Höstlov kan bli alldeles underbara och helt klaustrofobiska. För tre år sedan var vi på resa i Skottland och Edinburgh vid just den här tidpunkten och det var ett av de höstlov som har gått till historien som helt underbart. Det var då. Höstlovet år 2019 kvalar lätt in som ett av de sämsta i historien. Det började med att jag kom på att jag glömt att anmäla fritids för vår mellanson, varpå han bedyrar att han vill gå på fritids! Det brukar ju vara tvärtom, att när skolan tar uppehåll och barnen är anmälda till fritids så vill barnen inte gå till fritids utan vill vara hemma istället. Men denna gång, när jag själv lyckades trassla till det, ja då ville han minsann inte alls vara hemma. Men så blev det.
Och samtidigt blev lilla Hanna jättesjuk. Fem långa dagar med hög feber, hosta och en tröttgnällighet som har fått mammaledan att anta nya höjder. En tanke som jag har tänkt är att få berättar om den leda man kan behöva utstå som förälder. För mitt i denna gå och bära på ett litet skrott så blev jag själv sjuk med feber. Och allt detta medan våra tonårsbarn har levt sitt eget höstlovsliv och vänt på dygnet. Att själv vara sjuk och bli fast inne i ett hus med en liten sjukling, en lagom uttråkad sjuåring och tre nästan tonåringar som knappt varit kontaktbara förrän klockan 12 på förmiddagen, åh det har varit rätt jobbigt. Jag har försökt skicka iväg sjuåringen och våra tonåringar på egna små turer ute, men ingen har nappat. Igår ledsnade jag själv rejält på att vara fast härinne och fick med mig tre barn i bilen, alltid något. Men vår favoritpark var stängd för ombyggnad och när vi väl kom fram till en annan högst lekbar park så vägrade sjuåringen att ta på sig sin vinterjacka och stod mest och tjurade och frös en lång stund innan han kom loss litegrann. Sen fikade vi på stan.
Jag tröstar mig med att vi samtidigt har haft flyt på andra fronter här i livet. Bland annat så kommer vi äntligen bli med nya källarfönster och den här omrokaden som är tänkt där två tonåringar ska husera i källaren medan lilla Hanna ska få eget rum häruppe, den blir nu av. Finally. Och idag har min mamma vernissage på sin utställning Bugs and Blooms på Galleri Uppsala. Som den här fjärilen känner jag mig knappast just nu men den lyser onekligen upp november med sin prakt.
Vad gäller jobb så får jag väldigt många förfrågningar om doulauppdrag i Stockholm just nu, och det är jätteroligt men samtidigt tråkigt eftersom jag känner att jag måste tacka nej. Jag behöver prioritera doulauppdrag i Uppsala en tid framöver men tar mer än gärna emot bokningar av privata profylaxkurser eller konsultationer (förlossningsförberedande samtal) i Stockholms län.
Hur vi tar hand om våra småbarn har ändrats en del i Sverige de senaste 300 åren och råden från experter har också förändrats under den tiden. De folkliga traditionerna har inte varit desamma som experternas råd om hur spädbarn bör tas omhand, så det är intressant att titta på de två spåren var för sig. Om vi börjar med att titta på hur experternas råd har sett ut under den här tidsperioden så kan man konstatera att de förändrades mycket över tid men att de också har vissa gemensamma drag. Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.
Det material som texten grundar sig på är framförallt Kajsa Ohrlanders bok: När barnet fick en kropp: om statsmaktens försök att ändra folkliga traditioner inom barnavården från 1700-talets mitt till 1900-talets början, från 1987 samt Marianne Liliequists avhandling: Nybyggarbarn- Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920,från 1991.
Idag har barn stora rättigheter i Sverige och det är för oss en självklarhet att det finns ett intresse för hur vi bäst tar hand om våra barn, men går vi längre tillbaka i tiden är det inte självklart att samhället skulle intressera sig för de små barnen, de var i första hand familjens angelägenhet. Anledningen till att det här intresset växte under 1700-talet var att man förstod kopplingen mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt.
Spädbarnsdödligheten var hög och kunde man få ned den så kunde man få befolkningsmängden att växa och därmed få en ekonomisk tillväxt. Alltså vaknade intresset för spädbarnen. Staten tog också över mer och mer av det traditionella fadersansvaret och papporna fick en mer perifer roll i familjen. Mammorna ansågs obildade och okunniga men var samtidigt nyckelpersoner när det kom till spädbarnen som skulle räddas. Man kan säga att staten gick i förbund med barnen mot de okunniga föräldrarna, framförallt mammorna, samtidigt som de var tvungna att gå via mammorna och försöka få dem att följa experternas råd kring spädbarnsvård.
Amning, sömn och tröst
Några viktiga områden i spädbarnsvården
är amning, sömn och tröst. Fram till 1920-talet var rådgivningen inriktad på
att amningen var viktig och att mamman själv skulle amma sitt barn. På den här
tiden baserades den medicinska vetenskapen framförallt på de gamla
humoralpatologiska teorierna som bygger på att sjukdomar uppstod genom obalans
mellan olika kroppsvätskor. Amningen sågs då som en självklar förlängning av
fosterlivet där bröstmjölken ”beredes av samma slags blod som fostret blifwit
danat” (Ohrlander 1987, s. 34) och alltså var det den biologiska mammans mjölk
som ansågs viktig för barnet. Användningen av ammor har aldrig varit särskilt
utbredd i Sverige jämfört med andra europeiska länder och var ingenting som rekommenderades
under den här tidsperioden. Om mamman själv inte kunde amma så rekommenderades
i första hand ersättning i form av ”halvmjölk”, det vill säga hälften komjölk
och hälften vatten. Mammans egenskaper
och känslor ansågs överföras till barnet via mjölken och i de fall en
amma trots allt användes var det viktigt att amman hade en god karaktär och
liknade mamman och att hon togs väl om hand. I Ohrlanders bok (1987) ger
Cederschiöld (1868) en beskrivning av hur en amma borde vara.
” …omkring 25 år. Hennes mjölk skulle inte vara yngre än 14 dagar eller äldre än 4-5 månader. Hon borde till förståndet vara kvick och rådig, till sederna from, ärlig och beskedlig, till lynnet mild och glättig. Hennes hull borde vara stadigt och fylligt, huden slät, andedräkt och tunga rena, tandkött och tänder friska. Hon borde se och höra väl, ha välljudande stämma samt ett rent uttal. Hon borde inte vara hysterisk eller ha nervkramper.” (Ohrlander 1987, s. 38)
Stor vikt fästes också
vid att den ammande mamman skulle vara i känslomässig balans för att inte
överföra negativa känslor på barnet. Under 1900-talet förändrades detta i och
med den medicinska vetenskapens framsteg och att bröstmjölkens kemiska
sammansättning kom i fokus. Inställningen till att använda en amma blev lite mer
positiv och fokus låg på både mammans och ammans fysiska hälsa. I och med det
ansågs det inte längre viktigt att amman behandlades väl, tvärtom uppmuntrades
föräldrarna att inte ha överseende med hennes fel och brister. Mammans egen
sinnesstämning ansågs inte heller viktig längre utan amningen blev helt och
hållet en fysisk fråga.
”Ofta är det ren okunnighet eller vidskepelse, som göra, att modern försummar sin plikt att giva barnet di. Utan verklig anledning inbillar modern sig själv eller inbillas hon av andra, att hon är för klen eller nervös för att giva barnet di. Av vem som helst, av välvilliga men okunniga anhöriga, ta den unga modern råd angående uppfödningen av sitt barn.” (ur Jundell 1913, i Ohrlander 1987, s. 41)
Förutom att man nu lämnat
idén om att mammans sinnesstämning var av betydelse så började man se amningen
som en modersplikt eftersom man hade klart för sig att amningen medförde
hälsofördelar. Det är också värt att notera att det är mamman och hennes
”okunniga anhöriga” som får skulden för idéerna trots att det är tidigare
experter som spridit dessa. Till skillnad från kyrkan hade den medicinska
vetenskapen få tvångsmedel att ta till men möjligheten att bötlägga kvinnor som
inte ammade diskuterades faktiskt.
Gällande amningstider så förespråkades viss regelbundenhet och ordning redan under 1700-talet. Jämfört med senare rådgivning var dock inställningen mycket mjukare under den här tiden, samtidigt var råden aldrig samstämmiga med den barnstyrda amning som praktiserades bland folket. Från 1800-talet och framåt skärptes tonen något mot det som experterna ansåg vara ovanor hos folket och man förespråkade som regel 2-3 timmars intervall mellan amningarna. Intervallen skulle dock inte följas slaviskt utan i viss mån anpassas efter barnets behov. Det var först på 1900-talet som den extremt reglerade amningen fick genomslag där barnet skulle ammas 20 minuter varje gång, max en halvtimme, och amningarna skulle förläggas till klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Man började också rekommendera en tidigare avvänjning än vad som praktiserades bland folket, redan vid 10-12 månader.
Den medicinska vetenskapens genomslag vid sekelskiftet flyttade fokus mot fysiologiska processer, kemiska analyser, hygien, regelbundenhet och uppfostran. En kombination av fysiologiska och moraliska förklaringar låg ofta bakom råden. Idealet var att barnet skulle fungera som en liten klocka och att det skulle lära sig självbehärskning och lydnad från livets första dag. I bondesamhället fanns inställningen att barnet hade en viss rättighet till amningen och att man inte hade rätt att ”beröva barnet diandets njutning”. Bland det tidiga 1900-talets experter var det dock just det men ansåg viktigt, att barnet skulle lära sig att inte ge efter för det lustfyllda, den övningen ansågs vara karaktärsdanande. Att spädbarnet fungerade annorlunda än en vuxen sågs mer som ett problem som skulle fostras bort än som något man skulle försöka förstå och lyssna på.
När det gäller gråt, skrik och tröst så ansågs gråten vara mycket farlig för barnet och något som genast skulle åtgärdas ända fram till 1800-talets senare hälft. Under 1900-talet blev gråten mindre farlig. Även om sådant som smutsiga blöjor och skavande kläder skulle åtgärdas, så skulle mamman, i uppfostringssyfte, se till att inte alltför snabbt trösta barnet.
Under 1700-talet och
1800-talets första hälft är det återigen de humoralpatologiska teorierna om
balans mellan kroppsvätskor som ligger bakom råden. Eftersom kroppsvätskorna
inte flödar fritt under gråten hade man föreställningen att skrikandet kunde
leda till både sjukdom och död.
”Kunna barn undgå att skrika så är det wäl. Mycket skrikande kan ha elaka påföljder. Blodet qwarhålles under skrikandet uti hjärnan. Det sliper wäl in genom lungpulsådern, men ej ut. At jag ej må nämna, det däraf för barnet torka i halsen, blifwer hett, och kan lätt få bråck.” (ur Rosén von Rosenstein, 1764, i Ohrlander, 1987, s. 50)
Gråtens farlighet
handlade inte enbart om att barnen blev röda i ansiktet då de skrek och att blodet
hölls kvar i huvudet utan också om att gråten kunde bero på bakomliggande
orsaker som i sin tur innebar obalans mellan kroppsvätskorna. Dessa kunde till
exempel vara grön avföring eller förstoppning, eller att mjölken var dålig på
grund av mammans sinnesrörelser eller felaktiga kost. Man ansåg också att det
kunde bero på överbelastning av magsäcken på grund av för mycket mat. När
gråtens farlighet upphörde mot slutet av 1800-talet låter det istället så här:
”…och på det att det icke må vänja sig att genom skrik tilltvinga sig allt hvad det åstunda, och att åter bli upptaget och buret på armarna. Barnet bör nämligen ifrån sin spädaste ålder lära sig att blifwa lydigt och underordna sina önskningar moderns vilja. Sålunda ska barnets uppfostran börja redan ifrån första dagen af dess tillvaro.” (ur Cederschiöld, 1873, i Ohrlander, 1987, s. 56)
Av samma
humoralpatologiska skäl avrådde man från att vagga barnet fram till senare hälften
av 1800-talet. Det kunde leda till sjösjuka och kräkningar och en alldeles för
häftig blandning av kroppsvätskorna. Motarbetandet av vaggandet och vyssjandet
upphörde dock inte i och med att de humoralpatologiska teorierna övergavs,
senare blev det en moralisk fråga, att barnen inte skulle skämmas bort genom
att tröstas på det viset.
Under samma period som de humoralpatologiska teorierna styrde trodde man också att sjukdomar uppstod ur ett sjukdomsaltrande ämne i atmosfären och att dålig luft var en orsak till sjukdomar, de så kallade miasmiska teorioerna. Därför fanns ett stort intresse för arrangemangen kring barnets sovplats. Den skulle vara sval, ljus, öppen, inte för nära golvet och med möjlighet till god luftväxling. En intressant detalj som få känner till är att den klassiska spjälsängen byggdes utifrån miasmiska teorier.
Behovsinriktad spädbarnsvård
Om man istället vänder
blicken mot föräldrarna och den praktiserade spädbarnsvården så kan man säga
att det i bondesamhällets Sverige under
1700- och 1800-talen praktiserades en behovsinriktad spädbarnsvård. Det innebär
att hela familjen var involverad i att tillgodose barnets behov av tröst,
närhet, vyssjande och vaggande och att barnen ammades ”på minsta pip”
(Liliequist, 1991). Det fanns ofta praktiska skäl till att människor gjorde som
de gjorde men givetvis också föreställningar om vad som var bäst för barnet. I
trångbodda dragiga stugor var det en utmaning att hålla ett spädbarn varmt om
natten. Att ha barnet hos sig i sängen var därför ett enkelt sätt för mamman
att hålla barnet lagom varmt och gjorde det samtidigt enkelt att amma vilket
gav lugn och ro och mer sömn till hela familjen. Amning var både viktig näring
och tröst för barnet och en av få tillgängliga barnbegränsningsmetoder för
föräldrarna. Amningsperioden varade oftast i två till tre år eller tills det
kom ett nytt syskon. Amning under första levnadsåret ansågs vara ett minimum
och det hände också att barn ammades i fem till sex år. Det fanns områden i
Sverige där amningsförekomsten var lägre, med hög barnadödlighet som följd, och
det berodde till stor del på att de mammorna trodde att det var nyttigare att
ge barnet komjölk. Skrik och gråt hos barnet var signaler man tog allvarligt på
och som man snabbt försökte åtgärda orsaken till. De berättelser som finns
nedtecknade vittnar om att man såg de första åren i barnens liv som en tid då
de skulle hållas nöjda och glada. Det ansågs helt enkelt inte lönt att försöka
uppfostra ett litet barn utan man bejakade att de var som de var och bemötte
dem på deras egen nivå. Barnen ansågs vara fullt utvecklade känslomässigt men
vare sig mogna eller mottagliga för att lära sig fasta vanor, lydnad eller
moral. Tanken att det skulle vara ohälsosamt för de små barnen att få sin vilja
igenom var en främmande tanke i bondesamhället.
Under 1900-talet verkar det som om experterna fick lite mer inflytande över föräldrarna i och med att fler kvinnor började föda barn på sjukhus och var tvungna att inrätta sig efter sjukhusets rutiner. Föregångaren till dagens barnavårdscentraler, Mjölkdroppen, byggdes även ut och gjorde att fler mammor kom i direktkontakt med ”experterna”. Fast hur noggrant råden efterlevdes i verkligheten kan nog diskuteras.
Kunskap om amning har låg status
Det känns skönt att konstatera att kunskapsläget är ett annat idag och att många råd har ändrats till det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att fortfarande se den röda tråden skymta fram från denna rådgivningshistoria. Att ”experter” går i förbund med barnet mot mammorna och levererar råd med samma självklara auktoritetsroll som tidigare, trots att dessa råd ibland är helt ovetenskapliga. För mig som arbetar med amning händer det att jag får höra en del felaktiga råd som föräldrar fått från sjukvårdspersonal och som särskilt riktar sig mot hur mammorna gör. Det kan vara råd som rör alltifrån att inte låta barnet somna vid bröstet, till att introducera smakportioner tidigt, till påståenden om att bröstmjölken bara är blask när barnet är runt ett år och därför påverkar tillväxten negativt. Kunskapsbristen om amning är stor bland många som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det beror delvis på att de flesta grundutbildningar som vårdpersonal genomgår innehåller oerhört knaper information om amning, om ens någon alls. Men det beror också på att kunskapen har låg status och därför inte tillmäts samma värde som annan kunskap.
Det här inlägget innehåller reklam för de kurser jag själv erbjuder
Det händer mycket nu och jag ska berätta lite mer om vad som är på gång till våren. Jag och Eva har skapat en workshop som vi har döpt till Aktiv förlossning. Vi tyckte nämligen att det saknades en kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just praktiska övningar inför förlossningen – och en kurs som man kan gå alldeles oberoende av vilken profylaxkurs man väljer att gå. OM man överhuvudtaget väljer att gå en profylaxkurs. Det här är en fristående workshop som kan väljas till där man får praktiska och konkreta saker att använda sig av under förlossningen. Tanken är att man ska få prova allt så att man får ett kroppsminne av de olika övningarna. Jättekul tycker vi!
Tanken är att alla som går vår workshop ska få med sig en kortare teoretisk bakgrund till varför det kan vara mycket klokt att våga vara både fysisk och aktiv under förlossningen. Det ska inte missförstås som att förlossningen är ett kraftprov där vila och pauser inte är tillåtna – vilan är en otroligt viktig del av varje födsel och något som vi ska ta fasta på. Det finns oftast ingen motsättning mellan att vara aktiv under förlossningen och att också ta vara på vilan. Det handlar om att förstå vad som händer i kroppen under förlossningen och hur man kan jobba med det som händer istället för emot eftersom det kommer att kunna underlätta förlossningen på alla sätt. Sen är det stärkande att få något konkret med sig på vägen och få en förståelse för hur mor och barn samverkar under förlossningen för att det ska gå framåt så smidigt som möjligt. Här är en punktlista på vad vår workshop kommer att innehålla:
Hur man jobbar med tyngdkraften istället för emot
Hur man skapar mest plats för bebisen i bäckenet
Hur man genom rörelse kan underlätta barnets nedträngande
Olika förlossningsställningar
Hur stödpersonen genom massage och tryck kan smärtlindra och hjälpa födandet framåt
Gå till vår gemensamma hemsida profylaxkurser.se för mer information och bokning.
Vi ska börja hålla våra profylaxkurser i Västerås också
Västerås, here we come! Vi ska hålla våra kurser i Yogalistic yogastudio som ligger centralt i Västerås och ser så mycket fram emot att få sprida profylaxkursen Föda utan rädsla och workshopen Aktiv förlossning även i denna fina stad. Vårens datum är redan bokade och jag måste erkänna att det känns konstigt att planera år i förväg. Det är lite nytt för mig! Men det är roligt.
Om födandets fysiologi med doulapodden
Något som ligger närmare i tiden är min medverkan i doulagruppens podd – på fredag drar jag till Stockholm igen! Den här gången ska vi prata mer om födandets fysiologi och det ser jag verkligen fram emot. Som en bonus kommer jag få besöka deras alldeles nyrenoverade och helt egna doulastudio. Tänk att få ha en egen lokal. Jag vill också ha en lokaal! Det får bli någon gång i framtiden.
Jag jobbar på för fullt just nu. Om ni undrar vad jag gör så kan jag berätta att jag skriver ett manus till en bok. Ja nu vågar jag faktiskt säga det rakt ut för det är inte så himla långt kvar nu, och det som jag har nu – det är bra. Jag ska absolut inte ropa hej innan jag har kommit över någon å men när man börjar skymta fast land på andra sidan så kan man känna sig lite mera trygg med att man faktiskt kommer kunna ro sitt projekt iland.
Jag tänker inte avslöja så mycket mer just nu – mer än att jag känner mig riktigt glad och tillfreds över att all den tid jag har lagt ner äntligen börjar bära frukt. För gud vilken process det är att skriva något längre och vilket otroligt fokus det kräver. Ett fokus jag egentligen inte alls har eftersom jag har fem barn att ta hand om, och två av dem är ju fortfarande så små. Men jag har varit tvungen att lägga en del annat åt sidan för att bara kunna fokusera på detta nu ett tag. Utan min syster Elin (som själv är både författare och skrivlärare) hade jag aldrig kommit såhär långt, hon är min barnmorska just nu som guidar mig igenom det här arbetet. Varje kapitel är en ny värk som är lite jobbig och gör lite ont och som kräver sitt fokus. Tyvärr finns det inga genvägar (genvägen i mitt fall skulle vara att lägga ihop lite bloggtexter på varann i en hög, jag har provat, men det blev inte alls bra). Det underbara är att när jag väl har tagit mig igenom värken – då kan jag lämna just den bakom mig. Jag ser faktisk det här projektet som en förlossning. För det är skitläskigt – också. Att förstå att jag måste hitta min röst och att skrivandet faktiskt innebär att ta ställning. Det går inte att göra alla nöjda. Att skriva något slätstruket som liksom ska passa allt och alla blir så mäh, mjäkigt. Då blir det något som ingen vill läsa, och en text som passar alla och ingen.
När vi sågs senast så sa Elin ungefär såhär:
-Märta, du måste tala ur skägget. Vad är det du vill säga?
Det var så otroligt förlösande för mig, för hon gav mig en biljett att faktiskt skriva det som jag vill säga. Det kan låta så enkelt men för mig har det varit jättesvårt att ge mig själv tillåtelse till det – emellanåt har jag bara snurrat in mig i saker som liksom inte har lyft. Just nu är jag så in awe inför alla författare som har skrivit långa böcker. Det är som att hacka fram en skulptur ur sten, mödosamt, långsamt och samtidigt så otroligt tillfredsställande. För att få vara kreativ och känna när det lyfter, det är den absolut bästa känsla jag vet.
När jag läser Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning – så blir jag påmind om hur kompetent den svenska barnmorskan faktiskt är. En erfaren förlossningsbarnmorska här har en alldeles unik kompetens om både det normala men även om det komplicerade födandet – och framförallt om dess inneboende dynamik. Kunskap ger trygghet och det känns väldigt tryggt att läsa barnmorskorna Hanne Fjellvang, Linn Richter och Hanna Ulfsdottirs noggranna genomgång av den omvälvande livshändelse som en förlossning faktiskt är.
Boken är en ambitiös genomgång av allt det som du kan vilja veta inför förlossningen – och den är skriven på ett behagligt och lättillgängligt språk. Förutom den obligatoriska genomgången av epidural/ lustgas, medicinsk respektive icke-medicinsk smärtlindring och kapitlen om förlossningens olika faser så innehåller den några riktigt bra kapitel med det där lilla extra:
Vad är smärta?
Mental förberedelse
Ställningar när du föder
Att stödja den födande
Jag blir väldigt glad när kapitlet om bristningar i underlivet ackompanjeras av en bild på en födande kvinna i upprätt ställning.
Boken innehåller även ett stycke om att föda barn i vatten – något som verkligen är på tiden:
Att bada ger en känsla av viktavlastning, vilket kan underlätta för dig när du ska byta ställning och att vara i en upprätt position under födandet. Detta, tillsammans med att värmen hjälper dig att slappna av både mentalt och kroppsligt, bidrar till att behovet av annan smärtlindring minskar vid bad.
Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning är en mycket välskriven bok som jag varmt rekommenderar till dig som väntar barn eller som bara är nyfiken på det här med födandet. Och jag kan bara instämma med författarna när de i inledningen av boken skriver såhär:
Som barnmorskor tror vi att det framför allt är fyra faktorer som kan ha betydelse för din upplevelse av att föda. Den första är att du förstår hur din kropp fungerar när du föder, den andra är att du hittar ditt sätt att hantera smärtan. Den tredje faktorn är din mentala förberedelse, hur dina tankar kan påverka dig innan och i stunden då du föder. Den fjärde och minst lika viktiga faktorn är att du har det känslomässiga stödet som just du behöver.
Jag har varit med på flera födslar och just avslutat en lite längre jourperiod. Nu är jag jourfri ett tag tills det är dags igen. Min man var borta på konferens hela förra veckan och jag rodde iland det här familjeskeppet på egen hand. Det brukar komma en liten rekyl efter en sådan vecka och den kom idag på morgonen exakt klockan åtta (efter födelsedagsfirandet av vår yngste son). Luften gick ur min ballong kan man säga.
Men i söndags träffade jag de här två på en underbart mysig lunch.
Ibland glömmer jag bort hur mycket jag saknar alla kollegor som jag hade när jag jobbade på Södra BB, men när jag träffar Liisa och Maria blir jag ju påmind.
Jag har masat mig iväg på två ryggpass på Friskis och Svettis för nu måste jag börja bygga några små muskler. Det känns som om min kropp består av cirka en procent muskler och resten av vatten, fett, organ, hud – och hår. Mycket hår.
Jag läser och skriver mest just nu när jag inte lämnar och hämtar mina barn på skola och dagis. Mitt skrivprojekt har svällt och det går framåt – men oj vilket grannlaga jobb det är. Just nu läser jag ”Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning” – det kommer en längre recension av den, förhoppningsvis senare i veckan. Men att den är jättebra kan jag avslöja redan nu.
Jag har upptäckt att min tid inte riktigt räcker till allt jag vill (surprise!) och att jag därför måste prioritera mellan många roliga saker. Familjen kommer först och sedan jobbet. Men så finns det en massa saker jag vill hinna med som liksom befinner sig någonstans i mitten på den familj och jobb- skalan och där är det rätt suddigt och tjockt just nu.
Så mitt i allt försöker jag lära mig att leva mer hållbart, slänga mindre mat och köpa färre saker.
Men idag ska vi fira att vi har haft den sötaste gosse man någonsin kan tänka sig – i sju hela år. Det har inte bara varit lätta sju år, framförallt har det varit några riktigt jobbiga vändor på akuten. Idag vet jag att allvarlig allergi är en sjukdom som man ska ha en viss sorts respekt för. Och jag vet att du inte gillar mina pussar och kramar på samma sätt nu som då, därför tar jag tillfället i akt nu när du inte riktigt hör mig: Jag älskar dig Martin.
Jag har fått veta att Region Uppsala har valt att lägga ner vårdmodellen Känd barnmorska på barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala. Projektet får inte fortsätta efter årsskiftet. Varför? Det vill jag hemskt gärna veta. Om det är något som har gjort mig riktigt stolt över min hemstad de senaste åren så är det just att barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala har varit först ut i Sverige med att utveckla den här unika vårdformen för gravida. Känd barnmorska innebär att den gravida kvinnan får möta ett litet team av barnmorskor som följer henne och familjen hela vägen genom graviditet och förlossning. Vårdformen som kallas för caseload midwifery må vara ny i Sverige men det är en internationellt känd och väl beprövad vårdform. Det är den vårdform som rekommenderas till alla gravida och födande. För förlossningsrädda kan det vara just det halmstrå som får dem att trots allt vilja satsa på en vaginal förlossning.
En översiktsartikel från Cochrane med 15 randomiserade studier där över 17 000 kvinnor ingick visar att vårdformen innebär färre ingrepp under förlossningen, fler spontana födslar, hög grad av kontinuitet av en känd barnmorska, nöjdare kvinnor och en billigare vård.
Det är en vårdform som många gravida efterfrågar men också den vårdform som barnmorskor trivs allra bäst med att arbeta i. Forskning visar nämligen att barnmorskor inte drabbas av utmattningssyndrom i lika hög utsträckning om de får arbeta inom ramen för den här vårdformen. Och i mitt eget arbete som privatpraktiserande barnmorska ser jag vilken skillnad det gör för kvinnor att få lära känna den barnmorska som sedan ska vara med på förlossningen. Det skapar en enorm buffert av trygghet för kvinnan som ska föda såväl som för hennes partner, men även för barnmorskan som ska bistå.
Jag anser att vård i huvudsak ska vara offentligt finansierad eftersom den därmed blir tillgänglig för alla som behöver den. Just därför är det ett steg i helt fel riktning att lägga ner en vårdform som är evidensbaserad, som kvinnor efterfrågar i hög grad och som barnmorskor stortrivs med att arbeta i. Kvar blir nämligen bara de gravida som har råd att betala en privat barnmorska eller doula som följer dem hela vägen genom graviditet och förlossning. För att ta bort ett populärt alternativ inom den offentliga vården drabbar framförallt de gravida som inte har råd att betala – eftersom de som kommer från resursstarka grupper alltid kommer kunna hitta sig en privat väg förbi.
Plus att Sverige inte har råd att förlora en enda barnmorska från vården av våra gravida och födande. Så allvarligt är faktiskt läget. Därför får jag känna mig riktigt ledsen över detta beslut och istället snegla på vår huvudstad Stockholm: där utökas istället vårdformen caseload så att den kommer ännu fler gravida kvinnor till del! Grattis till alla Stockholms gravida och födande och grattis till Min barnmorska i Stockholm.
Det fanns ingen bok om BB-krisen när jag födde mitt första barn. Jag visste inte vad en doula var och hade aldrig hört talas om termen obstetriskt våld. I samband med förlossningen av min första dotter föddes en hop av anklagelser som jag inte riktigt visste vart jag skulle rikta. Minnet av personalen under min första förlossning var denna: en barnmorska gav mig en sovdos, en annan kopplade upp mig på en kurva, en tredje gav mig en lustgasmask (medan narkosläkaren gav mig en epidural) och en femte barnmorska kom in när jag skulle krysta. Jag upplevde inte att jag fick något vare sig kontinuerligt eller professionellt känslomässigt stöd i samband med förlossningen av min första dotter. Efteråt var mitt liv förändrat och jag var ganska tom inuti: 23 år gammal och med en ny slags sorg innanför bröstet. Jag hade inga ord för den sorgen då, mest anklagelser som jag riktade inåt – mot mig själv.
Women’s sense of security during childbirth
Såhär 16 år efter den upplevelsen trillar jag över Sofia Daniels magisteruppsats med titeln Women’s sense of security during childbirth. Sofia arbetar som barnmorska på Akademiska sjukhuset i Uppsala och syftet med hennes studie har varit att beskriva vilken betydelse känslan av trygghet har under en förlossning – samt hur en känsla av trygghet kan uppnås och stärkas.
Utgångspunkten är vetskapen om att själva upplevelsen av att föda barn spelar roll för kvinnors hälsa. För i Sverige idag lever vi med paradoxen att det aldrig tidigare har varit så medicinskt säkert att föda barn som det är idag – med ytterst få mammor eller barn som dör – medan rädslan inför födandet och negativa upplevelser av att föda barn orsakar mer lidande än vad vi kunnat ana, ja till och med trauma.
För att få en djupare förståelse för vad som orsakar de positiva upplevelserna – framförallt vad som kan bidra till kvinnors känslor av trygghet under födandet – har Sofia intervjuat 13 kvinnor.
Tre övergripande teman kunde hon då vaska fram:
1. Support and assistance from a respecting team
Att ha en relation med barnmorskan som skulle vara med på förlossningen ansågs betydelsefullt. Några av de intervjuade kvinnorna kände sin barnmorska och ansåg att det bidrog till känslan av trygghet. De som inte kände sin barnmorska uttryckte ändå att kontinuitet var viktigt för känslan av trygghet och skiftbyte av personal ansågs generellt som något som minskade den upplevda känslan av trygghet. Några av de intervjuade kvinnorna som fött barn hemma medgav att just detta att kunna välja vilka barnmorska som skulle vara med och hinna bygga en relation hade varit en bidragande orsak till beslutet att föda hemma.
De som hade långt in till förlossningen oroade sig över att inte hinna fram i tid medan det upplevdes som tryggt att bo nära. Överlag oroade sig många över att inte få plats på förlossningen och kanske behöva bli hänvisade till ett annat sjukhus. Detta var något som skapade en stark oro.
Att få ett ovillkorat stöd var viktigt
Stöd var viktigt för alla. Att få känna sig hållen, skyddad och omfamnad bidrog till känslan av trygghet. Flera av de intervjuade kvinnorna såg barnmorskan som ledaren för det stöttande teamet, någon som koordinerade och höll ihop dem. Det var viktigt med ett ovillkorat stöd, ett stöd som inte särskilt behövde efterfrågas eller som man behövde kämpa för att få – det var också viktigt att det inte kom med särskilda tidsbegränsningar. Att bli lovad ett kontinuerligt stöd – företrädesvis från barnmorskan – ökade känslan av trygghet. Samtliga föredrog barnmorskans stöd, men i frånvaron av detta stöd blev de andra stödpersonerna i teamet viktiga. Däremot, om barnmorskan var närvarande i rummet utan att svara på kvinnans känslomässiga behov av stöd så minskade kvinnornas känslor av trygghet betydligt. De kände sig osedda och kunde då uppleva en känsla av existensiell ensamhet.
” I know there was this one time, when I felt alone even though there were people in the room. Now, when I think about it, she didn’t see me or help me through the contractions. I remember her just standing there, tapping on the computer while I had a really hard time.”
Kommunikationen och interaktionen med barnmorskan bidrog till känslan av trygghet mycket starkt. Det var tryggande med en barnmorska som själv utstrålade trygghet, lugn och självsäkerhet. Kvinnorna behövde också känna att barnmorskan trodde på deras förmåga att föda barn.
2. The strengthening of women’s own ability in childbirth
Om det professionella stödet fanns där under barnafödandet så resulterade det ofta i en känsla av ”empowerment” hos kvinnan. Även att få uppleva att det fanns ett val av plats att föda på var viktigt för många, särskilt för de som planerade att föda hemma. Känslan av att behöva ett näste, något privat, var stark hos många. Förflyttningar under födandet skapade motsatta känslor av stress, smärta och rädsla. Även till synes små förflyttningar, de mellan rum på sjukhuset, kunde vara jobbiga. Kvinnorna som valde att föda hemma slapp förflytta sig fysiskt och upplevde att det hjälpte dem att inte tappa fokus under födandet. De som födde på sjukhus upplevde sig tryggare om de fått bekanta sig med förlossningskliniken i förväg. Miljön på rummet var också viktig där en tyst och lugn miljö hade en lugnande effekt.
Möjligheten att få välja födelseplats samt vilka personer som skulle vara med under förlossningen skapade en positiv känsla av kontroll. Kvinnornas känslor av trygghet kom automatiskt när de inte behövde försvara sin rätt till integritet och autonomi. Det var viktigt att få vara delaktig i beslut om ingrepp i förlossningen eller vaginala undersökningar.
Att få behålla kontroll över de saker som faktiskt går att kontrollera i förväg var viktigt för att sedan kunna släppa garden och kontrollen under själva födandet.
Det var stor skillnad på att tappa kontrollen eller att själv släppa på kontrollen.
Att känna kontakten med sitt barn bidrog till känslan av trygghet, både innan och efter förlossningen.
” It was an amazing feeling to catch your baby yourself, and see that she was doing really well, being all pink like a chubby little peach, screaming immediately, awake and looking at us. And it just felt so good that no one with blue gloves holds my baby and doing stuff to it, but that I am the one holding her.”
Känslan av att förlossningen gick framåt på ett normalt sätt var viktig för den upplevda tryggheten.
3. Sense of security enables emotional growth
De intervjuade som hade upplevt starka känslor av trygghet i samband med sina förlossningar hade också väldigt positiva förlossningsupplevelser – de upplevde att barnafödandet hade stärkt dem på olika sätt med känslor av glädje, eufori, empowerment och förundran.
” I think you manage labour more successfully. Even if you’re in pain. That it allows you to find a focus and to do what you’re supposed to do. Everything moves easier and smoother – and maybe faster – if you feel secure and supported.”
Många av omföderskorna som deltog hade haft en negativ förlossningsupplevelse med sig i bagaget. Att få föda sitt andra eller tredje barn med en för dem ny upplevd känsla av trygghet var ett sätt för dem att ”hela” ett emotionellt trauma. Det var känslan av att äntligen få rätta till ett fel.
”I felt like I had fixed a broken link in a chain. Like I had given birth to my first child, but thought it was a mistake… And the fact that my mother also had wanted to give birth at home, to us… So for me it felt good knowing that I had corrected the line – that small link – in our history. And I just felt the power of them all.”
Många av de intervjuade beskrev hur de upplevde att deras känsla av trygghet under barnafödandet stärkte dem i övergången till föräldraskapet – det gjorde dem starkare, mer stabila och mer kapabla som föräldrar.
Känslor av trygghet nödvändiga för en positiv förlossningsupplevelse
Sofia Daniels visar i sin studie att de faktorer som bidrar till en positiv upplevelse av förlossningen i princip är samma faktorer som bidrar till känslan av trygghet i samband med barnafödandet. Känslan av trygghet är alltså fundamental.
This underlines that sense of security is a fundamental and inseparable part of a very positive birth experience.
Vidare så måste stödet under en förlossning ges på ett sätt så att det stärker kvinnors egen kapacitet och kompetens under födandet, om det ska bidra till upplevda känslor av trygghet under förlossningen.
Det här inlägget innehåller reklam för de kurser jag själv erbjuder
Igår höll vi vår andra gemensamma profylaxkurs i Hågaby i Uppsala, jag och Eva. Och jag vet inte vad jag gjorde innan jag började hålla profylaxkurser. Förberedde mig för att göra det kanske. Det är ju så fantastiskt roligt – och verkligen något som ger mer energi än det tar. Idag känner jag mig därför sådär löjligt lycklig, så som man kan känna sig efter att ha jobbat för någonting ett tag och sedan får vara med om när det bär frukt. Att få möta gravida/blivande föräldrar på det här sättet är en ynnest.
Under veckan hann jag och Eva med att träffas och ha planeringsdag hemma hos Eva i hennes underbara röda hus i Enköping. Hönsen får inte längre gå fritt i trädgården eftersom några tyvärr har blivit plockade av räv och andra hungriga djur. Nu släpper de bara ut dem när de själva är i trädgården – lite Pettson och hönsjakten över det hela. Medan vi åt nybakade dinkelbröd och soppa på grönsakerna från trädgården så pickade hönsen inne i sitt hönshus. Våra planeringsdagar är det mysigaste jag vet.
Våren 2020 – profylaxkurser för gravida i Västerås och Uppsala
Vi är nämligen redan i full gång med att planera inför vårens profylaxkurser som vi kommer hålla både i Uppsala och i Västerås. Och för att det inte ska spreta alldeles så tänker vi samla all information om våra kurser under ett gemensamt paraply, på vår gemensamma hemsida:
Vår plan är att uppdatera hemsidan en gång i veckan med ett blogginlägg där det ena veckan är jag som skriver, och andra veckan Eva som skriver. På så sätt får vi en levande hemsida som uppdateras regelbundet – något som är mycket viktigt. Våra två senaste inlägg finns redan där, de handlar om stöd och varför det kan vara en god idé att gå en förlossningsförberedande kurs.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på om jag själv hade fått möjlighet att gå just vår kurs för gravida då när jag själv var 22 år och gravid för första gången. Såhär i retrospekt kan jag verkligen konstatera att jag hade behövt den – och att jag hade älskat den. Men det var ju hela fem år innan konceptet Föda utan rädsla föddes så kursen fanns helt enkelt inte då. Idag finns den på många håll i Sverige och det är verkligen på tiden. För oj vad vi har underskattat vilka faktorer som faktiskt har möjlighet att påverka en hel förlossning samtidigt som vi haft så lite kollektiv kunskap om födandets dynamik.
Mind/body connection
Här i väst är vi framförallt lärda att tro att kropp och känslor går att separera från varann, som om de är två helt åtskilda system utan någon som helst koppling dem emellan. Det fungerar faktiskt inte riktigt så under födandet – även om vi gärna vill tro det. Vi vill så gärna tro (om än undermedvetet) att det går att hänga av sig merparten av sina känslor på en galje i farstun under förlossningen och sedan koncentrera sig på kroppen framför allt. Känslor och känslomässig omvårdnad reduceras ofta till en nöjdhet med vården per se. Det är faktiskt dags att så smått börja utmana den synen på förlossningar eftersom den inte har hjälpt till med så många positiva berättelser om födande. Det som skulle kunna vara det största händelsen i någons liv reduceras ofta till att bli den största besvikelsen. Så behöver det inte vara – det är faktiskt ett systemfel.
I helgen var jag tillsammans med goda kollegor i Drammen i Norge på födelsefestival, det är inte chokladhjul eller serpentiner och ballonger som man kanske kan förvänta sig av en festival. Det är engagerade kvinnor och några män som har sett något annat och önskar erbjuda något bättre eftersom vi har upplevt det själva! Temat för årets konferens var ”kvinnors röst” och det var det verkligen, vi fick ta del av flera kvinnors berättelser, de goda och de dåliga. Och de riktigt, riktigt fruktansvärda historierna. Det var kvinnor som berättade sin resa genom graviditet, förlossning och eftervård. Man jämförde olika länder och man hade ett personligt perspektiv samt ett övergripande folkhälsoperspektiv. Implementering och evidens diskuterades och det som framkom tydligt är det vi alla önskar, kontinuitet och låg tröskel till hjälp i en utsatt tid av livet. Samt att det finns pengar att tjäna och liv att rädda.
Depression i samband med förlossningen
Dagen inleddes med en norsk kvinna, Lena Yri Engelsen, som bodde i Australien under tiden hon fick en förlossningsdepression. Depressionen uppmärksammades snabbt och hela familjen fick omedelbar praktisk hjälp och uppföljning.
Hjälpen som var väl utbyggd och implementerad inom den allmänna hälsovården bestod bland annat att av att hela familjen dagen efter diagnos fick komma till ett ”sömnhus” där de fick hjälp att sova, hjälp med att tolka barnets signaler (som man kan har sämre förmåga till vid depression). De fick samtalshjälp för både mor och partner och något som var till mycket stor hjälp – parterapi. Detta var helt strukturerat och med en stark medvetenhet om hur hela familjen, den utökade familjen samt ett helt samhälle drabbas ekonomiskt och socialt när den ena parten lider av en depressionssjukdom. Man fick som familj gott stöd och uppföljning under lång tid. Därav namnet, 1001 dagar, den kritiska tiden från konception tills att barnet fyller 2 år.
Landsföreningen 1001 dagar
Man hade ett förebyggande arbete i mödravården som bestod i en strukturerad ”postpartumplan” Utbudet av postpartum-doulor var gott. När hon, inte så långt efter detta, kom hem till Norge igen hörde hon sig för i landet och upptäckte att hjälpen för dessa tillstånd i Norge (som ligger långt före sitt grannland Sverige i frågan) och kunskapen var i stort sett obefintlig. Hon tog då ett personligt ansvar samt initiativet att starta en landsförening.
Här finns en jourtelefon och praktisk information, kurser och utbildningar för individer och instutioner. Detta har växt enormt i Norge och föreningen fick gott stöd av staten att fortsätta jobba. Dessa kloka, kloka norrmän som förstår att man inte behöver uppfinna hjulet igen. När all evidens pekar åt ett håll kan man faktiskt stötta och kopiera den modellen. Kanske har det med ödmjukheten och viljan att lyssna och lära av andra att göra.
Vi vet att det är fysiskt tryggt att föda i Sverige, mor och barn överlever men är det tryggt att föda psykiskt? När vi har fött vill alla hålla i barnet, men vem håller om mamman?
Vi fick också lyssna till en stark och drabbande historia av Victoria Oppegaard Berre som berättade om sin fina födelsehistoria som helt förtogs när hon hade fött och blev överflyttad till BB för att få amningshjälp eftersom hon hade haft problem vid första barnets amningsstart. Hon trillade mellan stolarna på BB, fråntogs rätten att gå hem till familjen med ett friskt barn eftersom man ville göra kontroller på barnet. Men kontrollerna blev ändå inte gjorda eftersom man inte hade tid. Detta är något vi ser dagligen på våra enheter runt om i Sverige och är bekymmersamt för frågan blev
”Varför frågar du hur jag har det när du inte har tid att få mitt svar?”
Vi lyssnade till professor Mirjam Lukasse som arbetat internationellt och nationellt med våldsutsatta kvinnor där vi även fick lyssna till en berättelse från en kvinna som brutit sig ut och fått hjälp att fly ur en relation – något som många inte överlever. Hon berättade sin historia med risk för sitt eget liv. Det som blev tydligt var hur sårbar man är efter att ha varit utsatt för våld och hur nedbruten man blir. Starka kvinnor och män som utsätts har inte kraft att ta sig ur under graviditeten eftersom man lever under hotet att barnet skall tas ifrån en om man avslöjar. Vi fick strategier hur man kartlägger och frågar om våld och hur hjälpen kan organiseras. Vi fick även upp ögonen för hur dessa kvinnor har mer graviditetsåkommor samt minnen från övergrepp och våld som påverkar födelseförloppet negativt.
Besök från Sverige och projektet ”Min barnmorska”
Det var besök från Sverige, projektet ”Min Barnmorska” på Huddinge sjukhus som jobbar i team kring familjer under mödravård och förlossning. Det bygger på det välkända arbetssättet Caseload midwifery som bevisligen är det arbetsätt som har tydligast positiva effekter på mor och barns hälsa. KONTINUITET.
Jag vill ta med ett citat som en forskare som presenterade arbetssättet i London UK hade på en slide eftersom man uppenbarligen även i Sverige ska vänta med att införa modellen för att titta på hur den fungerar i Huddinge. Men jag känner då, hallå Sverige kom igen! Vilka tror vi att vi är? Självklart behöver vi anpassa vissa delar till vårt land men om det fungerar i UK med tydlig evidens för modellen att det har fördelar för både brukare och utförare. I UK är sjukhuset (huvudmannen) SKYLDIG att erbjuda olika vårdformer som mest gagnar kvinnor och barn, de är skyldiga att erbjuda avancerad sjukhusvård för ett selekterat urval, de måste erbjuda barnmorskeledda enheter och de måste erbjuda hemförlossningar. Detta eftersom evidensen är klar och man inte ägnar sig åt personligt tyckande. Eftersom vårdformerna finns under samma huvudman är samarbetet gott och man har en tydlig insikt vem man är där för, nämligen vårdtagaren! Det som också var fantastiskt att höra var hur barnmorskorna från Stockholm insåg hur mycket större bredd och utveckling de fick i sin kompetens genom att dagligen nyttja hela spektrat av sin profession. Hur de aldrig upplevt sig så starka och haft mer frihet i sina dagar.
”If continuity of care were a drug, it would be unethical not to use it!”
För 15 år sedan frågade jag på mitt sjukhus, Östra sjukhuset i Göteborg om vi kunde införa modellen, jag fick då till svar att det skulle vara omöjligt. När jag frågade om orsaken förklarade de höga cheferna för mig att Göteborg var en alldeles för stor stad att implementera denna modell. Då slutar jag att föra dialog med någon som inte ens vet eller förstått att London och de flesta städer i UK är liiite större än Göteborg. Således ett personligt tyckande och personlig bekvämlighet före vårdtagarens bästa?! Hur kan detta vara möjligt i vårt så kallade upplysta land?
Att gå över ån efter vatten: Roskilde födeklinikk
Några som också var med och inspirerade mycket var Roskilde födeklinikk där man har en mödravård och förlossningsenhet som sedan länge bevisat sig vara den mest säkra formen för lågriskkvinnor: nämligen barnmorskeledd enhet med kontinuitet under förvård, förlossning och eftervård. Här kan man börja tala om förstklassig vård som kvinnor och barn förtjänar. De presenterade hur man har god vård, goda relationer till samhället och sjukhuset och en arbetsmodell som möjliggör en riktigt hög kvalitet och ett hållbart arbetsliv för barnmorskan. Detta är alltså möjligt några timmars bilresa från Göteborg, och har högsta säkerhet. Säkrare än det stora dyra sjukhuset och mycket bättre arbetsvillkor och livskvalitet för barnmorskan.
Hur kan detta vara så mycket osäkrare på andra sidan vattnet – har vi sämre barnmorskor eller föderskor och barn i Sverige eftersom man inte anser detta möjligt i Sverige? Eller är vi inte värda en god arbetsmiljö som barnmorskor, eller ska vår kompetens inte nyttjas till fullo?
Ja sammanfattningsvis har jag haft en fantastisk helg i mötet med de underbaraste av människor med stark kärlek till sin omgivning, samhället och familjerna. Ja kärlek till sin nästa är helt enkelt drivkraften till att fortsätta den här kampen. Den upplevelsen vill jag hålla kvar för det är det som är min egen drivkraft, att jag söker efter att sprida kärlek och omsorg. Vikten av att lyssna till någon för att lära istället för att svara. Om majoriteten av oss på jorden tänkte så tror jag vi kan uppnå en bättre värld. Jag tänker fortsätta göra vad jag kan, lära av de jag möter och lära ut det jag har lärt till de som vill lyssna så länge jag har ork. Så den största av medaljer vill jag dela ut till Cathrine Trulsvik som så helhjärtat ger av sig och sina resurser för att göra en bättre värld.
Här finns info samt hur man kommer åt dagen i sin helhet som streamades:
Måste också dela Emil Jensens ”Samma värld” som en avslutande text om att vi bor i samma värld men har vi tappat meningen med att leva i vår jakt på tryggheten. Är vi rädda för att leva?
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.