För ett år sedan flyttade vi in i vårt stora hus och jag slapp fortsätta romantisera trångboddhet. Vi hade passerat alla stadier av dela av barnrum med skynken eller möblera enligt valfri compact living modell. I en stor familj handlar det så mycket om att kunna gå ifrån någonstans för att samla sig, få lite ro eller helt enkelt bara få sitta på toaletten ifred. Att aldrig få ha det där privata utrymmet utan hela tiden behöva kompromissa om allt, det blir i längden ganska ansträngande. Både tonåringar, föräldrar och bebisar kan behöva stunder av avskildhet. Så det var tur att vi hittade det här bättre begagnade huset.
Men där började vår nästa resa. För att bo i en bostadsrättsförening innebär ju också fördelen att det går att kontakta en vaktmästare om vatten läcker in. Och så smidigt att källsortera och slänga alla sopor i ett väl omhändertaget soprum. Villalivet innebär en högre grad av autonomi och självständighet om man säger så. Jag gillar det skarpt. Men jag förnekar inte att det kollektiva också har sina fördelar.
För nu är vi själva med tak, väggar, golv, trädgård, och sopor som behöver tas omhand. Och att renovera tar sin tid – även om vi har lejt ut stora delar av upprustningen till hantverkare. Just eftersom hushållet ska fortsätta snurra medan saker byter plats med varann, nya väggar kommer till och ett barn kan förflyttas från ett rum till ett annat. Om jag bara hade en magisk trollstav som kunde flytta på saker och ting men det har jag inte. Just nu har vi vårt provisoriska linneskåp i en blå ikeakasse i bastun.
Vår trädgård är en tröst. Så inbjudande vacker och klorofyllig såhär i början av juni. Även om den också kan bli ett dåligt samvete när den inte hinns med så är det iallafall väldigt tacksamt att börja påta i den. För att inte tala om vilken njutning det är att få påta. Jorden, luften, gräset och doften. Perenner med så djupa rötter att de liksom klarar sig själv, bara man håller undan lite ogräs. Alltså, de bjuder så oändligt generöst av sin prakt och fägring. Tack.
För maj gick fort i år med. Ja, som ett skenande tåg. Varje år känns det som att jag kastas av i farten och det tar ett tag att landa på fötter. Jag förstår inte varför den ljuvligaste månaden av dem alla vara så fullproppad med måsten? Men nu är maj månad över och juni är här.
Jag har köpt en bok som jag vill läsa. Den heter Nora eller Brinn Oslo brinn
I år vill jag njuta av juni.
