Jag och Nils är ute ur vår lilla ”bubbla” nu. När jag gick en promenad häromdagen och fick lite ljus på min vinterbleka hy så kände jag att världen är ny. Igen. Att föda sex barn är att gå igenom portal efter portal och samtidigt bli till som människa. Känslan för mig just nu är förälskelse. Jag älskar den här nya platsen jag hamnat på. Men så har jag inte alltid känt när jag har blivit mamma.

Efter att jag fött mitt första barn så gick en stor del av tiden åt att gömma den stora förvandlingen istället för att bejaka den. Men att bli mamma är ju något oåterkalleligt. Och att ge sig själv tillåtelse att bejaka det är ju bara helt underbart. Jag förstår inte varför jag inte gjort det på samma sätt tidigare.

Komma tillbaka i sina gamla kläder.

Komma i form.

Komma iväg.

Komma över småbarnsåren.

Jag vill ju bara vara i det som är nu!

Men även om jag har varit inne i min förälskelsebubbla ett tag så ser ju att världen aldrig kommer bli densamma efter den här pandemin. Att vi alla är med om något omskakande.

Hur mår vården egentligen? Alla barnmorskor som slutar? Hur mår våra tonåringar egentligen? Vad HÄNDER med världen?

Att vända blicken utåt är oroligt. Vilken tur för mig då att jag kan fly in i gos med Nils och långa amningsstunder i soffan. Till kluckandet, nafsandet och krafsandet med de små händerna. Så trösterikt.

När jag inte ammar i soffan så försöker jag hinna med ett kreativt och vansinnigt roligt projekt. För att ”bara” vara föräldraledig har jag svårt för. Så jag ammar och skriver, ammar och skriver. Varifrån den kreativa energin kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Men jag älskar den eftersom den ger mig en slags välbehövlig kontur i mammatillvaron just nu. En kontrast till mjölkpaket, tvätthögar, diskstaplar och blöjor. Sånt som det blir ganska mycket av i en sexbarnsfamilj.