Kväll och fönster

Vill inte spilla bort en minut av livet

Just nu är jag inne i en intensiv skriv samt jourperiod för födslar. Det är ett sjå att hålla jämna steg med allt som händer runtom mig i min vardag som fembarnsmamma. Med fyra barn i skolan och ett barn som precis har börjat dagis så har föräldralogistiken nämligen vuxit. Vi har redan bockat av 4 föräldramöten och 3 tandläkartider för terminen. Och helgerna har vi börjat betrakta mer som någon form av arbetsläger än som vilodagar. För det är då det måste städas, handlas, tvättas, plockas, klippas gräs, skjutsas barn till olika aktiviteter. Vardagarna är mer vilsamma.

Jag har börjat förstå att den här perioden med barn inom precis hela spannet från 1 till 15 år, nog på många sätt kommer vara den mest utmanande perioden. Vi har ju alla möjliga åldrar intecknade på en och samma gång. Men det är mäktigt att sitta och äta middag med alla sju familjemedlemmar runt bordet samtidigt. Och vår yngsta mår som allra bäst när hon har alla sina syskon samlade runt sig.

Den jobbigaste känslan för mig är nog känslan av att tiden försvinner lika fort som ett tåg swoshar förbi. Sen blev det kvälle och dags att kollapsa i sängen.

Kväll och fönster
Om kvällen

Jag förstår inte riktigt hur fembarnsmammor som gör karriär också lyckas hålla sitt hem fint och välordnat, som äter nyttigt och tränar 3-4 gånger i veckan. Något av allt detta går nämligen bort – är min erfarenhet. Det blir hela tiden att prioritera någon del av menyn på bekostnad av något annat.

Och tänk, tiden går verkligen. Jag som nyss var 30 har redan börjat planera för min 40-årsfest, även om det är ett och ett halvt år kvar. Just för att jag vet att tiden går så känns det viktigare än någonsin att lägga den på saker jag tror på. Jag vill inte spilla bort en minut.

Och apropå att få göra saker som verkligen känns rätt hela vägen – nu på söndag håller jag och Eva vår andra gemensamma profylaxkurs i metoden Föda utan rädsla. Allt som handlar om våra kurser finnes nu på den splitternya gemensamma hemsidan profylaxkurser.se Tanken är att samla allt om oss under ett gemensamt tak.

Men innan dess ska jag hinna peta ner några lökar i trädgården. För snart är september månad till ända och om det ska bli några nya vårblommor i mina rabatter nästa år så gäller det ju att sätta dem nu. För trots att tiden går så längtar jag redan till nästa vår. För nu blir det ju höst och kvälle på riktigt.

Sommar och familjeliv
Foto: Lovisa Engblom


Gravidbok: Föd på dina villkor

Doulornas guide till din graviditet och förlossning

Hitta bästa priset på omnible.se

Maria Bengtsson Lenn och Victoria Häggblom har skrivit systerböckerna Föd på dina villkor och Gravid med kropp och själ. De är båda doulor och böckerna beskrivs som holistiska guider till graviditet och förlossning. Maria och Victoria vill stärka gravida kvinnor i att där finns ett val, och att det faktiskt går att påverka både upplevelsen, det medicinska utfallet men framförallt känslorna inför, just det – den egna kroppen – under graviditet och förlossning.

Gravidbok: Föd på dina villkor

Författarna lyckas med precis det och jag älskar dem för det. För i Sverige har vi mutat in oss i ett hörn där det knappt finns något val alls för födande kvinnor – ”valet” står oftast mellan en epidural eller lustgas på en institutionaliserad sjukhusförlossning. När hemfödslar är en företeelse på marginalen som de flesta inom det etablerade har en stark beröringsskräck inför och när de alternativa förlossningsenheterna som ändå fanns har lagts ner så är det svårt att känna sig hoppfull. Få författare till gravidböcker vågar ta ut svängen och ställa sig helt på den gravida kvinnans sida – de flesta anpassar sig konformt efter hur organisationen för födande ser ut i Sverige just idag. Att vara visionär på riktigt när det gäller födandet är av någon anledning inte riktigt okej. Men Maria och Victoria vågar. För de är ju doulor.

Det som är helt fantastiskt med doulor är den kvinnocentrerade approachen, det som också kan kallas för midwifery – med kvinnan – eftersom den är själva förutsättningen för yrket. Utan den approachen fanns det inga doulor alls. Och forskningen talar tydligt för att just den kvinnocentrerade approachen ger svårslagna resultat – med en doula på förlossningen så minskar risken för ett onödigt kejsarsnitt signifikant.

Gravid med kropp & själ

Nåväl, tillbaka till böckerna. Det märks att författarna har impulser från ett annat land, ja det känns nästan som om böckerna kommer inslagna i ett regnbågsfärgat omslagspapper med en bris från det soliga Californien. Och jag måste erkänna att min hippiedetektor lyser rött här och där. När Maria och Victoria uppmanar oss läsare att kalla det kvinnliga könsorganet för yoni och hjälper oss att hitta den inre jaguaren i en jaguarmeditation så balanserar författarna på en mycket tunn lina där risken är överhängande att vi alla ska falla ner i kitsch och hippieträsket. Jag tror att inramningen – som är lite väl glättig ibland – gör att böckerna framförallt kommer bli lästa av de redan frälsta och att de kanske inte når så långt utanför den egna filterbubblan. Men jag lyckas med författarnas hjälp komma över hippiekitschen och in till det som faktiskt är bokens kärna.

För det författarna egentligen vill är att fler kvinnor ska få tillgång till sina kroppar och därför blir jag lycklig när jag läser dessa rader:

Trots att kvinnors rätt till jämlikhet och utrymme i samhället har förändrats oerhört mycket om en tittar tillbaka i tiden finns det fortfarande inte mycket utrymme för oss att uttrycka starka känslor av styrka, smärta och extas.

Låt inte någon ”förlösa dig”! Välj istället att föda ditt barn aktivt genom att röra på dig och hålla dig upprätt. Det kan vara i hukande position, på knäna, på alla fyra eller stående – och föd ditt barn av egen kraft.

För i vårt samhälle är vi väldigt bra på att förneka både oss själva men även andra kvinnor den universella kraft som finns i barnafödandet. Kan vi egentligen föda barn? verkar vara en fråga som vi kollektivt går och ruvar på.

Författarna till Gravid med kropp och själ och Föd på dina villkor är i den kontexten befriande kaxiga och böckernas budskap når mig. De berikar vår gravidboksflora med mullig jord och jag hoppas att det ska våga växa något mera där.


Märta Cullhed Engblom

Veckan som gått – gentle mothering

Inskolningen på dagis har gått över förväntan. Plötsligt har vi ett dagisbarn igen. Det är både otroligt befriande och en gnutta vemodigt. Men nu finns det en chans till ostörda jobbdagar härhemma för mig igen, och åh vad jag behöver det.

Jag och min syster hade ett möte om vårt gemensamma kreativa projekt i torsdags – och jag tänker inte avslöja vad vi kom fram till. Mer än att det är en fröjd att få bolla viktiga saker med henne. Jag inser att alla inte har en så begåvad syster som jag, och att hon och jag är olika varann på precis rätt sätt. Att få vara kreativ ihop med henne är en ynnest.

Märta Cullhed Engblom
Hemma hos min syster

Jag har slukat Sara J Buckleys Gentle birth, gentle mothering. Den är ett måste för alla birthworkers. För det råder en så stor förvirring runt förlossningsvården idag. Förordet är skrivet av Ina May Gaskin och det träffar som en pil.

… In these trying times when there is so much fear, ignorance and confusing surrounding childbirth and the decision-making and organization of maternity care.

Frågan om förlossningsvården är komplex och full av nyanser. För det första behöver vi en förlossningsvård som inte är underdimensionerad och där det finns x antal barnmorskor som kan bemanna x antal förlossningsplatser. Sedan behöver vi kunna diskutera själva innehållet i förlossningsvården (det vill säga det innehåll som inte handlar om plats eller personalbrist). Väldigt få är medvetna om hur viktigt det är för kvinnors liv och hälsa med en självständig barnmorskeprofession som äger sitt yrke. Vadå äger sitt yrke?

Jo, barnmorskor är utbildade på avancerad nivå och legitimerade av Socialstyrelsen – vi borde ha mandat att föreslå, besluta om och utföra vård enligt evidens och beprövad erfarenhet. Men barnmorskor lyder i praktiken under en annan profession – vi kan i princip inte utforma vården utan ett godkännande av läkare.

Många tror att ju fler läkare desto bättre vård av alla födande. Riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Läkare är experter på patologi och på att hantera komplikationer under en förlossning och det är fantastiskt. Men det finns också en alltmer glömd kunskap om hur man från början undviker komplikationer, alltså hur man ser till att undvika den första interventionen på en kvinna som föder barn. För det gäller att undvika intervention nummer 1 för att kunna slippa intervention nummer 2 och 3.

För kvinnors kroppar är inte defekta. De allra flesta kvinnor kan föda sina barn bara de ges rätt förutsättningar för att kunna göra det. Vi behöver börja diskutera mycket mer ingående vilka förutsättningar som måste till för att kvinnor ska kunna föda sina barn så tryggt och säkert som möjligt.

Börja med att läsa Gentle Birth, Gentle mothering – den är författad av en läkare som valde att föda alla sina fyra barn hemma.


Om närhet, oxytocin och amning

Oxytocin, ett livsviktigt hormon

Om närhet, oxytocin och amning
Tillit

I vår kultur är vi ofta inriktade på att genom en prestation uppnå ett visst resultat. Att göra saker aktivt, skriva bra på tentor, uppfylla våra goals och kämpa mot nya mål. Det genomsyrar ibland även vår syn på födandet. Oj vad många gånger jag har fått serverad bilden av födandet som en prestation: bergsklättring upp på toppen av Mount Everest. Jag tycker inte att själva bergsklättringen är någon bra liknelse. Det resliga berget i sig möjligen. Men om ett berg är något som ska besegras och erövras så kan födandet tvärtom drabba oss när vi är som mest avslappnade, ibland i bilen på vägen in till sjukhuset. För födandet kan i allra högsta grad upplevas som något som vi inte styr över själva, till skillnad från bergsklättring som ofta är resultatet av lång planering och en noggrann kartläggning av kroppens förmågor.

Hur kommer det sig att födandet kan drabba vissa av oss med full kraft medan andra måste kämpa – och få all möjlig hjälp utifrån för att hela förlossningen ska fortsätta framåt?

Hormonspelet som reglerar födandet

Det hormonspel som är med och reglerar födandet är oxytocin, prostaglandin, adrenalin och endorfin. Detta hormonspel är intrikat och inte helt enkelt att förstå sig på för någon utomstående. Däremot är det ganska enkelt att förstå sig på det resultat som blir. Det är lätt att se när en förlossning går framåt eller när den inte gör det. I princip fungerar det så att ju mer av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mer effektiva värkar som hjälper barnet ut i världen. Ju mindre av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mindre effektiva värkar och desto mer hjälp som kommer att behövas utifrån.

Oxytocin stimulerar alltså till kontraktioner av livmodern under förlossningen och sedan till utdrivningen av mjölk vid amningen. Ju mer stressfyllt ett amningstillfälle upplevs, desto svårare blir det att få mjölken att rinna till. Detsamma verkar gälla under förlossningen. Det beror på att stress och rädslor stimulerar ett helt annat system i våra kroppar, nämligen det sympatiska nervsystemet och frisättningen av adrenalin. Det finns inget så stressfyllt som en unge som skriker av hunger men som inte vill ta bröstet och amma, trots upprepade försök. Det är som gjort för att man ska känna pulsen stiga och svetten klibba runt nacken. Och när barnet väl tar bröstet, då kommer det garanterat att dröja innan mjölken rinner till. Det beror på att det tar lite tid för oss att att lugna ner kroppen medan det ofta går blixtsnabbt för oss att komma upp i varv.

Det hjälper alltså oftast inte att tänka mål och prestationsinriktat när det gäller kroppsliga processer som är beroende av vårt lugn och ro-hormon: oxytocin. Att bli arg på kroppen för att den inte vill är som att täppa till kranen av oxytocin med segt gummi.

Tillit och laid-backness

Min egen erfarenhet är att avslappning och framförallt tillit är centralt för att kroppen ska komma ner i varv sig och stimulera det kroppsliga lugn och ro-systemet (som är en del av det parasympatiska nervsystemet i vårt autonoma nervsystem) som i sin tur hjälper till att frisätta det livsviktiga hormonet oxytocin. En tillit till att kroppen faktiskt kan – trots att det krånglar just nu – kan vara helt avgörande. Det gäller flera kroppsliga processer. Tillfällen där amningen krånglar. Under en graviditet när vetskapen om att den förra förlossningen inte alls gick framåt på ett bra sätt ligger och skvalpar i bakgrunden. Eller för den som drömmer om att få fler orgasmer vid sex. Inget hjälper kroppen så lite vid dessa tillfällen som känslor av rädsla, stress och ångest. Även om de är helt naturliga känslor att ha så är det istället känslor av laid backness, lugn och ro men framförallt -en tillit till kroppen – som till slut kommer vara det som låser upp och får krampen att släppa.

När kroppens egen kramp har släppt blir det lättare att ta itu med de verkliga problemen, de som man kan behöva professionell hjälp från någon utomstående för att kunna reda ut.


förlossningshälsa, livscykel

Förlossningshälsa i ett livscykelperspektiv

förlossningshälsa, livscykel
Livets cykel Foto: Lovisa Engblom

Vi pratar alldeles för lite om förlossningshälsa, just eftersom detta begrepp även innefattar den svårfångade emotionella aspekten av födande. Medicinska aspekter av födande däremot är vi bra på att mäta. Men bara för att saker kan vara svåra att mäta så betyder det inte att de inte spelar roll.

Hur den första förlossningen blir i en kvinnas liv spelar en alldeles avgörande roll. Vi vet att en operation ofta leder till fler operationer. Om den första förlossningen behövde avslutas med ett kejsarsnitt så är det mycket mer sannolikt att även den andra och kanske tredje förlossningen också blir en förlossning genom en en operation. Det gäller även de större förlossningsskadorna. En stor förlossningsskada vid den första förlossningen kan göra att kvinnan inte vill eller bör föda vaginalt när barn nummer två ska komma.

Hur den känslomässiga upplevelsen av födandet blev vid den första förlossningen spelar också den en roll för alla nästkommande födslar. Men det är mycket svårare att fånga. Vi pratar om sekundär förlossningsrädsla och erbjuder stödsamtal för de som har blivit rädda.

På många sätt borde den känslomässiga aspekten av barnafödandet vara överordnad den medicinska aspekten eftersom det är den som kan få någon med en på pappret helt okomplicerad födsel att vilja bli förlöst med ett kejsarsnitt vid den andra förlossningen. En rädsla för att föda barn igen kan komma att genomsyra hela livet.

Här är några frågor jag anser att vi inom vården borde ställa kvinnor som har fött barn lite oftare:

  • Hjälpte vi dig att känna en tillit till din kropps förmåga att föda barn?
  • Kände du dig trygg i samband med ditt barns födsel?
  • Om inte – på vilket sätt kunde vi ha hjälpt dig att känna dig ännu mera trygg?
  • Fick du det stöd som du önskade i samband med din förlossning?
  • Kände du dig sedd av oss?
  • Upplevde du att dina önskemål togs på allvar?
  • Fick du en bra förklaring till varför olika ingrepp gjordes under förlossningen?
  • Blev du tillfrågad om ditt samtycke?

Min poäng är att svaren på dessa frågor behöver ges en rättmätig tyngd. För jag tror att vi som arbetar inom förlossningsvården inte kommer runt att behöva förhålla oss alltmer till kvinnors upplevelser av barnafödandet. Vi har redan börjat prata om upplevelsen men då mer som trivia och som en händelse som kan skattas på en skala från 0-10 dagen efter att barnet har kommit ut. Ungefär som när man mäter nöjdhet med check-in-kontrollen på Arlanda. Det tycker jag är att göra ett sandslott av Mount Everest.

För jag tror att vi som kollektiv betraktat inte riktigt har förstått den djupt emotionella och psykologiska process som barnafödandet också är. Men jag är övertygad om att det skulle bli så mycket enklare för oss alla om vi började titta på den här aspekten av barnafödande lite mer. För då kanske vi skulle börja förstå hur det kommer sig att det skrivs böcker om BB-krisen och sveket vid livets början SAMTIDIGT som vi uppvisar medicinska resultat i världsklass.

För alla som föder barn tror jag att det kan komma att bli helt avgörande.


Närhet

Premiär för våra gemensamma profylaxkurser i Uppsala!

Profylaxkurser i Uppsala

Ja jag var lite nervös innan. Det var ju första gången för mig – att hålla profylaxkursen Föda utan rädsla i grupp. Men det var tryggt att jag hade Eva med mig som ju har hållt den här kursen många gånger förut. Så tack alla ni som kom för att det blev så fint! Jag inser att det är en ynnest att få möjlighet att träffa blivande föräldrar på det här sättet. När fönstret mot förändringen (födseln av barnet) är öppet – ja på vid gavel. Att få komma in precis i den öppningen och försiktigt, så mjukt det går, leda, lotsa och bjuda in till att öva på allt det där som jag och Eva vet kommer att spela roll under förlossningen.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt har förstått hur viktigt det här med närhet är – och att det är något som inte alltid är självklart just i förlossningssammanhang. Att få tillfälle att bjuda in par att vara nära varann är stort.

Närhet

Sen var det väldigt fint att känna hur mina kunskaper om födandet liksom kom till sin rätt i detta sammanhang. Ja, jag vill bara ha mer. Tack för att jag får göra detta.


Barnmorska Helena Maass

Låt mig få presentera min kollega – barnmorskan Helena Maass

Barnmorska Helena Maass
Helena Maass

Ni som har följt mig här på bloggen vet att jag har arbetat ihop med Helena till och från. Hon är en mycket kompetent barnmorska med lång erfarenhet och jag är väldigt glad åt vårt samarbete. Ja det är faktiskt en fröjd att hitta en barnmorskekollega som har precis samma helhetssyn på graviditet och födande som jag har. Framöver kommer vi framförallt att samarbeta runt barnmorskedoulauppdrag. Här presenterar Helena sig själv:


Till yrket är jag legitimerad barnmorska men jag har jobbat med att möta och stötta människor i olika vårdsammanhang i över 30 år. Som nyutbildad sjuksköterska arbetade jag på barnkliniken i Västerås med för tidigt födda och sjuka nyfödda barn. Sedan arbetade jag som barnmorska på barnmorskemottagningar, ungdomsmottagning och olika förlossningsavdelningar. De senaste fyra åren som diplomerad akupunktör.
Under ett antal år arbetade jag även som hembarnmorska i Stockholm med omnejd , numera hjälper jag bara enstaka kvinnor vid deras hemfödslar.


Under det sista året har jag fått äran att föreläsa på barnmorskeprogrammet i Stockholm och Västerås om hemfödslar och födandet ur ett holisiskt perspektiv.
Jag åker regelbundet till Norge och jobbar där som norsk jordmor .
Under tre år mellan 2012-2015 utbildade jag mig till diplomerad akupunktör på svenska akupunkturakademin på Hälsans hus i Stockholm. Sedan 2016 driver jag (malaroarnasakupunktur.se) Mälaröarnas akupunkturklinik på Ekerö.


Att stötta kvinnor i deras graviditet och i födandet genom empowerment är för mig nyckeln till framgång i mitt arbete som barnmorska. Att få en kvinna att känna att hon äger sin gravididtet och sin födsel, och att det är hon som bäst känner sina behov under graviditeten, och att hon med rätt stöd har all kunskap hon behöver med sig för att kunna föda sitt barn.

Det är otroligt inspirerande!
Kvinnans kropp vet vad den ska göra.
Om kvinnan lyssnar in sina behov gör hon instinktivt rätt saker för att må bra under graviditeten och kan stödja sin födande kropp. Ibland behövs lite hjälp på traven och det är då vi som är runt omkring för att hjälpa och stötta kliver in. Det är detta jag försöker förmedla i mitt arbete med gravida och födande kvinnor och under mina
föreläsningar.

Med vänlig hälsning Helena Maass


Förlossningsförberedelse, profylaxkurs i Uppsala

Klara, färdiga… gå! Snart håller vi vår första gemensamma profylaxkurs

Förlossningsförberedelse, profylaxkurs i Uppsala
Förberedelser i full gång!

Jag visste ingenting om hur det var att starta ett eget företag när jag själv gjorde slag i saken för några år sedan. Det är en otrolig skillnad från att vara anställd – det här att gå till att bli sin egen chef. Friheten kan vara berusande men också skrämmande. Visst är det lite läskigt att så helt behöva ta ansvar för sina egna handlingar, men å andra sidan är det precis det jag vill – ta ansvar för mina handlingar.

Om man som jag har ett tydligt och alldeles kristallklart mål om att sprida förlossningshälsa till fler så är det för det mesta helt otroligt roligt att också få göra verklighet av sina idéer.

I höst är första gången som jag tar företagandet riktigt på allvar eftersom jag uppgraderar det till min heltidssysselsättning. I’m all yours med andra ord. Vägen hit har varit lång och otroligt arbetsintensiv. För det behövs en sidoinkomst, länge, under en uppstartsfas. Att starta företag är att klättra berg. Inte bara för att det tar tid att etablera sig utan också för att man behöver hitta en form för de tjänster man vill kunna erbjuda. Tror ni Linas matkasse – som den ser ut idag – föddes över en natt? Idag finns det en mängd företag som erbjuder matkassar med lite olika inriktning men de har alla en sak gemensamt; nämligen att de löser kundens problem med att få tid till att komponera menyer och handla mat. Men ingen av dem har ett så starkt varumärke som Lina. (Jag är alltså INTE sponsrad av någon matkasse. Däremot är jag omringad av varumärken och förhåller mig till dem varje dag, precis som ni också gör) För hur klyschigt det än låter så är företagande också det där som inte går att sätta ord på – det där att få idéer att lyfta. Att visa på att saker är möjliga – och NÅGON måste vara först med att våga prova. Prova ett nytt koncept.

En av mina största tillgångar är att jag vågar prova.

Okej. Något av det roligaste med att vara egen är också att få välja sina samarbeten. Alltså mina kära, kära kollegor, utan er – inget. För något av det absolut roligaste jag vet är möjligheten att få bygga nära och tighta arbetsrelationer. Att vara i en kreativ process tillsammans och liksom stångas mot olika problem och sedan få komma på en lösning ihop. När helheten blir större än de enskilda delarna. Nu på söndag till exempel, håller jag och Eva vår första profylaxkurs ihop i Hågaby. Drömmen är att på sikt få fler att upptäcka den här underbart vackra delen av Uppsala – och att få fortsätta utveckla hela inramningen av kursen tills det blir ett helt oemotståndligt koncept.

Kurser i Hågaby i Uppsala
Ett oemotståndligt koncept!

Sommar nummer två med fem barn

Ridå. Jag somnade efter att ha skrivit den där rubriken. Min yngsta somnade bredvid mig och vi sov bort en stund av eftermiddagen ihop.

Sommaren började med en renovering som drog ut på tiden. För en bygglovsansökan som åkt fram och tillbaka mellan oss och handläggaren på kommunen fick äntligen sitt svar strax efter sommaravslutningen. Bygglovet var vårt. Tänk att ett litet källarfönster kan generera så mycket ofokuserad energi. Sen gick två veckor av sommaren åt till att köpa målarfärg, MÅLA och stuva runt alla våra saker. Men källarfönstret är fortfarande inte utsågat eftersom de företag som sågar i betong tar vanlig hederlig industrisemester. Så renoveringen kommer fortsätta att spilla över i tid under hösten.

Kruxet är att logistiken växer i takt med att barnaskaran växer. Att ha tonåringar och mindre barn samtidigt bidrar till ännu mer logistik. För det känns viktigt att alla blir nöjda. Renoveringen av vårt hus ingår på sätt och vis i samma logistik: det känns viktigt att alla barn får egna rum som de kan trivas med.

Men sen kom vi då äntligen iväg, först på en tur till skärgården och sedan till vår släktgård i Hälsingland. Där infann sig faktiskt den riktiga semesterkänslan. Att se klassiker som ”The Shining”, ”The Others” och ”Fucking Åmål” med de stora barnen under sena sommarkvällar som gärna fick dra ut på tiden. Mmm, njut.

Vi gjorde ett snabbt stopp hemma efter tre veckor borta. Och jag blir alltid så kär i mitt hem när jag har varit borta ett tag. Vill ta tag i allt möjligt, sy upp gardiner, rensa kyl och frys – sortera skor. Men jag hann ju inte så långt för morgonen därpå bar det av till Fiskebäckskil. Sveriges unga akademi som Stefan är med i höll i ett sommarläger för gymnasieungdomar – och vi var en av flera medföljande familjer. Så sommarlovets sista dagar spenderade vi i löjligt pittoreska Fiskebäckskil. Barnen har fångat krabbor och badat i havet. Vi alla har sett brännmaneter på nära håll.

Brännmanet
Som en brännande sol i gelé

Nu gör vi ett stopp hos vänner på vägen hem. Och jag försöker beta av alla mail om skolstart, tider på fritids, dagisinskolning, nya fröknar, föräldramöten och hänglås som ska tas med på höstens första skoldag. Jag längtar efter att få komma hem till vår mycket överskådliga veckotavla – för just nu snurrar informationen mest runt i sina egna omloppsbanor, som viktlösa bråten i rymden.

Pittoreska Fiskebäckskil
Fiskebäckskil: pittoresk sommarstad i Bohuslän

Jag längtar också lite efter att de här första veckorna av höstterminen ska dra förbi. Den där första koppen kaffe. Ni vet när alla barnen är i sina respektive klasser på sina respektive skolor och vår yngsta är inskolad på dagis. Då när jag kan slå upp min laptop och börja jobba ostört, höra träden susa utanför fönstret och slås av hur vacker hösten kan vara.

Bohuslän

Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.