Nu har Sveriges förening för obstetriker och gynekologer (SFOG) och barnmorskeförbundet enats om en ny definition på aktiv fas av förlossningen. Födandets fysiologi har ju inte förändrats. Men hur förlossningsvården ringar in kvinnor som föder – och därmed vilken typ av hjälp och vilka interventioner som kommer att föreslås – det ska nu förändras. Äntligen. För den gamla ”ramen” eller måttstocken visade sig vara alltför snäv. Som en klädstorlek SMALL till alla. Vi trodde i någon form av missriktad välvilja att det var fel på en massa kvinnors spontana födelseförlopp när det i själva verket var måttstocken det var fel på. Så tokigt kan det bli när ett fel systematiseras. Det visar hur svårt det är att fånga en organisk, dynamisk process in i ett standardiserat ramverk.
Det här är bakgrunden till att den nya definitionen har kommit till. Jag citerar:
”Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.”
Det finns nu forskning som stöder det här om kvinnor som föder:
Livmodertappen öppnar sig inte linjärt som en perfekt ritad graf på att papper
Förlossningen kan ta lång tid men mor och barn kan ändå må utmärkt efteråt. Det kan med andra ord vara okej att en förlossning tar tid, en normalvariation
Det finns stora individuella variationer. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor. Tågen går olika fort
Partogrammets actionline är ingen bra prediktor för ett bra utfall
Hur kommer vården och stödet under förlossningar att se ut med den nya definitionen?
Många kvinnor har skrivit till mig och varit oroliga för att det nu kommer bli ÄNNU svårare att få komma in till förlossningen. När det inte längre räcker att ha värkar och vara fyra centimeter öppen! Det visar tydligt att vi behöver tänka om. Frågan ska ju snarare vara – Vilket behov av stöd har du? Vilken hjälp behöver du? Hur kan vi stötta? Vad behövs?
”Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.
Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen.”
Kanske är det precis så enkelt – och samtidigt så svårt. Det spontana födandet är i allra högsta grad en oförutsägbar process och det finns inget standardsvar på hur fort den ska gå. Kvinnor behöver stöd under alla faser av födandet.
Referenser:
Lundborg L. et al. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi: 10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.
Okej, hur var det man tog en sån här spegelselfie nu igen?
Januari kom och gick. Vad hände? Jag försöker hänga med i svängarna men det är svårt. Det går så fort. Barnen har varit sjuka i omgångar under månaden och var och varannan dag hör jag om någon ny bekant som testar positivt för Covid. Nils är redan tre månader gammal och jag får en sån där känsla av att året bara kommer säga swoosh.
I helgen såg vi på några videofilmer från när de stora barnen var små. Då insåg jag hur mycket swoosh som har gått. Det märkligaste är att så mycket hinner hända på bara 15 år. Vem filmar ens med en sån där videokamera idag? Alla har ju smartphones. Det här var alltså tiden INNAN alla hade smartphones. Folk tittade inte nervöst ner i sina mobiler hela tiden, det ser man tydligt på filkmklippen. Åh jag kan sakna den tiden. För det är så svårt att värja sig idag. Sociala medier har inneburit en sån förändring i hur vi kommunicerar med varann. En förändring som förvisso har fört mycket gott med sig men verkligen inte bara gott.
Algoritmerna har en tendens att förvränga verkligheten. Bara för att ett inlägg blir populärt och följer en viss sociala- medier logik så kan man få en känsla av att det är den objektiva sanningen som visas upp. Filterbubblor gör till exempel att vissa tror att fysiologiska födslar är den nya trenden. När den medicinska statistiken egentligen pekar åt rakt motsatt håll. Induktionerna ökar i antal medan spontana födslar minskar stadigt. Det blir lätt skevt när vår verklighetsuppfattning formas av hur populära vissa inlägg blir på våra appar.
Däremot så diskuteras födande på ett annat sätt idag än för 10 år sedan.
Själv har jag ju jobbat med sociala medier i några år nu och känner mig luttrad. När jag började blogga hade många dömt ut den. Bloggen var död hette det. Nu var det video, youtube, instagram, podcast och rörliga klipp som gällde. Det struntade jag i. Utan en tanke på varken strategi eller målgrupp så bloggade jag ur ren passion för ämnet som jag skrev om. Och med tiden har jag verkligen kommit att uppskatta mitt eget utrymme på nätet. För jag gör det till vad det är. Här finns inte en enda algoritm som betygsätter mitt arbete.
Om det är något jag lärt mig så är det långsiktighet. Det dagliga nötandet spelar roll. Även om det kan kännas helt hopplöst ibland utan något som helst ljus i sikte så tar man sig framåt om man nöter på. Det gäller både relationerna i det verkliga livet och på sociala medier. Ja allt egentligen. Misslyckanden är jobbiga men helt outstanding som läromästare. Det värsta som kan hända är att aldrig våga göra bort sig eller misslyckas.
Hur jag kunde skriva en bok? Genom att våga kasta mig ut, misslyckas och resa mig upp igen. Att våga bli läst och ta kritik är viktigt om man vill utvecklas i sitt skrivande. Det ska vara lite skavigt, obekvämt och jobbigt – det är ett bra tecken på att man håller på att lära sig något nytt.
Hur blir man en bra förälder? Samma där. Genom att kasta sig ut och försöka lära sig av sina misstag. Genom att nöta på och inte ge upp. Success is persistence.
Anne Lichtenstein är frilansjournalist och har skrivit boken När förlossningen fortsätter att göra ont: Skadorna vi inte pratar om. Hon drabbades själv av en svår förlossningsskada. I boken ställer hon sin egen historia bredvid flera andra kvinnors, de som också fick men för livet i samband med sina förlossningar. Det är nattsvart läsning.
Varje år föder drygt 100 000 kvinnor barn i Sverige och några procent av dem får en allvarligare form av bristning. Ändå är det bara en handfull läkare som har blivit experter på att diagnostisera och åtgärda de lite mer komplexa förlossningsskadorna. I boken återkommer två räddande änglar som de skadade kvinnorna ofta får kämpa för att komma i kontakt med: Eva Uustal och Gunilla Tegerstedt.
En allvarlig förlossningsskada som inte blir korrekt åtgärdad innebär ofta livslång funktionsnedsättning. Själv skickas jag ner i ett bråddjup som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån när jag läser vittnesmålen i boken. Det här är kvinnor som har blivit förminskade och inte tagits på allvar varken före, under eller efter förlossningen. Camilla ber om ett planerat kejsarsnitt men blir övertalad till en vaginal förlossning mot sin vilja. Förlossningen, som blir traumatisk, resulterar i en stor förlossningsskada:
”Det är en sak att få skador och sedan bli lagad, men när man lever med skadorna varje dag och det påverkar ens vardag, då är det fruktansvärt svårt, iallafall för mig. Jag blir påmind hela tiden. Hur länge ska jag orka leva med det här vet jag inte. Jag får anpassa mitt liv och det känns som om jag dagligen upplever det trauma jag hade på förlossningen, igen och igen. Ovanpå det traumat har jag en skada som jag troligtvis alltid kommer behöva leva med: att ständigt behöva ha en toalett i närheten, att aldrig känna av när jag måste bajsa och att vara rädd för att bajsa på mig offentligt. Jag vill kunna ha kontroll över min avföring. Det är alla kvinnors rätt att få korrekt hjälp för sina förlossningsskador.”
En gynekolog som möter en av de skadade kvinnorna efteråt säger: ”Hade du frågat mig innan skulle jag ha sagt att kvinnor som inte gör kejsarsnitt är dumma i huvudet.”
Det blir tydligt vem det är som har beslutsrätt över kvinnor när det kommer till förlossningssätt. Men skadorna och skammen får de stå med själva (om de inte har tur att träffa på en räddande ängel).
Alla vet att det är viktigt att försöka återställa en skadad hand eller fot korrekt – annars får man men för livet. Men under lång tid syddes skador efter förlossningen ihop som om det var en kavitet som skulle slutas, ungefär som när man syr ihop en ärtpåse. Ytterst liten hänsyn togs till att muskler behövde fästas i varann och det var få som verkligen hade koll på anatomin. Några generationer kvinnor har därför blivit lagade som ärtpåsar efter sina förlossningar. I längden innebär det ofta en försvagning av hela bäckenbotten med risk för framfall av olika strukturer, inkontinens, svårigheter med samliv osv osv. Idag är kunskapen bättre, men det finns fortfarande en eftersläpning med många kunskapsluckor som behöver fyllas i.
Ann Lichtenstein har gjort ett stort och viktigt jobb i att lyfta de här kvinnornas berättelser. Alla vi som arbetar med gravida och födande måste lyssna, läsa och lära oss. Jag rekommenderar därför den här boken till alla inom professionen som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som kan vara drabbade.
Jag är också glad att Ann lyfter projektet Min barnmorska i boken och på så sätt pekar på en alternativ vårdform. För det är uppenbart att det behövs ett omtag inom förlossningsvården. Det räcker inte med att peppa kvinnor att tro på sig själva och sin förmåga i födandet om vi inte samtidigt ger dem en karta över hur förlossningsvården faktiskt fungerar – och sedan möter upp med förträffligt trygg och god vård.Kvinnor behöver erbjudas trygga vaginala födslar. Förlossningar som även är säkra emotionellt och för deras bäckenbotten. De kvinnor som ändå drabbas av en skada ska kunna vara säkra på att allt gjordes för att förhindra den – och kunna lita på att förlossningsskadan åtgärdas på ett korrekt sätt.
Jag och Nils är ute ur vår lilla ”bubbla” nu. När jag gick en promenad häromdagen och fick lite ljus på min vinterbleka hy så kände jag att världen är ny. Igen. Att föda sex barn är att gå igenom portal efter portal och samtidigt bli till som människa. Känslan för mig just nu är förälskelse. Jag älskar den här nya platsen jag hamnat på. Men så har jag inte alltid känt när jag har blivit mamma.
Efter att jag fött mitt första barn så gick en stor del av tiden åt att gömma den stora förvandlingen istället för att bejaka den. Men att bli mamma är ju något oåterkalleligt. Och att ge sig själv tillåtelse att bejaka det är ju bara helt underbart. Jag förstår inte varför jag inte gjort det på samma sätt tidigare.
Komma tillbaka i sina gamla kläder.
Komma i form.
Komma iväg.
Komma över småbarnsåren.
Jag vill ju bara vara i det som är nu!
Men även om jag har varit inne i min förälskelsebubbla ett tag så ser ju att världen aldrig kommer bli densamma efter den här pandemin. Att vi alla är med om något omskakande.
Hur mår vården egentligen? Alla barnmorskor som slutar? Hur mår våra tonåringar egentligen? Vad HÄNDER med världen?
Att vända blicken utåt är oroligt. Vilken tur för mig då att jag kan fly in i gos med Nils och långa amningsstunder i soffan. Till kluckandet, nafsandet och krafsandet med de små händerna. Så trösterikt.
När jag inte ammar i soffan så försöker jag hinna med ett kreativt och vansinnigt roligt projekt. För att ”bara” vara föräldraledig har jag svårt för. Så jag ammar och skriver, ammar och skriver. Varifrån den kreativa energin kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Men jag älskar den eftersom den ger mig en slags välbehövlig kontur i mammatillvaron just nu. En kontrast till mjölkpaket, tvätthögar, diskstaplar och blöjor. Sånt som det blir ganska mycket av i en sexbarnsfamilj.
Jag skulle vara så mycket fattigare utan dessa tre personer i mitt liv. Ja det låter kanske lite högtravande eller för all del fånigt men det stämmer ju. Har inte träffat någon av dem – ännu. Men jag har läst vad de har skrivit! Och jag har sett dem intervjuas, bland annat i filmen Birth Time: the documentary.
Hannah Dahlen är en australiensk forskare och barnmorska. Hon har publicerat stora mängder forskning och medverkat i flera filmer om det friska födandet. Alltså, hon är en engagerad forskare som har tagit den ”tredje uppgiften” som det kallas för, på stort allvar. Den som handlar om att dela med sig av och sprida den forskning och kunskap som tas fram inom akademin. Jag skulle säga att kvinnors framtida reproduktiva hälsa världen över på många sätt är beroende av att forskande barnmorskor lyckas med den tredje uppgiften.
En som verkligen har lyckats är barnmorskan och forskaren Rachel Reed. Hennes bok Reclaiming childbirth as a rite of passage är ett mästerverk. Och jag slänger mig inte med såna ord om jag inte verkligen menar det. Men kanske behöver man ha varit med på ett knippe hemfödslar som barnmorska för att förstå hur viktig den boken är.
En som inte är barnmorska alls men som faktiskt hjälper oss alla att förstå att me too aldrig kom så långt som till förlossningsrummen är Milli Hill. Hennes bok ”Give birth like a feminist” tar upp några av vår tids stora och svåra frågor som maktobalansen i förlossningsrummen, det systematiska i att neka kvinnor att göra egna val under sina födslar med hänvisning till ”barnets bästa”. Och om de stora svårigheterna i att överhuvudtaget diskutera detta på ett konstruktivt sätt.
”Currently, we are not getting birth right. This matters primarily because birth is a key human experience that will be remembered in great detail by a woman, and her partner, for the rest of their lives. In this book I have tried to ask some difficult questions about the kind of births that may be possible or desired. These are not easy conversations to have, not least because all women are different and will want to prioritise different things. Added tot his, there is a weight of emotion brought to the discussion by those women who have already given birth and had traumatic and disempowering experiences.”
Ur Give birth like a feminist av Milli Hill
Det fantastiska är att de här tre personerna kommer att gästa Sverige (om än över nätet) och Own Your Birth i vår! Jag har skrivit ner alla datumen och klockslagen i min kalender:
10/2 kl 09.00-10.30 (OBS! Annan tid pga tidsskillnaden till Australien!) Hannah Dahlen berättar om sin forskning om igångsättning och sin syn på interventioner i födandet.
7/4 kl 11.00-12.30 I det här webbinariet berättar Milli Hill hur man tar tillbaka makten över födandet och om sin syn på kvinnors rättigheter.
2/6 kl 11.00-12.30 Rachel Reed berättar mer om sin syn på födandet som en övergångsrit. Hon kommer att delge sina kunskaper om hur man kan stödja fysiologisk födsel på ett holistiskt sätt, och berätta varför förlossningsvårdens nuvarande utformning inte är evidensbaserad.
Jag började med att skriva ut Graviditetsregistrets årsrapport för år 2020. Det är en sammanställning av den statistik som Graviditetsregistret hämtar in varje år med bakgrund, data och utfall för nästan alla de gravida som fött barn samma år. Alltså, det här registret är en skatt! Data hämtas in via automatisk överföring från journalsystemen. Tre sjukhus som använder journalsystemet Cosmic istället för Obstetrix är däremot inte anslutna till registret så om du går in och kikar i registret kan det hända att du inte hittar just ”ditt” sjukhus.
En generell medikaliseringstrend är tydlig. I årsrapporten för år 2020 så kan jag läsa mig till att 65 % av förlossningarna startade spontant och att andelen spontana förlossningar har minskat från 76% till 65 % under åren 2015-2020. Det innebär att andelen inducerade förlossningar har ökat markant under den här tidsperioden.
Sverige följer en internationell trend som är gemensam för höginkomstländer med fler induktioner och färre födslar med spontan start. Även om vi ligger långt ifrån till exempel Australien där endast 42,5 % av kvinnorna startar sin förlossning spontant och den totala andelen kejsarsnitt nu är uppe på 36 %.
Men det verkar som att vi ser en ökning av andelen kejsarsnitt även i Sverige. Det unika med graviditetsregistret är att det finns dagsfärsk statistik som är publik och öppen för allmänheten. Det är bara att klicka sig in på ”dashboard förlossning” så går det att få siffror från år 2021. Här har du en länk: graviditetsregistret.se
Statistiken här nedan som jag presenterar på de blå bilderna visar siffror från år 2021.
Andel kejsarsnitt inom förlossningsvården år 2021
Glädjande är att stora bristningar vid förlossningar, så kallade sfinkterrupturer har minskat från 3,6 % år 2014 till 2,5 % år 2021.
Klipp i bäckenbotten
Det är enorma variationer mellan de olika klinikerna när det kommer till vissa interventioner som till exempel klipp och användning av värkstimulerande dropp. I Borås Södra Älvsborgs sjukhus så blev 18,9 % av förstföderskorna med ett klipp i bäckenbotten jämfört med till exempel BB Stockholm där endast 5,1 % av förstföderskorna blev med ett klipp. Genomsnittet för riket ligger på 10,1 % när det gäller förstföderskor.
Värkstimulerande dropp
Användningen av värkstimulerande dropp är generellt mycket hög. Det är anmärkningsvärt att en så stor andel av de som startar sin förlossning spontant senare blir med dropp! Kanske hänger det ihop med den ökade användningen av epidural som smärtlindring? Skillnaderna mellan sjukhusen är mycket stora. På sjukhuset i Norrköping fick 70,4 % av förstföderskorna som startade sin förlossning spontant ett oxytocindropp medan Gällivare och Sunderby hade siffror på 37-38 %. I Eskilstuna fick 32, % av de omföderskor som startade spontant ett dropp jämfört med endast 9,2 % i Nyköping.
Användningen av epidural som smärtlindring fortsätter att stiga.
Jag är så glad över det här året i mitt liv. Att Nils finns. När jag försöker summera året som har gått så är det svårt att fyllas av någon annan känsla än en stor tacksamhet över just det.
Mitt bloggår har självklart präglats av att jag varit gravid. Ni fick följa med mig på resan. Under perioden då jag mådde illa var graviditeten fortfarande inte offentlig. Men sen kom ÄÄntligen vårdagen då jag lite nervöst (men väldigt lycklig) berättade för världen att jag var gravid igen. Nu med sjätte barnet.
Sen hemlighetsmakeriet kring en planerad hemförlossning. Asabea har verkligen rätt när hon säger att de som planerar för en hemförlossning är mer utsatta än andra. Just att det högst privata valet, så fort det offentliggörs, blir ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Det är så tröttsamt att andra väljer att projicera sina egna fördomar och rädslor på dem som planerar att föda hemma. Ännu mer tröttsamt är att många tror att de har rätt att ha en högljudd åsikt om hur andra ska föda sina barn. Eftersom en förlossning framförallt är föderskans angelägenhet så valde jag att skydda mig själv.
Jag är så glad att jag tog mig själv och min förlossning på det allvar som jag gjorde den här gången. Helst av allt skulle jag vilja backa bandet och få föda om alla mina barn. Även om den här förlossningen inte avslutades hemma så blev den magisk och på mina villkor.
Läs berättelsen om Nils födelse om du inte redan gjort det:
Min avhandling pryds av min vän Bodil Freys omtolkning och målning av ”Adams skapelse” av Michelangelo, där hon bytt ut de manliga karaktärerna mot kvinnliga.
Den svenska förlossningsvården är bland de främsta i världen sett till utfall (överlevnad) för kvinna och barn. Som i andra höginkomstländer finns dock en medikaliseringstrend i Sverige där ingrepp som igångsättning av förlossning, värkstimulerande dropp, ryggbedövning och kejsarsnitt ökar. Ingrepp på och i kvinnors kroppar – ingrepp som trots goda intentioner paradoxalt nog kan öka risken för komplikationer för både mor och barn – görs utan att alltid informera och involvera kvinnan i besluten.
I min avhandling har jag analyserat kvinnors födelseplaner, deras journaler, deras utvärderingar av förlossningen samt att jag har observerat kvinnor och barnmorskor under förlossningar och intervjuat dem efteråt. Hela avhandlingen genomsyras av ett genusperspektiv för att belysa hur föreställningar om kön och genus påverkar oss alla och så även förlossningsvården.
Jag visar att en medikaliserad syn på kvinnans kropp som bristfällig (deficient) som alltid eller ofta behöver medicinska interventioner under till exempel menstruation, graviditet, förlossning och klimakteriet, tillsammans med samhälleliga könsstereotypa föreställningar om hur kvinnor förväntas vara och agera, till exempel snälla, varma, lyhörda, tillmötesgående och förstående, påverkar:
* Organisationen av förlossningsvården i form av låg bemanning, för få vårdplatser, en fragmenterad vård, hierarkier och ett företräde av den medicinska vårdmodellen med fokus på förlossningen som en (alltid) riskfylld händelse framför den sociala vårdmodellen som ser födandet ur ett helhetsperspektiv, alltså som en social, kulturell, fysisk, psykologisk, sexuell och existentiell händelse som ibland behöver medicinsk intervention.
* Barnmorskorna i form av att de har ett ideal av ett så kallat naturligt födande som de sällan når upp till då de slits mellan att möta organisationens krav på genomströmning, att stötta sina kollegor och att finnas där för kvinnan/paret. För att få verksamheten att fungera har barnmorskor blivit experter på att integrera ett medicinskt-tekniskt kunnande med fysiskt och emotionellt stöd. I kvinnornas utvärderingar av förlossningen låg fokus på barnmorskans egenskaper och barnmorskorna beskrevs som underbara, trevliga, lyhörda, lugna, snälla, omhändertagande, glada, varma, ödmjuka och trygga – egenskaper som ofta är kopplade till föreställningar om kvinnlighet och femininitet. Dessa egenskaper är förstås positiva men här finns också en risk eller ett utrymme för dels ett utnyttjande av organisationen av barnmorskors lojalitet, men även för ett subtilt maktutövande från barnmorskans sida gentemot den födande, då det för den födande kan vara svårt att säga emot en snäll barnmorska som hon är i beroendeställning till.
* De födande kvinnorna i form av hur de utformade sina förlossningsplaner, hur de utvärderade sina förlossningar och hur de agerade under förlossningen. De flesta kvinnorna hade önskemål om en naturlig förlossning med främst icke-medicinsk smärtlindring och stöd av sin partner och av en barnmorska som de önskade vore snäll, omhändertagande, lugn, känslig, erfaren, äldre, stöttande, bekräftande, peppande, pedagogisk – i princip samma ord som användes när de senare utvärderade sin förlossning. Av dessa kvinnor hade 93,6% någon form av intervention under sin förlossning (igångsättning, att man tog hål på hinnorna, hade kontinuerlig fosterövervakning, värkstimulerande dropp, urintappning, sugklocka, klipp eller kejsarsnitt). Trots att många inte fått den förlossningsupplevelse de tänkt sig så var de flesta väldigt nöjda, mest med det emotionella stödet de fick av barnmorskorna. Återigen blir föreställningar om kvinnlighet synliga här då kvinnor förväntas och förväntar sig själva att vara tacksamma, artiga, relationsinriktade och se till andras behov. Detta kan påverka att kvinnorna själva åsidosätter sin autonomi och förlitar sig på att barnmorskan vet bäst, vilket genom en invecklad process kan leda till ökade interventioner och till att de födandes medbestämmande och rätt till informerat val inte alltid respekteras.
Genusperspektivet har i min avhandling synliggjort hur förlossningsvårdens organisation, barnmorskorna och de födande kvinnorna påverkas av samhälleliga föreställningar om hur vi förväntas uppträda beroende på biologisk könstillhörighet. Att bli medvetna om hur vi påverkas av och även själva reproducerar rådande samhällsnormer där kvinnor förväntas vara tacksamma och tillmötesgående samt åsidosätta och förminska egna känslor och behov, kan således vara ett första steg mot en förlossningsvård där det finns plats för de födande, där barnmorskor kan fokusera på en kvinna i taget och där födandet erkänns som en existentiell händelse som förändrar människor i grunden.
För att testa sin egen medvetenhet om hur djupt ens föreställningar om könsbundna egenskaper går så kan man prova att kasta om karaktärer i böcker, sånger, filmer eller liknande, alltså ge kvinnliga karaktärer manliga egenskaper och tvärtom. Känns det konstigt? Löjligt? Obekvämt? Kanske helt naturligt? Fundera ett varv på varför du tycker som du gör.
Med önskan om en God Jul och ett riktigt Gott Nytt Födelseår.
Sverige 1986. Hon gick vaggande fram och tillbaka i vardagsrummet. Det var dags nu. Hon var lugn, ståtlig och koncentrerad. Andningen var rytmisk och ljudlig. Kvinnan i rummet skulle föda ett barn och en 9-årig flicka skulle snart bli storasyster. Ett ögonblick som fastnat i mitt minne. Jag tror att det var just där i det ögonblicket jag föddes som Jordmor. Just där och då väcktes en nyfikenhet och ständig förundran över människans födelse. Ett sökande tog plats i mitt inre. Ett sökande efter mening och sammanhang. Det jag såg den gången var naturligt, värdigt och vackert. Som om min mor aldrig gjort annat än att föda barn. Hon blommade ut i fullt i sin mänsklighet när hon var i gång med att föda min lillebror. Hon var en urkvinna.
Marica Öst foto
Finland 2021. Från världens lyckligaste land blåser idag små försiktiga hemförlossningsvindar. Vi här på andra sidan Östersjön är ännu ganska få men vi finns. Ibland bekymrande ensamma men trots det starkare dag för dag och för varje födelse. Vi blir fler och fler. Vi har rätt att föda hemma i Finland. Barnmorskor har rätt att sköta hemförlossning i hemmet. Å när det är sagt kommer samhällets osynliga lagar emot oss. Det är inte okej att föda hemma. Det är inte socialt accepterat att bestämma över egen kropp när man föder barn. Föderskor och deras familjer får utstå ett och annat från omgivningen. De möts av påhopp, fördomar, skrämsel. Det görs ibland barnskyddsanmälan och ibland serveras det en ordentlig portion av ogrundade påståenden och felaktigheter av de som borde veta mest. Det som är ett högst personligt val i förhållande till egen födokropp förvandlas till ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Mer än en gång har jag blivit uppringd av förlossningsenhet, läkare, överläkare, socialstyrelsen och rådgivning (eller klagogivning som en pappa kallade det)… Jag har självt påmint läkare om tystnadsplikten, om deras skyldighet att följa lagen om patientens rättigheter och känna till landets rådande rekommendationer. Skandalöst kan man tycka att landets läkare inte följer dessa lagar. Men vem fan bryr sig… Jag har varit till samarbetsmöte vid den lokala förlossningsenheten. Det gick bra. Vi har ett fungerande men ganska tystlåtet samarbete. Däremellan men alltför sällan möts vissa av förståelse och respekt.
Åland. Jag har skrivit klagomål till justitieombudsmannen och fått avslag. Det är tydligen okej att tvinga föderskor till vaginal undersökning. Metoo släng dig i väggen. Du bestämmer över egen kropp och fi–a i alla andra sammanhang men när du föder så är det andra oskrivna regler som gäller. Jag har försvarat hemförlossningens varande x antal gånger på sociala medier, blivit påhoppad och hoppat tillbaka brutalt. Mottagit otrevliga mail från lokala journalister (skrivet i fyllan?) mitt i natten. Jag har spridit hemförlossningens budskap både i lokal radio och tidning. Jag har förklarat, predikat och föreläst om hemförlossning. Jag har uppmanat alla hemföderskor att anmäla de lagbrott som begåtts gentemot dem. Ingen har orkat, fått det gjort. En ringde och skällde ut en läkare som brutit mot tystnadsplikten. Alltid något. Trots allt detta ser världen inte så värst mycket annorlunda ut nu mot när jag började.
Mitt inre. Min verklighet som barnmorska och människa känns idag trevande och osäker. Jag famlar i mörkret. Tidigare stod vägen klar för mig. Jag ville hit till hemförlossningsvärlden och nu är jag här. Men de senaste åren har jag fastnat mer i grubbel och funderingar. Hur kan vi som jobbar med hemförlossning verkligen göra en skillnad och behöver jag ens göra det? Jag har fastnat i tanken om vart vi är på väg som människor, föderskor och barnmorskor. Vart vill vi komma? Vill vi ens samma sak? Var kom vi Jordmödrar ifrån och hur kommer allt att sluta? Under tiden jag fortsätter mitt grubblande föder kvinnor i hemmet ut små levande människor med min närvaro som Jordmor. De föder galant. De är starka, värdiga och trygga. Urkvinnor. Även på sjukhus.
Mellan hopp och förtvivlan. Det känns som om vi är förtappade… Helt vilsna… Jag önskar att just jag kunde bjuda på mer hopp och tilltro… Det är ju Jordmor som ska inge hopp och tilltro, det kommer att gå, det blir bra… Det kan hon inte… Det ser mörkt ut… För hela mänskligheten… Vi är just nu så väldigt långt ifrån vår egen förmåga och kraft… Vi har förstört otaliga kroppar och själar… Medicin, makt, politik, organisation och byråkrati… Just där fylls rummet av barnaskrik och lycka… Med samma ljud och känsla föds ett hopp om en ny värld och en ny människoskara… Livet börjar där man föds. Många små droppar blir stor sjö. Många små människor blir stor skara. Kanske blir det bättre…
Döden. Som barnmorska har jag lärt mig att det finns mer mellan himmel och jord än just absolut sanning… Det finns någonting däremellan som är osynligt, som påverkar och visar vägen men även utmanar och dömer. Osäkerhet. När man jobbar med födelse måste man alltid förhålla sig till livets osäkerhet. Motsvarigheten till liv är död. Däremellan finns osäkerhet, komplikation, sjukdom och vetskapen om att inget är absolut eller för evigt. Vi finns inte. Så föds vi. Å så finns vi inte längre.
Säkerhet… Ett etos som styr hela hemförlossningsdebatten… Det är farligt att föda barn. Man kan dö… Vi fastnar allt för ofta i att försvara oss i förhållande till ett vedertaget etos som kanske inte ens är en universell sanning… Tänk om jag avslöjade att jag är avklarad med döden… Att jag accepterar den och tar emot den när den kommer… Trygghet och kroppslig autonomi är mina etos.
Världen 2021. Jag ställer frågan till er som läser. Hur räddar vi den födande kvinnan från människan? Vad kan just du göra? Fungerar det du redan gör eller finns det bättre sätt? Har du gjort ditt för kvinnors kroppsliga frigörelse? För den födande kvinnan och hennes familj? Har du kämpat för rätten till egen kropp? Jag ställer krav till dig nu. Jag är trött på att kämpa på dina vägnar kära föderska. Det är dags att du börjar slåss själv. Med hopp om en fridfull jul ber jag en stilla bön och låter Betlehems stjärna och de tre vise männen visa oss en bättre väg tillsammans.
Jag heter Agnes och arbetar som leg. psykolog med specialisering i hälsopsykologi. Jag arbetar även som instruktör för profylaxmetoden Föda utan rädsla och har en bakgrund från arbete med träning och hälsa, däribland som yoga- pilates och danslärare. För att på ett tydligare sätt nå ut med kunskap kring kvinnohälsa och psykologisk kunskaps betydelse för att främja hälsa hos kvinnor har jag och mina kollegor skapat Utveckling & Balans där vi utreder och behandlar kvinnor samt fortbildar andra yrkesverksamma inom vården.
Kämpa för att få föda som jag vill
”Det är klart att du har rätt att föda så som du själv vill och drömmer om – det får vi kämpa för!” Ungefär så sa den okända barnmorskan som jag hade blivit bokad hos på min första graviditets-kontroll när jag väntade mitt fjärde barn. Jag visste inte vad jag skulle säga – jag upplevde någon form av chock i det självklart empatiska och stöttande bemötandet. Jag hade just försiktigt lagt fram mina (högst orealistiska som jag tänkte då) önskemål om att jag drömde om att denna gång få föda i lugn och ro, i en för mig trygg miljö och att helst få föda i vatten med fokus helt på min egen kropp och upplevelse. Jag mumlade väl också något om hur jag och mannen läst in oss och förstått att hemförlossning var lika tryggt för friska omföderskor som att föda på sjukhus och att jag gärna skulle lägga familjens resebudget på en förlossning med eget valda barnmorskor om alternativet funnits. Men såklart ursäktade jag också snabbt mina önskemål med att ”man vet ju aldrig hur det blir och inget går ju att förutsäga gällande födslar och vem vet vad jag egentligen vill och behöver när det väl gäller”. Den okända barnmorskan insåg jag senare inte var en helt vanlig barnmorska, utan jag hade haft turen att sätta mig framför Johanna Sedeborn, en eldsjäl kring kvinnors rätt att styra över sina födslar och initiativtagaren till Barnmorsketeamet som arbetar med hemfödslar. På vägen från mötet grät jag, kanske delvis av graviditetshormoner, men framförallt över att det kändes så ovanligt och fint att möta någon som förstått vad jag upplevt och vad jag ville när jag nu planerade att gå igenom min sista (i vart fall där jag själv är födande) förlossning.
Åtta månader senare befann jag mig i ett stort badrum i ett hus i lantlig miljö, omsluten av varmt vatten i den stora bassängen inköpt för ändamålet. Jag spanande ut genom fönstret mot mars-skymningen. Hur gick det med drömmen? Vägen till den där kvällen då jag fick möjlighet att pröva mina samlade teorier i praktiken, har varit både krokig och lång men jag lovar att berätta om hur det slutade.
Professionell och personlig
Jag tillhör en yrkeskår, vi psykologer, som skolas i att visa väldigt lite av sig själva. Vårt fokus, lär vi oss tidigt under utbildningen, ska vara på den eller de vi hjälper och våra egna preferenser och erfarenheter ska inte färga våra professionella samtal. Min stora fråga inför att dela en text i detta blogg-format blev därmed: Hur personlig kan jag tillåta mig att vara?
Kan jag tillåta mig skriva om att jag fått möjligheten att gå igenom fyra helt olika förlossningar – alla på sitt sätt fyllda av fantastiska minnen? Kan jag hålla mig professionell och ändå dela information om mina personliga upplevelser?
Jag är lärd i att läsa forskning och anpassa det så kallade aktuella kunskapsläget till den individ eller det uppdrag jag har framför mig. Men liksom för så många andra som har engagerat sig inom ett visst ämne, så vet jag att min egen historia är en stor anledning till att jag har fått upp ögonen för den betydelse förlossningsupplevelser kan spela i så väl kvinnor som i deras familjers liv.
Så jag landar i att låta ett gäng från min egen yrkeskår vända sig i graven när jag nu delar berättelser av mitt liv offentligt. Jag tänker att vi är trots allt, forskare och vårdpersonal, alla bara är människor. Just att visa på att smärta och svårigheter är en del av allas liv, har jag och många med mig, landat i att det kan vara hjälpsamt att visa för de individer vi arbetar med att hjälpa.
Trauma och smärtsamma upplevelser vid förlossning
Så fyra födslar har det blivit för mig och två av dessa beskrivs bäst som en upplevelse av empowerment – de har blivit stärkande, läkande, hälsofrämjande. Medan två av mina förlossningar varit mer utmanande upplevelser, dels på grund av komplicerande omständigheter men framförallt för att de innehöll stunder där förlossnings- och bb-personal behandlade mig på ett sätt som gjorde både fysiskt och psykiskt ont och som hindrade min förmåga att föda på det sätt som jag behövde och ville få göra. Min första förlossning blev så överväldigande att jag i efterhand behövde hjälp i samtal för att bearbeta upplevelsen.
En genomgång av studier från olika länder visar att så många som 16% av kvinnor som fött barn upplever symtom på posttraumatisk stress och kring 5% har så stora problem att de uppfyller kriterier för diagnosen PTSD. Kanske mindre uppmärksammat, visar en större studie från Sverige även att 15% av barnmorskor och förlossningsläkare inom förlossningsvården plågas av symtom på posttraumatisk stress relaterat till skrämmande upplevelser de varit med om i arbetet, varav en stor del bedömdes ha så stora problem att det handlade om diagnosen PTSD. En av de bästa sakerna med att bearbeta överväldigande livshändelser är att vi därigenom får tillgång också till de vackra minnen och goda upplevelser som kan ha varit blockerade av försöken att låta bli att minnas allt som påminner om det smärtsamma. Jag tror att en del som idag saknas för att skapa så bra förlossningsvård som möjligt är att förstå hur vi förebygger men också behandlar stress, rädsla, traumatiska upplevelser och andra psykiska svårigheter.
Födandets psykologi
Så länge jag kan minnas har jag försökt förstå hur kropp, psykologi och samhälle hänger ihop. Därmed föll det sig ganska naturligt att jag, när jag själv för första gången skulle bli förälder, fick upp ögonen för hur kropp och psykologi samspelar i upplevelsen av graviditet, förlossning och att bli förälder. Vid sidan av att själv gå igenom graviditeter och födslar har jag arbetat som psykolog och där fått möjligheten att stötta blivande och nyblivna föräldrar samt handlett barnmorskor och annan vårdpersonal. Jag har fått möta såväl de kvinnor som blivit stärkta i upplevelsen och de som behövt behandling för posttraumatisk stress eller andra psykologiska svårigheter i denna tid av livet.
Med tiden har jag förstått allt mer av psykologins betydelse i att få en positiv förlossningsupplevelse. Jag har insett hur stor och långvarig inverkan i en människas liv en förlossningsupplevelse potentiellt kan spela. Allt mer engagerad har jag blivit i att påverka de brister som finns gällande att arbeta på ett evidensbaserat sätt i att säkerställa psykisk och därmed även fysisk hälsa inför, under och efter en förlossning.
Behovet av stöd och rätt miljö
Från att i min första förlossning framförallt ha fokuserat på vad jag själv skulle klara av under förlossningen hade med tiden mitt fokus flyttats till vad jag behövde i miljön runt mig och i stödet under min förlossning. Under min tredje graviditet hade det börjat växa fram en önskan att slippa sjukhusmiljön och de olika, som jag upplevde det, påtvingade interventionerna. Jag drömde om att ha vårdpersonal vid min sida som förstod, den i forskningen så väl belagda, betydelsen av kontinuerligt stöd under födandet och vikten av att skapa en psykologiskt trygg miljö. Den tredje förlossningen blev dock en utdragen igångsättning som varken min kropp eller bebisen tycktes det minsta förberedda inför. Tur var det den gången att jag hunnit få med mig många verktyg för att hantera dygnen på förlossningen. Tidigt i min fjärde graviditet hade jag en stark önskan om att det skulle få bli på ett annat sätt, denna sista gång jag tänkt föda ett barn.
Så hur gick det?
Där i mitt alldeles egna badrum var det endast skymningsljuset som gav mig information om timmarna som passerat. Utanför min lilla värld av vatten fanns min man som stöttat med massage och ord i nästintill varje värk de senaste 12 timmarna. Nyligen hade barnmorskan Johanna som fått mig att förstå att mina idéer inte bara var galenskap, bytt av barnmorskan Cita som stöttat mig i min förlossningsförberedelse under graviditeten och nu funnits med mig under dagen. Ytterligare en erfaren barnmorska, Sofia, som jag mött inom Föda utan rädsla (FUR) hade haft möjlighet att följa med denna dag och viskat FUR-instruktionerna till mig när värkarna blivit så intensiva så att jag började tappa fokus.
Det hade tagit längre tid än jag trott och varit tuffare än väntat. Pojken i magen hade bestämt sig för att födas med huvudet i så kallad vidöppen och sned hjässbjudning. Jag hade själv kunnat känna huvudet på det lilla barnet i många timmar och tänkt att snart, snart är det dags att krysta, men huvudet verkade röra sig fram och tillbaka i bäckenet utan någon påtaglig förändring. De långa perioderna av tryck och smärta även i värkpauserna och den ibland mycket förvirrande rytmen i värkarbetet hade fått mig att fråga både efter lustgas, epidural (som det dock, enligt min plan, inte fanns något av hemma hos mig) och huruvida barnet verkligen skulle komma ut. Samtidigt fanns hos mig ett inre lugn, en lycka och en bestämdhet i att kämpa på. Jag var precis där jag ville vara, allt var just så som jag önskade ha det. Jag hade fått mysa med och krama de större barnen hejdå på morgonen, jag hade fått äta vad jag ville, få de önskade stöttande orden och röra mig fritt i mitt hem så som kroppen önskade. Barnets hjärtljud hade låtit bra hela tiden.
Barnmorskornas undersökningar bestod av doppler, observanta omtänksamma blickar och varma händer på magen. Mitt fokus in mot den egna kroppen stördes inte av några sjukhus-rutiner eller gynundersökningar. Jag litade på varje person runt mig och jag litade på barnmorskornas erfarenhet och kompetens samt deras förmåga att förstå och läsa mig efter våra samtal och möten under graviditeten. Jag litade på vattnets smärtlindrande effekt och jag litade på min kropps förmåga att hitta vägen framåt. Den starka kraften och de sista timmarnas mestadels intensiva storm av värkarbete som jag upplevt stannade nu av och Sofia viskade i mitt öra: ”Hitta in i vilan”. Plötsligt kunde jag luta mig bakåt och vila huvudet mot förlossningspoolens mjuka kant. Det var alldeles stilla. Tyst och lugnt inuti min kropp och runt omkring mig. Där släppte jag allt som varit och gick till fullo in i stillheten samtidigt som tiden bara var nuet och jag kunde omöjligt säga om det var en timme eller några minuter som passerade. Så var jag redo och visste precis vad jag skulle göra för kunskapen fanns nu i min kropp när jag väl fick lyssna ostört. Jag hittade in i min födelseposition av djupt huksittande. I tystnad och samlad koncentration födde jag, krystvärk efter krystvärk, med snälla pauser för återhämtning däremellan, fram mitt barn. Jag frågade barnmorskan Johanna när huvudet på pojken var i vattnet men kroppen ännu inte kommit ut, om jag kunde få hjälp att ta emot pojken. ”Du har full kontroll” svarade hon då. Det kände jag också att jag hade. Tillbaka i min lugna koncentration tog jag emot barnet med mina egna händer på nästa värk och upplevde en segerkänsla starkare än någonsin.
Dagarna som kom var fyllda med glädje och tacksamhet. Där infann sig dock också en sällsam sorg över att inte den kunskap och det stöd som jag nu fått uppleva funnits med mig och andra kvinnor i vårt samhälle, redan under vår uppväxt och inför att föda för första gången. Min förhoppning är att min egen brokiga resa kan vara andra till hjälp och att allas våra personliga upplevelser av att föda kan ge inspiration till mer bra forskning som inte stannar i akademin utan leder till riktigt bra vård och bemötande av födande, deras närstående och den som är nyfödd. För vi bär alla med oss vår egen historia, våra egna utmaningar och har individuella behov. En bättre kvinnohälsa tror jag förstår mer både om vanliga upplevelser, såväl gällande fysiska som psykologiska aspekter, som hur den insamlade kunskapen kan anpassas till varje familjs behov och rätt att välkomna sitt barn på deras villkor.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
Klicka på bilden
