Min förlossningsberättelse: en sätesbjudning

Av Kristina Myrefelt

Innan jag tänkte på att få egna barn kunde jag inte för min själ förstå att man på 2000-talet fortfarande låter kvinnor föda vaginalt!

När jag träffade min sambo och förstod att jag ville starta en familj med honom så började jag följa barnmorskor och doulor på sociala medier för att förbereda mig inför att bli gravid. I sociala medier finns idag en stor kvinnorörelse där man arbetar för att stärka villkor och förutsättningar för förlossningsvården samt försöker ge tillbaka den styrka och kunskap som samhället tagit ifrån kvinnor. Tack vare detta kände jag att vaginal födsel visst var det bästa alternativet för oss vid en frisk graviditet.

Spinning babies och vändningsförsök

Vår dotter kom i sätesbjudning, trots spinning babies-övningar och vändningsförsök. Jag valde efter vändningsförsöket att respektera mitt barns val och/eller behov av att ligga i säte. Säte är en normalvariation av läge inför födseln och i andra kulturer ser man barn i sätesbjudning som en individ som går sin egna väg, som en ledare.

På grund av sätesbjudningen så förändrades förutsättningarna för vår födsel. Från att jag från början önskat en hemförlossning och därefter få föda i vatten på en mindre klinik till att bli hänvisad till ett stort sjukhus på grund av risk-kategoriserad som ”gul” med ökad personalstyrka på förlossningsrummet och hot om snitt om bebis väljer att gå över tiden. Det var något för oss att ställa om och planera inför.

Jag studerade sätesbjudning genom att lyssna in tillgängliga poddar, både svenska avsnitt men också en del på engelska samt tittade på filmer från ”Breech without borders” som är väldigt lärorika! Generellt så var den personal vi mötte, förlossningsläkare, barnmorskor och så vidare oerhört positiva och peppade på att vi ville föda i säte och det kändes väldigt bra och stärkande!

Innan hade jag med min partner gått hypnobirthing-kurs hos Elinor i Varberg. Kontinuerligt gick jag också till min fysioterapeut under de sista månaderna i graviditeten för att ge mer plats i bäckenet för bebis. Vi hade också bokat en doula som bor ett stenkast bort som vi kunde vända oss till med frågor och funderingar. Med andra ord hade vi själva skapat oss kontinuerligt stöd och ett team som stod bakom oss i vår strävan mot en positiv födelseupplevelse. Med anledning av sätesläget fick vi också extra samtal med förlossningsläkare, röntgen av bäckenet och tillväxtultraljud för att bedöma hur stor bebis var. Det finns några detaljer som är särskilt viktiga när det kommer till sätesfödslar och i mitt födslobrev skrev jag ner några viktiga punkter:

  • Handsoff- vidrör inte barnet i utdrivningsskedet
  • Inga onödiga vaginala undersökningar
  • Knästående (mitt sjukhus riktlinjer säger att säte rekommenderas födas i gynläge, så det gäller att vara uppmärksam och upplyst!)
  • Om bebis medtagen och behöver hjälp efter utdrivningen ska barnbordet in på rummet så navelsträngen bibehålls

Punkterna som rör barnbordet till rummet och knästående blev inskrivet i min journal vid ett av de läkarsamtal vi hade inför den planerade vaginala sätesförlossningen. Läkaren under detta samtal förklarade att deras approach var ”hands off”. Här berättade läkaren också att jag förväntades föda i just gynläge, vilket jag direkt och tydligt motsatte mig. Läkaren var nog inte så van vid att få rekommendationerna emotsagda för det krävdes en kort stunds eftertanke hos henne innan hon respekterade min önskan med förbehållet att jag kan bli tvungen att vända mig till gynläge om situationen kräver det. 

Igångsättning inget alternativ vid sätesfödsel

Något som stressade mig var de nya nationella riktlinjerna där igångsättning rekommenderas från vecka 41+. Eftersom igångsättning inte är ett alternativ vid sätesfödsel så innebär det att man automatiskt bokas in för snitt om spontan start ej skett. Eftersom jag är förstföderska var risken stor att jag skulle gå över denna gräns och BM vid sista ordinarie barnmorskebesöket bokade in ”överburenhetskontroll” redan dag 40+4. Trots att man inte är överburen förrän 42+0 ”Bättre tidigare än senare pga av säte” förklarade hon…

Kontrollen visade att bebis mådde bra och denna läkare (en annan än vid tidigare möte) konstaterade att jag ännu inte startat spontant och ville nog bokat in mig för snitt redan dagen efter (v 40+5). Jag var tack och lov beredd på att vid denna kontroll försvara mig och begära att ej bokas för snitt förrän jag själv tycker jag är mogen. Här blev det en konflikt mellan sjukhusets rekommendation och mitt barns och mitt behov av mer tid. Jag kände mig pressad då läkaren gick på ganska oödmjukt och länge om att jag då väljer att gå emot deras rekommendationer, trots att jag gjorde det tydligt att jag var medveten om att det var mitt val och att det stred mot rekommendationerna. Efter detta besöket kände jag mig stämplad som korkad och krånglig vilket ju inte kändes härligt direkt.

För att förbereda kroppen hade jag sedan en tid tillbaka tagit till alla knep som kändes rimliga; åt dadlar, drack hallonbladste och tog nattljusolja. De sista dagarna innan födseln provade jag stimulera brösten då det erkänt påverkar hormonet oxytocin vilket är det hormon som ger värkar. Jag kände att jag gjorde vad jag kunde för att inte gå längre tid än vad vår bebis behövde. 

Jag bestämde mig för att inte tacka ja till snittid förrän måndagen v 42+2 alternativ fredagen 39+6 och att jag bestämt skulle försvara detta vid nästa överburenhetskontroll som var inbokad till v 41+3

Värkarbetet startade kl 03.30, v 41+1. Själva värkarna var inte alls som jag läst mig till eller förväntat mig. Det är svårt att förklara men det fanns ingen ”rörelse” i dom, utan de bara bet. Bet hårt och gjorde mig passiv. I början var styrkan inte så hård att det gick fint ändå förstås. De kom nästan hela latensfasen med 7-10 min mellanrum. Jag vilade i soffan mestadelen av tiden med en promenad och lite sömn kring lunchtid.

Vattnet gick vid klockan 17 och på grund av sätet (något lite förhöjd risk för navelsträngsprolaps) behövde vi åka in till sjukhuset. Vattnet gick medan jag låg i soffan, jag kände det verkligen som ett ”popp” och instinktivt förstod jag vad som hände och ringde sambon som var på ovanvåningen. Han blev helt till sig och när jag sen klamrade mig ur soffan kom det en rejäl skvätt som blötte ner byxor och allt.

Det var nog tur att vi åkte in nu, för jag var längre gången än jag trott och hade jag stannat längre hemma vet jag inte när jag själv hade förstått att det var dags. Dessutom har vi 45 minuter till förlossningen då den lokala förlossningskliniken är nedlagd sen några år.

På plats så tas CTG under 20 min och en infart sätts vilket jag tycker är en okej ”uppoffring” av mig för att underlätta för personalen och deras känsla av kontroll. Medan detta sker så boar sambon in oss i rummet med lite ljusslingor, egen lampa (belysningen släcks ner), egen liten ljudanläggning och snask ställs fram. När jag är upprätt så kommer mer fostervatten kontinuerligt och dessutom bebisbajs, vilket dock inte är utblandat i fostervattnet utan beror på att bebis tarmar trycks ihop så hen bajsar helt enkelt ner och ut genom mig.

Vid något tillfälle ganska tidigt på sjukhuset så görs en vaginal kontroll av cervix som visar sig redan vara 6 cm öppen och väldigt mjuk!

Värkarnas styrka tilltar säkert utan att jag egentligen märker det men till slut blir jag stressad och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur situationen. Värkarna är sådär hårda och ”rörelselösa” så det finns inget jag kan ”dyka ner” i eller hitta avslappning i. Värken tar ett krampaktigt tag i mig och biter sig fast på samma ställe, lågt ner på framsidan, varje gång. Precis som de gjort under hela dagen. Jag drar något bloss av lustgasen men är för rastlös, uppjagad och väldigt frusen så hamnar (tror det är min partners förslag, tack!) i duschen istället.

Någon timme senare, fortfarande i duschen. Kanske var klockan nu kring kl 21, så har jag problem att hantera värkarna. Jag får lite panik när jag inser att jag redan för en stund sen borde avbrutit för ett snitt istället. För jag klarade inte av mer nu, jag hade nått min gräns. Men i samband med att jag yttrar detta till sambon och den BM som dyker in i duschrummet så ändrar värkarna karaktär och jag får lite lust att bajsa och utrycker detta. Just känslan av bajsnödighet är ett tecken på att krystvärkarna kommit. 

Jag godtar en VU som visar på att jag är sannolikt mer eller mindre helt öppen och mycket mjuk (det är lite knepigare att bedöma cervix vid säten).

Barnmorskan sätter mig till lustgasen och den nyttjar jag gladeligen men de nya krystvärkarna ger ändå en sådan lindring från den aktiva fasens bithårda värkar som inte gav någon avslappning emellan. Så denna fas upplever jag som lättare att hantera!

Jag står nu på knä mot sängens upphöjda framände och jobbar jättefint fram bebis med lustgas som enda smärtlindring. Det är en märklig känsla när kroppen jobbar fram bebisen. Vid 23.33 kommer hon ut på de två sista krystningarna utan bristningar!

När Sigrid landar på mitt bröst är min kropp lite känslomässigt avstängd och har frossa. Om detta beror på att jag är fysiskt utmattad på användandet av lustgas eller andra förutsättnningar i rummet vet jag inte. Jag sköter om bebis och säkerställer att navelsträngen behålls intakt och så vidare men jag lyckas tyvärr inte ta in mötet mellan bebis och min partner. Det känner jag sorg över idag, för det var vad jag sett fram emot hela graviditeten.

När vi väl landat lite så kändes livet och situationen så väldigt självklar med Sigrid hos oss.

När jag tänker tillbaka på slutskedet så finns det detaljer som jag önskat varit annorlunda: 

1) Barnmorskan hjälpte till manuellt med bebisens huvud då det skulle ut. Trots att jag uttryckt i mitt födelsebrev hur den situationen skulle hanteras (hands off, förhöjd ställning där bebis och tyngdkraften får göra jobbet enligt principer från ”Breech without borders”. Enligt min partner hängde vår bebis i pannan och var således egentligen helt ute och någon åtgärd från BM var sannolikt helt i onödan.

2) Man lät rummets starka belysning vara tänt efter att bebis kommit ut. 

3) Jag kände ett visst behov av att behöva kontrollera / försvara vissa av mina val och önskemål. Vilket nog kan ha tagit mig ur ”bubblan” lite.

Jag är väldigt glad och nöjd över att klarat av födseln på ett så bra vis trots att aktiva fasen var jobbig. Jag är stolt över att gått igenom en sätesfödsel där mina krav har gått emot sjukhusets riktlinjer. Jag vågade stå på mig och det jag trodde på och hoppas att det kan inspirera andra och/eller personalen på plats som har/borde ha möjlighet att påverka sjukhusets riktlinjer och rutiner.

Jag är tacksam för min partner som genom processen följt mig och mina påhitt trots att han har stor tilltro till sjukvården i Sverige (vilket jag också har, men jag förstår att ”friskvård” kan vara svårt att erhålla inom sjukvårdssystemet).

Stort tack till de som varit en del av vårt team och tack till vänner och bekanta som stöttat oss under resan! 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*