Sphincter law är nog den mest missförstådda principen när det kommer till födande. Det är ett begrepp som kommer från förlossningskulturen som bildades på The farm där Ina May Gaskin var en av de ledande barnmorskorna.
Vad betyder Sphincter law? Det som på svenska kan översättas till sfinkterprincipen eller sfinkterlagen
Jo det är medvetenheten om att kvinnokroppen INTE är en sämre fungerande maskin som behöver ständigt mekaniskt putsande och fixande. Sphincter law är en påminnelse om att kvinnokroppen i själva verket är en utsökt avancerad, ja raffinerad skapelse med helt otroliga förmågor.
Varför behövs en sådan påminnelse? Jo därför att kvinnor ofta får skulden för en förlossning som inte går framåt. Skulden kommer i olika skepnader. Värksvag är det vanliga. Men även etiketter som för stort barn, ”failure to progress”, ”förlängt utdrivningsskede”, patologisk värkrubbning, uttröttad mor, förlängd latensfas.
Passenger, Passage och Power
Inom obstetriken pratar man ofta om de tre P:n: Passenger, Passage och Power.
Bottom line: Antingen byggde kvinnan en för stor bebis eller så hade hon en för svag livmoder eller så var det något annat knas med själva konstruktionen. Problemet med de tre P-teorin är att den ignorerar vikten av känslomässig säkerhet under förlossningen. Den tar inte alls hänsyn till vilket stöd och vilken VÅRD kvinnorna får. Hur kunde Ina May och hennes kollegor ha en kejsarsnittsfrekvens på 2 % sida vid sida med en förlossningsvård som då hade en kejsarsnittsfrekvens på 25 % (nu är den uppe i över 30 % i USA). Kvinnorna de vårdade skiljde sig inte från de som födde på sjukhusen. Sådan statistik säger något viktigt: nämligen att sannolikheten till interventioner handlar om vilken dörr den födande kvinnan passerar under förlossningen.
Sphincter Law plockar bort skuld från kvinnors axlar. När förlossningen inte gått framåt går det nästan alltid (med några få undantag givetvis) att härleda det till den omgivning som kvinnan befunnit sig i. Kvinnan har alltså inte gjort något fel utan reagerat helt korrekt på fel i sin omgivning.
Den här kunskapen har vi när det gäller djur. Vi vet att det kan vara fatalt att störa en ko som kalvar (inte fölar som jag råkade skriva på instagram 🙂
Födande kvinnor behöver avskildhet, mörker, tystnad, en privat sfär, ett eget rum, kärleksfull interaktion och att hjärnan inte ”triggas igång” med onödiga stimuli. Så få störande moment som möjligt för att kunna släppa taget och ”öppna upp” under förlossningen. Kvinnor behöver känslomässig säkerhet.
Nej, modermunnen är inte rent tekniskt en sfinkter, men fungerar på ett liknande sätt. Själv använder jag uttrycket ”the power of context” för att beskriva exakt samma fenomen. Diskussionen kantrar nämligen lätt när man nämner ”Sphincter law” och börjar då handla om huruvida modermunnen är en sfinkter eller inte. Samtidigt som hela poängen försvinner.
Hur är det att bajsa omringad av fyra främmande människor i ett rum som liknar ett operationsrum? Skulle det vara lätt? Nej, är nog de flesta överens om. Varför antar vi att det går att föda lätt under liknande omständigheter?
Åh, det har varit en fantastisk sista helg på den doulautbildning som jag och Eva ger. Men som alltid så känns det som om jag skulle vilja hinna säga så många fler saker. Tiden känns knapp. Ändå. Det är fascinerande hur mycket man faktiskt hinner på fyra dagar. Vilken process av kunskapsinhämtning som drar igång på så få dagar.
Istället för att grotta ner mig i hur man skulle kunna packa just vår utbildning med ännu mer matnyttigt så vill jag idag göra ett öppet medskick till alla nyutbildade doulor. Varsågod.
En doulautbildning är bara början
Ja. Att gå en doulautbildning är att öppna en dörr till ett rum som länge varit stängt. Det är som att få en nyckel i sin hand, sätta nyckeln i låset, öppna dörren och sedan stå där i dörröppningen med en helt nytt rum framför sina fötter. En ny värld. Det kan kännas spännande, pirrigt och fantastiskt roligt. Lusten till att dra igång doulandet i sitt liv kan vara stark. Men för vissa blir det överväldigande och nästan lite too much. Det kan kännas skrämmande, svårt, stort, för ansvarsfullt.
För de flesta som redan har fött barn drar det igång en process av bearbetning. Upplevelsen av den egna födseln som man trodde att man var ”klar med” flyter upp till ytan igen och kräver ny bearbetning. Det öppna rummet kan då kännas som att plötsligt stå där naken och alldeles sårbar igen.
Hur får man sitt första doulauppdrag?
Det är en uppförsbacke för de allra flesta att håva in sina första uppdrag. För några bara ”händer det” – en väninna ska just föda barn och du blir tillfrågad om att vara med och vips så har du fått ditt första doulauppdrag. Men en vanlig erfarenhet är att behöva kämpa lite för att få det första uppdraget. Det blir ju lätt så att de erfarna och väl etablerade doulorna håvar in mängder av uppdrag, nästan fler än de klarar av, medan nyutbildade doulor som inte har den där självsäkerheten som kommer av erfarenhet i ryggen känner att det är svårt att få komma in i värmen.
Att erbjuda sig att vara backup till en annan doula är för många ett ypperligt första steg.
Se det inte som någon nackdel att du aldrig förut doulat på en förlossning. Du kommer påfylld med ny energi. De första uppdragen är ju något alldeles speciellt. Ingen slentrian här inte utan istället en massa NY doulaenergi! Se på dig själv som en tillgång för blivande föräldrar.
Vänd det till din fördel att du är ny i branschen. Sätt en ny ton. Bidra med din unika personlighet. Du behöver inte göra som ”alla andra” doulor gör.
Ibland går det ändå trögt att få in de första uppdragen. Då kan det vara klokt att börja dra i en annan tråd istället. Starta en föräldragrupp, en mammagrupp, en bokcirkel, erbjud gravidmassage, ja kom in i det från ett annat håll.
Att vara på jour inför en förlossning för första gången
En förlossning passar egentligen inte alls in i vårt samhälle. Den är alldeles för oförutsägbar. Vi försöker ringa in den spontana förlossningen i vår klocktid genom mätningar, partogram, beräknade förlossningsdatum osv. Men vi lyckas inte helt. Ändå gäckar den oss och pockar på med sin oberäknelighet. Att gå och vänta på att ett barn ska födas kommer hålla dig på tårna. Just oförutsägbarheten kan vara svår och lite jobbig emellanåt. Men det är också just att få vara en del av den händelse som går lite på tvärs gentemot hur resten av vårt samhälle är organiserat som innebär en möjlighet till så mycket kunskapsinhämtning. Du kommer få unika erfarenheter. För det är som att tideräkningen gör halt precis när ett barn föds. Allting står och väger under de timmar som förlossningen varar, det är en resa till ett annat landskap som du får följa med på. Det är på riktigt. Det är rått. Ärligt. Den fernissa som vi alla går runt och bär på för att orka med att vara sociala varelser i våra vardagliga liv, plötsligt försvinner den.
Och där står du. Mitt i.
Birthwork har en kulturell shadowban
Efter ett tag i den här branschen kommer du kanske upptäcka att birthwork har en slags kulturell shadowban över sig. Ja doulacommunityt beskrivs och uppfattas av många som en egen subkultur.
Kom då ihåg att det är en allmänmänsklig upplevelse att få barn och föda barn. Och doulor är precis lika unika och olika varann som kvinnor är unika och olika.
Det är kvinnan som föder som är den unika och oersättliga i förlossningsrummet. Om hon vill ha en doula med sig så har doulan samma existensberättigande som de andra i teamet. Det är kvinnan som väljer sitt team. Och det finns gott stöd i forskning att doulor gör något värdefullt och bra för födande kvinnor.
Men doulor har ingen självklar plats i vår mainstream förlossningskultur. Vissa som arbetar inom förlossningsvården ser därför med skepsis på doulor.
Åh, det här med företagande är så svårt…
Separera doulandet från företagandet. Det är två helt olika saker. Du kan vara en fantastisk doula men en usel entreprenör. Man kan äta en utsökt soppa från en skavig plasttallrik med plastsked.
Men i längden kommer inte doulandet att bli hållbart om du inte börjar tänka lite mer business och företagande. Precis som en konstnärssjäl kommer få svårt att fortsätta försörja sig som konstnär om ingen köper konsten.
Att driva ett företag handlar om att skapa, förpacka och sälja produkter och/ eller tjänster som folk vill ha. Att skapa koncept som funkar. Som entreprenör kanske du förändrar förutsättningarna för en hel bransch. Som företagare vill du få vardagen att gå ihop, mat på bordet och kunna betala dina räkningar. Du behöver ha flera inkomstben om det inte ska bli alldeles för skört.
Så om du vill ”satsa” som entreprenör och företagare, se doulauppdragen som ett av benen i företaget. Du behöver nog tre ben till för att det ska bli hållbart på sikt. Och minst ett av dem bör vara digitalt.
Om du inte vill omfamna hela företagarbiten så kan du utnyttja att det nu finns faktureringsföretag och doula vid sidan av något annat du gör. Inget doulande är mer värt än något annat.
Var dig själv
DU kommer att vara din största tillgång i doulandet. Så var dig själv, ta hand om dig och se till att mejsla fram det där som är positivt och unikt för just dig. Bara du kan vara riktigt bra på att vara du.
En sal full med kvinnor. Flera med kvinnotecken, livets träd, eller livmoder-, vulva-, klitoris-smycken. Flera grymma talare vars tal sträcker sig från upplevelser, erfarenheter och fakta till lösningsförslag och skymt av framtiden.
Framtidens kvinnohälsa.
Så efterlängtad. Så välbehövligt. Så viktigt.
Vi som satt i rummet var främst barnmorskor och doulor, men även politiker och födande/intresserade ”brukare” fanns med. Alla ville vi en sak: en bättre kvinnovård i framtiden. För idag är mödrahälso-, förlossnings- och eftervård bara bra om man som socialstyrelsen tittar på en handfull utvalda medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt eller sfinkterskador. Eller om man är politiker och SKR-lobbyist som kan utforma en enkät så att “9 av 10 är nöjda” kan bli slutsatsen – och då ignorerar man de 12.000 kvinnor som även med så pass förskönade siffror inte är nöjda.
Som Lisel Naeslund, ordförande i Birth Rights Sweden, sa:
“Som sjuksköterska arbetar jag i akutsjukvården och trots att jag och mina kollegor dagligen vårdar patienter under LPT, alltså tvångsvård, så ser jag inte i närheten av så grova övergrepp från vårdpersonal som jag ser i födelsevården.”
Konferensen satte tonen för dagen med två kvinnor som berättade om sina upplevelser – vi får aldrig, oavsett vad vi gör, tappa blicken från de födande, det är de som står i främsta rummet, det är de som vi alla ska tjäna och underlätta för.
De berättade om att inte bli lyssnade till, om auroraplanen som kastas ur fönstret, om att föda ofrivilligt hemma, ambulansfärd, blödning och operation med separation. Om att nekas planerat snitt tre gånger. Och stora blödningar, separationer, operationer som följd.
Att separera en mor från sitt barn, ett barn från sin mor. Knivar vrider sig i magen när Kerstin Uvnäs-Moberg en stund senare berättar om oxytocin, den viktiga första tiden, hudmothud-kontaktens verkningsmekanismer och fördelar – och jag kan inte låta bli att titta på kvinnan som delade sina upplevelser och mitt hjärta svämmar över av sorg och ilska och ett löfte till mig själv, att jag kommer att kämpa mot separationer tills #nollseparation är ett faktum i Sverige.
Den andra kvinnan visade att även en drömfödsel “på papper” och överlag fina upplevelser kan störas av en enda människas beteende, hur kort mötet än må vara. Hon berättade om skammande och skuldbeläggande och en läkare som försöker att tvinga henne upp ur badet: “jag är inte beredd att äventyra bebisens säkerhet för att du ska ha det lite mysigt” och “jag vädjar på mina bara knän att du ska komma upp ur badet.”
Om denna läkare visste vad ett sådant agerande kan betyda för en familj. Hur stressen att behöva stå på sig och hantera en konflikt kan vara nog för att påverkas djupt, inte känna samma glädje efter födseln och lång tid därefter. Hur lätt en upplevelse kan störas. Hur lätt en erfarenhet kan för-störas. Hur vi på djupet måste tillåta kvinnan fatta egna beslut. Att se henne som mer än en ologisk hysterisk varelse som inte vet sitt eget bästa.
Om oxytocin med Kerstin Uvnäs Moberg
Kerstin Uvnäs Moberg
Men sedan Kerstin Uvnäs-Mobergs tal om oxytocin, vilket föredrag! Klok, livlig, en ynnest att lyssna på henne. Om att kroppen kanske verkligen är byggt så att den ska kunna funka. Om att kvinnor kanske inte är felfungerande eller icke-fungerande per automatik. Om balansen mellan sympatikus för att syresätta och parasympatikus för oxytocinet, för att föda. Om att syntetiskt oxytocin kan sänka det egna oxytocinet. Om det märkliga att det var lätt att anta att kroppen inte kommer kunna föda, och nu måste vi med en mängd vetenskapliga metoder och forskning bevisa att kroppen faktiskt fungerar – “är inte det märkligt”? Jag kan inte annat än att hålla med – mycket märkligt.
Förlossningsläkare Thorbjörn Brook Steen
Thorbjörn Brook Steen är obstetriker (förlossningsläkare) från Oslo som blev känd för mig när han för ett tag sedan i ett öppet brev bad om ursäkt för den vård han hade gett i början på sin karriär. Han pratade tyvärr norska, så jag som inte har svenska som modersmål förstod inte så värst mycket, men det jag förstod var bra och viktigt. Omsorg tar tid! Interventioner ofta görs för säkerhets skull: värde x är liiiite för högt och värde y liiiiite för lågt, bäst vi snittar för säkerhets skull. Istället hade hans klinik börjat att ge kvinnorna tid. Förr så sattes dropp och höj, höj, höj, nu kopplas droppet bort och kvinnan får en chans att vara ifred och öka sitt eget oxytocin. Siffrorna talar ett tydligt språk: till exempel kejsarsnitt i Robson-grupp 1, dvs fullgånget barn med spontan start 5,7% (kejsarsnitt total: 13,6%), eller grad 3-4 bristningar 0,95%.
Thorbjörn Brook Steen
Nyckeln ligger i att lyssna på kvinnorna. Han blev varse det obstetriska våldet han själv bidrog med genom att prata med förlossningsrädda. Lyssna på kvinnorna. Uttjatat, men måste upprepas om och om igen: lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor.
”Min Barnmorska”
Ett inslag som riktade sig specifikt till barnmorskorna i rummet var när två barnmorskor från caseload-enheten “min barnmorska” öppet och generöst delade med sig av sina scheman, hur det känns att jobba i dem, fallgropar och förbättringar de utvecklade under tiden. Om hur den första beredskapen kan kännas och hur ovant det är att vara med den födande hela tiden. Vad ska man göra när man inte kan sticka??
Budskapet var: våga!
Barnmorska Mia Ahlberg
Mia Ahlberg, omvårdnadschef på Karolinska och drivande kraft bakom “min barnmorska”-projektet och -enheten pratade om att det behövs eldsjälar i början, och en lång anda. Eller, som politikern Madeleine Jonsson senare skulle kalla det “uthållig otålighet”.
Mia Ahlberg
Mia Ahlberg och Thorbjörn Brook Steen pratade också om det något torrare, men ack så viktiga ersättningssystem för vården och därmed förlossningskliniker. Idag bygger ersättningen på DRG-poäng, dvs diagnosrelaterade grupper: diagnoser och åtgärder ger pengar, inte omsorg eller tid spenderad med patienten. Men omsorg tar tid. Och personalkostnaderna är, oavsett hur dåligt betalda och överbelastade personalen är, höga. Mia Ahlberg slog fast att caseload må vara billigare för skattebetalarna, på samhällsnivå, men blir till en kostnad för sjukhuset som ska driva detta. Dels ska bilar och utrustning anskaffas och kanske en barnmorska få betalt för beredskapen utan att arbeta det passet, men framförallt minskar ju risken för komplikationer… och därmed förekomsten av diagnoser… och därmed utförda åtgärder… och därmed klinikens intäkter! Vi som kommer ihåg nedläggningarna av BB Sophia och Södra BB kommer så väl ihåg att det i dagens ersättningssystem tyvärr inte går ihop ekonomiskt att ha för många lågriskfödslar med låg antal interventioner. Vilket sjukt system, tänker jag, som premierar det sjuka.
Lisel Naeslund från Birth Rights Sweden
Dagens höjdpunkt blev Lisel Naeslunds tal, ordföranden i brukarorganisationen Birth Rights Sweden. Se hennes del på UR play (coming soon), jag kan inte göra den rättvisa. Hon lyfte attityden, hur vi som samhället, vi som jobbar med födande, vi som föderskor ser på föderskor: passiva, bortskämda, vet inte sitt bästa? Kan inte fatta beslut, ska inte fatta beslut, ska inte oroa sig? Är de mindre värda än sina barn? Tror de att de kan föda barn? Tror VI att de kan föda barn?
Jag tänker på messengerkonversationen jag har haft med en barnmorska förra året som apropå begreppet ‘obstetriskt våld’ skrev att “föda och födas är globalt sett det farligaste man kan göra och det är ett bortskämt i-landsproblem att tro att vi utför ‘våld’ på födande kvinnor”. Där och då kände jag så tydligt att vi pratade helt förbi varandra.
Lisel Naeslund däremot, blivande barnmorska själv, vävde in sina fyra perspektiv på födande, som doula som blir vittne till övergrepp inom förlossningsvården, som sjuksköterska som INTE bevittnar i närheten så grova övergrepp inom akutverksamhet, som födande som vill föda i trygghet och som ekonom som mår illa av att höra ordet “stordriftsfördel” i samma mening som förlossningsenhet, när stordriftsnackdelar glöms bort. Hon slutade sitt tal med följande:
“Vad får en födsel kosta?
Den får inte kosta en kvinna hennes självkänsla.
Den får inte kosta en familj deras förutsättningar till en trygg start.
Den får inte kosta vårt land viljan till framtida reproduktion.”
Lisel Naeslund och Karin Christensson
Till slut följde ett panelsamtal som kom att handla mycket om Västra Götalands regions “sjukvårdspamp” (tack, underbara konferencieren Karin Christensson från Sytermatikpodden) Madeleine Jonsson, ordförande i västra hälso- och sjukvårdsnämnden, som kläckte nyheten att VG-regionen vill införa ett caseload-projekt. Hon delade även generöst med sig hur politiker ibland överöses med tyckanden från professionen – som att det skulle vara livsfarligt att bedriva förlossningsvård utan neonatal eller att “det ska inte vara ett jävla spa” när en förlossningsenhet planeras med badkar i varje rum – som kan göra det svårt att fatta bra beslut. Även Anna Krohwinkel, forskningschef på tankesmedjan Leading Health Care, bidrog med kloka analyser av hur fel tänket kan bli när en konstant ökade kostnadseffektivitet får styra tankar och beslut: Om effektiviteten (eller, med Thorbjörns ord tidigare: “produktionen”) hela tiden ska öka blir det viktigt att den födande kommer in så sent som möjligt och lämnar så tidigt som möjligt, dvs tillbringa största delen av födseln och postpartumtiden i hemmet – men ändå är det livsviktigt att hon föder i just sjukhusets säng, inte i sängen hemma eller på annan plats. Hur ska vi ha det egentligen?
Tyvärr fick dock de andra paneldeltagarna mindre utrymme, och jag säger med Kerstins ord: “mammorna försvann lite, eller hur?”
Min take-away från dagen blev frågan hur vi ytterligare kan stärka ”mammornas” position när beslut om födevården ska fattas och enskilda vårdgivare ska agera. Kvinnorna får inte försvinna, kvinnor ska få sitt jävla spa, och den forskning som så tydligt visar på oxytocinets verkningsmekanismer och den psykologiska aspekten av födandet får aldrig försvinna bland forskning om kvinnokroppens förmodade patologi.
Lyssna på kvinnorna!
Ge de födande kvinnorna och de yrkesarbetande kvinnorna rimliga förutsättningar för födandet och sluta nedvärdera, stressa, håna och underprioritera kvinnors liv och mentala hälsa.
Nils är ett halvår gammal och har ett skratt som sprider sig över hela ansiktet. Han är bara för go. Åh vad jag är kär i honom.
Ändå känns det lite rörigt just nu. Oron för vad som händer i världen. Oron för hur man på bästa sätt hjälper sina tonåringar att kunna stå på egna ben: med alla framsteg och bakslag som det innebär.
Sånt som inte väger riktigt lika tungt men som ändå hjälper till att få det att kännas rörigt i mitt huvud är att instagram håller på att förändras till en miniversion av TikTok. När man jobbar aktivt med att skapa innehåll på plattformen så påverkas man vare sig man vill eller inte.
Så har jag en klump i magen för att vi står inför ännu en sommar i förlossningsvården, nu med barnmorskebrist i 21 av 21 regioner.
Genom mitt instagramkonto så får jag en unik inblick i hur det ser ut runtom i landet både från födande kvinnors perspektiv, men även från barnmorskors perspektiv. Jag har dagliga konversationer med barnmorskor som arbetar på olika kliniker runtom i landet. Och jag blir mer och mer övertygad om att det är själva förlossningskulturen som behöver förändras. Den kollektiva synen på födandet. Vattnet vi alla simmar i. Jag tror inte att någon riktigt stor förändring kommer kunna ske förrän vi har grävt lite djupare ner i vad som orsakar de problem vi står inför. Tills vi har hittat den – vår förlossningskulturs kärna – så är jag rädd att ”räddningspaket” kommer bli som att strössla strössel på en flytande sandhög.
Min inspiration just nu
Det är från utlandet jag får min stora inspiration just nu. Ni som har följt mig vet att Hannah Dahlen, Rachel Reed och Milli Hill är tre av mina absoluta favoriter. Efter Nils födsel har de faktiskt blivit ännu större inspiratörer för mig eftersom deras texter nått mig på ett ännu djupare plan. Jag lyssnar på podden The Midwives cauldron med Katie James och Rachel Reed, en podd jag verkligen rekommenderar! De är lite flamsiga ibland och avsnitten är lite långa (ofriserade) men gästerna och de ämnen som avhandlas är absolut världsklass. Lyssna på avsnitten med Sarah J. Buckley, Hannah Dahlen och Kemi Johnson.
I Sverige finns nu Systermatikpodden som också VERKLIGEN levererar. Det är psykologen Karin Christensson som intervjuar namnkunniga barnmorskor och läkare. Jag har lyssnat på alla avsnitt. Sen vill jag också lyfta Doulapodden som nu har ett mycket fint bibliotek av poddavsnitt.
Min riktning nu
Jag kommer fortsätta på den inslagna vägen: att bidra till att lyfta bort skuld från kvinnors axlar. Vrida och vända på den förlossningskultur vi lever i. Det känns viktigare än någonsin. Jag är bra på är att hitta språket och förklara det där som många känner men kanske inte riktigt hittar orden för.
Övervakningssystem med CTG inklusive storbildsskärm med alla pågående ”kurvor” ute på expeditionen är standard på våra förlossningsavdelningar. En stor del av känslan av säkerhet på en förlossningsavdelning ligger i den gemensamma övervakningen av alla dessa pågående registreringar.
Ny forskning visar att centrala fosterövervakningssystem kanske inte främjar säker vård under förlossningen. Detta eftersom det i hög grad påverkar barnmorskor och läkares beteende. Frågan är om det i själva verket kan underminera säkerheten för mor och barn?
Varför ha CTG på storbildsskärm ute på expeditionen?
CTG på storbildsskärm ute på expeditionen antas erbjuda bättre översyn som minskar risken att en enskild barnmorska eller läkare misslyckas med att reagera på en mycket avvikande kurva. Antagandet är att det gör förlossningsvården säkrare för mor och barn. Men det finns ingen forskning som tydligt visar att så är fallet. Däremot finns det studier som visar att tiden som barnmorskor spenderar inne på förlossningssalen med kvinnan minskar när CTG på storbildsskärm införs.
Förlossningsläkaren Kirsten A. Small med kollegor har publicerat en mycket intressant vetenskaplig artikel i tidskriften Women and Birth:
“I’m not doing what I should be doing as a midwife”: An ethnographic exploration of central fetal monitoring and perceptions of clinical safety”
Det är första gången någon undersöker på vilket sätt barnmorskor och läkare förändrar sina beteenden som en följd av att CTG på storbildsskärm införs på en avdelning. Data (kvalitativ med intervjuer och observationer) samlades in på ett sjukhus i Australien med 5000 födslar/ år – som år 2016 valde att införa ett stort centralt CTG- övervakningssystem.
Syftet med den här studien var att undersöka och beskriva om och hur personalen modifierade sina beteenden rörande ”säkerhet” vid vården under förlossningen. Forskningen är en del i ett större doktorandprojekt som syftar till att undersöka frågor om interprofessionell makt i relation till användningen av ett centralt fosterövervakningssystem.
Vad blev resultatet?
Analysen visar att flera nya beteenden tillkom efter införandet av det centrala övervakningssystemet. Framförallt: fokus flyttade bort från den födande till tekniken. Vissa i personalgruppen modifierade hela sin inställning till beslutsfattande. Den ökade synligheten av informationen vid den centrala övervakningen ute på expeditionen innebar ständiga arbetsavbrott. Övervakningen bidrog till rädsla och förlust av självförtroende hos barnmorskorna, samt ledde till en press att ingripa.
Så påverkar CTG på storbildsskärm beslutsfattande:
Det blev vanligare att beslut fattades av läkare och teamledare på avdelningen baserat på den information som presenterades på den centrala övervakningsskärmen. Att prata med den födande kvinnan och hennes barnmorska fick lägre prioritet. Många samtal om kvinnans vård och planeringen av vården pågick således utan att involvera kvinnan och utan att involvera barnmorskan. Det innebär att relevant och vital information om kontext och upplevelse uteblev från många diskussioner – och många beslut.
Arbetsavbrott, stress och rädslor
Barnmorskorna blev ofta tvungna att sluta med vad de gjorde för att svara på frågor om kurvan. Närvaron av det centrala övervakningssystemet skapade en känsla av att vara övervakad av någon som kunde komma in genom dörren när som helst. Oförmågan att kontrollera omgivningen skapade stress och ökad vaksamhet.
Press att intervenera
Barnmorskorna modifierade sin hantering av kvinnornas förlossningar i ett försök att undvika störande inträden i förlossningsrummet. De begränsade till exempel den födande kvinnans rörelsemönster i försök att få till en tolkningsbar CTG.
Personalen var medveten om att det fanns perioder då ingen observerade CTG vid den centrala övervakningsstationen och att det var problematiskt att anta att någon skulle märka och svara på en onormal CTG, som denna barnmorska beskrev:
Du antar typ att någon tittar på CTG. Så att du typ skulle anta att om kurvan börjar bli dåligt så hoppas du verkligen att någon kommer ner och hjälper till. Men du kan inte garantera att någon tittar på din kurva och du kan inte garantera att någon faktiskt kommer och hjälper till.
Forskarna kom till den här slutsatsen:
Central fosterövervakning har införts på bred front i syfte att förbättra säkerheten för mor och barn. Det har dock inte varit känt hur tekniken påverkar barnmorskor och läkares beteende, vården som ges och vidare: resultaten av den vården. Denna studie visar att personalen verkligen modifierade sina beteenden som en konsekvens av införandet av det centrala fosterövervakningssystemet.
Studien väcker frågor om säkerheten i beslutsprocesser som främst fokuserar på informationen som är tillgänglig från det centrala övervakningssystemet.
”This research highlights that the use of central fetal monitoring in one maternity service introduced behaviour changes among clinicians which may possibly undermine perinatal safety. Further research is required to examine this concern. Decisions to implement expensive central fetal monitoring technology should be carefully considered while this evidence is collected.”
Vad kan studien om CTG bidra med?
Min egen erfarenhet är i linje med det som forskarna kommer fram till i den här studien. När CTG på storbildsskärm tillkommer så förflyttas diskussioner om vården av den födande i hög grad från kvinnan och från förlossningssalen till ett annat rum. Det kan äventyra säkerheten eftersom viktiga pusselbitar av information ofta lämnas ute. Det kan också bli otydligt vem det är som egentligen har ”koll” på kurvan. Men framförallt: Den kvalitativa och mjuka informationen – den relationella kompetens som finns att hämta i närvaron och samspelet med den födande kvinnan – riskerar att urholkas.
Jag hoppas att den här studien kan öppna upp för viktiga diskussioner om hur CTG på storbildsskärm ute på expeditionen påverkar beteenden och beslutsfattande hos personalen. Det är en viktig diskussion som handlar om vad säker förlossningsvård egentligen är.
Referens
Kirsten A Small et al, “I’m not doing what I should be doing as a midwife”: An ethnographic exploration of central fetal monitoring and perceptions of clinical safety” Women and Birth Volume 35, Issue 2, March 2022, Pages 193-200
Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster
Tanken var inte att Nils skulle stjäla showen på vår doulautbildning. Inte alls. Han skulle få barnvaktas ute i paviljongen medan jag och Eva höll utbildningen ihop i en annan sal. Hur svårt kan det vara liksom? Att ligga och jollra nöjt på en filt? Det gjorde han också. I tio minuter ungefär.
En viktig lärdom är denna: Om planen involverar barn så är det bra att ha en B-plan. Nils fick amma i paus och mormor hann bli lite svettig innan vi kom hem allihop lördagen den 23 april.
Men vilken dag! Det var SÅ roligt och fint att få träffa alla aspirerande doulor som har rest hit från hela landet: Östersund, Karlstad, Åre, Stockholm. Det blev en full grupp.
Första dagen på utbildningen handlar så mycket om att lära känna varann och dela erfarenheter. Känslan är lite som att poppa popcorn. Efter en lite trevande start så poppar, fräser och bubblar det plötsligt om hela gruppen. Jag blir på riktigt förälskad i varje nytt doulagäng.
Första dagen innehöll bland annat:
Inspirationsföreläsning
Födandets dynamik
Beröring och närhetsövningar
Eva Grape Ersson
Doulautbildning dag två
Inför dag två så såg jag till att handmjölka ur en hel flaska med bröstmjölk. Sen lämnade jag Nils hemma med sin pappa.
Vi fördjupade oss i doulaskapet. Eva talade om att samtala och möta de med traumatiska förlossningar i bagaget, något som doulor ofta gör. På lunchen åkte jag hem och ammade. Efter lunch var det Carolina Sorabowskas tur att hålla sin föreläsning om HBTQI+ och ensamstående föräldraskap ur ett doulaperspektiv.
Eftermiddagen avslutades med mera praktiskt: strategier för en trygg förlossning/ metoder för att stödja.
När jag kom hem var Nils ganska trött. Flaskan med bröstmjölk (som han tagit snällt under förmiddagen) ville han inte alls ha på eftermiddagen. Så det var en trött Nils och en ganska trött pappa som hade fått kånka och bära och vyssja och trösta den sista timmen. Men det gick.
Nu är det några veckor kvar till den avslutande doulahelgen och jag längtar redan dit.
Vill du också gå vår doulautbildning?
Nästa omgång av Föda med stöd doulautbildning håller vi efter sommaren i Enköping helgen den 17-18 september samt helgen den 15-16 oktober. Vi kommer hålla till i Evas fina yogastudio. Jag kommer köra dit med bil från Uppsala varje dag medan Nils får stanna hemma. Du kan läsa mer om höstens utbildning här.
Varje år har jag en förhoppning om att jag ska hinna njuta av våren. Gå runt i trädgården och påta, peta bort lite vissna löv från rabatterna, ta en kopp kaffe i solen… Känna aprilvindens ljumma bris mot kinderna. Sen fyller mina äldsta döttrar år med en veckas mellanrum, jag fixar presenter, och sen är det visst påsklov. Barnen har lov från skolan. Det blir inte så mycket påtande alls. Mest mat och tvätt och tjat.
Vips så står maj månad inför dörren. Och det här undrar jag varje år: Hur kan ljuvliga maj månad förvandlas till ett stressigt ånglok som bara tutar vidare och sprider giftig rök runt sig?
Det som fick mig att verkligen känna stress i år var att vi behöver fixa pass åt sex familjemedlemmar. Tälta på Arlanda för att stå i kön till de provisoriska passen är liksom inget alternativ för oss. Så i måndags var jag i Tierp för två pass och igår var jag på polishuset i Uppsala. Det blir visst en tur till Östhammar också innan passdebaclet är i hamn för vår familj. Just nu ser det ut som att den uppskjutna Spaniensemestern kan bli av i juni.
Men ett fantastiskt roligt avbrott i vårstressen är Föda med stöd Doulautbildning som vi nu håller för tredje gången! Den här helgen blir första utbildningshelgen (tyvärr krockar det med konferensen Framtidens kvinnohälsa som också hade varit superkul att gå på – men det går fler tåg). Såklart är det lite stress med allt administrativt som ska fixas inför doulautbildningen. Men när vi väl är på plats så blir det bara roligt. Nils kommer barnvaktas av sin äldsta storasyster som också kommer befinna sig i samma lokaler. För nej, han har inte slutat amma. Jag hoppas att han kommer fortsätta länge till för det är såå bekvämt och gosigt.
Planen är att han ska få börja smaka mat nu i vår. Det blir nog roligt för honom. Själv tycker jag att den här mattillvänjningsperioden är rätt kladdig. Bebisar är ju så ljuvliga men rätt kladdiga (och lite farliga när de börjar se sig om i världen sådär vid ett års ålder).
Liten som blir stor..
Men våren var det. Det känns som att upptakten till våren är så mycket längre än våren själv när den väl infinner sig. Vips så är den över och det blir sommar istället. Då står man där mitt i värmen och behöver se över förrådet med baddräkter, simpuffar och sommarskor.
Jag är så tacksam över att jag kommer stå där med hela min stora familj. Att ha ordnat fram sex barn är liksom inte gjort i en handvävning. Jag börjar förstå det nu. Att ta hand om dem allihop är inte heller världens enklaste sak. Vurpan att fixa pass till dem nu när det blev rusning till tiderna bleknar en aning. Det är trots allt ett ganska behändigt hinder att ta sig över.
För en vecka sedan var jag med i en livesändning med Anna Tallwe där vi pratade om The power of context. Livesändningen finns fortfarande kvar på Dingravidcoach instagramkonto om du vill lyssna på vårt samtal.
I det här blogginlägget tänker jag gå igenom vad jag egentligen menar med ”The power of context”. Uttrycket har jag tagit rakt av ifrån Malcolm Gladwells bok The tipping point. Sättet han använder uttrycket för att beskriva skeenden skiljer sig dock från hur jag använder det. Uttrycket ”Födelsemiljöns betydelse” lyfter inte riktigt och därför har jag valt att använda mig av den här engelska frasen.
Kontext spelar nämligen stor roll när det handlar om födande, och samtidigt är det något vi ofta förbiser när vi pratar om samma fenomen. De flesta som arbetar med förlossningsvård i Sverige har bara sett förlossningar i en kontext: nämligen i sjukhusmiljö. Det i sig är en barriär och som jag ser det: ett tydligt hinder för förändring.
Vad innebär kontext i samband med förlossningar?
Kontext innebär allt som finns i den yttre miljön runt den födande kvinnan. Alltså det sammanhang som den födande befinner sig i.
Under förlossningen försöker våra känslor hjälpa oss att ta rätt beslut.
Vår hjärna är optimerad för en miljö där allt gick ut på att överleva dagen. Och hjärnan använder hela tiden känslor för att putta oss i rätt riktning. När en orm trillar ut framför dig – hur kommer du att reagera då? Japp, känslorna är hjärnans sätt att blixtsnabbt styra oss mot det som ger oss bäst chans att överleva.
Under en vaginal förlossning så arbetar kroppens hormoner för att nedreglera neokortex, den tänkande delen av hjärnan, så att kvinnan ska få tillgång till den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet. Känslohjärnan. Det är för att skydda mor och barn. Det blir helt enkelt enklare att föda barn om den födande kvinnan samtidigt får tillgång till det där djuriska i sig.
Vi kan inte föda barn enbart med hjälp av rationellt tänkande. Det fysiologiska födandet är en instinktiv process. Vilket innebär att kroppen vet precis – även om det känns som att vi med vårt intellekt fattar noll.
Om en människa vore en robot så skulle vi kunna föda barn med hjälp av avancerade beräkningar. Men eftersom vi inte är robotar så behöver vi kunna ta blixtsnabba beslut UTAN att ha all information om något tillgänglig. Det innebär att kontext spelar en väldigt stor och avgörande roll under förlossningar genom sättet det påverkar hur vi känner oss.
Alltså: Oxytocinfrisättningen regleras av feedback från barnet, livmodern, moderns känslor och det som händer i den yttre miljön. Därför kan oxytocinnivåerna förändras under förlossningen till följd av vad som händer både inuti och runt kvinnan. Avskildhet, mörker, stillhet, lugn koncentration, värme, känslan av trygghet och säkerhet, mjuk beröring och kärleksfull interaktion främjar frisättningen av oxytocin.
Födelsemiljöns betydelse
Går det att skapa en mer personlig, ombonad och ”trygg” födelsemiljö på sjukhuset som kompenserar för en medicinteknisk syn på födandet? Alltså: Kan utformningen av rummet ha en egen direkt påverkan på den som föder alldeles oavsett vilken vårdmodell som tillämpas på avdelningen?
I en nyligen publicerad studie undersöktes födelsemiljöns betydelse. Kvinnor som födde barn på ett sjukhus i Sverige lottades till att få föda i ett vanligt, traditionellt förlossningsrum eller i ett mer personligt, mjukt och ombonat födelserum.
I det ”personliga” rummet var den tekniska apparaturen gömd, det fanns badkar, soffa, ljuddämpning, det gick att få olika naturscener projicerade på väggarna i rummet. Osv.
Vad blev resultatet? Jo, att födelsemiljön består av tre delar:
Det fysiska rummet
Den mänskliga interaktionen inom den
Det institutionella sammanhanget
Forskarna kom fram till den här slutsatsen:
”Institutionell auktoritet genomsyrar atmosfären inom födelsemiljön alldeles oavsett rummets utformning. En maktobalans mellan institutionella krav och födande kvinnors behov kunde identifieras vilket betonar den avgörande roll som födelsefilosofin spelar för att skapa säkra födelsmiljöer.
Födelsemiljöer som ökar kvinnors känsla av handlingsfrihet.”
För mig är det uppenbart att säkra födelsemiljöer handlar om att bygga icke-auktoritära relationer. Samt att rummets utformning inte spelar någon roll om den födande kvinnan inte får ha den största makten över beslut som rör hennes egen kropp.
Hur du själv kan påverka din kontext under förlossningen
Ta rummet i anspråk
Att ta förlossningsrummet i anspråk är ett sätt att skapa en personlig atmosfär samtidigt som du talar om både för dig och alla andra i rummet att du är viktig. Gå inte miste om den chansen! Man behöver inte köpa in nya ljusslingor. Men lite personlig rekvisita kan förstärka känslan av att rummet tillhör dig. Att du är trygg och säker i rummet och att de som kommer in i rummet är gäster hos DIG istället för tvärtom. Att vara i vatten är för många ett mycket bra sätt att skapa ett eget rum i rummet.
Relationerna i rummet
Vilka är det som befinner sig i rummet? Relationerna i rummet kan kompensera helt för trist födelsemiljö. Om rummet känns lite kalt och andefattigt men du däremot har ett fantastiskt stöttande team runt dig så har du en känslomässig buffert som räcker långt.
Det institutionella sammanhanget
Vilken vårdkultur eller vårdmodell som tillämpas där du föder påverkar vare sig du vill eller inte. Institutionell auktoritet kommer att genomsyra atmosfären i rummet och är det som avgör om du blir en passiv deltagare i din förlossning eller om du får huvudrollen i din förlossningsfilm. Personalen som jobbar runt dig kommer alltså att ha en stor och inte sällan avgörande effekt på din förlossning. Att du gör dig själv medveten om detta kan hjälpa dig att ta informerade beslut inför födseln.
Referenser:
Why induction matters av Rachel Reed (2018)
L Goldkuhl, L. Dellenborg & M berg et al (2021) The influence and meaning of the birth environment for nulliparous women at a hospital-based labour ward in Sweden: An ethnographic study, Women and Birth https://doi.org/10.1016/j.wombi.2021.07.005
Innan jag tänkte på att få egna barn kunde jag inte för min själ förstå att man på 2000-talet fortfarande låter kvinnor föda vaginalt!
När jag träffade min sambo och förstod att jag ville starta en familj med honom så började jag följa barnmorskor och doulor på sociala medier för att förbereda mig inför att bli gravid. I sociala medier finns idag en stor kvinnorörelse där man arbetar för att stärka villkor och förutsättningar för förlossningsvården samt försöker ge tillbaka den styrka och kunskap som samhället tagit ifrån kvinnor. Tack vare detta kände jag att vaginal födsel visst var det bästa alternativet för oss vid en frisk graviditet.
Spinning babies och vändningsförsök
Vår dotter kom i sätesbjudning, trots spinning babies-övningar och vändningsförsök. Jag valde efter vändningsförsöket att respektera mitt barns val och/eller behov av att ligga i säte. Säte är en normalvariation av läge inför födseln och i andra kulturer ser man barn i sätesbjudning som en individ som går sin egna väg, som en ledare.
På grund av sätesbjudningen så förändrades förutsättningarna för vår födsel. Från att jag från början önskat en hemförlossning och därefter få föda i vatten på en mindre klinik till att bli hänvisad till ett stort sjukhus på grund av risk-kategoriserad som ”gul” med ökad personalstyrka på förlossningsrummet och hot om snitt om bebis väljer att gå över tiden. Det var något för oss att ställa om och planera inför.
Jag studerade sätesbjudning genom att lyssna in tillgängliga poddar, både svenska avsnitt men också en del på engelska samt tittade på filmer från ”Breech without borders” som är väldigt lärorika! Generellt så var den personal vi mötte, förlossningsläkare, barnmorskor och så vidare oerhört positiva och peppade på att vi ville föda i säte och det kändes väldigt bra och stärkande!
Innan hade jag med min partner gått hypnobirthing-kurs hos Elinor i Varberg. Kontinuerligt gick jag också till min fysioterapeut under de sista månaderna i graviditeten för att ge mer plats i bäckenet för bebis. Vi hade också bokat en doula som bor ett stenkast bort som vi kunde vända oss till med frågor och funderingar. Med andra ord hade vi själva skapat oss kontinuerligt stöd och ett team som stod bakom oss i vår strävan mot en positiv födelseupplevelse. Med anledning av sätesläget fick vi också extra samtal med förlossningsläkare, röntgen av bäckenet och tillväxtultraljud för att bedöma hur stor bebis var. Det finns några detaljer som är särskilt viktiga när det kommer till sätesfödslar och i mitt födslobrev skrev jag ner några viktiga punkter:
Handsoff- vidrör inte barnet i utdrivningsskedet
Inga onödiga vaginala undersökningar
Knästående (mitt sjukhus riktlinjer säger att säte rekommenderas födas i gynläge, så det gäller att vara uppmärksam och upplyst!)
Om bebis medtagen och behöver hjälp efter utdrivningen ska barnbordet in på rummet så navelsträngen bibehålls
Punkterna som rör barnbordet till rummet och knästående blev inskrivet i min journal vid ett av de läkarsamtal vi hade inför den planerade vaginala sätesförlossningen. Läkaren under detta samtal förklarade att deras approach var ”hands off”. Här berättade läkaren också att jag förväntades föda i just gynläge, vilket jag direkt och tydligt motsatte mig. Läkaren var nog inte så van vid att få rekommendationerna emotsagda för det krävdes en kort stunds eftertanke hos henne innan hon respekterade min önskan med förbehållet att jag kan bli tvungen att vända mig till gynläge om situationen kräver det.
Igångsättning inget alternativ vid sätesfödsel
Något som stressade mig var de nya nationella riktlinjerna där igångsättning rekommenderas från vecka 41+. Eftersom igångsättning inte är ett alternativ vid sätesfödsel så innebär det att man automatiskt bokas in för snitt om spontan start ej skett. Eftersom jag är förstföderska var risken stor att jag skulle gå över denna gräns och BM vid sista ordinarie barnmorskebesöket bokade in ”överburenhetskontroll” redan dag 40+4. Trots att man inte är överburen förrän 42+0 ”Bättre tidigare än senare pga av säte” förklarade hon…
Kontrollen visade att bebis mådde bra och denna läkare (en annan än vid tidigare möte) konstaterade att jag ännu inte startat spontant och ville nog bokat in mig för snitt redan dagen efter (v 40+5). Jag var tack och lov beredd på att vid denna kontroll försvara mig och begära att ej bokas för snitt förrän jag själv tycker jag är mogen. Här blev det en konflikt mellan sjukhusets rekommendation och mitt barns och mitt behov av mer tid. Jag kände mig pressad då läkaren gick på ganska oödmjukt och länge om att jag då väljer att gå emot deras rekommendationer, trots att jag gjorde det tydligt att jag var medveten om att det var mitt val och att det stred mot rekommendationerna. Efter detta besöket kände jag mig stämplad som korkad och krånglig vilket ju inte kändes härligt direkt.
För att förbereda kroppen hade jag sedan en tid tillbaka tagit till alla knep som kändes rimliga; åt dadlar, drack hallonbladste och tog nattljusolja. De sista dagarna innan födseln provade jag stimulera brösten då det erkänt påverkar hormonet oxytocin vilket är det hormon som ger värkar. Jag kände att jag gjorde vad jag kunde för att inte gå längre tid än vad vår bebis behövde.
Jag bestämde mig för att inte tacka ja till snittid förrän måndagen v 42+2 alternativ fredagen 39+6 och att jag bestämt skulle försvara detta vid nästa överburenhetskontroll som var inbokad till v 41+3
Värkarbetet startade kl 03.30, v 41+1. Själva värkarna var inte alls som jag läst mig till eller förväntat mig. Det är svårt att förklara men det fanns ingen ”rörelse” i dom, utan de bara bet. Bet hårt och gjorde mig passiv. I början var styrkan inte så hård att det gick fint ändå förstås. De kom nästan hela latensfasen med 7-10 min mellanrum. Jag vilade i soffan mestadelen av tiden med en promenad och lite sömn kring lunchtid.
Vattnet gick vid klockan 17 och på grund av sätet (något lite förhöjd risk för navelsträngsprolaps) behövde vi åka in till sjukhuset. Vattnet gick medan jag låg i soffan, jag kände det verkligen som ett ”popp” och instinktivt förstod jag vad som hände och ringde sambon som var på ovanvåningen. Han blev helt till sig och när jag sen klamrade mig ur soffan kom det en rejäl skvätt som blötte ner byxor och allt.
Det var nog tur att vi åkte in nu, för jag var längre gången än jag trott och hade jag stannat längre hemma vet jag inte när jag själv hade förstått att det var dags. Dessutom har vi 45 minuter till förlossningen då den lokala förlossningskliniken är nedlagd sen några år.
På plats så tas CTG under 20 min och en infart sätts vilket jag tycker är en okej ”uppoffring” av mig för att underlätta för personalen och deras känsla av kontroll. Medan detta sker så boar sambon in oss i rummet med lite ljusslingor, egen lampa (belysningen släcks ner), egen liten ljudanläggning och snask ställs fram. När jag är upprätt så kommer mer fostervatten kontinuerligt och dessutom bebisbajs, vilket dock inte är utblandat i fostervattnet utan beror på att bebis tarmar trycks ihop så hen bajsar helt enkelt ner och ut genom mig.
Vid något tillfälle ganska tidigt på sjukhuset så görs en vaginal kontroll av cervix som visar sig redan vara 6 cm öppen och väldigt mjuk!
Värkarnas styrka tilltar säkert utan att jag egentligen märker det men till slut blir jag stressad och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur situationen. Värkarna är sådär hårda och ”rörelselösa” så det finns inget jag kan ”dyka ner” i eller hitta avslappning i. Värken tar ett krampaktigt tag i mig och biter sig fast på samma ställe, lågt ner på framsidan, varje gång. Precis som de gjort under hela dagen. Jag drar något bloss av lustgasen men är för rastlös, uppjagad och väldigt frusen så hamnar (tror det är min partners förslag, tack!) i duschen istället.
Någon timme senare, fortfarande i duschen. Kanske var klockan nu kring kl 21, så har jag problem att hantera värkarna. Jag får lite panik när jag inser att jag redan för en stund sen borde avbrutit för ett snitt istället. För jag klarade inte av mer nu, jag hade nått min gräns. Men i samband med att jag yttrar detta till sambon och den BM som dyker in i duschrummet så ändrar värkarna karaktär och jag får lite lust att bajsa och utrycker detta. Just känslan av bajsnödighet är ett tecken på att krystvärkarna kommit.
Jag godtar en VU som visar på att jag är sannolikt mer eller mindre helt öppen och mycket mjuk (det är lite knepigare att bedöma cervix vid säten).
Barnmorskan sätter mig till lustgasen och den nyttjar jag gladeligen men de nya krystvärkarna ger ändå en sådan lindring från den aktiva fasens bithårda värkar som inte gav någon avslappning emellan. Så denna fas upplever jag som lättare att hantera!
Jag står nu på knä mot sängens upphöjda framände och jobbar jättefint fram bebis med lustgas som enda smärtlindring. Det är en märklig känsla när kroppen jobbar fram bebisen. Vid 23.33 kommer hon ut på de två sista krystningarna utan bristningar!
När Sigrid landar på mitt bröst är min kropp lite känslomässigt avstängd och har frossa. Om detta beror på att jag är fysiskt utmattad på användandet av lustgas eller andra förutsättnningar i rummet vet jag inte. Jag sköter om bebis och säkerställer att navelsträngen behålls intakt och så vidare men jag lyckas tyvärr inte ta in mötet mellan bebis och min partner. Det känner jag sorg över idag, för det var vad jag sett fram emot hela graviditeten.
När vi väl landat lite så kändes livet och situationen så väldigt självklar med Sigrid hos oss.
När jag tänker tillbaka på slutskedet så finns det detaljer som jag önskat varit annorlunda:
1) Barnmorskan hjälpte till manuellt med bebisens huvud då det skulle ut. Trots att jag uttryckt i mitt födelsebrev hur den situationen skulle hanteras (hands off, förhöjd ställning där bebis och tyngdkraften får göra jobbet enligt principer från ”Breech without borders”. Enligt min partner hängde vår bebis i pannan och var således egentligen helt ute och någon åtgärd från BM var sannolikt helt i onödan.
2) Man lät rummets starka belysning vara tänt efter att bebis kommit ut.
3) Jag kände ett visst behov av att behöva kontrollera / försvara vissa av mina val och önskemål. Vilket nog kan ha tagit mig ur ”bubblan” lite.
Jag är väldigt glad och nöjd över att klarat av födseln på ett så bra vis trots att aktiva fasen var jobbig. Jag är stolt över att gått igenom en sätesfödsel där mina krav har gått emot sjukhusets riktlinjer. Jag vågade stå på mig och det jag trodde på och hoppas att det kan inspirera andra och/eller personalen på plats som har/borde ha möjlighet att påverka sjukhusets riktlinjer och rutiner.
Jag är tacksam för min partner som genom processen följt mig och mina påhitt trots att han har stor tilltro till sjukvården i Sverige (vilket jag också har, men jag förstår att ”friskvård” kan vara svårt att erhålla inom sjukvårdssystemet).
Stort tack till de som varit en del av vårt team och tack till vänner och bekanta som stöttat oss under resan!
Att låta sin bebis hänga med på jobb funkar ganska bra ibland. Mitt jobb just nu liknar ju inte ett vanligt barnmorskejobb. Jag sitter hemma och läser, skriver, tar fram texter, kursmaterial, håller föreläsningar och ger utbildningar. När Nils sover får jag det mesta som jag behöver göra gjort. Däremot: att tacka ja till att vara med i en podd är ju helt klart ett litet risktagande med bebis.
Men det var på den premissen vi åkte. Om Nils fick följa med så kommer vi! Just Doulapodden har jag gästat ett flertal gånger och jag gillar den skarpt. För dig som inte har lyssnat på den ännu – gör det! Det finns många bra avsnitt (har inte hunnit lyssnat på alla).
Just poddformatet tycker jag är outstanding för möjligheten till fördjupning i olika frågor. En sån lyx att få initierade samtal mellan två yrkespersoner rakt in i öronen. Under mina promenader eller när jag viker tvätt lyssnar jag nästan alltid på podd.
Farligt att föda?
Ämnet för det här avsnittet av Doulapodden var Är det farligt att föda? Jag och Anna Bjelkefeldt diskuterar de här frågorna:
Har det friska födandet hamnat på fel plats?
Vad är det största hotet mot födande idag?
Varför dog så många födande ”förr”?
Vad innebär övermedikalisering och vad finns det för risker med det?
Vi diskuterar optimala och suboptimala förutsättningar för födandet samt vad onödiga interventioner och risktänk i förlängningen kan leda till. Varför det behövs en klimatomställning i hur vi samtalar om födande.
Upplivad Nils! Men den ömma modern ser lite trött ut efter poddinspelningen…
Tack Anna för att du bjöd in oss.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
Klicka på bilden
