamlingen. De var vid den tiden de enda klinikerna i Sverige som erbjöd vattenfödsel men tack vare att Ystad BB gick med i studien kunde jag fortsätta datainsamlingen. I efterhand var det lärorikt att behöva revidera studiedesignen åtskilliga gånger och att ha positiva, kreativa och lösningsorienterade handledare underlättade mycket.

Parallellt med dessa motiga upplevelser fick jag också mycket positiv energi och input från kvinnor som hörde av sig och beskrev hur betydelsefullt det var för dem att få föda i vatten och hur stärkta de blivit av sina upplevelser. Många kvinnor på olika håll i landet vittnade dock om att de på förfrågan hade fått beskedet att vattenfödsel var ”förbjudet enligt Socialstyrelsen” och blev nekade möjligheten.

En kvinna som bodde i Värmland skulle ta sig ända till Ystad för att få föda i vatten. En annan som på grund av mycket svår förlossningsrädsla skulle föda med planerat kejsarsnitt såg vattenfödsel som det enda möjliga alternativet som skulle kunna få henne att våga föda vaginalt. Men även hon blev nekad vattenfödsel av sin hemmaklinik med argumentet att det ”är förbjudet”.
En av de förstföderskor som jag intervjuade några månader efter förlossningen var på väg att flytta från Stockholm, men hade redan planerat att åter skriva sig i Stockholm när det skulle bli dags för andra barnet. Hon kunde bara inte tänka sig att föda utan vatten och hade fått veta att hon inte skulle ges möjlighet till det i den stad hon skulle flytta till.

Än idag ser det väldigt olika ut kring möjligheten att få föda i vatten i Sverige. Vi har uppenbarligen en hel del kvar att jobba med när det gäller jämlik vård och patientlagen (1). 

Mina studier visade också att kvinnor som födde i vatten hade en lägre andel mellanstora bristningar (andra gradens bristning) och att överanvändningen av medicinska interventioner (tex att ta hål på fosterhinnorna, använda skalpelektrod för CTG, värkstimulerande dropp) var betydligt lägre bland de kvinnor som födde i vatten.


Det finns många svenska studier som visar att vi överanvänder medicinska interventioner och här kan badet utgöra en barriär som får oss att stanna upp och se det fysiologiska födandet. Barriären funkar alltså både för kvinnan som kan skärma av sig och känna trygghet men också för barnmorskan som kanske hejdar sig och funderar en extra gång kring nödvändigheten i att ingripa när badet signalerar normalitet och gör kvinnan mer autonom.

I en av studierna såg vi också (2) att kvinnor som födde i vatten upplevde mer kontroll och mindre smärta vid framfödandet än de som inte födde i vatten. Här kan tilläggas att 43 % av de som inte födde i vatten hade epiduralbedövning.

Jag är så glad att jag fick möjligheten att göra dessa studier och att ämnet vattenfödsel nu kan diskuteras på ett mer seriöst sätt, utan en massa tyckanden, förutfattade meningar och faktaresistens. Jag blir fortfarande oerhört glad när jag får höra att mina studier har gjort skillnad i detta och att de faktiskt öppnat upp möjligheten för fler att få föda i vatten.

Jag vet att implementeringen går olika snabbt på olika håll i landet och att det fortfarande finns en skepsis som kan påverka hur tillgängligt och accepterat vattenfödsel blir på en klinik.
Jag tror vi kan nå en förändring när det gäller detta, genom att bjuda in den som är rädd och negativt inställd – oftast är det de som vet och kan minst som är mest skeptiska.

Utvalda referenser:

 1. Patientlag (2014:821)

7 kap. Val av behandlingsalternativ och hjälpmedel

1 §   När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.

 2.Women’s experiences of waterbirth compared with conventional uncomplicated births


Med tilltro till min förmåga

Lämna en kommentar

Av Jennifer Larsson

Tänk om jag vetat att för två år sedan skulle få berätta om min förlossning i The Positive Birth Calendar. Hösten 2021 gick jag in i väggen och jag blev gravid med vårt andra barn, och jag var livrädd. Mitt namn är Jennifer Larsson, eller som en del känner mig som via instagram Brotorparen eller Kvinnanslott, och jag har fått äran att berätta om mina förlossningar, och vägen till ett välinformerat val som kantades av motgångar.

När vi fick det positiva beskedet om att jag var gravid hade vi precis ätit bullar i soffan, jag var sjukskriven för utmattning och lika glad som jag blev över beskedet, så kände jag igen den där pirrande känslan av oro som i mitt liv ofta lett till panikångest. Till en början visste jag inte vad min rädsla berodde på. Jag hade ju fött barn innan och var inte rädd för att föda, jag var inte rädd för smärtan, inte heller för att gå sönder ännu mer för de skadorna var ju redan där. Genom att lyssna på min rädsla så insåg jag att rädslan var från min första förlossning, men varför då den var ju helt normal. Den var långdragen, smärtsam, och avslutades med både klipp och sugklocka, men vi mådde ju bra efteråt, i alla fall fysiskt.

Jag började läsa på om en optimal förlossning, hur jag skulle lyckas att denna gången föda barn. Läste Föda utan rädsla av Susanna Heli och även min älskade Christian läste. Jag minns faktiskt inte hur jag under graviditeten hittade min lösning, men där fanns all information jag behövde. Föda med stöd av Märta Cullhed Engblom. Det var här jag någonstans insåg att min första födsel troligtvis slutat annorlunda om jag, i min kropps egna takt och utan stressen att prestera hade sluppit de skador som jag än idag har. Jag är en person som helhjärtat går in i saker som intresserar mig och ju mer jag läste på om vad som händer vid en förlossning så insåg jag att min första förlossning hade blivit genom ett trasigt system där kvinnan inte står i fokus för födandet. Jag insåg att min första förlossning varit en interventionskaskad med inslag av obstetriskt våld i form av “Du klarar inte av att föda utan EDA” eller där man tog hål på hinnorna vid en vaginal undersökning utan att informera mig om det.

Då jag sen tonåren haft problem med psykisk ohälsa och att jag nu hade en diagnos för mina toppar och dalar, bipolaritet typ 2, gjorde att jag ville undersöka möjligheten till att föda hemma. Var det ens möjligt att räknas som lågrisk när man som jag fått diagnosen bipolaritet. Svaret var “det beror på”, som det alltid gör eftersom alla födande är individer och även vi med psykiska diagnoser.

På mödravården berättade jag tidigt om min ångest inför att föda på sjukhus, men enligt riktlinjerna får man inte samtal på Aurora förens efter vecka 20. Jag gick därför under tiden jag väntade på att få tid hos Aurora hos mödravårdens kurator.

Under min första graviditet mådde jag väldigt bra psykiskt. Jag var jämn i humöret och var väldigt lugn och tillfreds. Jag hade stort förtroende på mig själv och vården, jag kände att jag skulle kunna föda och var aldrig rädd. Detta lugn fanns inte under min andra graviditet. Jag hade återkommande ångest och kände stark oro och ibland ren ilska. I vecka 24 efter ultraljudet fick jag äntligen komma till Aurora. Samtalet kändes forcerat och stressigt. Min vilja att få svar på varför vissa saker gjordes 2017 och vad som kunde orsakat utfallet undvek Aurorabarnmorskan att svara på. Målet med att gå på samtal hos Aurora var att bli så pass trygg med tanken att föda på sjukhus, ifall jag skulle behöva åka in om hemförlossningen hade behövt avbrytas. Både jag och min sambo kände en irritation efter första samtalet med Aurora-barnmorskan.

Jag hade fått kontakt med Barnmorsketeamet och hade ett första samtal med två hembarnmorskor i mars. Vi gick igenom min första förlossning och jag fick utan dömande eller ifrågasättande berätta min upplevelse av min första graviditet och förlossning. Jag nämnde även att jag ville använda mig av hypnobirthing som jag läst om och då meditation hjälpt mig i livet vid andra tillfällen kändes det som något som skulle passa mig.

Vid min första förlossning hade jag en stor blödning på 2,3 liter vilket i vanliga fall gör att en förlossning bör ske på sjukhus, men eftersom det var tydligt i min journal att blödningen kom från klippet och att de hade problem att suturera (sy ihop) mig valde mina hembarnmorskorna ändå att stötta mig i mitt val om hemförlossning.

Samtal på sjukhuset

I Halland finns inga riktlinjer för hemförlossning, men i Västra Götalands region rekommenderas kvinnor som vill föda hemma att ha ett läkarsamtal. Jag bad också om detta då jag dels ville få svar på varför min epidural gjorde så jag inte hade någon känsel från midjan och neråt, status på min förlossningsskada och i tron om att känna ett större förtroende för förlossningsvården ifall jag skulle behöva åka in. Min ena hembarnmorska följde med mig eftersom förlossningsavdelningen i Halmstad triggar mig.

Samtalet med läkaren blev allt annat än stärkande och jag kände efteråt att jag inte har något förtroende för förlossningen i Halmstad. Bland annat sa läkaren att när jag kommer in på förlossningen måste de sätta en infart på mig eftersom jag tidigare haft en stor blödning. Varningsklockorna ringde direkt då jag vid det här laget visste att vården inte får göra något utan mitt medgivande. Läkaren rekommenderade mig att föda på sjukhus och inte hemma på grund av blödningen, trots att det stod i journalen att blödningen var från klippet. Läkaren menade att man inte kan blöda 2,3 liter från ett klipp.

Jag och hembarnmorskan frågade om hon kunde skriva ut mediciner, men detta nekade läkaren till då de inte stödjer hemförlossningar. Jag bad även om lov att få ha med en hembarnmorska in på förlossningen ifall jag skulle behöva åka in. Läkaren såg då förvirrad ut och frågade: “Men du ville väl föda hemma?”. Jag fick då förklara för läkaren att bara för att jag väljer att starta en hemförlossning kan det finnas orsaker till att man som födande vill eller behöver åka in, och för att jag skulle våga det, ville jag ha med mig en av mina hembarnmorskor som stöd. Läkaren skulle kolla på den möjligheten eftersom de vanligtvis enbart tillåter en stödperson. Jag och hembarnmorskan gick därifrån och beslutade att vi skulle fokusera framåt på kommande förlossning. Senare samma dag ringde läkaren mig och bekräftade att jag skulle få ha med mig min hembarnmorska som extra stödperson, men förtydligade att hon inte skulle vara där i form av barnmorska utan som stödperson. Sen drog hon åter upp varför hon inte rekommenderade mig att föda hemma och jag förklarade att jag tagit del av studier gällande hemförlossning och att jag tror att utfallet från 2017 orsakades av vården.

Samma läkare ringde upp mig igen vid ett senare tillfälle för att övertyga mig om att föda på sjukhuset och tog upp alla risker som hon såg med mitt val. Bemötandet från vården gjorde att jag inte ens såg sjukhuset som ett alternativ.

Vändningsförsök

I maj var jag på MVC för en rutinkontroll och då upptäcktes att bebis låg med fötterna ner. Det blev bråttom att boka ett vändningsförsök och jag minns hur paniken i mig steg. Jag visste att jag inte längre skulle kunna föda hemma om det skulle bli en sätesförlossning, och att Region Halland inte tillåter vaginala sätesförlossningar. Skulle vändningsförsöket misslyckas skulle vi behöva åka till sjukhuset i Helsingborg för att jag skulle få föda vaginalt. Uppe på förlossningen, dagen då vändningsförsöket skulle ske, var det som att röda mattan rullades ut. Personalen informerade mig tydligt om vad som skulle ske, vad som skulle hända om x eller y skedde och jag kände mig relativt trygg. Vid vändningsförsök får man ofta läkemedel som gör att livmodern slappnar av och den medicinen kan göra att man känner sig varm och darrig. Jag informerades om att det kunde upplevas som påbörjan till ångest, och jag är så glad att de förvarnade mig om det, för jag upplevde ett tryck över bröstet, precis som i början av en ångestattack. Vid det här laget hade jag övat hypnobirthing och använde det när de vände bebis och för att inte få panik över trycket över bröstet. Vändningen lyckades och jag bröt ut i stora glädjetårar av lättnad. Barnmorskan som tagit hand om mig hela vägen kom in med fika och sen kom även valet av hemförlossning upp. Hon var skeptisk till mitt val och sa att jag kunde få göra val även på sjukhus, och att de hade ett badkar som jag kunde få föda i. Jag förklarade att jag var tacksam för informationen, men att för mig är det säkraste valet att föda hemma.

Tiden gick och vår förstfödda, Hilda, hann fylla fem år och hann ha kalas med både vänner och familjen. Jag hade nu passerat BF och jag började känna en press att behöva åka in för att bli igångsatt, och då skulle det inte bli en hemförlossning eftersom en igångsättning inte längre är en lågrisk och behöver kontrolleras mer vid en förlossning. Trots att jag inte hade några kännigar av att det var på gång beslutade vi att vår dotter skulle få åka på sommarlov till mina föräldrar och yrvädret till hund skulle få åka på semester till hundvakten. Jag gjorde allt för att inte fokusera på att tänka på “när kommer barnet”, “jag kommer vara gravid i resten av livet” och alla andra tankar som jag tror de flesta som passerat BF haft. På kvällen var det bara jag och Christian, vi åt mat, käkade av den där godispåsen som skulle vara till förlossningen och kollade på Austin Powers. Och då kände jag det. De där sammandragningarna som gjorde att jag visste att det var på gång. Vi skrev till våra hembarnmorskor Jeanette och Johanna i vår messengergrupp. Johanna meddelade att hon gick och la sig, och Jeanette fortsatte sitt nattjobb på neonatal. Jag och Christian förberedde madrassen framför soffan, och kontrollerade förlossningspoolen och sen gick vi och la oss. Jag sov och vaknade, somnade om och vaknade igen. Vid 3 på natten så orkade jag inte vara kvar i sängen utan smög ner till madrassen framför soffan och lyssnade på de förinspelade meditationerna som Christian gjort till mig. Klockan fyra kunde jag inte vara själv längre, så jag väckte Christian och vi ringde till Johanna.

“Jag sätter mig i bilen, så ses vi snart” var hennes svar. Jag var så beredd på att försvara varför vi ringde och få höra att jag hade fel, att jag nästan blev lite chockad över att för henne var det så självklart att hon skulle komma. Hon hade en bit att köra, men det kändes så tryggt att hon var på väg. Jag började längta till poolen och vågorna kändes jobbiga att ta på land.

När Johanna klev in, så ville jag kliva ner i poolen. Jag hade inte vågat kliva i tidagare då jag läst att det kunde gå fort dels vi andra barnet men även när man föder i vatten. När jag klev i blev jag besviken, vattnet kändes kallt och inte alls så där mysigt som jag tänkt mig. Christian hade inte vågat ha för varmt, då han läst att för varmt vatten kunde göra att kvinnan svimmade, men Johanna hjälpte oss att få upp temperaturen genom att de kokade vatten i kastruller på spisen och hällde i i poolen.

Jag vandrade in och ut från värkarna, ibland sov jag, ibland småpratade jag. Allt var lugnt och stilla. Några timmar senare kom Jeanette från sitt nattpass på neonatal och även fast Johanna gav massor av trygghet, så kändes det komplett när hon klev in.

De fortsatte att koka vatten och hälla ner i poolen, medan jag flöt in och ut från att sova till att ta en värk. Under hela tiden vred jag mig från sida till sida och andades uppåt som jag övat på. Efter ett tag ville jag upp för att gå på toa, och blev tvungen att ta en värk på land. Det var fruktansvärt att känna sin tyngd och kylan samtidigt som värken kom. Tog mig sen till toaletten och där gick vattnet. Fick för mig att jag skulle torka upp men blev beordrad av mig sambo att gå ner i poolen igen.

Tiden flyter ihop men efter ett tag slutade vattnet att lindra smärtan och jag upplevde det som en storm inuti. Min uppåtandning funkade inte och jag greps av panik. Jag minns att Johanna min hembarnmorska då tog mitt ansikte i sina händer och sa något. Jag minns inte vad hon sa men därefter började jag att andas neråt i värkarna. Det var dags för krystfasen. Inte heller här finns det något begrepp från min sida om tid. Däremot minns jag tydligt att bebis åkte ut en bit, för att jag till min stora besvikelse kände hur hon gled in igen. Detta hände 5-6 gånger och jag var oerhört frustrerad över detta. I efterhand är jag tacksam över detta då det antagligen hjälpte till att töja så att jag inte fick några större bristningar. Till slut kom huvudet ut och efter en stunds vila, andades jag ut hennes kropp i en krystvärk. Jag tog emot henne i vattnet och tittade på henne genom vattenytan. Jag kände mig som den mäktigaste kvinnan i världen och hela kroppen fylldes av kärlek och glädje.

Jag önskar att alla kvinnor själva fick besluta hur och var de vill föda sina barn. De som vill föda hemma, de som vill föda tryggt på sjukhus, de som vill föda med smärtlindring och de som vill föda med kejsarsnitt, alla har rätt att bestämma över sin egna kropp.


Det naturliga sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa post partum

Lämna en kommentar

Av Eva Lyberg

Vi skriver december 1999. Jag, Eva Lyberg, är då psykologstudent och nyfödd mamma. Nu, 24 år senare, är jag soloprenör-psykologen som dedikerat mitt yrkesliv till att stödja våra minsta och deras föräldrar, särskilt mammorna, att skapa trygga anknytningsrelationer. Du hittar mig på Insta @mammapsykologi eller webben.

Tillbaka till -99. Efter åtta års längtan har jag mitt alldeles egna barn i mina armar! Med stor tillit till mig själv har jag närmat mig den här tiden! Längtat. Tänkt och trott att allt bara faller på plats sen, när den lilla är i min famn. Amningen. Hur jag ska göra när han gråter. Och framför allt vet jag att jag kommer jag känna mig så lycklig!!!

Nu sitter jag där, ny i mammalandet. Efter resan jag köpt biljett till och sen lagt allt fokus på att själva resan ska bli bra. Tänkt att landet jag ska till är soligt och varmt och bara födandet går bra kommer det andra naturligt sen. Har sett andra där. Som sett lyckliga ut. Som om deras hjärtan upplysts av en inre sol, mammasolen! Åh, som jag längtat dit!

Men. Det är inte riktigt som jag tänkt. Amningen strular. Jag vet inte alltid hur jag ska trösta så han blir lugn. Och jag känner mig sååå ensam… Medan jag hör röster eka: ”Passa på att njuta nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka!”

Och som så många kvinnor före och samtidigt och efter undrar jag: ”Vad är det för fel på mig? Som inte njuter? Känner jag ens mammakärlek, så som den ska kännas?”

Hur blev det så?

HUR DET ÄR TÄNKT FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR

Tänk dig livet i flocken. Det liv människor levt största delen av den tid vi funnits! Redan långt innan hon blir mamma är hon omgiven av andra som väntar och har små barn. Hon ser och lär av det hon ser. Eftersom vi lär mycket genom rollmodeller. När hon sen är den väntande och nyblivna modern blir hon hållen av de andra, erfarna. Som är där för henne, runt henne, hos henne när hon behöver.

Vi som gärna lutar oss mot anknytningsteorin pratar om det som att andra är den trygga basen och säkra hamnen (vilket jag kallar den stabila famnen).

Anknytningssystemet har vi hela livet! Det aktiveras när vi känner oss osäkra och oroliga. Så som en nybliven mamma HELT NATURLIGT kan göra! Darrande inför den stora uppgift hon står inför – att få en ny människa att överleva (den lilla behöver fler anknytningspersoner än en, men här fokar jag på mammans inre upplevelse).

Då finns de där, de andra. Stöttar och visar väg när hon är rådvill. Jagar och lagar mat. Håller elden varm. Håller henne sällskap. Aldrig ensam. För en ensam mamma med en nyfödd skulle inte klara många dagar själva, utanför flocken.

Kan du se bilden av den nyblivna mamman med sin nyfödda, omgivna av en flock?
Vad väcker det för känsla, i dig?

HUR DET ÄR FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR HÄR OCH NU

Byt bilden i ditt inre och se i stället en kvinna med en nyfödd. Ensam. I en lägenhet, ett hus. Någonstans i Sverige. Inte ensam en liten stund, utan en hel dag. Efter att också ha varit ensam en hel dag igår. Och ska vara imorgon. Vad väcker det för känsla, i dig?

Och vad händer i henne?

  • Den urgamla människohjärnan är konstant orolig av att hon är den enda vuxna som kan säkra den lillas skydd.
  • Den osäkra nyblivna mamman, som ska vara den trygga basen och stabila famnen för den lilla, har ingen att luta sig mot själv, ingen som lugnar henne.
  • Orossystemet som är starkt aktiverat hos en nybliven mamma får därför fritt spelrum
  • Frånvaron av vuxna att prata med, utbyta blickar med, få en lugnande kram av, ekar tomt.
  • Ingen ser alla gånger hon tröstar, byter, matar, lyfter, vyssjar vilket spelar roll för utvecklingen av hennes mammasjälvkänsla

Nu kanske du tänker att de flesta nyblivna mammor är ju faktiskt inte ensamma hela tiden. Nej, kanske inte. Men många är ensamma större delen av tiden med den lilla.

VAD GÖR DET MED DEN NYBLIVNA MAMMAN?

Som du säkert redan räknat ut skapar det här stor stress i den nyblivna mamman. För den kvinna som upplevt förlossningen traumatiskt kommer ytterligare en stressfaktor till. Detta på grund av det viktigaste för en person som varit med om ett trauma är inte att ”prata ut/igenom” det som hänt utan att vara omgiven av trygga andra. Som anknytningsteorins pappa John Bowlby sa: ”Det är tydligt att människor som blir rädda inte i första hand vill springa från något utan TILL någon.” Att efter ett trauma bli lämnad mycket ensam är som att strö salt i traumasåret i stället för det balsam en trygg omgivning innebär.

Men även utan trauma får den ovalda ensamheten flera negativa biverkningar. Vad jag ser är att de flesta kvinnor som hamnar i det inte blir arga på hur vi skapat vårt samhälle. Sällan undrar de varför alla andra lyser med sin frånvaro.

I stället vänder hon blicken mot sig själv med frågan: ”Vad är det för fel på mig?”. Vilket ger näring till en negativ mammasjälvbild.

I frånvaron av andra får hennes hjärna fritt spelrum när rädslofantasier och negativa tankar loopar. Näring för oro och ångest som kan ta form av tvångstankar och vaken-mardrömmar.

Hon gör allt hon kan för sin lilla men har svårt att slappna av (helt rimligt!) vilket gör att den varma mammakänslan som kommer när lugnet och oxytocinet fyller henne ofta saknas. För henne känns det som hon inte älskar sitt barn och hon undrar, igen, vad det är för fel på henne som känner så.

Oro, ångest och negativ mammasjälvbild som hänger i ett tag är som näring för depression. När det händer denna tid i livet kallar vi det ofta ”förlossningsdepression”.  Men sanningen är att deppigheten sällan beror på förlossningen, betydligt oftare på ensamheten och utsattheten den leder till.

SÅ VAD SKA VI GÖRA?

Mitt ganska självklara svar blir: vi ska inte lämna nyblivna mammor ensamma.

OCH vi behöver
* förbereda väntande föräldrar på hur viktigt det är med sällskap post partum (tänk fjärde trimestern som riktlinje) och stödja dem att planera för det.
* skapa platser där nyblivna mammor kan hitta sällskap utöver den egna flocken.
* stödja nyblivna mammor i vad de kan göra här och nu för för att minska ensamhet och känslan av ensamhet.

På mammapsykologi gör jag det bl a genom att skapa community för mammor i olika former.

Vad vi alla kan göra är att prata om det. Och show up för nyblivna mammor i vår närhet.

Självklart ska vi screena och hjälpa kvinnor som mår psykiskt dåligt post partum med deras egna lidande.

Men vi behöver också lyfta blicken högre och förstå varför så många mår så dåligt den här tiden i livet.

Och nej, mammalivet är inget lyckoland. Den myten behöver vi nedmontera.
Men det ska heller inte vara ett ensamt ångestland…

—

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Hemsida:    evalyberg.se

Instagram @mammapsykologi


Mottagning i Visby: Kopparviksgatan 11

Postadress:  Psykolog Eva Lyberg AB, Snäckbacken 38 B, 621 41 Visby

Vill du bli uppdaterad och inspirerad? Anmäl dig till mitt nyhetsbrev.

Nyfiken på mina böcker? Länk till smakprov: 

”Sex efter trauma. Från rädsla till njutning.”


”Anknytning och samspel i Barnhälsovården”. 


På önskelistan: en födsel utan bismak

Lämna en kommentar

Av Anette Liljeström

Har du tänkt eller fått höra att det är naivt att önska sig en drömfödsel? Onödigt att läsa på och förbereda sig för en födsel på det sätt som du vill ha den? Att det oavsett blir som det blir och du blir bara besviken om det inte blir som du tänkt dig?

Annette heter jag, är uppvuxen i Uppsala och har via Helsingfors och Luleå till slut bosatt mig med man och barn i Kiruna, Sveriges nordligaste stad. Jag är sedan några år utbildad doula via Märtas & Evas doulautbildning och mån om allas rätt till en trygg graviditet och födsel utifrån allas unika behov. Redan som liten drömde jag om att en dag få vara gravid och bli mamma. Vad jag minns hade min mamma aldrig berättat någonting negativt om sina sjukhusfödslar eller beklagat sig dess mer över sina graviditeter. Jag fascinerades av gravida kvinnor och såg upp till dem. När jag blev äldre, med oregelbunden menscykel och lite mer kunskap, insåg jag att det inte var en självklarhet att min dröm skulle gå i uppfyllelse. Jag hade genom livet sökt hjälp från vården för olika besvär men lämnats med en del som jag till slut fått hjälp med via alternativ vård. Samtidigt väcktes mitt intresse för den kunskap och de erfarenheter våra förfäder burit med sig till idag. Efter en tids längtan upptäckte jag att jag äntligen väntade vårt första barn. Vi började förbereda oss för den kommande födseln. Jag sökte information och kunskap. Kanske var jag naiv men jag hade till sist skapat mig en bild av min drömfödsel. Så ostörd, interventionsfri som möjligt med en önskan om att helst föda i vatten, men annars på en pall.

Det beräknade datumet närmade sig och jag fick värkar som kom och gick under en vecka. Bland familj och vänner började det jämföras med egna födslar. ”Borde inte bebis vara född snart?!” och ”Ni kan väl åtminstone åka in och kolla så allt är bra?!”. Jag kände mig lugn, trygg och förväntansfull, utan stress, rädsla eller oro. Till slut åkte vi in ändå, kanske mest för att stilla andras oro men jag blev ju också nyfiken själv – hade det hänt något? Vi fick välja mellan att åka hem och invänta mer ”resultat” eller stanna över natten i ett vilorum på födelseavdelningen. Vi valde det sista för att slippa åka fram och tillbaka.

Natten var lugn

Jag visualiserade vågor som rullade in mot stranden för att sedan sakta dra sig tillbaka igen ut på havet och avta. Personalen jag mötte var lyhörd och tillmötesgående. Det gjordes regelbundna kontroller och däremellan fick jag ligga i avdelningens badkar så länge jag ville eftersom ingen annan gjort anspråk på det. Med 1 cm ”kvar” till 10 hände någonting. Jag hade varit länge på sjukhuset och det var inte ok att vänta längre. Nu behövde något hända, mer kraft i värkarna, för visst ville jag väl få möta bebis snart?! Jag kände att jag hade ork och kunde vänta men allt var nytt, kanske var det ändå bäst att lita på den erfarna barnmorskan nu. Jag blev lagd på rygg i sängen. Hål togs på hinnorna och jag blev strax överväldigad av kraften som tog vid.

Jag tappade allt jag lärt mig och verktygen jag hittills använt mig av. Den lugna andningen byttes till panikventilering. Jag rycktes häftigt ur min dröm och visualiseringen om rullande vågor och stilla havsbrisar. Nu var det som en orkan drog fram genom kroppen. Den gick inte att stoppa och det fanns ingen återvändo! Kraften kändes inte längre som min.  Jag ville därifrån. Jag hörde någon skrika och insåg att det var jag själv. Jag hade bestämt mig för att föda upprätt och skyndade mig ner på förlossningspallen den korta paus jag fick mellan två krystvärkar. Det gjorde barnmorskan stressad. Pallen var inte förberedd för mig. ”Ligg bara kvar i sängen”, sa hon. Jag satte mig på pallen. Min man satt bakom. Mina nävar klämde åt hans ben för allt jag var värd. Kraften slet och tryckte, ner och ut. Bebis fick poäng 10-10-10. Sen trodde jag att vi äntligen skulle få landa. Men då skulle det torkas, vägas och mätas. Jag hade fått en liten bristning och skulle ha några stygn. Barnmorskan ville se att jag kunde kissa men jag kunde inte stå på benen. Det blev skiftbyte. Innan barnmorskan gick berömde hon mig och mitt födande. Hon sa att det här var en födsel hon aldrig skulle glömma. Jag var utmattad och svimfärdig men stolt och lycklig!

Några år senare var jag gravid igen

Det hade gått några månader och vi väntade på att få ett ultraljudsdatum. Men så en morgon vaknade jag tidigt av något som kändes som att jag kissade på mig. Jag skyndade till toaletten och kunde konstatera blödning och vattenavgång. Jag ringde snabbt tillbaka mannen som åkt till jobbet. Innan han hunnit hem föddes en liten, liten pojke. En efterlängtad liten ängel som aldrig fick se dagens ljus. Därefter följde en tid av förtvivlan, sorg och saknad. Bearbetning, acceptans och läkning.

Vi längtade efter syskon men det var mycket som hände i livet och dröjde flera år innan jag blev gravid igen. När vi fick veta att vi väntade barn hade jag svårt att tro det. Dröm och förväntan växlade med oro och rädsla. Saker från min första födsel hade börjat skava inom mig och jag drömde om en hemfödsel den här gången, med välbekanta barnmorskor trygga i att stötta det fysiologiska födandet. Vi bodde nu i Kiruna. Här erbjöds endast ett alternativ. En förlossningsavdelning på ett sjukhus i en annan stad 12 mil, tungt trafikerad väg, genom skog med vilt och snö. När födseln närmade sig var jag inte redo. Jag tog inte de svaga oregelbundna mensvärkarna på allvar. Jag ville inte göra det. Jag ville inte föda än. Var jag feg, eller bortskämd och självisk? Att föda hemma utan hembarnmorskor var riskfyllt. Att föda hemma med så många mil till närmaste kirurg ansågs vara för riskabelt oavsett. Men hur skulle jag veta när det var dags att åka in? Vem skulle jag möta? Hur skulle de ta mina önskemål om en ostörd födsel? Jag visste att jag är känslig och jag visste att födandet stärker våra sinnen ytterligare. Jag visste att min kropp kan föda men att det skulle störas av förflyttning, möta okända människor, bli undersökt, ta diskussioner osv. Jag hade sökt en doula utan resultat. De oregelbundna värkarna gav inte med sig. Plötsligt kände jag ett starkt tryck ner. Vi körde snabbt storebror till barnvakt och samtidigt förstod jag att vi inte skulle hinna till förlossningen. Det fick bli akuten 5 minuter bort. Under mindre angenäma omständigheter men med den inneboende kraften i min kropp föddes en efterlängtad liten son och lillebror. Utåt sett hade allt gått bra, jag och bebis hade klarat oss utan fysiska skador. På insidan dolde sig ett myller av känslor. Sorg och frustration, besvikelse och bitterhet. Jag kunde inte glädjas fullt ut eller vara den mamma, fru och vän jag önskade.

Hembarnmorskor till Kiruna?

När vi bara några år senare väntade en liten igen började vi tidigt kolla upp hur en hemfödsel skulle kunna vara möjlig. Alternativen vi såg var att få upp hembarnmorskor till Kiruna eller att själva åka till dem. Födseln var beräknad under sommarsemestern. Mina föräldrar som bor söderut kunde ställa upp som barnvakt åt äldre syskon. Vi hittade boende att hyra i närheten och fick kontakt med hembarnmorskorna Renée och Lina. Jag var frisk och bebis mådde bra. Förra födseln hade lämnat en hel del hos både mig och min man att bearbeta. Den här graviditeten blev en tid för det. Medan vi planerade och i samtalen med Renée och Lina fick vi gå igenom tidigare födslar och djupdyka i vår relation. Det var stärkande på många sätt och rustade oss båda för kommande födsel samt tiden därefter. Graviditeten innebar liksom tidigare toppar och dalar. Det var mycket praktiskt och ekonomiskt som skulle lösas den här gången. Ibland tröt orken och hoppet men då fanns Renée och Lina ett samtal bort. Min barnmorska Åsa på MVC var också ett stort stöd och peppade mig till att våga drömma och planera för min drömfödsel. Hon skrev ut journalen som vi fick med oss på resan.

Jag hade en tung sista tid av graviditeten

Bebis hade gott om plats och ville inte fixera sig. Det ömmade än här, än där och jag fick svårt att gå. En kväll gjorde min man i ordning födelsepoolen. Om det inte var dags att föda än kunde vattnet ändå vara avlastande för mig. Samma kväll borrade bebis än en gång huvudet ner och åt sidan så att en nerv ut mot benet kom i kläm och benet gav vika. Nu var jag less. Jag hade gjort Spinning babies övningar och kom att tänka på tipset jag fått från Lina om att binda upp magen med en sjal och ett annat tips från Cayenne Ekjordh som jag ville prova. Plötsligt kände jag hur bebis la sig till rätta och skapade ett jämnt tryck neråt. Inbillade jag mig eller var det värkar? Jag sov några timmar och när jag vaknade nästa morgon trodde jag att jag drömt alltihop. Men nej, snart infann sig svaga mensvärksliknande känningar igen. Vi kontaktade hembarnmorskorna som gjorde sig redo för att komma under dagen.

Jag andades genom vågorna som kom tätare och sköljde genom min kropp. Cirkelrörelser med kroppen, tung och avslappnad, i duschen, på pilatesbollen och mot soffan. Min man skötte allt praktiskt och höll poolen varm. När vågorna tilltog i styrka sjönk jag ner i det varma vattnet. Snart smög sig Lina in och en stund senare kom Renée. De sa ingenting. När jag var redo kunde jag berätta att jag kände bebis röra sig. De behövde inte veta mer, inte kontrollera eller undersöka om det faktiskt var så. Jag var trygg, omgiven av min älskade familj och av barnmorskor som fanns där för mig och bebis. Födseln fick fortsätta. Ner, ner, ner. Stundvis överrumplades jag av kraften och blev rädd. Skulle min kropp klara det här? Jag fick bäckenpress som avlastning. Renée uppmuntrade mig att känna efter. Bebis huvud var bara några centimeter upp. Jag kände när vattnet gick och fick ur mig ”ring of fire” när det brände till lite extra. Mellan vågorna kände jag för en stund alla känslor på en gång. Jag skrattade och grät av glädje och lättnad. En sista stark våg och jag höll bebis i mina händer. Navelsträngen som fortfarande band oss till varandra och var bebisens källa till liv lindades av hennes hals och jag lyfte henne till mitt bröst. Hon var här!

Jag fick gå stärkt ur födseln den här gången

Jag kände och känner än idag enbart glädje och tacksamhet! Förundran över hur kroppen är skapt och vad den klarar av. Födseln gav mig tillbaka en stor dos självkänsla och läkte gamla, envisa sår. Visst innebar födseln en hel del jobb, svett och tårar. Det var inte lätt att föda. Jobbet behövde bli gjort. Men jag kände mig trygg genom hela födseln. Jag visste vad forskningen säger, det var inte långt till närmaste sjukhus och vid eventuell risk fanns barnmorskorna där för att omvärdera situationen. Jag citerar Milli Hill:

”You matter. Wanting to have a brilliant birth experience is not selfish. When a child is born, as they say, so is a mother, and motherhood, as you are perhaps about to discover, requires you to be strong, tough, mentally and physically healthy, happy, and madly in love with your children. What better way to set this all in motion than with a truly positive birth?!”