Sommarlov är både en befrielse och en boja. När jag var ett barn i skolåldern så var sommarlov enbart en fröjd: en befrielse från den inrutade skolvardagen. Ett äventyr! Lovet böljade sig fram och jag fick vara med och forma innehållet.
Som mamma till många är långa sommarlov något tudelat. Underbart och jobbigt i samma andetag. Det är frukost som aldrig försvinner från köksbordet. Saftklet som klibbar på golvet. Bråk om badringar. Oboy. Tomma mjölkpaket, långa kvällar, tidiga mornar, blöta handdukar, badkläder, myggbett som kliar, solhattar som försvinner.
Det är mäktigt. Och det tröttar ut.
För mig är sommar lika med tid att läsa. Och kanske är det just det jag saknar mest nu när Nils fortfarande är så liten. Att jag inte hinner sjunka in i läsningen. När texten jag läser väl drabbar mig så måste jag lägga undan boken för att avvärja något eller bara hålla jämna steg.
Några av mina allra finaste sommarminnen är böcker jag läst på olika platser.
Gotland, spöregn och sträckläsning av Jane Eyre. Vilken 13-åring läser Jane Eyre idag?
Åh jag har så många fina läsminnen från olika sommarplatser. Från solstolar, soffor, sommarsängar… och ja från en och annan hängmatta.
Jag hoppas ändå, i ett inlägg lite längre fram i sommar kunna dela med mig av de böcker jag försöker hinna läsa. Det är nämligen så bra och läsvärda allihop!
Men nu. Några reflektioner. Jag läste nyss om Sofia Wood i DN, hur influencerskapet inte har gjort henne särskilt lycklig utan tvärtom fått henne att längta efter mer mening. Så nu gör hon delvis halt och sadlar om till sjuksköterska. Måste säga att det är beundransvärt att hon gör slag i saken och börjar läsa till sjuksköterska med siktet inställt mot att bli barnmorska! Heja dig Sofia Wood!!
Samtidigt kände jag en sån bottenlös sorg när jag läste reportaget i DN. Den där längtan efter mening och viljan att göra gott. Den hade jag också då för 22 år sedan när jag började läsa till sjuksköterska. Men drömmen om att bli sjuksköterska och sen barnmorska, det romantiska skimret och den där fantastiskt fina längtan som brann innanför bröstet, den är nu helt uppbrunnen. Det är aska och total desillusion där innanför. Jag kan inte uppbåda en endaste bit av drömmen jag hade för den är borta. Nermalen av det kompakta motstånd som finns gentemot barnmorskor som inte enbart vill vara obstetriska sjuksköterskor.
Barnmorskor som vill bistå kvinnor tryggt i hemmen. Barnmorskor som inte vill vara tvungna att använda vår tids lyckoamuletter: CTG. Barnmorskor som inte vill lura förstföderskor att en igångsättning på rutin i vecka 41 är nödvändig utan tvärtom något som kan skada dem för livet.
Istället känner jag idag en nyvunnen entusiasm inför mitt entreprenörsskap. Här brinner en låga som bara blir starkare. För den kunskap jag sitter på kan ingen ta ifrån mig. Det är en mäktig insikt. Om jag förvaltar den väl.
Jag får ofta frågan varför jag inte forskar
Svaret är: för att det tar tid. Och för att jag inte vill bli inlåst inom akademin.
Jag vet att forskning är kopplat till status och knytblus. Och ett visst mandat. Men jag vill hävda att jag forskar ( även om det kanske retar gallfeber på någon som faktiskt forskar).
Men jag har ett prövande förhållningssätt till verkligheten och den – verkligheten – har överraskat mig flera gånger. Fått mig att byta åsikt. Fått mig att förstå hur lite jag vet. Hur fel jag har haft om mycket.
Jag vill lyssna på riktigt till kvinnor som föder – eller som har fött. Och den mesta kunskap jag har fått om födande har jag fått från kvinnor jag har följt och som jag har lyssnat till. Den plattform jag har byggt upp har gett mig en stor och unik möjlighet att inleda samtal med många gravida och födande över hela Sverige. Även med barnmorskor och doulor. Jag för dagligen samtal med dessa kvinnor och skulle inte vilja byta ut denna tillgång mot något annat just nu.
När jag är modig så leder det till att andra också vågar vara modiga. Och mod är något som kan få liv när det finns ett hopp. Att befinna sig på en plats med nerbrunnen aska är ingen bra plats. Jag har bytt plats och här växer det nu drömmar i mitt nya växthus.
